#132. Nionde söndagen efter Trefaldighet…

"Petrus frågade: 'Herre, gäller din liknelse oss eller alla?' Herren svarade: 'Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ha hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger. Men om den tjänaren tänker: Det dröjer innan min herre kommer, och så börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig full, då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.'"
(Lukas 12:41–48)

Jesus pratar på det där sättet som ingen av oss riktigt tycker om att han gör. Han är kärv, provocerande och utmanande. Jesus står inte och säger någonting av allt det där som vi så gärna vill höra. Ingenting om att "Jesus är svaret", "Jesus gillar alla" eller någon annan av alla idéer som vi gärna använder för att bädda runt oss själva och varandra med kuddar. Jesus säger ingenting av det vi så gärna vill höra. Det han säger stämmer inte ens in på den där favorit-tanken som vi så gärna återkommer till, som vi så ofta säger: "Gud är kärlek". Istället säger han det vi behöver höra. Jesus säger att du, jag och vi tillsammans har ett allvarligt, stort och gemensamt ansvar. Jesus ställer konkreta krav och förväntar sig att vi tar vårt ansvar.

De som har fått mycket – det är du, jag och vi tillsammans. Vi har fått mycket och Jesus förväntar sig att vi lever upp till de krav på ansvarstagande som det innebär att ha fått mycket. Det myckna vi har fått är Kyrkans bräckliga men rika vittnesbörd om att Gud har uppenbarat sig för och i världen. Det är stort, viktigt och det är mycket att förvalta. Det kräver ett stort mått av gemensamt ansvarstagande att förvalta Evangeliets vittnesbörd om att Gud – som har skapat allt som är – lever, att Jesus är uppstånden från de döda och att Gud ger sig till känna med och i den Heliga Anden. Evangeliet är inte mitt och inte ditt, det är inte ens vårt. Det är Guds Evangelium och ingen annans. Men vi har fått den konkreta uppgiften att förvalta Evangeliets vittnesbörd här i vår tid.

Det vi har fått till vår hjälp är våra enskilda gåvor och våra gemensamma resurser. Var och en behöver ta ansvar för sin del av vittnesbördets förvaltning. Var och en har den konkreta uppgiften att vara kristen på ett sådant sätt att andra också vill vara det. Vi behöver, med det vi säger och gör, visa att Evangeliet spelar roll i våra liv. Det duger inte att skjuta upp vitnnesbördet till en annan gång. Jesus liknar det vid att vara en ansvarslös förvaltare och det får förödande konsekvenser både för den enskilde och för vårt gemensamma. Det spelar med andra ord roll om vi tar vårt ansvar eller inte. Jesus skräder inte orden kring det hela – "den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera." Det kanske inte är vad vi vill höra, men det är onekligen något vi behöver lyssna på.

Vår uppgift är att vara Evangeliets vittnen. Vi är samtidigt varandras tjänare och varandras förvaltare. Vi har ett ansvar för andra och varandra, på olika sätt. Evangeliets vittnesbörd och det konkreta ansvarstagandet för andras och varandras väl och ve hör oupplösligt ihop. Att vittna om Evangeliet är att ta ansvar för varandra som systrar och bröder. Samtidigt – att ta sitt ansvar för det gemensamma och för andra är i sig ett vittnesbörd. Det går inte att vara en trovärdig kristen och ett trovärdigt vittne utan att både känna empati för och visa omsorg om andra människor. Jesus pratar om det med kärva, provocerande och utmanande ord – för att vi ska inse och förstå allvaret i ansvaret för Kyrkans vittnesbörd och i ansvaret vi har för varandra. Det är på riktigt och det gäller här och nu. Ta ditt ansvar, med glädje.