#335. Respons och avsikt…

Någon tyckte att #334 var att göra en höna av fjäder, att det inte var något att bråka om eller ha synpunkter på. Kanske, men var går gränsen för när något spelar roll eller inte? Gränsen för vad som är viktigt och inte? Någon undrade om jag är bitter. Svaret är nej. Att ifrågasätta är ett uttryck för att man försöker förstå, inte ett uttryck för bitterhet. Någon undrade om det inte är illojalt att ifrågasätta sin biskop. Ibland är tystnad den högsta formen av illojalitet. Ibland är det mest lojalt att ifrågasätta. Jag ifrågasätter för att jag att jag bryr mig om det som sägs och för att jag tar det som sägs på allvar. För att jag tar kyrkan och biskopen på allvar. Dessutom, jag tilltror min biskop förmågan att kunna hantera att bli ifrågasatt.

Jag avfärdar alla påståenden om att Svenska kyrkan inte är kristen på grund av vad jag har beskrivit och jag avfärdar alla liknande påståenden om min biskop. Sådant prat är inget annat än dumheter. Den som tar det jag berättat som intäkt för personangrepp på biskop Eva har inte förstått någonting och gör bäst i att lämna den här diskussionen helt. Det här handlar om ett försök till kritiskt ifrågasättande av teologi, sak och idé. Inte ett angrepp på person. Försök att förstå den skillnaden en gång för alla.

Någon har menat sig inte vara helt med på resonemanget om en socialdemokratisk agenda. Tanken på en partipolitisk agenda i bakgrunden till det som sades är en hypotes baserad på mönster och samband. Enligt min uppfattning en sannolik hypotes. Men ändå, en hypotes. Det är fullt möjligt att det är en felaktig hypotes som kan falsifieras, att det visar sig att den inte stämmer. Om det finns en annan, ännu okänd, mer plausibel förklaring och bakgrund till det där förslaget. Men den förklaringen lyser ännu med sin frånvaro. Därför kvarstår hypotesen om partipolitisk bakgrund. Igen, hur ska man annars förstå det?

Varför skriva, "bråka" och ifrågasätta? För att försöka väcka kritiska och för kyrkan viktiga frågor. Frågor som i bästa fall kan bli ett samtal som leder oss och kyrkan vidare och framåt. Frågor vi skulle behöva hantera innan vi gör en massa saker. Det skulle vara bra om vi tillät oss att ställa alla jobbiga frågor. Om vi kunde vrida och vända på dem. Öppet och offentligt. Utan att hänfalla åt personangrepp och "han är dum" retorik.

Till exempel: Vad är kyrkans roll och uppgift egentligen i relation till det vi kallar ”religionsdialog?” Hur förhåller sig kyrkans religiösa integritet till andra religiösa traditioners integritet? Var går vilka gränser för kompromisser i det interreligiösa sammanhanget? Vad är och är inte förhandlingsbart? Vad har kyrkans ämbetsbärare för roll och uppgift i det sammanhanget egentligen? Vad är och är inte förhandlingsbart i relation till kyrkans teologi och ämbeten? I relation till prästers och biskopars ämbetsutövning? Var går vilka gränser för ämbetets lojalitet mot vad? Hur ser vilka teologiska, ecklesiologiska och pastorala frågor ut i relation till de interreligiösa frågorna? Hur ser det partipolitiska inflytandet i Svenska kyrkan egentligen ut? Vilket partipolitiskt inflytande råder över vilka frågor i kyrkan? Hur bör eller bör inte det partipolitiska inflytandet se ut i kyrkan?

Det finns förstås många fler frågor som kan och behöver ställas. Jag inbillar mig inte att vi kommer att vara överens ens om lite. Det är heller inte meningen att vi måste vara överens. Poängen är att våra olika uppfattningar, åsikter och ståndpunkter behöver bli tydliga. Det är olikheterna, diskussionen och det offentliga samtalet som är själva poängen.

PS. Eftersom frågan har dykt upp. Jag var med på mötet och hörde själv.