#328. Misslyckade vägar till Gud…

”The frontier of religion is the line of death which separates flesh from Spirit, time from eternity, human possibility from the possibility of God. […] Religion, as the final human possibility, commands us to halt. Religion brings us to the place where we must wait, in order that God may confront us—on the other side of the frontier of religion. […] There is no human advance beyond the possibility of religion, for religion is the last step in human progress.” (Barth)

Alla religioner är inte vägar till Gud. Av den enkla anledningen att inga religioner är vägar till Gud. Det finns ingen religion som har en inneboende förmåga att frammana Gud eller som på något sätt kan leda människan fram till Gud. Alla religioner är misslyckanden. Ingen religion förmår skapa Guds närvaro av egen kraft. I alla religioner kommer människan till korta i sina försök att nå fram till eller frammana Guds existens. Med vår mänskliga förmåga och oförmåga når vi aldrig längre än till existensens yttersta gräns, som utgörs av döden.

Kristendomen är inte heller en väg till Gud. Men, den kristna kyrkans och den kristna trons radikala vittnesbörd och glada budskap är att Gud har gjort sig en väg till människan. Den kristna kyrkan vittnar om att Gud har gett sig till känna för sin mänsklighet genom att mirakulöst uppenbara sig först för ett folk och sedan för världen som en medlem i detta folk. Guds mirakulösa uppenbarelse för mänskligheten och för varje människa finns i förbundet med Israels folk och i Jesus Kristus. Det är vad kyrkan och kristen tro vittnar om.

Den kristna kyrkan har inte mandat att påstå att Gud har uppenbarat sig i någon annan religiös tradition. Den kristna kyrkan har bara mandat att vittna om den uppenbarelsens Gud som den kristna tron berättar om. Den kristna kyrkan kan bara peka på förbundet med Israels folk och på Jesus Kristus och säga ”där har Gud uppenbarat sig."

Om någon som tillhör en annan religiös tradition vittnar om att Gud har uppenbarat sig i denna andra religiösa tradition – då ska det tas emot med öppenhet, respekt och nyfikenhet. Guds frihet att uppenbara sig för människan och människor begränsas inte av den kristna tron att Gud har uppenbarat sig i förbundet med Israels folk och i Jesus Kristus. Att vara kristen är att alltid vara öppen för att Gud kan ha uppenbarat sig på oväntade sätt.

Men, en annan religions teologi och gudsuppfattning kan och får inte göras till ett med den kristna kyrkans och den kristna trons. Om det görs då är det synkretism – som reducerar alla de religioner som blandas till irrelevans. Synkretism reducerar de olika vittnesbörden om Guds uppenbarelse till en naiv föreställning om att olika erfarenheter är samma erfarenhet. Att en och samma Gud har uppenbarat sig på olika sätt i olika tider betyder inte att de olika teologierna och traditionerna som vuxit fram kan eller får bakas ihop till en enda.

För att en konstruktiv dialog ska kunna föras mellan människor med olika erfarenheter av Guds uppenbarelse så behöver olikheterna värnas och bejakas. Olikheter är inte felaktigheter. Det är i mellanrummet mellan våra olikheter som möjligheten till ny förståelse av och ny kunskap om Guds uppenbarelse finns. Om vi försöker radera olikheterna så förstör vi möjligheterna att lära oss något nytt av varandra.

Den kristna kyrkans bidrag till mänsklighetens samtal om Gud är vittnesbördet om att Gud är treenig och har uppenbarat sig i förbundet med Israels folk och i Jesus Kristus. Med allt vad det innebär. Varje kristen har en möjlighet att vittna om den erfarenheten. Samtidigt har vi alla möjligheten att lära oss mer om hur Gud kan uppenbara sig genom att lyssna på andra som har andra erfarenheter.

• Barth, Karl, 1968: The Epistle to the Romans. New York: Oxford University Press. S. 238, 242, 254

#327. Karl har ordet…

”If the question what God can do forces theology to be humble, the question what is commanded of us forces it to concrete obedience. God may speak to us through Russian Communism, a flute concerto, a blossoming shrub, or a dead dog. We do well to listen to Him if He really does. But, unless we regard ourselves as the prophets and founders of a new Church, we cannot say that we are commissioned to pass on what we have heard as independent proclamation. God may speak to us through a pagan or an atheist, and thus give us to understand that the boundary between the Church and the secular world can still take at any time a different course from that which we think we discern. Yet this does not mean, unless we are prophets, that we ourselves have to proclaim the pagan or atheistic thing which we have heard. Finally, we may truly and rightly think that we have heard the Word of God in the worship and active love and youth education and the theology of the Church known to us. This does not mean, however, that we have received a commission to pursue these things as proclamation.

However it may stand with the undoubted possibilities of God outside the Church or in a new Church; however it may stand with the greater sphere, perhaps unknown to us, of the visible Church, or even with the real, if involuntary, proclamation by other elements of Church life within the Church perceived by us, there can be no doubt that, together with the commission which it may seek to obey by listening and responding in these other functions, the Church known to us has a special commission of proclamation, and therefore not merely of listening and response but decisively of talk about God both to men and for them, and that it neglects this commission if it seeks to proclaim what it has has no commission to do or where it has no commission to do so.”

• Barth, Karl, 2009: Church Dogmatics; I.1 The Doctrine of the Word of God. New York: T&T Clark. (Utg på tyska av Theologischer Verlag Zürich, 1932-1938.) KD S 56-57.

#326. Förnekelsens svek…

”I was born in Arkansas, a lynching state. During my childhood, white supremacy ruled supreme. White people were virtually free to do anything to blacks with impunity. The violent crosses of the Ku Klux Klan were a familiar reality, and white racists preached a dehumanizing segregated gospel in the name of Jesus’ cross every Sunday. And yet in rural black churches I heard a different message, as preachers proclaimed the message of the suffering Jesus and the salvation accomplished in his death on the cross. I noticed how the passion and energy of the preacher increased whenever he talked about the cross, and the congregation responded with outbursts of ’Amen’ and ’Hallelujah’ that equaled the intensity of the sermon oration. People shouted, clapped their hands, and stomped their feet, as if a powerful, living reality of God’s Spirit had transformed them from nobodies in white society to somebodies in in the black church.” 

”The cross helped me to deal with the brutal legacy of the lynching tree, and the lynching tree helped me to understand the tragic meaning of the cross.” 

”The resurrection of Jesus is God giving people meaning beyond history, when such violence as slavery and lynching seemed to close off any future.”

När en präst i Svenska kyrkan förkunnar ”jag tror inte på uppståndelsen” då är det ett stort svek. Det är ett svek mot evangeliet om Jesus Kristus. Ett svek mot Kyrkan och att svika Svenska kyrkan. Ett svek mot prästens ämbete. Det är ett svek mot församlingen och ett svek mot de människor som har samlats för att fira gudstjänst. Ett svek mot den som just där och då behövde hoppets ord om att det inte är kört. Det är ett svek mot alla de människor vars tro i tvåtusen år har burit Evangeliet genom tid och rum, till oss och vår tid.

Det är ett förnekelsens svek mot de fattiga, förtryckta, förföljda och utsatta kristna människor runt om i vår värld som då klamrade och idag klamrar sig fast vid hoppet när livets villkor har varit och är övermäktiga. När präster i Svenska kyrkan förnekar Evangeliets och trons sanningar då förnekas det hopp som har burit och som bär människor när livet har varit och är ett helvete på riktigt. Att förneka uppståndelsen faktiska verklighet är ett svek mot evangeliets innersta kärna och det är att svika de mest utsatta i vår värld. Bara den präst som är rikt priviligierad och upptagen med annat än att leva nära livets verkliga villkor kan distansera sig så långt från Evangeliets faktiska innehåll att det inte längre verkar vara sant.

Att som präst påstå att uppståndelsen inte är sann är att svika varenda en av de människor har plågats och plågas, som har lidit och lider, som har dödats och som dödas för och i sin kristna tro. Där och då. Här och nu. Det kan en präst bara göra om avståndet till livets verkliga villkor har blivit väldigt stort och om privilegier har fyllt ut mellanrummet. Bara den präst som inte har hört den bottenlösa förtvivlans skrik, som inte har sett den avgrundsdjupa förtvivlans blick, som har vänt bort blicken från de lidande i världen, som inte längre vet vad verklig smärta är, kan med gott samvete förneka att uppståndelsen har ägt rum på riktigt och att Jesus faktiskt lever. Bara då kan källan till det yttersta hoppet i kristen tro förnekas och begravas i akademiska trivialiteter.

När livets verkliga och sanna villkor tränger sig på med all sin brutala och våldsamma kraft, då håller inte den teologi som förvandlar trons innehåll till semantiska övningar ihop. När döden i livet är högst påtaglig, verklig och sann då upphör den teologi som inte är lika påtaglig, verklig och sann att existera. Trons innehåll som metaforer, som allegorier, som konstruktioner upphör att existera i samma ögonblick som kroppen erfar verklighetens verkliga, påtagliga och sanna smärta och död. Det som är kvar av tron där och då, när inget annat finns kvar, är Evangeliets innersta kärna – hoppet i ljuset av den Jesu uppståndelse som var och är lika sann, påtaglig och verklig som kroppens egen smärta och plåga.

• Cone, James H., 2011: The Cross and the Lynching Tree. Maryknoll: Orbis Books. S xv, xviii, 26.

#325. En blind leder en blind…

”Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen.” (Matteus 10:32–33) 

”Sedan kallade han till sig folket och sade: ’Lyssna och försök att förstå. Det är inte det som kommer in i munnen som gör människan oren. Men det som går ut ur munnen, det gör människan oren.’ Då gick lärjungarna fram till honom och frågade: ’Vet du att fariseerna tog anstöt av vad du sade?’ Han svarade: ’Varje växt som inte är planterad av min himmelske fader skall ryckas upp med roten. Bry er inte om dem: de är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind faller båda i gropen.’” (Matteus 15:10–14)

Det finns anledning att ställa frågor om hur ledningen för Stockholms Domkyrkoförsamling förvaltar sitt uppdrag. Med sammanblandningen av ekumenik och religionsdialog, med avsaknaden av teologisk stringens och med den doktrinära likgiltigheten börjar det Domkyrkoförsamlingen säger och gör tidvis likna förkunnelsen av ett förnekelsens evangelium. Förutom att det är förödande för kyrkan själv så är den smygande synkretismen svårt respektlös mot bekännare av annan tro än den kristna.

Domprost Hans Ulvebrands och kollegornas text på DN-debatt har behandlats utförligt och kritiken kan väl inte ha undgått någon som tagit del av det som skrivits. Kritiken kommer från många och olika håll och riktar in sig på olika aspekter av det som skrevs i DN. Själv är jag kritisk till det obefintliga teologiska ansvarstagandet, till den aningslösa uppfattningen om ekumenik och religionsdialog samt till de högst tveksamma teologiska influenserna som uppenbart ligger i botten. John Shelby Spongs teologi är som sagt ingen bra utgångspunkt varken för kyrkans självreflektion, för ekumeniken eller för religionsdialogen. Det finns andra influenser som det också finns goda skäl att ställa frågor om.

Ulf Lindgren är en av Domkyrkoförsamlingens undertecknande komministrar. Ulf Lindgren är också Ordförande Mästare i frimurarlogen S:t Johanneslogen la Lumière. Man kan fundera på om, hur och på vilka sätt frimureriets hemliga lojalitetsband och esoteriska ”teologi” påverkar det som nu sker i vår Domkyrkoförsamling. Hur ser den "teologi" ut som är resultatet av ett engagemang i frimurarorden? Är det frimureriets relationer, ideologi och "teologi" som sätter tonen i Domkyrkoförsamlingen? Hur ser nätverket ut i så fall? Vilka andra har svurit sin lojalitet till frimureriet? Är Domprosten också frimurare? 

(Är det trovärdigt att plädera för en kyrkans religiöst naiva öppenhet, för ett oreserverat öppnande av kyrkans gudstjänstrum för allt-och-alla och samtidigt vara en högt uppsatt ämbetsbärare i en sluten organisation som inte välkomnar varken kvinnor eller icke-kristna? Den imam som Ulf Lindgren har bjudit in för att predika i Storkyrkan på söndag är inte välkommen som medlem i det ordenssällskap Lindgren leder. För att han är muslim. Inkonsekvent och selektiv öppenhet? Det finns, som sagt, goda skäl att ställa frågor om frimureriets inflytande i vår Domkyrkoförsamling.)

Men de viktiga frågorna handlar om hur det som nu händer i vår Domkyrkoförsamling förhåller sig till kyrkans grundläggande teologiska uppdrag och om det som händer ligger i våra medlemmars intressen. Ligger det i medlemmarnas intresse att Domkyrkoförsamlingens verksamhet präglas av en teologisk hållning som verkar förneka mycket av det som kristen tro och kyrkan håller för sant? Ligger det i våra medlemmars intresse om verksamheten i Domkyrkoförsamlingen till del styrs av någon form av "frimurarteologi"? Ligger det som sägs och görs i linje med kyrkans tro, lära och grundläggande teologiska uppdrag?

Vår Domkyrkoförsamling leds för stunden av till synes teologiskt närsynta ledare. De verkar ibland medvetet försöka knuffa ner kyrkan i den där gropen som Jesus varnar för. Vi behöver hjälpas åt så att vi inte faller ner i den där gropen allihop – och kyrkan tillsammans med oss. Vi behöver hjälpas åt att ställa fler och många frågor om sakernas tillstånd.

• Ulf Lindgren informerar om hur man bli medlem S:t Johanneslogen la Lumière.
• "Här hålls hemliga riter – bara för män" Joakim Lundgren (Dagen 10/5 2013).
• "Är det lämpligt att präster är frimurare?" Anders Brogren (BT 1994).

PS. Påminner om vikten av att hålla isär sak och person. Det är sakfrågorna och bevekelsegrunderna som är av intresse att diskutera. Inte personfrågor.

Edit: Jag fick påpekat för mig att ett engagemang i frimureriet är en fritidssyssla, att det inte har med ämbetsutövandet att göra och att det därför är opassande att skriva som jag gjort. Det är sant att även präster är fria att ägna sin fritid åt egna intressen. Det är också sant att jag inte har att göra med vad andra gör på sin fritid. I ljuset av de aktuella kontroverserna kring vår Domkyrkoförsamling – som har fått återverkningar vida omkring – har åtminstone jag ett intresse av att försöka förstå varför det har blivit som det har blivit. Därför tyckte jag att det fanns anledning att vända på den här stenen också och ställa frågor om det. Det kanske var helt fel. Men hur ska man kunna få veta hur saker och ting ligger till om man inte frågar? För att vara så tydlig som möjligt – det var aldrig min avsikt misstänkliggöra kollegan Ulf Lindgren. Det är olyckligt om det uppfattats så. Jag är säker på att vi alla efter bästa förmåga agerar med god vilja. Återigen – det är de teologiska sakfrågorna jag försöker vrida och vända på, inget annat. Jag behöver uppenbarligen formulera frågorna och kritiken bättre.

#324. Förnekelsens teologi…

”It was Spong who, in 1998, produced a hysterical screed of a book, pompously entitled Why Christianity Must Change or Die, that – in arguing for a ’new Christianity,’ unburdened by such cumbrous appurtenances as, for instance, God – succeeded only in making audible the protracted death rattle of a moribund church.” (D.B. Hart) 

”But I cannot in any way see Bishop Spong’s theses as representing a defensible or even an interesting Christian future. And I want to know whether the Christian past scripture and tradition, really appears to him as empty and sterile as this text suggests. It seems he has not found life here, and that is painful to acknowledge and to hear. Yet I see no life in what the theses suggest; nothing to educate us into talking about the Christian God in a way I can recognise: no incarnation; no adoption into intimate relation with the Source of all; no Holy Spirit. No terror. No tears.” (Rowan Williams) 

”While Spong famously predicted that ’traditional faith is dying,’ Bonhoeffer would have pronounced this brand of ’new Christianity’ dead on arrival, a carcass from which the breath of the Spirit and the pulse of Jesus’ mission have long since disappeared.” (Scott Stevens)

Angående Domprost Hans Ulfvebrands och de undertecknande kollegornas artikel på DN-debatt den 19 augusti. I det som skrivs hanteras historiska personer, källor och texter på ett ganska märkligt, aningslöst och delvis direkt felaktigt sätt. Man uttrycker sig med en påtaglig teologisk slapphet och en slående doktrinär likgiltighet. Det beror inte på Nathan Söderblom. Det beror nog inte på den felaktiga förståelsen av Söderbloms gärning. Det beror nog heller inte på den märkligt naiva sammanblandningen av ekumenik och religionsdialog. Det beror förmodligen mest på John Shelby Spong, den teolog som Domprosten i olika sammanhang har lyft fram som sin stora inspirationskälla.

John Shelby Spong har formulerat något som i det närmaste är en förnekelsens teologi. Spong bygger sitt tänkande på Paul Tillichs teologiska existentialism som han sedan tömmer på teologiskt innehåll. Han kokar ner den teologiskt näringsfattiga existentialistiska buljongen till ett urvattnat teologiskt ingenting. Spong menar att kristendomen inte har någonting att göra med en gudom som blev människa. Uppenbarelsen avfärdas helt. Bönens betydelse förnekas. I stort sett allt som påstås om Gud och Jesus i Bibeln och i kyrkan förnekas som innehållande någon som helst egentlig sanning. Kristendomen handlar enligt Spong mest om att människan ska bli gudomlig.

Det blir ingen konstruktiv, stabil och relevant teologi av Spongs tankar. Resultatet blir ofrånkomligen en nihilistiskt antropocentrisk narcissism där idén om en gud kan vara allt och ingenting. En tankevärld där människan är tillvarons centrum, där människan söker sig själv och inget annat. Ett teologiskt innehållslöst korthus. Om det alls blir något som liknar teologi så är det ingenting som kan ligga till grund för varken ekumenik eller religionsdialog. Den teologiska oreda som råder i Johns Shelby Spongs tankevärld skapar en andefattig, livlös och poserande kyrka som inte är en trovärdig samtalspartner varken för sina egna, för andra kristna eller för människor som har en annan tro än en kristen. Mycket beroende på att Spong förnekar det mesta som kristen tro och kristna samfund håller för sant.

Spongs teologi är en förnekelsens livlösa teologi som skapar en kyrka som mest liknar ett livlöst kadaver som Anden har lämnat för länge sedan.

John Shelby Spong är med andra ord en ganska dålig inspirationskälla för den som vill ta kyrkan, kyrkans teologi och kyrkans uppgift på allvar. Om vår Domprost med kollegor vill att Domkyrkoförsamlingen ska vara en trovärdig partner i vår kyrkas inre samtal med sig själv, i ekumeniska och i religionsdialogiska sammanhang, då behöver Spong och hans teologi läggas åt sidan. Det kan vara en god idé att helt enkelt börja om från början och förankra teologin i Bibeln och i vår kyrkas bekännelse. Kyrkans inre och yttre samtal behöver onekligen vara förankrade där, för att vara konstruktiva, trovärdiga och relevanta.

• "Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner" (DN 19/8).
• "Står lära mot liv" Hans Ulfvebrand & Marianne Blom (KT 24/2 2012).
• "Försåtlig ton i Storkyrkoprästernas debattartikel" Sofia Jönsson (19/8).
• "Hans Ulfvebrand: Jesus är inte enda vägen till Gud" (Dagen 20/8).
• "Storkyrkoprästerna abdikerar" Lars B Stenström 20/8).
• "Nathan Söderblom vantolkad" Martin Nykvist (KT 21/8).
• "Vilka vägar bär till Gud?" Jacob Sunnliden (21/8).
• "Inga billiga positioneringar" David Silverkors (22/8).
• "Bristande exegetik" Pär Parbring (22/8).
• "Provtänker Storkyrkans präster?" Lars B Stenström (23/8).
• "Svenska kyrkan?" Carolina Johansson (23/8).
• "Kristus och religionerna" Per Beskow (Dagen 25/8).
• "Storkyrkodebaclet: Länksamling" Rebella undrar
• Rowan William's response to Spong's 12 theses (Church Times 17/7 1998).
• "Bonhoeffer vs John Shelby Spong" Scott Stevens (Faith & Theology 4/9 2007).
• Hart, David Bentley, 2007: Religion in America. I: In The Aftermath; Provocations and Laments. Eerdmans Publishing Co.: Grand Rapids. S. 56.

#323. Den vansinnige tokens tid är inne…

”Har ni inte hört talas om den där token som i ett anfall av vansinne tände en lykta mitt på blanka förmiddagen, rusade ut på torget och skrek utan uppehåll: ’Jag söker Gud! Jag söker Gud!’ Eftersom många av de där som inte tror på Gud råkade befinna sig där just då, så väckte han stor munterhet. Har han kanske kommit bort? sa den ene. Har han sprungit vilse som en barnunge? sa den andre. Eller håller han sig gömd? Är han rädd för oss? Har han gått till sjöss? emigrerat? – så skrek och skrattade de om vartannat.

Den vansinnige störtade mitt in ibland dem och genomborrade dem med sina blickar. ’Vart Gud har tagit vägen?’ ropade han, ’det ska jag säga er! Vi har dödat honom - ni och jag! Vi är alla hans mördare! Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Hur gjorde vi när vi lossade kedjan mellan denna jord och dess sol? Vart är den på väg nu? Vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet? Är det inte tomma rymden som slår emot oss? Har det inte blivit kallare? Blir inte natten allt längre och mörkare? Måste inte lyktor tändas redan på förmiddagen? Hör vi inte redan slamret av dödgrävarnas spadar, när de begraver Gud? Känner vi inte redan lukten av den gudomliga förruttnelsen? – även gudar ruttnar! Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare? Det heligaste och mäktigaste som hittills sått att finna i världen, för våra knivar har det förblött – vem tvår detta blod från våra händer? Med vilket vatten kan vi rena oss? Vilka försoningsfester, vilka heliga riter blir vi tvungna att uppfinna? Har inte detta dåd en storhet som är alltför stor för oss? Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det värdiga? Ett större dåd har aldrig begåtts, och vem som än föds efter oss hör för detta dåds skull hemma på ett högre historiskt plan, högre än all tidigare historia!’

Här teg den vansinnige och betraktade åter sina åhörare: inte heller de sade någonting, tittade bara förundrat på honom. Men så kastade han sin lykta på marken, så att den gick i bitar och slocknade. ’Jag kommer för tidigt’, sade han så, ’min tid är ännu inte inne. Denna oerhörda händelse är ännu på väg, den har ännu inte nått målet för sin vandring – den har ännu inte nått fram till människornas öron. Blixt och åska behöver tid för att nå fram, ljuset från stjärnorna behöver tid, gärningar behöver tid på sig, även sedan de fullbordats, för att bli sedda och hörda. Denna gärning är dem alltjämt mera fjärran än de mest avlägsna stjärnor – och ändå har de själva begått den!’

Det berättas vidare att den vansinnige under loppet av samma dag tog sig in i ett flertal kyrkor och där uppstämde sitt Requiem aeternam deo. När han avlägsnades därifrån och ställdes till ansvar ska han ständigt ha lämnat samma svar: ’Vad är nu dessa kyrkor annat än gravplatser för Gud och minnesvårdar över honom?’”

• Nietzsche, Friedrich, 2011: Den Glada Vetenskapen. Göteborg: Bokförlaget Korpen. S 134-135. (Utg på tyska 1882: Die fröhliche Wissenschaft.)

#322. Karl har ordet…

"We have not to draw our knowledge of who God is from what we think we know about eternity, infinity, omnipotence and invisibility as conceptions which bound our thought. On the contrary, we have to draw our knowledge of eternity, infinity, omnipotence and invisibility from what we can know about God, from what God has said to us about Himself.

If we choose to take the first way or the various ways into which this first way is generally divided—the famous via negationis, the via eminentiae, and the via causalitatis—we could as easily conclude with the definition 'God is nothing' as with he second one 'God is everything' or the third 'God is the One in everything.' And with it all, what we have defined, would not be God. On the contrary, we would have defined in one way or another the essence of that which is not God, we would have defined the creature, and in the end, as Ludwig Feuerbach has irrefutably shown, the essence of man himself.

If we do not wish to end by really defining ourselves, when we think that we are defining God, we can only take the second way and therefore hold fast to the incomprehensible majesty in which God meets us in His revelation, the majesty of His person as Father, Son and Holy Spirit."

• Barth, Karl, 2005: The Knowledge of God and the Service of God According to the Teaching of the Reformation. Wipf & Stock Publishers: Eugene. S. 33. (Utg på tyska 1938 av Theologischer Verlag Zürich. Övers till eng av J. L. M. Haire & Ian Anderson.)