"När folket såg att det dröjde innan Mose kom ner från berget samlades de kring Aron och sade till honom: ’Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten.’ Aron svarade dem: ’Ta guldringarna ur öronen på era hustrur, era söner och era döttrar och kom hit med dem!’ Då tog alla av sig guldringarna som de hade i öronen och lämnade dem till Aron. Han tog emot guldet av dem och knöt in det i en kappa. Sedan gjorde han en gjuten tjurkalv av guldet. Då ropade de: ’Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten.’ När Aron såg vad som skedde reste han ett altare framför kalven och lät kungöra: ’I morgon firas en högtid till Herrens ära!’ Tidigt nästa morgon offrade de brännoffer och frambar gemenskapsoffer, och folket slog sig ner för att äta och dricka och började sedan förlusta sig." (2 Mos 32:1–6)
Vår kyrkas nationella ledning har en uppgift inte helt olik Arons – att hålla ordning på folket, att hålla dem på rätt spår och att ledsaga dem när den av Gud utvalde av någon anledning är tillfälligt frånvarande. Som Aron misslyckas man med sin uppgift och låter sig vilseledas av vad man tror att folket frågar efter. Istället för att tålmodigt vänta för att utröna åt vilket håll Gud vill att man ska gå så gjuter man under Arons ledning en kalvskulptur av insamlat guld. Som ersätter folkets verkliga, sanna och levande Gud.
Folket tillber inte guldkalven i sig. Man tillber den gudom som tänks vara stående på guldkalven. Det vill säga den gudom man tänker sig bärs fram av guldkalven. I brist på tålamod förväxlas den tänkta gudomen med Israels sanna och levande Gud. Aron bidrar till och leder det hela. Han reser ett altare och dagen efter offras djur enligt sed och man äter och dricker. Ätandet och drickandet beseglar och bekräftar förbundet med den icke-existerande men tänkta gudomen som guldkalven tänks bära fram till folket.
Vår kyrkas nationella ledning är som Aron i vår tid. Så här i Almedalstider blir det skriande tydligt, igen. Man har gjutit en guldkalv som tänks bära fram någon form av gudom till folket. Guldkalven består av idén om kyrkan som en i första hand medial och politisk samhällsaktör. Man har länge fyllt guldkalvens gjutform med hjälp av PR-jippon, låtsaspriser och mediala kampanjer. Den tänkta och påhittade gudom som guldkalven tänks bära fram till kyrkans folk är politiskt inflytande, ”relevans” och uppfattningen om att vara omtyckt av många. Både guldkalven i sig och den tänkta gudomen på dess rygg är falska gudar. Icke-gudar. Avgudar. Som förför och förleder kyrkans folk bort från Guds avsikt.
Vår kyrkas nationella ledning verkar tro att det är sådana gudar som Guds och kyrkans folk behöver, att det är vad folket ropar efter på sin ökenvandring bort från statskyrkans fångenskap. Men det finns en avgörande skillnad mellan vad ledningen verkar tro att Guds folk vill ha och vad Guds folk faktiskt behöver.
Om vår kyrkas nationella ledning tog sin teologiska kallelse på allvar då skulle vår kyrkas program i Almedalen ha sett helt annorlunda ut. Då skulle kyrkan inte ha organiserat ett enda seminarium, en enda programpunkt eller någon enda aktivitet som inte på något sätt handlade om Jesus. Då skulle den kristna teologins frågor och anspråk med kraft kunnat ifrågasätta samtliga idag rådande politiska diskurser. Då skulle Kyrkans icke-sentimentala förkunnelse och envisa proklamation av evangeliets aldrig sinande hopp ha genomsyrat allt vad kyrkan ska göra. Istället är det tvärtom. Inte ett enda ord om varken Jesus eller om den kristna kyrkans evangelium i de aktiviteter som vår kyrkas nationella ledning pålyser som kyrkans i Almedalen. Mycket tal om annat och allt om inget.
I Almedalen handlar det om allt annat än det evangelium om Jesus som har burit Kyrkan i närmare två tusen år. ”Syftet med Svenska kyrkans engagemang i Almedalen är att bidra till det politiska samtalet” står det på vår kyrkas hemsida. Tydligare än så kan vår kyrkas guldkalv och dess påhittade och tänkta gudom inte beskrivas. En kyrka som primärt ger sig själv ett sådant syfte har lämnat den led som leder bort från statskyrkans fångenskap. Man har lämnat vägen som leder till ett nytt land med ecklesiologisk frihet och stora möjligheter. Man har slagit sig ner ute i öknen runt ett dött beläte av förföriskt blänkande metall.
Jag tror förstås inte och föreställer mig inte heller att någon med tjänst i vår kyrkas nationella ledning bryr sig om det här. Guldkalvens och dess tänkta gudoms förföriska fördelar är ju oemotståndliga. De skapar den där förförande känslan av att vara efterfrågad, inflytelserik och ”relevant”. Det är vad man verkar tro att kyrkan och Guds folk vill ha och behöver. Men kyrkan och Guds folk behöver något helt annat.
Vi behöver en kristocentrisk och teologiskt relevant ärkebiskop och nationell ledning. Vi behöver en ärkebiskop och nationell ledning som tar sin egen och kyrkans teologiska kallelse på allvar. Vi behöver en ärkebiskop och en nationell ledning som med självförtroende, frimodighet och teologisk stringens ofta vittnar om Jesus. En ärkebiskop och en nationell ledning som pekar bort från sig själv och pekar i riktning mot Jesus. Som med tydlighet och emfas förkunnar det förlösande, befriande och frälsande evangelium som vår Bibel berättar om. I vått och torrt. Här, där och alltid. Inte minst – kanske alldeles särskilt – i Almedalen.
Nej, man får nog inga PR-priser om man gör det. Men man är trogen sin kristna kallelses uppgift och man är trogen mot det kyrkliga ämbetets uppdrag. Det kanske är viktigare.
Nej, man får nog inga PR-priser om man gör det. Men man är trogen sin kristna kallelses uppgift och man är trogen mot det kyrkliga ämbetets uppdrag. Det kanske är viktigare.
