”The frontier of religion is the line of death which separates flesh from Spirit, time from eternity, human possibility from the possibility of God. […] Religion, as the final human possibility, commands us to halt. Religion brings us to the place where we must wait, in order that God may confront us—on the other side of the frontier of religion. […] There is no human advance beyond the possibility of religion, for religion is the last step in human progress.” (Barth)
Alla religioner är inte vägar till Gud. Av den enkla anledningen att inga religioner är vägar till Gud. Det finns ingen religion som har en inneboende förmåga att frammana Gud eller som på något sätt kan leda människan fram till Gud. Alla religioner är misslyckanden. Ingen religion förmår skapa Guds närvaro av egen kraft. I alla religioner kommer människan till korta i sina försök att nå fram till eller frammana Guds existens. Med vår mänskliga förmåga och oförmåga når vi aldrig längre än till existensens yttersta gräns, som utgörs av döden.
Kristendomen är inte heller en väg till Gud. Men, den kristna kyrkans och den kristna trons radikala vittnesbörd och glada budskap är att Gud har gjort sig en väg till människan. Den kristna kyrkan vittnar om att Gud har gett sig till känna för sin mänsklighet genom att mirakulöst uppenbara sig först för ett folk och sedan för världen som en medlem i detta folk. Guds mirakulösa uppenbarelse för mänskligheten och för varje människa finns i förbundet med Israels folk och i Jesus Kristus. Det är vad kyrkan och kristen tro vittnar om.
Den kristna kyrkan har inte mandat att påstå att Gud har uppenbarat sig i någon annan religiös tradition. Den kristna kyrkan har bara mandat att vittna om den uppenbarelsens Gud som den kristna tron berättar om. Den kristna kyrkan kan bara peka på förbundet med Israels folk och på Jesus Kristus och säga ”där har Gud uppenbarat sig."
Om någon som tillhör en annan religiös tradition vittnar om att Gud har uppenbarat sig i denna andra religiösa tradition – då ska det tas emot med öppenhet, respekt och nyfikenhet. Guds frihet att uppenbara sig för människan och människor begränsas inte av den kristna tron att Gud har uppenbarat sig i förbundet med Israels folk och i Jesus Kristus. Att vara kristen är att alltid vara öppen för att Gud kan ha uppenbarat sig på oväntade sätt.
Men, en annan religions teologi och gudsuppfattning kan och får inte göras till ett med den kristna kyrkans och den kristna trons. Om det görs då är det synkretism – som reducerar alla de religioner som blandas till irrelevans. Synkretism reducerar de olika vittnesbörden om Guds uppenbarelse till en naiv föreställning om att olika erfarenheter är samma erfarenhet. Att en och samma Gud har uppenbarat sig på olika sätt i olika tider betyder inte att de olika teologierna och traditionerna som vuxit fram kan eller får bakas ihop till en enda.
För att en konstruktiv dialog ska kunna föras mellan människor med olika erfarenheter av Guds uppenbarelse så behöver olikheterna värnas och bejakas. Olikheter är inte felaktigheter. Det är i mellanrummet mellan våra olikheter som möjligheten till ny förståelse av och ny kunskap om Guds uppenbarelse finns. Om vi försöker radera olikheterna så förstör vi möjligheterna att lära oss något nytt av varandra.
Den kristna kyrkans bidrag till mänsklighetens samtal om Gud är vittnesbördet om att Gud är treenig och har uppenbarat sig i förbundet med Israels folk och i Jesus Kristus. Med allt vad det innebär. Varje kristen har en möjlighet att vittna om den erfarenheten. Samtidigt har vi alla möjligheten att lära oss mer om hur Gud kan uppenbara sig genom att lyssna på andra som har andra erfarenheter.
- Barth, Karl, 1968: The Epistle to the Romans. New York: Oxford University Press. S. 238, 242, 254
Gott att Du ger Karl Barth ordet i Din blogg f Patrik. Barths sena arbete "Den evangeliska Teologin" var en väckarklocka som initierade mina teologiska studier för många år sedan. Jag har aldrig kommit igenom KD. Tack och lov att den finns på engelska och tack och lov för Thomas F Torrance som översatt. Jag börjar nog med vol 2 The Doctrine of God. Annars vill jag rekommendera Kevin J Vanhoozer "Faith Speaking Understanding" 2014 och "The Drama of Doctrine" 2005. Det finns faktiskt mycket gott som kommer från väst. Allt gott
SvaraRaderaThomas, tack för din kommentar. Ja, Barth är en inspirerande teolog. Om KD känns övermäktig så är "Dogmatik i grunddrag" ett gott komplement. Finns på svenska och kan hittas på antikvariat med lite tur. Tack för litteraturtips! Har inte kommit i kontakt med Vanhoozer. Hoppas få möjlighet att få bekanta mig med honom vid tillfälle.
SvaraRaderaJag missförstår säkert -- säger Barth här att lokus för Anden, evigheten och Guds möjligheter ligger bortom detta livet? Det låter ju väldigt märkligt.
SvaraRaderaAnders, tack för din kommentar och fråga. Nej, det är inte riktigt så han menar. I det ganska långa avsnittet i Barths kommentar till Romarbrevet som de korta citaten kommer från, angriper han framför allt den kyrka och religion som formats av den liberalteologi som frodades i början av 1900-talet. En liberalteologi i vilken människan var alltings centrum och mått, så även i kyrkan. Han går till storms mot uppfattningen att Gud på något sätt är beroende av, kan kontrolleras av eller regleras av människans påfund. För att hävda och värna om Guds absoluta frihet.
SvaraRaderaMänniskans förmåga i relation till tro och Gudsrelation begränsas av livets villkor och gränser. Guds förmåga och vilja till relation med människan överskrider alla gränser. Man kanske skulle kunna säga att Barth menar trons möjligheter och möjligheten att tro ligger utanför människans förmåga. Att trons möjligheter och möjligheten att tro är ett resultat av Guds nåd, vilja och förmåga. Inget annat.
Det här blir förstås kort och kanske inte helt korrekt. Någon annan kanske har en annan förståelse av vad Barth försöker få sagt just här. Kan heller inte på rak arm hänvisa till var han utvecklar resonemanget ytterligare. Så, ungefär.