#271. Karl har ordet…

”The Church of Esau is, and remains, what it is. It must nail Christ, its only hope, to the Cross. There is no alternative: when men do not joyfully accept the divine order, whereby God chooses us and not we Him, they must inevitably overthrow it. However apparent the failings of the Church may be—its superficiality and dullness, its worldliness and its asceticism, its useless humility and its equally useless pride, its misplaced zeal in trivial matters and its equally misplaced and helpless unconcern with the things of existence and non-existence,—these, and many other accusations which may be brought against the Church, would not be sufficient to secure its condemnation, were it not that it stood already condemned by its failure to accept the judgement pronounced over men as men, before ever they have committed this or that offence or failed in this or that particular.

Were the Church to appear before men as a Church under judgement; did it know of no other justification save that which is in judgement; did it believe in the stone of stumbling and rock of offense, instead of being offended and scandalized at it; then, with all its failings and offences—and certainly one day purified of some of them—it would be the Church of God. The Church, however, which sings its triumphs and trims and popularizes and modernizes itself, in order to minister to and satisfy every need except the one!; the Church which, in spite of many exposures, is still satisfied with itself, and like quicksilver, still seeks and finds its own level; such a Church can never succeed, be it never so zealous, never so active in ridding itself of its failings and blemishes. With or without offenses, it can never be the Church of God, because it is ignorant of the meaning of repentance. […]

Who does not substitute some plan or program or method, some new thing, some new ’interpretation of the truth’, some movement or task, which gives us less to create but more to do, less to ponder but more to talk about, less to endure but more to undertake, than does the righteousness of God? And so we introduce a ’thing’ by which men—and especially religious men—secure an advantage for themselves. Immersed in the happiness of doing and speaking and inaugurating, busy with reforms and revolutions, they are able to forget the judgement hanging over their heads, and so the ’thing’ on which they are engaged turns out more to their credit than if they were to seek naught else but to fear and to love God above all things. Was there ever a period when the Church was free of the temptation to substitute a human righteousness of it own for the righteousness of God? Was there ever a time when the temptation was resisted?”

• Barth, Karl: 1968: The Epistle to the Romans. New York: Oxford University Press. (Utg. på tyska 1922. Engelsk översättning utg. 1933 av Oxford University Press, London.) S 370, 373. 

#270. Syskonmord…

”Kain sade till sin bror Abel: ’Kom med ut på fälten.’ Där överföll han sin bror Abel och dödade honom. Herren sade till Kain: ’Var är din bror Abel?’ Han svarade: ’Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?’ Herren sade: ’Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit. Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden.’” (Genesis 4:8–12)

Det är inte muslimer, kristna, judar, ryssar, ukrainare som slår ihjäl varandra. I Irak, Syrien, Gaza, Ukraina, Nigeria… Det är syskon som mördar varandra. All fasansfull blodsutgjutelse, alla fruktansvärda övergrepp, alla människoliv som släcks. Det är bröder som mördar sina bröder. Bröder som mördar sina systrar. Människan som mördar sig själv.

Allt blod, alla skrik, alla tårar, all förtvivlan, allt lidande ropar till Gud om människans och mänsklighetens synd och skuld. Ropar till den Gud som skapar och vill livets liv. Som skapar allt och alla. Som älskar allt och alla människor. Varje droppe blod, varje slag, varje människoliv som släcks är ett brott mot mänskligheten. Brott mot Guds mänsklighet.

Det som nu händer i vår tid är outhärdligt fasansfullt.

Våra ledares ovilja och oförmåga att få slut på det likaså.

#269. Respons på respons… (3/3)

"Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." (Matteus 6:24) 

”Ingen som lever på blott en skärva av det nytestamentliga evangeliet bör stängas ute ur församlingen, ingen som lever på blott en skärva bör äga rätt att spoliera det större innehåll, ur vilket skärvan är utbruten. Ty detta större innehåll, hela evangeliet, tillhör församlingen och icke honom [eller henne]. Här ligger ämbetets centrala problem i vår tid. Alla andra ämbetsfrågor äro små i jämförelse härmed.” (Gustav Wingren)

Självkritik… Jag skulle från början ha har varit tydligare med att det handlade om strukturell kritik om kyrkans trovärdighet, om ämbetsförvaltningens förhållande till kommersiella aktörer och frågor om hur de påverkar varandra. Jag skulle också från början ha gjort klart att det inte handlade om kritik mot ärkebiskopens person. Jag skulle även ha formulerat mig annorlunda om det där med priset som köpt. Som det skrevs kunde det förstås som refererande till mutor, vilket inte var avsikten. Den mammon jag tänkte på när jag skrev det är vida mer omfattande än så. Och det är en mammon som jag fortfarande menar att varken kyrkan eller kyrkans ämbetsinnehavare ska låta sig bli köpta av. Jag skulle ha varit tydlig med att det var vad det handlade om.

Kyrkans samtal… Att som präst kritisera kyrkan är också att kritisera sig själv. I världslig mening har man inget att vinna på det. Inte sällan leder det mest till att man blir betraktad som någon som förstörde stämningen genom att sparka upp grus på picknickfilten. Men vi behöver vara kritiska mot oss själva för att hjälpas åt med att vara sanna mot evangeliet. Kritiska i meningen att ständigt fråga oss om det vi gör är i enlighet med vårt uppdrag i relation till evangeliet om Jesus som det är omvittnat i vår kyrkas bibel. Ingen av kyrkans ämbetsbärare är immun mot kyrkans självkritik. Inte jag heller. Därför är det bra att även det jag skriver här ifrågasätts och kritiseras. Men det är önskvärt med konstruktiv kritik. Den konstruktiva kritiken kan vara positiv (det här funkar bra) eller negativ (det där behöver vi ändra på). Men, det finns även en destruktiv kritik. Kritik som inte syftar till något annat än att riva ner och göra illa. Det är konstigt att samtalet ofta hamnar i den där destruktiva kritiken när kyrkan talar med sig själv i det offentliga. Det är också konstigt att det så ofta landar i frågor om person, kön och sex oavsett vilken fråga det handlade om från början. Det är även konstigt att det ofta slutar med påklistrande av etiketter istället för svar på frågor och välformulerade argument.

Kritiken… Missförståndets makt är stor. Jag råder inte över hur någon annan läser det jag skriver. Var och en behöver ta ansvar för sin läsning. Men det är ändå märkligt hur det kan läsas in sådant som inte kan läsas ut ur en text. Ingenstans använder jag ordet ”anklagar” annat än när jag skriver att jag inte anklagar. Jag tycker att jag försökt understryka att det inte handlar om att anklaga någon. Ändå har det varit en stor del av kritiken mot mig, att jag anklagar den ena för det ena och den andra för något annat. Att man upplever sig vara anklagad betyder inte att jag har anklagat. En av hermeneutikens mest grundläggande delar är medvetenheten om skillnaden mellan att läsa ut ur och att läsa in i en text. Det är ingen undanflykt. Det är något jag förväntar mig att man som läsare har förmåga att förstå och att man kan hålla ordning på skillnaden. Att avfärda försök till nyansering eller tydliggörande som ”bortförklaringar” ingår i missförståndets makt men vittnar mest om en rigid intellektuell stelhet. Alla och allas tankar är stadda i ständig förändring. Med nya intryck och insikter förändras tankar, åsikter och idéer. Ens egna tankar nyanseras och förändras av andras kritik och frågor. Bloggens format bygger på och gestaltar det förhållandet. Så, kritisera gärna det jag skriver. Men läs inte in något jag inte har skrivit för att sedan vända det mot mig.

Medial makt… Den mediala hanteringen av alltihop illustrerar Sofia Lilly Jönssons kritiska poäng om sammansmältningen av pr, marknadsföring och journalistik med all önskvärd tydlighet. De tidningar som skrivit något om det har alla tagit Westanders perspektiv på frågan som givet. De flesta har bara publicerat något liknande en rewrite av vad Westander själva har sagt. Inget journalistiskt arbete har lagts ner på att försöka nyansera frågorna. Ingen har tagit upp den ursprungliga frågan om hur kyrkans och ärkebiskopens relationer till externa kommersiella pr-företag påverkar förtroendet för kyrkan och ärkebiskopen. Journalistikens sammansmältning med marknadsföring och pr och kunde inte ha fått en tydligare illustration än artikeln som täcker större delen av sidan sju i Kyrkans Tidning den 17/7 (finns inte på nätet). Artikeln är helt okritiskt, helt utan frågor och fungerar mest som marknadsföring för Westander. Kronan på verket torde vara Resumés artikel med rubriken ”Präst backar från sina jävs-anklagelser mot Westander” – fast jag uttryckligen skrev att det "inte handlade om någon anklagelse mot Westander". Det kan tilläggas att ingen journalist har frågat efter mina synpunkter på kritiken som riktats mot mig. Ta gärna med den tanken nästa gång orden ”opartisk” och "opartiskhet" tas upp för diskussion i relation till pr i allmänhet och Westander i synnerhet.

Kyrkan och Westander… Trovärdighet är en viktig del av Westanders affärsidé och varumärke. Man har värnat om sin affärsidé och sitt varumärke som vilket annat företag som helst skulle ha gjort. Framgångsrikt dessutom. Det finns inte så mycket annat att säga om Westanders försvar av prisets trovärdighet, företagets varumärke och affärsidé. Gott så, kan man tänka. Men, det finns anledning att fundera kring Westanders angrepp på Dag Sandahl i Dagens Media. Låt mig nu för säkerhets skull vara tydlig. Det här är inte en anklagelseakt. Alltså, jag anklagar ingen för något. Är det tydligt nog? Så att ingen känner eller upplever sig vara anklagad, utpekad eller utsatt för angrepp?

För kyrkans inre demokratiska ordning är det onekligen ett problem att en av kyrkan anlitad extern medial pr-aktör offentligt angriper en av kyrkans medarbetare med uppenbar avsikt att nedvärdera och misskreditera. Patrik Westander framträdde i Dagens Media som representant för det företag vars tjänster kyrkan köpt och misskrediterade kyrkans medarbetare Dag Sandahl för att han agerat enligt kyrkans ordning. Man kan undra om det ingick i kyrkans avtal. Man kan också undra varför Westander började prata om kön och sex i sammanhanget. Det var ju inte det saken handlade om. Men det är kategorierna som Dag Sandahls inomkyrkliga politiska motståndare ofta använder mot honom istället för argument och svar på frågor. Oavsett var man står i kyrkans inre politik så borde Westanders agerande mot Dag Sandahl oroa många. Är det så vår kyrka ska hantera sin inre demokrati framöver, genom offentliga angrepp av köpta pr-byråer och externa ombud? Man kan också fråga sig om det ökar eller minskar det allmänna förtroendet för pr-branschens aktörer.

Hans Odebergs nyanserade frågorna ytterligare med sin kommentar på #268: ”Jag tycker kyrkans ledning bör fundera över hur de reagerar när de läser i sina morgontidningar om vårdpersonal som öppet och tydligt protesterar emot nedskärningar i vården. Bör sjuksköterskor och läkare som inte är nöjda med hur landstinget leder sjukhus-sammanslagningar, neddragningar och semesterbemanningar alltid ta detta med ledningen bakom lyckta dörrar, eller är öppna samtal OK? Bör ledningen lyssna på frågorna och ge väl underbyggda svar, eller är det bättre att ignorera frågorna?”

Vår ärkebiskop… Jag tror att vår ärkebiskop har förståelse för de principiella och strukturella frågor jag har försök att ta upp. Jag skulle ha ställt frågorna på ett annat och bättre sätt. Men jag tror ändå att ärkebiskopen förstår frågorna i stort. Jag tror också att vår ärkebiskop är bättre på att hantera olikheter och olika perspektiv än många som tyckt sig stå upp till hennes försvar. Kanske kan det komma något gott ur det här också. Jag är hoppfull.

Jag har med de här tre inläggen försökt att ta ansvar för det jag skrivit och har försökt att respondera sakligt på kritiken. Somligt kunde säkert ha sagts annorlunda. Men här sätter jag punkt för min medverkan i diskussionen om priset Hetast i Almedalen 2014.

• Sofia Lilly Jönsson: "Hur debatten kring Hetast i Almedalen blev..." (22/7).
• Sofia Lilly Jönsson: "Tvivelaktig ära får pris från pr-byrå" (SvD 16/7).
• Felicia Ferreira: "Vem får vara med Ann Heberlein?" (Dagen 18/7).
• Andreas Rågsjö Thorell: "Präst backar från sina jävs-anklagelser" (Resumé 21/7).
• Patrik Westander: "Vi måste berätta hur pr skapar samhällsnytta" (Resumé 21/7).
• Simon Andrén: Om att utmärkelsen tas upp i kyrkomötet (Dagens Media (14/7).
• Birger Schlaug: "Pr-byrå tar fram klimatrapport" (29/11 2013).
• Wingren, Gustav, 1960: Evangeliet och kyrkan. Lund: Gleerups förlag. S130-131

PS. Tack till Carolina Johansson som uppmärksammade mig på kundrelationen. Ingenting av det jag har skrivit kan, får eller ska läggas Carolina Johansson till last. Men äras den som äras bör för att det sakförhållandet uppmärksammades. Ett stort och varmt tack också till var och en som har hört av sig med stöd och all uppmuntran. Ni vet vilka ni är.

#268. Respons på respons… (2/3)

Klargöranden… Jag ifrågasätter inte Antje Jackelén som vår kyrkas ärkebiskop. Den som tror det har missförstått det jag har skrivit. Jag har inte anklagat någon enskild person för korruption. Jag har försökt ställa strukturella frågor. Jag skulle inte ha använt ordet ”köpt” på det sätt jag gjorde, det skapade onödiga missförstånd. Det var inte min avsikt att peka ut någon enskild eller enskilda personer. Jag försöker skriva så att det framgår vad jag menar. Jag misslyckas ibland. Jag försöker ta ansvar för det jag skriver. Den som läser behöver ta ansvar för sin läsning. 

Samtalet… Jag är en vanlig församlingspräst som försöker att skriva ur ett teologiskt perspektiv. Med Gud, Jesus och kyrkan i centrum tillsammans med församlingen och medmänniskor. Det innebär att det mesta som skrivs här på ett eller annat sätt handlar om Gud, Jesus och kyrkan. Ibland försök till konstruktiv teologi, ibland förkunnelse, ibland kritik, ibland förundran. Att vara kritisk mot kyrkan, i betydelsen konstruktivt ifrågasättande, är en viktig del av att vara lojal mot kyrkan. När jag är kritisk mot kyrkan eller sådant som har med kyrkan att göra så är jag det därför att kyrkan är alldeles för viktig för att lämnas orörd. Kyrkan behöver ständigt vara ifrågasatt av sig själv för att vara sann inför sig själv och sin Gud. Det är inget annat än kyrkans pågående reformation. Med den behöver vi hjälpas åt. Jag har inga illusioner om att det lilla jag skriver är något annat än en obetydlig skärva i det stora hela. Jag skulle önska att fler präster, diakoner, musiker, pedagoger och medlemmar tog plats i det offentliga samtalet. Att fler röster hördes oftare. Att fler frågor ställdes oftare. Att fler samtal pågick. Att kyrkans livsnödvändiga samtal med sig själv hade många och olika konstruktivt kritiska röster som hördes i ett konstant pågående samtal. Om vi hade ett sådant samtal i vår kyrka så skulle den senaste veckan ha sett helt annorlunda ut. Då kanske kyrkan heller inte skulle behöva köpa tänka-tjänster utifrån.

Förvåningen… Jag hade kyrkan framför ögonen när jag skrev. Jag försökte ställa frågor om vår ärkebiskops och kyrkans förhållande till pr-branschen. Man kan tycka att det var ett dåligt försök. Det är ok. Men det var ett försök. Avsikten var inte att ifrågasätta pr-branschen i sig. Men det tycks vara pr-branschens folk som upplevt sig vara påhoppade. Det verkar också ha uppfattats som att jag har ifrågasatt Hetast-priset i sig. Det har förvånat mig lite eftersom priset i sig var en bisak i mitt huvud. Men, låt mig dela några tankar om ett helt annat pris. Ni får ta det för vad det är. En utomståendes och kanske oförståendes tankar som inte avser att skuldbelägga, anklaga eller peka ut någon för något. En reflektion som man kan avfärda, strunta i eller fundera vidare på. Tankar som man inte ens behöver bry sig om om man inte vill. Ord som inte är ute efter att nedvärdera, smutskasta eller baktala någon eller något. Ord som inte gör några som helst anspråk utöver sig själva som ord. Har jag varit tydlig nog med att jag inte har några illvilliga eller dolda avsikter och att jag inte är ute efter komma åt, göra illa eller skada varken någon enskild person, något företag eller någon organisation? Det handlar alltså om ett helt annat pris som inte har någonting alls med verkligheten att göra.

Ett annat pris… Det är förstås ett påhittat pris. Ett företags personal hittade på priset för några år sedan. Som en bra affärsidé. Som en genial marknadsföringsgrej. Som blev en lyckad och framgångsrik marknadsföringsgrej. Som blev en lysande affärsidé. Man kan bara gratulera företaget som hittade på idén. Som har betydande framgångar med det. Men det är fortfarande ett lika påhittat pris som alla andra pris. Någon annan hittade på ett annat pris och kallade det ”Nobelpriset”. Någon annan hittade på ett annat pris och kallade det ”Oscar”. Finns det något pris som inte är påhittat? Kan man låtsas att ett pris inte är påhittat? Att ett pris är påhittat gör det inte mindre värdefullt. Inte heller att det blir mindre värdefullt att få. Alla pris är ju påhittade. Precis som alla andra pris får det här priset sitt värde av kontexten och plausibilitetsstrukturen. Precis som alla andra pris får priset det värde som sammanhanget och strukturen tillskriver det. Ett värdefullt diplom från ett sammanhang saknar allt värde i ett annat. Värdefullt här, värdelöst där. Meningsfullt där och då, meningslöst här och nu. Ungefär som med gamla medaljer och diplom från barndomen. Inget konstigt med det. Det är inte på något sätt kontroversiellt att påstå att just det här priset är påhittat eftersom alla andra priser också är påhittade.

Det är klart att företaget ska försvara sitt pris. Om någon ifrågasätter det. Något annat vore ansvarslöst av företagets ledning. Det finns mycket pengar investerade i prisets trovärdighet. Synergieffekterna kring priset är många och kostnadseffektiva. Över tid ger den årliga inramningen av diplomet en mycket god avkastning. Det är dessutom ett genialt konstruerat pris. Konstruktionen får priset att se självständigt ut. Inget fel med det. Pris får vara konstruerade hur som helst. Det är ett pris så gott som något. Varken bättre eller sämre än något annat pris. Det finns egentligen inget konstigt med det här priset. Förutom att man inte får ställa frågor om just det här priset. Om det är någon med makt som får det. Och att man kan råka illa ut om man gör det. Men det gäller bara just det här priset, som inte har någonting med verkligheten att göra. Hur det ligger till med verkliga priser bör jag nog inte säga något om. Eftersom jag inte är i prisutdelarbranschen och därför inte kan ha en åsikt.

Samtalet igen… Det är ganska tydligt att det där kyrkans konstruktivt kritiska samtal med sig själv är en hopplös tanke som är långt borta. Det går att skrika sönder det mesta. Förvånande att ämbetskollegor tycker att det en bra idé.

• Dag Sandahl: "Det rör på sig" (15/7).
• Sofia Jönsson: "Tvelaktig ära att få pris från pr-byrå" (SvD 16/7).

#267. Respons på respons… (1/3)

Det jag skrev var en fråga, med frågetecken i rubriken och allt. Förvisso spetsigt, delvis formulerat som antaganden och delvis i påståendeform, men likväl en fråga. Med ett PS som öppnade för samtal om saken. Jag tyckte att jag var tydlig med att jag ville ha hjälp med att förstå och att jag förstod att jag kunde ha missförstått. Jag fick inledningsvis två svar. En anynom administratör av twitterkontot @svenskakyrkan skrev:

”@KyrkligaTing Många gissningar men fel! Svk kund hos @Westander, klimatfrågor o punktinsatser men EJ pr-plan för ärkebiskopen el biskopsbrev”

Patrik Westander, vd för pr-byrån Westander, klargjorde deras perspektiv i en kommentar till inlägget och Westander kompletterade med ytterligare ett förtydligande  av deras perspektiv i ett inlägg på SvD Brännpunkt. Gott så, kanske. Men responsen i övrigt och reaktionerna runt det hela väcker en hel del övriga frågor och funderingar.

Till min förvåning har jag förstått: att ställa kritiska frågor om vår kyrkas ärkebiskop är som att slå på ett getingbo med en pinne. Varför en sådan svärm av kyrklig irritation? När getingar sticks gör de det för att försvara sig och sitt bo. Vad är det som ska försvaras med den indignerade irritation som frågorna om vår ärkebiskops relation till en extern pr-byrå väckte? Varför rycks det ut som om jag har satt eld på en kyrka? Är det något som inte får komma i dagen? En vanlig församlingspräst ställde frågor om sin kyrkas ärkebiskop och plötsligt var det kris och katastrof? Är förtroendebygget kring vår ärkebiskop verkligen så ömtåligt och bräckligt? Varför är vilka frågor farliga? Finns det något som inte tål dagens ljus och som därför inte får ifrågasättas eller frågas om? Jag undrar uppriktigt. För det verkar vara ganska tydligt att delar av makten i vår kyrka inte tycker om att frågorna ställdes.

Agendan… Jag har ingen dold agenda. Om jag alls har en agenda så är det att vi i kyrkan inte ska ha några dolda agendor, att vår kyrka ska vara öppen och sann inför sin Gud, att kyrkan i sig ska ägna sig åt att på olika sätt berätta för samtiden om bibelns Gud, att kyrkan i allt ska vittna om evangeliernas Jesus, att kyrkan i allt ska förkunna befrielsen, hoppet och löftet som finns för alla människor i relation till den uppståndne Kristus, att kyrkan i allt och alltid ska vara öppen och sann inför sig själv och att kyrkan alltid ska vara öppen och sann inför alla människor. Välkommen med frågor om det – jag har ingen dold agenda.

Jag försöker att vara ärlig, uppriktig, öppen och sann. Jag försöker att skriva det jag menar och mena det jag skriver. Jag misslyckas ibland. Jag är inte engagerad i eller för någon av nomineringsgrupperna i kyrkans beslutande organ, inte heller i eller för något politiskt parti. Jag ingår inte i något ”gäng” men delar gärna tankar med andra som också är intresserade av och engagerade i frågor som är viktiga för kyrkan. Jag är anställd som komminister och i min tjänst ingår ingenting som ger mig något inflytande över kyrkans beslutandeprocesser, varken på församlings-, stifts- eller riksnivå. Allt som publiceras här skrivs på min fritid, ingenting här skrivs inom ramen för den tjänst jag har i församlingen. Jag får inga bidrag eller kollekter från något stift för att skriva. Ingen stiftelse utan möjlighet till insyn eller annan organisation står bakom det jag skriver. Jag har inte tillgång till tidningars debattsidor, har inga kontakter i radio- eller TV-branschen. Jag är heller inte tjenis och hej varken med någon biskop eller med någon annan som har makt och inflytande i vår kyrka. Jag är, kort sagt, en vanlig församlingspräst som försöker betrakta och beskriva verkligheten ur ett teologiskt perspektiv med kyrkan och församlingen i centrum som tycker att det är viktigt att kyrkan ständigt ställer frågor till och ifrågasätter sig själv. Jag är dessutom tacksam för att få vara just en vanlig församlingspräst och har varken ambition eller önskan att få vara något annat i kyrkan än en vanlig församlingspräst.

Jag skriver det för att öppet redovisa min position och mina förutsättningar. Det där kan vara bra att ha med sig i bakhuvudet när vår kyrkas mediala maktelit och partipolitiska överklass tar plats på den offentliga arenan med sina överväldigande resurser för att ta makten över problemformuleringsprivilegiet. Det var en vanlig församlingsprästs uppriktiga frågor om hur kyrkans affärsmässiga relationer till en extern pr-byrå och det som händer i offentligheten hänger ihop och om hur det påverkar förtroendet för vår ärkebiskop. Varken mer eller mindre. Det är onekligen intressant att det triggar kyrkopolitiska försvarsmekanismer.

Ärkebiskopen… Det finns en osund personfixering kring vår kyrkas nya ärkebiskop. En personfixering som under tillsättningsprocessen dessutom var könsfixerad på ett konstigt sätt. Det tycks fortfarande råda något av en strukturell personfixering som betraktas som normerande. Därför undvek jag att skriva Antje Jackelén och försökte istället ställa frågor om ärkebiskopen. För att ställa frågor om ämbetet och ämbetets utövande snarare än frågor om personen. Jag har inte och kan inte ha några åsikter om Antje Jackelén, vi har aldrig träffats och vi känner inte varandra. Den som har fått för sig att jag var ute efter henne som person har inte förstått någonting. Från mitt perspektiv är ärkebiskopens ämbete och ämbetsutövning mer intressanta att ställa frågor kring, personen i sig mindre. Den distinktionen verkar många ha svårt att förstå och tolkar ifrågasättande som personangrepp på den som alla ska tycka om. Jovisst, ämbetet fylls av personen. Men det är fortfarande mer intressant att fråga om ämbetet och ämbetets utövande än att fråga om personen i sig. 

Om man kan hålla isär de där två sakerna så kanske det blir lättare att tala om det som har bubblat upp till ytan av frågorna kring det där priset. Då kanske vi faktiskt kan börja tala om hur pr-cirkusens alla tricks och relationer påverkar förtroendet för vår kyrkas ärkebiskop? Då kanske vi också kan börja tala om hur vår ärkebiskops relationer till politiska partier och andra organisationer ser ut? Hur de mediala och politiska maktstrukturerna runt ärkebiskopen ser ut? Hur de kan se ut? Hur de kanske inte bör se ut? Då kanske vi även kan börja tala om de frågor som väcktes under val- och tillsättningsprocessen men som ännu inte har fått några svar? Något annat än öppenhet, ärlighet, tydlighet och svar på frågor kan det väl inte handla om – om det är viktigt att ärkebiskopen har hela kyrkans förtroende.

Trovärdigheten… Det handlar i grund och botten om trovärdighet. I första hand om kyrkans och kyrkans ämbetsbärares trovärdighet inför kyrkans Gud. I andra hand om kyrkans och kyrkans ämbetsbärares trovärdighet inför andra och varandra. Trovärdighet hänger ihop med integritet. Det är olyckligt för ärkebiskopens trovärdighet om ämbetets integritet kan ifrågasättas på grund av konstiga relationer till externa pr-byråer, lobbyister eller politiska partier. Det borde inte finnas några skäl att ens ställa frågor om ärkebiskopen och jäv, varken i relation till andra organisationer eller i relation till affärsdrivande företag. Det borde heller inte finnas någon anledning att behöva fråga om vad som är sant och vad som är falskt, vad som är på riktigt och vad som är påhitt vad det gäller vår kyrkas ärkebiskop. Redan det att frågorna ens kan och behöver ställas borde stämma till eftertanke och leda till någon form av omprövning och omvärdering. Det borde även föranleda en genomlysning av de kyrkliga och politiska maktstrukturerna som finns runt ärkebiskopen. Allt det där och alla de där som alldeles uppenbart inte tycker om att det ställs kritiska frågor om vår ärkebiskop.

• Dag Sandahl: "Detta visste jag inte – om påhittsbranschen" (10/7).
• Signe Hassler: "PR-byrås pris till ÄB ifrågasatt" (KT 11/7).
• Karl-Johan Byttner: "Kyrkans män anklagar Westander för jäv" (Resumé 11/7).
• Dag Sandahl: "Intressanta tider" (12/7).
• Sofia Jönsson: "Nya biskopen bör lyssna på kyrkans kritiker" (SvD 12/7).
• Josefin Lilja: "Almedalspris till ärkebiskopen kritiseras" (Dagen 14/7).
• Patrik Westander: "Äran tillfaller ärkebiskopen själv" (SvD 14/7).

PS. Det är olyckligt att Resumé använder "kyrkans män" och "anklagar" i rubriken till sin artikel. Dels för att det förstärker en onödig och osann bild av kyrkan som befolkad av maktfullkomliga män. Dels för att det inte handlade om någon anklagelse mot Westander utan om frågor riktade till kyrkan själv. Därav inledningen: "Ingen skugga faller på folket på Westander pr-byrå." Att Westander behöver svära sig fria för att inte tappa förtroende i sin egen bransch är en annan sak.

#266. En pr-produkt…?

”3.UTMÄRKELSER 

Media älskar priser och utnämningar, såväl när ni belönas som när ni delar ut ett pris. Om pristagaren är välkänd kan intresset öka ytterligare. Ett pris behöver inte vara kostsamt för att skapa uppmärksamhet. Exempel: Skånska länsföreningen för mag- och tarmsjuka delar årligen ut ett pris i form av två toalettrullar för bästa offentliga toalett.” 

(Westanders pr-handbok 2015 s. 19, under ”5 tips för att skapa nyheter”)

Ingen skugga faller på folket på Westander pr-byrå. De har gjort ett uppenbart bra jobb åt sin kund och har med det där priset till vår ärkebiskop i Almedalen skapat medial uppmärksamhet kring sin uppdragsgivare. Det var väl en av uppgifterna i det uppdrag som vår kyrka, via ”Internationella avdelningen”, har betalat för. Man kan väl inte säga annat än att vi har fått valuta för pengarna. På sin hemsida delar Westander dessutom generöst med sig av tankar och tips för hur man kan jobba och vad som kan vara bra att tänka på vad det gäller opinionsbildning, lobbying och pr. Klicka på länken nedan och ladda ner Westanders pr-handbok, den är både innehållsrik och matnyttig. Om inte annat kan det kanske vara bra att lära sig något om hur det fungerar för att på så sätt öka sin egen medvetenhet om vad det är som egentligen händer när det händer.

Det man kan fundera på och ställa frågor kring är hur pr-cirkusens alla tricks påverkar förtroendet för vår ärkebiskop. Westander beskriver sitt uppdrag från Svenska kyrkan: ”Svenska kyrkan är Sveriges största trossamfund. Samarbetet omfattar strategiskt kommunikationsstöd, bland annat för en solidarisk och långsiktig klimatpolitik.”

En del av uppdraget handlar uppenbarligen om att stärka vår ärkebiskops varumärke som trovärdigt i den politiska maktbranschen. Därav det där påhittade priset under politikerveckan i Almedalen – som Westander delade ut till sin egen kund för att, i enlighet med sin egen modell, skapa nyheter och uppmärksamhet kring sin uppdragsgivare. Alltså ett pr-trick av samma slag som när Skånska länsföreningen för mag- och tarmsjuka skapar uppmärksamhet kring sig själv genom att årligen dela ut ett pris i form av två toalettrullar för bästa offentliga toalett. (Det kanske inte är det roligaste exemplet för andra kunder att jämföras med. Men det är det exempel som Westander själva ger.)

Vad det där strategiska kommunikationsstödet omfattar är väl svårare att konkretisera för den som inte har insikt bakom kulisserna. Men det handlar tydligen, bland annat, om den där klimatpolitiska kampanjen som i olika former rullas ut från kyrkokansliet i tid och otid. Så, var det senaste biskopsbrevet bara en produkt av Westanders strategiska kommunikationsstöd? Var det Westanders idé att det skulle skrivas ett biskopsbrev om klimatet? För att få en tydlig, nyhetsrik och långsiktig fråga som kan användas för att strategiskt och långsiktigt stärka ärkebiskopens politiska varumärke? Vad finns i det där andra, i det som inte uttalas, i det som finns bakom det där ”bland annat”? Eller, med andra ord – vad av allt som rör sig runt vår nya ärkebiskop är bara strategiska och varumärkesbyggande pr-produkter? Vad är sant och vad är fejk? Vad är på riktigt och vad är påhitt?

Jag kan inte låta bli att undra vilka det är som tänker sig kunna övertyga vilka andra om vad med allt pr-tricksande kring vår ärkebiskop. Vilka i kyrkokansliet i Uppsala har tillsammans med Westander tänkt ut planen? Och varför? Vilka riktar man sig till, förutom till det politiska etablissemanget? Riktar sig marknadsföringen av vår ärkebiskop till oss som står i församlingarnas mylla? Till kyrkans medlemmar? Varför vill man så förtvivlat förmedla en uppenbart konstruerad bild av vår ärkebiskop istället för en sann? Vad ska man göra när vår kyrkas ärkebiskop mer och mer framstår som en pr-produkt ju mer man jobbar på det?

Även angelägna frågor faller nästan platt till marken när man inser att alla glada och bekräftande tillrop, alla gilla-klick, allt bekräftande twitter, alla positiva artiklar och inslag i samband med priset i Almedalen är just den där strategiska kommunikationen och att alltihop är en enda stor Potemkinkuliss som vill få oss att tro att kyrkans uppgift handlar om något annat än att vittna om och förkunna det bibliska evangeliet om Jesus Kristus. I ljuset av den tanken förlorade vår nya ärkebiskop en del av sin trovärdighet som biskop när det där påhittade och köpta priset delades ut i Almedalen till ackompanjerande hyllningskörer.

Det finns goda skäl att fortsätta att ifrågasätta vår kyrkas maktmänniskor. Det finns anledning att fortsätta att ställa frågor kring vår kyrkas samarbeten med pr-byråer och andra aktörer på den mediala och den politiska arenan. Det är angeläget att fortsätta att påminna om att vår kyrkas uppgift är att förkunna evangeliet om Jesus Kristus. Annars riskerar vi och vår kyrka att likt blinda ledas av blinda rakt ner i en grop varifrån vi inte kommer att kunna ta oss upp.

• Svenska kyrkan som Westanders uppdragsgivare.
• Westanders pr-handbok 2015.

PS. Jag kanske har missuppfattat alltihop. Hjälp mig gärna att förstå hur det verkligen hänger ihop i så fall. Hjälp mig att förstå vad som är sant och inte i allt som händer kring vår ärkebiskop. Därför att allt som sker är uppenbarligen inte sant. Därför att sanningen spelar roll. Och därför att det spelar roll att vår kyrka är sann inför sin Gud.

#265. Maktbranschen…

"Då gick lärjungarna fram till honom och frågade: ’Vet du att fariseerna tog anstöt av vad du sade?’ Han svarade: ’Varje växt som inte är planterad av min himmelske fader skall ryckas upp med roten. Bry er inte om dem: de är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind faller båda i gropen.’" 

(Matteus 15:12–14)

Så var maktbranschens årliga mingelvecka i Almedalen till ända. Mycket väsen för ingenting kanske kan vara en sammanfattning så god som någon. Sett utifrån, eller kanske nerifrån. Kyrkans maktmänniskor var också där och minglade. Vår ärkebiskop fick ett PR-pris. Om vår kyrkas maktmänniskor med emfas hade lyft fram och förkunnat en Evangeliets politik – en sant och radikalt annorlunda, en omskakande och tydligt kristocentrisk politik som konfronterade och ifrågasatte alla annan politik – då kunde man som vanlig och i vingårdens vardag kämpande församlingspräst kanske fått känna sig åtminstone lite stolt. Men istället blev det de självklara seminarierna, några samtal i domkyrkan, minst en väggstor affisch om klimatet och stora mängder viktigt ”nätverkande” kan man tänka. Och ett PR-pris. Med andra ord, vår kyrka agerade som en samhällelig och politiskt makthavande institution bland andra. Till vilken kostnad och nytta för vår kyrkas medlemmar?

Man ringde i Visbys kyrkklockor också – både för och emot. Kan, får och ska kyrkans klockor användas som ett renodlat partipolitiskt verktyg? Förresten, ringde klockorna i Visby någon gång för att kalla samman till gudstjänst? Kunde man i så fall höra någon skillnad på när klockornas klang gällde det ena eller det andra? Det handlade väl mest om att domprosten i Visby med kyrkklockornas klang ville fylla på sitt CV med tillräckligt mycket partipolitisk inställsamhet så att det kanske kan räcka till en mitra så småningom. Maktbranschens frestelser kom till olika uttryck under veckan som gick.

Angående det där priset... En PR-byrå är ingen ideell förening som arbetar för det allmännas bästa. En PR-byrå gör ingenting om det inte finns en faktura att skicka eller någon annan form av vinst att hämta in. PR-byråer är till salu. Folk som jobbar med PR är slipade och sluga. Man är duktiga på att vrida och vända på uppfattningar om verkligheten för att vrida och vända på människors åsikter. När vår ärkebiskop under veckan fick sin andra (!) uppmärksammade utmärkelse av en PR-byrå så finns det anledning att undra vem eller vilka det är som betalar. Ingen tror väl att ett PR-byrå-pris är gratis. Det handlar ju, som all annan PR, om marknadsföring och all marknadsföring kostar pengar. Så, vem eller vilka är det som betalar för marknadsföringen av vår ärkebiskops varumärke? Vem/vilka försöker konstruera vad med marknadsföring genom påhittade PR-priser? Vem/vilka vinner vad och varför?

Dessutom, de där PR-priserna är ett maktbranschens bekräftande av sig själv som mest blir löjligt. Det skulle också kunna sägas att ju fler PR-priser vår ärkebiskop får desto mer irrelevant blir ärkebiskopen för kyrkan i sig och för oss präster i församlingstjänst. Beaktat att de där prisernas kategorier inte har någonting med utövandet av kyrkans ämbete att göra. Det hade varit mer upplyftande och glädjande om vår ärkebiskop gjorde sig omöjlig som mottagare av ryggkliande och påhittade PR-priser genom att på riktigt vara ett världens evangeliska salt och evangeliska ljus, om vår ärkebiskop med tydlighet förkunnade Kyrkans verkliga och sanna evangelium istället för att göra kyrkan till en plattform för prisvärd "opinionsbildning". Men, för en sann förkunnare av Kyrkans evangelium finns inga PR-priser att hämta, inte ens påhittade sådana.

Vår kyrkas maktmänniskor verkar vara bländade av världslig bekräftelse, evangeliskt blinda ledare som leder vår kyrka till att falla ner i en grop av teologisk irrelevans. Vi som befinner oss i församlingens vardag, i dess glädje och sorg, svårigheter och möjligheter, gör bäst i att inte blint följa dem. Det delas inte ut några Almedals-priser till församlingsarbetare som delar livet med våra församlingars medlemmar – som tröstar, stöder, hjälper, döper, begraver, viger, läser, skriver, förkunnar, hoppas, misströstar, skrattar, förtvivlar och på andra sätt delar livet med de människor som är vår kyrka. Men det är som det ska vara. PR-priser och stora rubriker hör ihop med kyrkliga maktmänniskor som sedan länge har lämnat församlingens och kyrkans verklighet och vardag bakom sig för att istället använda kyrkans ämbeten och tjänster som plattformar för ”opinionsbildning” i maktbranschen. Vi andra gör gott i att inte bry oss så mycket om dem.

Bättre att istället försöka göra vad vi kan för att i församlingens vardag på riktigt följa den uppståndne och levande Jesus som är Kyrkans verkliga och enda sanna ledstjärna. Den där Jesus som ständigt ifrågasatte sin tids maktmänniskor och vars världsliga belöning var så långt ifrån ett PR-pris man kan komma.

• Brita Häll: "Seminarium om den onyttiga människan (KT 3/7).
• Elisabet Sandberg: "Ärkebiskop Antje Jackelén hetast i Almedalen (KT 4/7).
• Kristoffer Morén: "Kyrkan och ÄB starkt efterfrågade i Almedalen (KT 4/7).
• Jacob Sunnliden: "Du vann #hetastialmedalen #svenskakyrkan" (4/7).
• Dag Sandahl: "Ding–dong i en ding–ding värld" (6/7).

PS. Här i Stockholms stift finns det årligen utdelade riktiga pris till medarbetare i våra församlingar, t.ex. Ceciliapriset för musiker. Andra pris delas ut till välförtjänta medarbetare som nomineras av kollegor, bl.a. till pedagoger och för förtjänstfullt ungdomsarbete.