"När han gick in i Kafarnaum kom en officer fram till honom och bad om hjälp: ’Herre, min tjänare ligger förlamad där hemma och har svåra plågor.’ Jesus sade: ’Skall då jag komma och bota honom?’ Officeren svarade: ’Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk. Jag är själv en som står under befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till den ene: Gå, så går han, och till den andre: Kom, så kommer han, och säger jag till min tjänare: Gör det här, så gör han det.’ Jesus blev förvånad och sade till dem som följde honom: ’Sannerligen, inte hos någon i Israel har jag funnit en så stark tro. Jag säger er att många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.’ Och till officeren sade Jesus: ’Gå. Du trodde och det skall ske.’ Och i det ögonblicket blev pojken frisk." (Matteus 8:5–13)
En officer är ingen småborgerlig figur i en klädsam uniform. En officer är en beslutsam och handlingskraftig gestalt. Han bestämmer, fattar beslut och får saker och ting gjorda. En officer är dessutom en militär, en soldat vars dagliga värv är allt annat än en tebjudning. Han är en någon som litar på sin egen förmåga i alla lägen. För en officer är tilliten till den egna förmågan skillnaden mellan liv och död. Han är sannolikt en romersk officer. Som sådan är han en del av den mäktiga ockupationsmakten. Det är inte svårt att förstå varför Jesus uttrycker en viss förvåning när officeren frågar honom om hjälp. Officeren är en man med makt. Men inför pojkens sjukdom står han maktlös.
Den romerska officeren måste ha hört det talas om Jesus. Han måste ha hört berättelserna om vad Jesus har gjort. Berättelser om mirakulös hjälp. Han måste ha hört något som har skakat om honom i hans innersta. Det finns ingen annan förklaring till att han som officer underkastar sig Jesus. Officeren är den som har det egentliga maktövertaget. Ändå underkastar han sig Jesus. Någon har berättat. Någon har vittnat för officeren om Jesus på ett sådant sätt att han nu är omvänd. Omvänd från att helt och hållet lita på sin egen förmåga till att helt och hållet lita på Jesus förmåga. Han tror att Jesus kan hjälpa honom när hans egen förmåga kommer till korta. Han tror att Jesus kan hjälpa. På riktigt.
Jesus blir förvånad igen. Officerens tillit och tro förvånade Jesus därför att det inte fanns några egentliga skäl till att officeren skulle tro att Jesus kunde och ville hjälpa honom. De var varandras motståndare. Ändå, något har hänt. Någon har vittnat om Jesus förmåga att hjälpa. Ett vittnesbörd som har förändrat allt för denna officer. Inte ens hos och bland sina egna har Jesus sett eller upplevt en sådan tro. En tro som så kompromisslöst har lagt ifrån sig den egna förmågan för att så kompromisslöst lita på Jesus förmåga. Däri ligger den stora skillnaden mellan den som redan tycker sig åtnjuta Guds välvilja och den som inget annat har kvar än hoppet och löftet om att Jesus verkligen och faktiskt kan hjälpa.
När inget annat återstår, när den egna förmågans alla möjligheter är uttömda, då är hoppet och löftet som finns i Jesus det enda som återstår. Jesus känner sin mänsklighet och vet att livet förr eller senare för människor dit. Från öster och väster, överallt ifrån, ska många komma med tomma händer i hopp om att löftet ska vara sant. Att det ska vara sant att Jesus kan och vill hjälpa var och en och alla som inte längre av egen förmåga kan hjälpa sig själva. Och Jesus ska ta emot var och en och alla som vore var och en och alla hans egna. Men de som i konfrontation med livets begränsningar tror att ”vi kan själva”—som tror att kyrkans världsliga rike är tillräckligt—kommer att uppleva sig lämnade utanför, kommer att gråta och skära tänder av besvikelse. Jesus förmåga bär när det gäller liv och död, inte vår egen.
”Gå. Du trodde och det skall ske.” Pojken blev frisk.
Inte för att officeren trodde. För att Jesus kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar