"Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. När Jesus såg det blev han förargad och sade: ’Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.’ Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem." (Markus 10:13–16)
Det var något särskilt med Jesus. Någonting fick föräldrar att känna ett stort förtroende för honom. Ett förtroende så stort att de kom till honom med sina barn för att han skulle röra vid dem. Vad de förväntade sig av Jesus kan vi inte veta. Men om vi går till oss själva så vet väl de flesta av oss att barn överlämnar man inte till vem som helst hur som helst. Men föräldrarna kom med sina barn och ville att Jesus ska röra vid dem. Det var något med Jesus som lyste igenom och som väckte ett förtroende, en tillit och en längtan. Riktigt vad det var kan vi inte veta. Men vi vet att föräldrarna ville att det där något skulle komma barnen till del.
Lärjungarna reagerade på ett lite oväntat sätt. De visade bort föräldrarna och barnen. Oklart varför. Ville de försöka skydda sin vän Jesus på något sätt? Tyckte de att det där med att hålla på med barn, det var under deras mästares värdighet? Tyckte de kanske att barnen och föräldrarna var för jobbiga att ha omkring sig? Eller vad var det som fick dem att göra som de gjorde? Det finns inget nytt i det vi ibland kan se här bland oss, det där med att barn betraktas som lite av ett besvär. Barn är liksom alltid lite i vägen när vi vuxna ska hålla på och göra de där för vuxna viktiga sakerna. Vad det nu än är.
Jesus blir inte arg så ofta men när han såg hur barnen behandlades då blev han arg. Så arg att han sade till lärjungarna på skarpen. ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte.” Kanske spred det sig en förlägenhet bland lärjungarna. En sådan där förlägenhet som sprider sig när man känner sig lite bortgjord. De trodde förstås att de agerade i chefens anda när de försökte visa bort barnen och deras föräldrar. Men Jesus visade sig ha ett helt annat och ett radikalt annorlunda förhållningssätt till barnen än vad lärjungarna förväntade sig.
Jesus vänder upp och ner på samhällsordningen när han säger att Guds rike tillhör barnen. Guds rike var förknippat med makt och världsliga makthavare gjorde anspråk på att deras makt var förankrad i Guds rike. Barnen, å andra sidan, var i alla avseenden totalt maktlösa. Så när Jesus säger att Guds rike tillhör barnen då skakas tillvaron i sina grundvalar. Alltihop blir än mer svårsmält när Jesus säger att den som inte tar emot Guds rike som ett barn aldrig kommer dit in. Den världsliga makten ska visa sig vara helt maktlös.
För att driva hem poängen ordentligt så tar Jesus emot barnen, lägger sina händer på dem och välsignar dem. Kanske är det svårt för oss att förstå riktigt hur provocerande det var att han gjorde så. Det var något som ett familjeöverhuvud kunde göra med de barn han hade ansvar för. För att bekräfta sin egen ställning och för att bekräfta sin relation till barnen. Att Jesus gör det med vilka barn som helst och i den meningen med alla barn utmanar ordningen. Det utmanar och provocerar förstås den som tycker sig ha rätt till makten.
Det är maktlösheten som är poängen, inte makten. Barnen är maktlösa. Den som inte är som ett barn i relation till Guds rike kommer aldrig dit in. Det vill säga, den som inte förstår att vi – du, jag, vi och alla andra människor – är helt maktlösa i relation till Guds rike förstår inte vad Guds rike är och kommer aldrig finna sin plats där. Så länge vi förlitar oss på vår egen förmåga och vår egen makt så kommer det alltid sluta med att vi hamnar någon annanstans än i Guds rike. Bara den som förstår att vi i allt väsentligt är maktlösa som barn kommer att upptäcka att det är Gud som bär tillvaron. Bara när vi förstår att vi behöver ge upp våra egna maktanspråk kommer Guds rike att öppna sig, uppenbara sig och ge sig till känna. Bara då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar