”Det är ju ganska anmärkningsvärt” svarade kollegan när jag berättade att vår biskop Eva, inspirerad av det interreligiösa bönerummet på Heathrow i London, föreslog att en indikation på golvet i Sjömanskyrkan Stockholms lilla kapell skulle kunna peka ut riktningen till Mecka och att det ganska stora krucifixet på väggen i kapellet skulle kunna bäras ut eller täckas över och så att rummet skulle bli "tillgängligt för andra trosbekännare.” Det var den 6 februari i år och biskop Eva var inbjuden till Sjömanskyrkan Stockholms styrelse för att informeras om verksamheten. Det ganska anmärkningsvärda förslaget föregicks av information om arbetet med sjömännen på båtarna som anlöper Stockholms hamnar. Många är katoliker och några få är muslimer. Det var när det lilla antalet muslimska sjömän kom på tal som biskop Eva delade med sig av ”något att tänka på” om Sjömanskyrkans kapell.
Man kan fundera en stund på det förslaget. Man kan samtidigt fundera på den smygande sammanblandningen av religioner som allt oftare kommer till utryck i vår kyrka, inte minst i här i Stockholms stift. I grunden verkar det finnas en uppfattning som innebär att Jesus bokstavligen kan och ska lyftas ut ur rummet för att göra plats för andra trosbekännare när det är möjligt. Man kan fundera på varifrån en sådan teologiskt ogenomtänkt, ecklesiologiskt oansvarig och pastoralt katastrofal uppfattning kommer? Varifrån kommer en sådan total nihilism i relation till den kristna trons innehåll hos en kyrkans ämbetsbärare?
Jag kan inte förstå det på annat sätt än att det handlar om politik. Inte om kyrkan som en kritisk och teologiskt formulerad politik, som ett alternativ till samhällets politik, utan om renodlad partipolitik. Om socialdemokratisk kyrkopolitik, förstås. Det verkar som att partiet vill att Svenska kyrkan ska bli och vara någon form av interreligiös paraplyorganisation. När partiets intressen är överordnade så är förstås Jesus och allt annat som kristen tro håller för sant förhandlingsbart. Då är det helt logiskt att krucifixen lyfts ut om de är i vägen för partiets ambitioner. Det gestaltar ganska tydligt en politisk idé om kyrkan som någon form av diffust religiös organisation i vars hägn "de religiösa" av olika slag ska samlas, gärna under parollen "religionsdialog." Vår biskop prioriterar helt enkelt partiets kyrkopolitiska ärende framför kyrkans väl. Hur ska man annars förstå det?
Religionsdialog är bra. Det vill säga, dialoger mellan människor, betraktade som jämlikar, som har olika erfarenheter, åsikter och uppfattningar är alltid bra och ofta nödvändiga. Det behövs i alla sammanhang. Men det är uppenbart att ”religionsdialog” ofta tolkas på ett för kyrkan ganska förödande sätt. Dialogens utgångspunkt kan inte vara att de egna identitetsmarkörerna görs irrelevanta och lyfts ut ur rummet. Man åstadkommer inte en dialog mellan jämlikar om eller när förutsättningen är att de egna sanningarna relativiseras till oigenkännlighet eller helt ogiltigförklaras. Då är det som kallas dialog ingen dialog.
Förutom att det är teologiskt, pastoralt och ecklesiologiskt förödande så är ett sådant förhållningssätt ganska respektlöst. Särskilt mot de som inte är kristna men från sitt håll förväntas gå med på att vi alla egentligen tror på samma gud i samma gudstjänstrum på det sätt "vi" har bestämt. Det går inte att komma ifrån att det finns ett ganska styvmoderligt och näst intill kolonialt förhållningssätt till "den andre" bakom alltihop. Dessutom genomsyras det hela av ett betydande förakt för den kristna kyrkans religiösa integritet. Inte ens med den bästa vilja i världen kan man kalla det "religionsdialog."
Jo, det var ganska anmärkningsvärt att höra sin egen biskop föreslå monteringen av en riktningsvisare till Mecka i ett kyrkans kapell och att krucifixet med fördel kunde lyftas ut ur rummet. Men, det är än mer anmärkningsvärt att det är alldeles tyst i den offentliga debatten om att Socialdemokraterna i Svenska kyrkan – med och utan kyrkliga ämbeten – ogenerat och målmedvetet arbetar för att reducera kyrkans kristna identitet, kyrkans kristna innehåll och kyrkans religiösa integritet till någon form av allmänreligiöst ingenting. Det skulle vi behöva föra en ganska stor och omfattande dialog om. Kanske ett samtalsämne över koppen kaffe mellan sammanträdena, såhär i kyrkomötestider?
PS. Sjömanskyrkan Stockholm är en kyrka och stiftelse som är knuten till Svenska kyrkan genom att stiftsstyrelsen i Stockholms stift utser styrelsen och genom att en representant för stiftet har en plats i styrelsen. Av tradition finns det en plats i styrelsen för en präst från den församling i vilken Sjömanskyrkan Stockholm befinner sig.
Det stora avfallet är här som bibeln talar om.
SvaraRaderaÄven idag är "många fiender till Kristi Kors och deras gud är buken och sin ära får de genom könet"
SvaraRaderaMen hur kan galenskapen vara ett utslag av partipolitik - det finns ju ingen statskyrka i Sverige eller hur?
SvaraRaderaMick, Thomas och Kerstin, tack för era kommentarer.
SvaraRaderaAnonym x2 – tack för era kommentarer och synpunkter. Som dessvärre inte läggs ut eftersom anonyma kommentarer inte publiceras här.
Tack Patrik Pettersson.
SvaraRaderaBristen på dialog i religionsdialogsammanhang och bristen på teologisk analys är helt förbluffande. Det måste finnas någonstans där samtal kring religionsmöten kan föras utan de politiska slagorden om att den som inte instämmer i Stockholms stifts officiella linje - den kan nog ändå kallas så - är "ovillig att möta den Andre", "är psykologiskt begränsad" o dyl förminskningar. Kanske är det på din blogg bland annat detta samtal pågår?
Uppskattar för övrigt det du skriver även om jag tidigare aldrig kommenterat.
Hälsar
Anders Lundberg, Nacka
Hej Anders och Patrik,
SvaraRaderainstämmer i att det behövs samtal. Tidskriften Evangelium har föreslagit domprosten i Storkyrkan att hans församling bjuder in till offentliga sådana, vilket i alla fall skulle vara en första början. Han har svarat att hösten är full för dem, så jag ser fram emot att han återkommer om det till våren.
Om inte Storkyrkan tar upp frågan bör stiftet. Eller naturligtvis medierna, men det är enormt svårt att komma igenom redaktörernas nålsöga med sådana här saker.
När jag en gång startade Evangelium var det för att det var min blogg som läsare samlades kring, och sa var platsen där samtal hölls. Det är ett ohållbart och helt oprofessionellt sätt att bedriva idédebatt på som rör så många människor. Inte för att bloggar inte är bra, men som enda plattform räcker det inte till och bäddar för en massa problem som tidningsutgivarsystemet utvecklats för att råda bot på.
Svenska kyrkan måste ta tag i sin idédebatt. Alla med något inflytande på något vis i kyrkan har ansvar för att jobba för det. Stötta de tidningar som finns, med texter, med prenumerationer, dela, länka, föreslå samarbeten, föreslå projektstöd... mycket finns att göra.
Mitt bästa råd just nu är annars att man skickar teologiskt drivna debattexter till dagspressen. Kyrkofrågor hör traditionellt hemma på kultursidorna men i andra hand kan man testa DN Debatt, SvD Brännpunkt, etc motsvarande i UNT, GP, Sydsvenskan etc. Även Aftonbladet och Expressen har bra debattsidor.
De här frågorna måste ut. Många måste hjälpa till att göra dem kända. Präster har ett särskilt ansvar.
Sofia, Tack för din utförliga kommentar. Det är sant, samtalet behöver bli bredare och omfatta fler. Det är också sant att vi har ett gemensamt ansvar för att så sker, och att var och en har ett personligt ansvar för att bidra. Tar till mig det du skrev.
SvaraRaderaOm kommentarer, igen.
SvaraRaderaHär publiceras inga anonyma kommentarer. Kommentarer som är nedvärderande mot enskilda personer eller nedvärderande mot religiöst eller etniskt definierade grupper av människor publiceras inte. Rena dumheter publiceras inte heller här.
Jag lämnade Svenska Kyrkan för 5 dagar sedan , efter år av funderande tog jag mitt beslut , jag såg ingen annan väg. Jag är djupt oroad över SvK:s utveckling när inte Sverige ärkebiskop kunde svara på vilken väg som bär till Gud , började jag på allvar fundera på att lämna , sen har jag följt debatten , och inte hittat något som gjort att jag vill stanna, sen läste jag Biskop Evas:s förslag och det blev droppen som fick min bägare att rinna över. Inget av detta har minskat min tro, avslutar med ett tack till Patrik Pettersson och hänvisar till 3:16.
SvaraRaderaEva, det är ledsamt att du känt dig nödgad att lämna Svenska kyrkan. Mitt i vår kyrkas stormar av olika åsikter finns ändå Evangeliets löften och hopp. På något sätt, ofta oklart hur, finns Jesus Kristus hos oss och med oss alla. Trots allt. Jag önskar dig allt gott och hoppas att du finner en gemenskap och ett sammanhang där din tro kan slå rot. Jag vill inte låta bli att hoppas att du någon dag hittar tillbaka och kan känna dig hemma i Svenska kyrkan igen.
SvaraRadera