"'Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig. Detta har jag sagt er i bilder. Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern. Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, ty Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud. Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern.' Lärjungarna sade: 'Nu talar du med klara ord och inte i bilder. Nu vet vi att du vet allt, du behöver inte höra någon fråga dig. Därför tror vi att du kommer från Gud.' Jesus svarade: 'Nu tror ni. Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.'" (Johannes 16:23–33)
Jesus är inbegripen i ett svårt samtal med lärjungarna. Svårt därför att de pratar om svåra saker. För, vilken dag är det som Jesus pratar om? Han pratar om dagarna som ska vara och bli efter han har lämnat dem. Tiden efter han har lämnat dem genom att dö. Det är svårt och smärtsamt att prata om att man ska dö. Särskilt när man pratar med sina närmaste, som kommer att lämnas kvar med sin sorg och saknad. Sin egen nära förestående död är kanske det svåraste som finns att prata om. Och det är det svåraste som finns att lyssna på. Sorg, förtvivlan, hopplöshet och kanske ilska – allt kommer till ytan när vi konfronteras av varandras och vår egen förgänglighet. Det är det Jesus pratar med lärjungarna om.
I de samtalen kämpar vi med orden. För orden räcker aldrig till. Vi säger att allt ska bli bra, fast vi vet att allt inte alls kommer att bli bra. Våra ord räcker aldrig till för att uttrycka den förtvivlande insikten om att vi alla ska förlora varandra. Vi ska alla förlora varandra. Jag vet inte hur du och ni känner inför det. Men jag blir förtvivlad, arg och ledsen när jag tänker på det. Den sorg och förtvivlan som väller fram som ett flodvåg i mitt bröst när jag inser och tänker på att vi alla en dag ska förlora varandra – att vi alla ska förlora dem vi älskar mest och dem som älskar oss mest – är nästan outhärdlig. Och det väcks en ledsamhet som känns i hela min varelse.
Det är just om den dagens kommande som Jesus talar med sina lärjungar om. Och Jesus gör som vi gör, pratar som vi gör. Han säger att allt ska bli bra, fast med andra ord. Han säger att han inte ska försvinna fast han ska dö. Han säger att han ska komma till en annan plats där allt ska bli bra. Han säger att han på något sätt ska finnas kvar hos dem, att han på något ska höra deras böner fast han ska dö. Han säger till lärjungarna att deras rädsla, sorg och förtvivlan ska spräcka deras gemenskap, att de ska skingras och lämna varandra när han dör. Han säger att de kommer att lida här i världen. Att de ska lämna honom till döden när han dör.
Jesus pratar om sin kommande död som vi pratar om det. Allt ska bli bra, jag finns kvar hos er, jag kommer till trygg plats där allt är väl och jag kommer att kunna höra er och följa er när ni lever vidare i livet. Ni kommer att sörja, sakna och lida. Men allt ska bli bra. Det vi har att ge varandra när vi talar om det är ord av tröst. Det enda Jesus har att ge lärjungarna i den här stunden är ord av tröst.
Lärjungarna låter sig tröstas. "Nu talar du med klara ord, du vet allt, vi tror." Det är klart att de låter sig tröstas. Det är alltför svårt och outhärdligt annars. Det måste finnas tröst. Trösten väcker hopp och hoppet gör det möjligt att leva vidare. Utan tröst inget hopp. Utan hopp är livet inte möjligt att leva. Så lärjungarna låter sig tröstas av Jesu ord.
Det kommer en tid i varje människas liv när allt det här blir verklighet. När allt prat om livets förgänglighet inte längre bara är prat. När livets begränsning faktiskt blir uppenbar och tydlig. När vi mister våra nära och kära. När vi – var och en av oss – en dag känner att hjärtat slutar att slå. Det är då allt det Jesus pratar om blir verklighet och sanning. Fram tills dess kan vi fundera, diskutera och dividera med varandra om hur det förhåller sig med saker och ting. Men just där och då, vid det kroppsliga livets upphörande, är Jesu ord och löfte det enda som finns kvar. "Den dagen skall ni be i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig. Ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen."
Inte förrän den dagen kommer vet vi vad det är att be i Jesu namn om det vi verkligen behöver. Att be om det man vill ha är en sak. Men att be om det man behöver är något annat. Men det är först då, när det egna hjärtat slutar att slå, som evangeliet om Jesus Kristus från Nasaret verkligen bryter fram och blir verklighet och sanning. Fram tills dess är det något vi kan prata om. I den stunden blir evangeliet verkligt och sant på riktigt. Evangeliets påstående om verkligheten – att Jesus Kristus från Nasaret har uppstått från de döda alldeles på riktigt – är så oerhört radikalt att dess sanning ger sig till känna först i dödens absoluta närhet. För evangeliet handlar om liv och död, inget annat.
När den dagen kommer, då ska vi be i Jesu namn. Den uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus ska svara oss alla och var och en med klara ord. När det visar sig att döden inte innebär livets slut ska vår glädje bli fullkomlig. Och vi ska finna frid i Jesus, en frid, vila och trygghet som övergår allt förstånd. Allt det lidande som livets förgänglighet har orsakat oss – all vår förtvivlan, rädsla, hopplöshet och ilska – ska läggas åt sidan. Alla tårar ska torkas från allas våra kinder, ingen sorg och oro ska finnas mer. Därför att Jesus en gång för alla har besegrat världen och dess begränsande förgänglighet. För alla människors skull. Lita på att det är sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar