”Vad du än gör, skriv inte något om islam. It will blow up in your face” sade min vän när vi talade om det där som vår biskop sade i februari och om vad som händer i vår domkyrkoförsamling. Det hör ihop menade jag och vi är många som både tycker och tänker annorlunda om vad kyrkan är och ska vara. Många tycker, tänker och pratar. Men ingen säger något öppet. Ingen skriver något offentligt. Så tuffar det på i tystnad och kyrkan görs till något som den inte är och inte ska vara.
Att skriva något om det blev en brutal lektion i social medialogik. Eller kanske snarare en lektion i sociala mediers bristande logik. Jag skrev om kyrkan men andra gjorde det till en fråga om något helt annat. Den skränande mobben vaknade till liv likt en hjord av levande döda i ”The Walking Dead.” De vaknade till och drog fram som en gläfsande mobb som förstör allt i sin väg utan förmåga att tänka eller förstå. Man kan inte göra annat än att ligga lågt och vänta tills de har dragit förbi och hittat något annat att förstöra och gapa om.
Att skriva något om det blev en brutal lektion i social medialogik. Eller kanske snarare en lektion i sociala mediers bristande logik. Jag skrev om kyrkan men andra gjorde det till en fråga om något helt annat. Den skränande mobben vaknade till liv likt en hjord av levande döda i ”The Walking Dead.” De vaknade till och drog fram som en gläfsande mobb som förstör allt i sin väg utan förmåga att tänka eller förstå. Man kan inte göra annat än att ligga lågt och vänta tills de har dragit förbi och hittat något annat att förstöra och gapa om.
Dessvärre tilläts mobben diktera villkoren för samtalet. En medveten medial strategi? En medial konstruktion förenklade sakfrågorna till en fråga om polariserade känslor. Det gjordes till en fråga om hat eller kärlek. Mobbens ”hatstorm” gjordes till frågan och ”kärlekens väg” gjordes till alternativet. Med en enkel knyck av den mediastrategiska handleden föstes sakfrågorna åt sidan och ersattes av en fråga om banala känslor och en hashtag. Vem vill efter det förknippas med ”hatstormen” genom att vidhålla kritiken i sakfrågan? Den som tänker annorlunda i sakfrågan ska få dåligt samvete och förbli tyst. Medial utövning av makt över tanken med känslor som verktyg när den är som mest effektiv.
Men sakfrågorna finns kvar och kommer förmodligen att bli aktuella igen. De underliggande uppfattningarna visar inga tecken på intresse för att låta sig nyanseras eller förändras. Ingen öppen diskussion om saken. Inga teologiska, ecklesiologiska eller pastorala förklaringar eller resonemang om det hela. Ingenting. Istället råder en känslornas diktatur över frågan och den fria tanken. Känslor är enkla att manipulera. Det är bara att lyssna på tystnaden i sakfrågan så förstår man känslornas makt över den fria tanken.
Det handlar fortfarande om de teologiska, ecklesiologiska och pastorala frågorna. Nej, kyrkans egna rum går inte att likställa med andra institutioners ”andliga” rum. Nej, det räcker inte med att ursäkta det som ett ”provtänk.” Ett feltänkt provtänk avslöjar underliggande uppfattningar som inte är genomtänkta. Jag tror och förväntar mig faktiskt mer än så av min egen och vår kyrkas biskopar.
Såvitt jag vet har det bara förekommit två ansatser att kommentera sakfrågorna. DagenTV iscensatte ett samtal där frågor kring det hela dryftades. En John G. Panagiotou skrev en kritisk kommentar från ett ortodoxt perspektiv på American Orthodox Institute. I övrigt har inget av betydelse för sakfrågorna sagts eller skrivits. Såvitt jag vet. De teologiska, ecklesiologiska och pastorala frågorna hänger i stort sett kvar i luften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar