#283. Frågan om kyrkans ”radikalitet”…

”@KyrkligaTing Har läst två gånger men förstår inte. Är religionen av naturen radikal eller är radikalism av naturen religiös?” (@Wallmanesque på Twitter 2015-01-19, angående #281. Om kyrkans radikalitet...)

Tack för en bra fråga. Man skulle egentligen behöva börja med att tydliggöra vad man menar med ”radikal” i sammanhanget. Men i relation till vad Hauerwas och Willimon vill få fram i sin bok så är det korta svaret att de inte har något svar på den frågan. De skriver inte om religion i allmänhet, inte ens om kristendom i synnerhet. Deras ärende handlar om kyrkan (som institution och organisation) och om Kyrkan (som teologisk storhet). Deras diskussion berör det specifika fenomenet ”kyrkan” och inte det allmänna fenomenet ”religion”. Det kan tyckas vara hårklyveri men det är en viktig distinktion för att förstå vad de är ute efter. Deras huvudärende är att fråga om eller hur institutionen kyrkan förhåller sig till den teologiska Kyrkan. De försöker därefter formulera på vilka sätt kyrkan behöver förändras för att bättre korrespondera med Kyrkan.

Hauerwas och Willimons kritik handlar om ecklesiologi – förståelsen av vad kyrkan och Kyrkan är och hur de förhåller sig till varandra. Båda två står stadigt grundade i Karl Barths teologi. Barths ecklesiologi är i sin tur både kristocentrisk och omfattande. Kimlyn Bender ger en någorlunda kortfattad beskrivning av Barths ecklesiologi vid tiden för hans ”Göttingen Dogmatics” 1924-25 som sätter lite ljus på den skillnad mellan institutionen kyrkan och den teologiska Kyrkan som ligger till grund för Hauerwas och Willimons kritik:

”What must also be emphasized, however, is that while there is a correspondence between the incarnation and the church, it is a similarity in radical difference. The church is not a second incarnation, for while the person of Christ may be described as a single divine Subject in human flesh, the church is not the incarnation of a divine Subject but the unity of divine initiative and human form, of divine and human agency in distinct yet inseparable union. The nature of the church may be described as divine, but only if this is carefully qualified to mean that the origin and reality of the church lies in God’s action through the Holy Spirit. It in no way signifies a deification of the church. The church is comprised by divine will and human constitution, wherein divine and human agency are neither confused nor divided. One must thereby speak of two subjects in relation to the church: God, from whose decision and act in Christ the church arises through the Spirit; and the church itself which remains always a created and historical reality comprised of human persons. Another way of stating the relation of the invisible and visible church is thus to say that the church as event precedes the church as institution.” (Bender s. 77)

Kyrkan (med stort K) blir till i och av den händelse som är Guds uppenbarelse för människan – där och då är och blir Kyrkan till. Kyrkan (med litet k) är den mänskliga institution och organisation som växer fram som en konsekvens av att Gud har uppenbarat sig i, med och genom den uppståndne Jesus. Institutionen kyrkan har uppgiften att förkunna och vittna för samtiden att uppenbarelsen i Jesus har hänt och att väcka det hopp som finns i löftet om att det kommer att hända igen. Ungefär så, kortfattat.

Det Hauerwas och Willimon kritiserar är att kyrkan ägnar sig åt mycket annat än att vara den kyrka som vittnar om Kyrkan. Det vill säga att kyrkan och kyrkor hämtar sina ärenden från andra håll än från den Guds uppenbarelse som konstituerar både kyrkan och Kyrkan. Att kyrkan och kyrkor låter sig definieras av andra idéer, texter och sammanhang än de som konstituerar kyrkans egentliga varande och själva tillblivelse. Till exempel att kyrkan och kyrkor låter politiska ideologier eller rörelser definiera vad kyrkan är och vad kyrkan ska göra. Kritiken bottnar i att Kyrkans anspråk på människan, människor och världen är så mycket mer radikalt än aldrig så radikala politiska idéer. Den teologiska Kyrkans radikalitet är mer provocerande, utmanande, universell och konstruktiv än all världens samlade politiskt radikala idéer. Därför att Kyrkan är grundad i den Guds uppenbarelse som vänder upp och ner på allt vi trodde att vi visste om tillvaron och om människan.

Om kyrkan har en politisk uppgift i världen så är det att vittna om Kyrkan där Kristus finns i centrum. Inte att liera sig med eller göra sig till ett med politiska partier, idéer eller andra rörelser. Institutionen kyrkans politiska kraft ligger i att med vittnesbördet om Kyrkan ständigt, alltid och överallt vara en omutlig och orädd gemenskap som med sin förkunnelse och genom sitt sätt att vara vittnar om en alternativ och bättre samhällsordning. Institutionen kyrkan kan bara vara en radikalt och sant politiskt konstruktiv kraft om den teologiska Kyrkan är dess enda centrum och utgångspunkt. När kyrkan på riktigt vittnar om Kyrkan så kan kyrkan vara en radikal politisk kraft som ständigt utmanar alla andra rådande idéer om och system för att ordna och organisera våra samhällen. Det kan kyrkan bara göra om kyrkan är fri från lojaliteter mot samhällets andra politiska aktörer. Annars korrumperas kyrkan och kyrkan förlorar då sin sant politiskt radikala potential. Hauerwas och Willimon igen:

”We argue that the political task of Christians is to be the church rather than to transform the world. One reason why it is not enough to say that our first task is to make the world better is that we Christians have no other means of accurately understanding the world and rightly interpreting the world except by way of the church. Big words like ’peace’ and ’justice,’ slogans the church adopts under the presumption that, even if people do not know what ’Jesus Christ is Lord’ means, they will know what peace and justice means, are words awaiting content. The church really does not know what these words mean apart from the life and death of Jesus of Nazareth. After all, Pilate permitted the killing of Jesus in order to secure both peace and justice (Roman style) in Judea. It is Jesus’ story that gives content to our faith, judges any institutional embodiment of our faith, and teaches us to be suspicious of any political slogan that does not need God to make itself credible. […] 

The church does not exist to ask what needs doing to keep the world running smoothly and then to motivate our people to go do it. The church is not to be judged by how useful we are as a ’supportive institution’ and our clergy as members of a ’helping profession.’ The church has its own reason for being, hid within its own mandate and not found in the world. We are not chartered by the Emperor.” (Hauerwas & Willimon s. 38-39)

I samma ögonblick som kyrkan försöker hämta sin legitimitet någon annanstans ifrån än från det uppenbarelsens Evangelium som finns i den teologiska Kyrkans mitt så förlorar kyrkan sin legitimitet, i någon mening hela sitt existensberättigande, och hela sin radikalitet. Om inte kyrkan är en gemenskap som hämtar hela sin legitimitet och all sin kraft ur, som förkunnar och som med sitt sätt att vara vittnar om den teologiska Kyrkan och Evangeliet i dess mitt så är kyrkan en organisation som inte längre kan göra anspråk på att vara Kyrkan.

Vår kyrkas institutionella organisation, Svenska kyrkan av idag, lider av just de problem som Hauerwas och Willimon sätter fingret på med sin kritik. Nåväl, det här var ett försök till förtydligande om Hauerwas och Willimons kritik, som jag har förstått den. Jag vet inte om det här klargjorde något eller om det bara krånglade till alltihop. Det kanske blir tillfälle att återkomma om saken i så fall.

• Bender, Kimlyn J., 2005: Karl Barth's Christological Ecclesiology. Farnham: Ashgate Publishing Limited.
• Hauerwas, Stanley & Willimon, William H., 2014: Resident Aliens: Life in the Christian Colony (Expanded 25th Anniversary Edition). Nashville: Abingdon Press.