"Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget. I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: 'Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.' Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: 'Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.' När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: 'Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta.' De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem." (Lukas 2:1-20)
Maria födde en liten pojke. En liten pojke bland alla andra små barn som föds till världen. Det var odramatiskt. Nästan vardagligt. Inget märkvärdigt. Inget konstigt. Som så många andra små barn föddes Jesus av fattiga föräldrar. De tog hand om honom så gott de kunde. Det fanns en utfodringsanordning för boskap i närheten och de lade honom i den. Så att han i alla fall inte skulle behöva ligga på marken. Det fanns inget stall.
Inget av det som hände där och då hade spelat någon roll för oss om det hade stannat där. Den där lilla pojken hade försvunnit i historiens glömska bland alla andra barn till fattiga föräldrar. Men Guds ängel uppenbarade sig på det där fältet för de där herdarna. "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren." Guds budbärande ängel berättar för världen att inkarnationens mirakel har börjat.
Allt det fantastiska, märkliga och verklighetsförändrande som detta inkarnationens mirakel ska föra med sig är för Maria där och då ännu fördolt bakom framtidens barmhärtiga slöja. Men hon tar emot herdarnas vittnesbörd om vad de har hört sägas om den lilla pojken. Hon tar det till sitt hjärta och begrundar det. Så föddes Jesus från Nasaret, som skulle bli känd som Jesus Kristus och bekänd som Messias. Så föddes Gud själv in i världen.
Inkarnationens mirakel är detta oerhörda att Gud själv en gång för alla har gett sig till känna och uppenbarat sig i mänsklig gestalt. Kanske är det svårbegripligt, märkligt, lite konstigt och lite underligt. Samtidigt är det alldeles fantastiskt och alldeles sant. Men varför? Varför bemödar sig Gud, som är allsmäktig och alltings skapare, med att ge sig till känna för oss människor genom att födas in i världen i mänsklig gestalt? Varför där och då? Varför över huvud taget? Varför inte låta oss människor fortsätta att leva i ovisshet om vem Gud är?
Det var ingen slump att Gud lät sig inkarneras och uppenbaras i den lilla pojken som blev Jesus Kristus, som blev och är vår Messias. Inkarnationen har varit Guds avsikt och plan redan från början. Gud har från tidernas begynnelse valt och beslutat sig för att bli en människa för människan och för alla människor. Inkarnationen hänger inte i luften som en av tidernas alla tillfälligheter. Inkarnationen bärs av en förutsättning – förbundet, som är den ursprungliga föreningen mellan Gud och människan. Förbundet är det faktum att Gud aldrig har varit neutral i relation till människan. Förbundet innebär att Gud är för människan. För dig, för mig, för oss och för alla andra. Gud är och har alltid varit för oss alla.
Människan har i alla tider brutit sin del av förbundets villkor och raserat relationen till Gud sin skapare. Gud har å sin sida alltid varit trofast och aldrig slutat att älska sin mänsklighet. Gud har envist och ensidigt upprätthållit förbundet. Förbundet mellan Gud och människa är ett nådens förbund givet åt oss som inte kan förtjäna och inte heller har förtjänat det. Ingenting vi kan göra eller säga förmår att göra oss förtjänta av den nåd som manifesteras i förbundet eller den försoning som fullbordas i Jesus Kristus. Gud uppenbarar sig och försonas för att Gud själv vill det. Förbundet, nåden och försoningen är Guds eget fria val.
Gud kunde ha låtit bli att ge sig till känna för oss. Gud kunde ha låtit bli att låta sig inkarneras och uppenbara sig. Gud kunde ha låtit bli att försonas med människan. Men Gud lät inte bli. Gud har inte lämnat oss ensamma på den här obetydliga lilla planeten, övergivna i ett stort, tomt och livsfientligt universum. Gud blev människa i Jesus Kristus för att uppfylla det ursprungliga löftet och så bringa försoning mellan Gud och människan. Jesus Kristus uppfyller i sig det löfte som gavs långt före den historiska händelse som är hans födelse in i världen. Guds löfte som sade: "Jag ska vara er Gud och ni ska vara mitt folk."
Jesus Kristus är det eviga förbundets uppfyllelse och försoningens fullbordan. Inkarnationens och uppenbarelsens fantastiska mirakel är alldeles sant. Gud är Gud och Gud är inkarnerad och uppenbarad i Jesus Kristus. Av nåd till försoning med människan och för alla människor. En gång för alla. Allt i enlighet med Guds avsikt och ursprungliga plan.
En stor himmelsk här bekräftade det ängeln sade om den nyfödda Jesus med en glädjens överväldigande lovprisning. Låt oss i våra liv gemensamt och med hjärtats glädje stämma in i den himmelska härens lovsång: "Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt." Låt oss tillsammans med herdarna gå ut i världen och vittna om allt det fantastiska som vi har fått höra om det lilla barnet Jesus. Som blev Kristus. Som är Messias, vår Herre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar