#128. Sjätte söndagen efter Trefaldighet...

"Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt — löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar. Jag har målet i sikte när jag löper, och jag slår inte i luften när jag boxas." (1 Kor 9:19–26)

Paulus skriver till församlingen i Korint för att inspirera dem att vittna för alla om evangeliets glada budskap. Paulus skriver till oss genom tid och rum för att inspirera oss att göra detsamma. Han försökte tala med sina judiska syskon på ett sätt som gjorde att de förstod vad han menade. Han försökte berätta för sin tids hedningar och andra på sätt som gjorde att de förstod. Paulus talade "till bönder på bönders vis och med vise på latin" för att i alla sammanhang få fram evangeliets glada vittnesbörd om att Jesus, mot alla odds, är uppstånden från de döda. Vår uppgift är att göra detsamma.

Paulus gjorde allt för att försöka förstå alla andra, allt var han inför andra. Inte för att ställa sig in. Inte för att göra sig till. Utan för att försöka göra allt för att det glada budskapet ska gå fram på ett sätt som gör det möjligt för andra att förstå. För att andra ska kunna ta det till sig. Paulus drevs av evangeliets löften. De var så viktiga för honom att han gjorde allt han kunde för att andra skulle förstå och evangeliets glädje så skulle få spridning. Paulus hade den aldrig vissnande kransen för sin blick och drevs av glädjen som fanns i evangeliets löften. Paulus slog inte i luften, han skuggboxades inte. Det vill säga han låtsades inte, han fejkade inte. För honom var evangeliet på allvar. Att vittna om evangeliet var för honom en kamp i vilken man kunde få både en fläskläpp och näsblod.

Med hela sin gärning pekade Paulus bort från sig själv. Det var aldrig hans eget lidande, hans egen kamp eller hans egen möda som var poängen. Paulus pekade med allt sitt vittnande, med hela sin efterföljelse, med allt han gjorde och skrev, på den uppståndne Jesus. Han gjorde det genom att berätta berättelsen om Jesus. Han gjorde det genom att lägga ut de gamla texterna, genom att förklara hur det hela hängde ihop, genom att tolka och förstå vad som faktiskt hade hänt i ljuset av de gamla texterna, genom att med allt detta vittna om den uppståndne Jesus – denna någon som är någon annan än Paulus själv. Paulus vittnade genom att peka på Jesus. Med sin efterföljelse riktade han ständigt uppmärksamheten bort från sig själv.

Om vi vill leva i efterföljelse, om vi vill försöka vara den kyrka som växte fram i Paulus fotspår, så behöver vi göra detsamma. Vi behöver ständigt peka bort från oss själva. Med allt vi gör, skriver och säger behöver vi peka på evangeliets glada budskap om den uppståndne och levande Jesus. Det vill säga, vi behöver rikta uppmärksamheten bort från kyrkan själv. Kyrkans uppgift är inte att i en Almedal göra allt för att ge sig själv så mycket uppmärksamhet som möjligt. Kyrkans uppgift är att i livets jämmerdal göra allt för ge evangeliets budskap, hopp och glädje så mycket uppmärksamhet som möjligt. Att ta mindre uppmärksamhet för sig själv och ge mer uppmärksamhet åt den uppståndne Jesus. Kyrkans uppgift är att göra sig själv mindre så att Kristus kan bli större.

Evangeliets löfte, hopp och glädje är på riktigt och det är sant. Om detta behöver vi vittna och berätta "för bönder på bönders vis och för vise på latin" så ofta vi kan, orkar och förmår.

"The Church is not in the world to present a message about certain ideas and directions concerning the condition of the world. At bottom, the Church is in the world only with a book in its hands. We have no other possibility to bear witness except to explain this book. And if we are asked, What have you to say?, we can only answer, Here something has been said and what is said we want to hear. Whenever we make our own ideas our theme and subject, our testimony is no longer pure. The speaker is then no longer like unto John who says, He must increase and I must decrease. He may be a little bit of a philosopher, perhaps a bit of a theologian. He may be very much moved, very passionate, very sincere and very well-meaning. But he is no longer what the Scripture call a witness. In the meaning of the Holy Scriptures, a witness is man who expounds, explains, interprets; a man who points to the place where prophets and apostles have spoken." (Barth s. 107-108)

• Barth, Karl, 2005: God in Action. Eugene: Wipf and Stock Publishers. Utg. av Round Table Press Inc 1936.