#355. Spöken från förr…

Jag var där. Den där eftermiddagen i Filmhuset när Martin Bormanns son mötte Jakub Romuald Weksler-Waszkinel. Både på filmduken och i verkligheten. Jag minns den stunden som ödesmättad. Tyngd av historiens mörka vingslag. Där satt han ju. En gång det tredje rikets kronprins. Son till Hitlers närmaste man, den nazistiska regimens nummer två, Martin Bormann. Ett tredje rikets barn och framtid.

Han var en gammal man där han satt. Tärd av år. Tyngd av sin faders skuld. Hans händer rörde vid de människor som för oss ofta förkroppsligar den mytiska ondskan. Adolf. Heinrich. Julius. Hermann. Reinhard. Hans öron hörde deras röster. Hitlers röst. Himmlers röst. Streichers röst. Görings röst. Heydrichs röst. De röster som blev gärningar som blev ond bråd död. Som blev Förintelsen. Hans ögon såg dem umgås, äta lunch, dricka kaffe, åka på utflykt, skratta, lyssna på musik, läsa böcker. Dela sina vardagliga liv med varandra. Han var ung då. Han var där och han var en av dem.

I Filmhuset hade han ibland svårt att hitta orden. Jag minns att samtalet, både i filmerna och i panelen, slutade med tystnad. En oavslutad tystnad. Som om orden tog slut innan allt som behövde sägas kunde bli sagt. Som om det som behövde sägas låg bortom. Utanför ordens räckvidd. Som om det enda som fanns kvar inför det ohyggliga var tystnad. Som om det människorna gjorde mot varandra där och då var ogripbart för orden. För tanken. Tystnaden som fyllde rummet när det sista ordet aldrig blev sagt var öronbedövande.

Min vän och jag stod utanför efteråt. Vid vändplanen nedanför rampen till Filmhusets entré. Tystnaden följde med oss ut i den ljumma och ljusa tidiga kvällen. Så kom han gående. Martin Bormanns son. En gammal mans tunga och lite stela steg. Tillsammans med två ställde han sig och väntade några steg bort. Där stod han. Med sina händers, örons och ögons minnen av de levande och verkliga människorna. Han var lika verklig och sann för mig som de var för honom. En påtaglig och fysiskt närvarande länk till de människor vars tankar och gärningar fyllde världen med en sådan bottenlös och ordlös ondska.

Så kom den bil de väntade på. En sliten Volvo 244. Trist och dassig i lacken. Lite rost i nedre kanterna av bågarna runt hjulen. I bakrutan satt ett solblekt klistermärke – ”Skidspelen Falun 1982.” Bildörrarna slog igen. Siluetten av hans profil innanför den lite skitiga rutan var det sista jag såg. Det var som ett historiens vingslag som avlägsnade sig när bilen rullade iväg med det där karakteristiska ljuset av en äldre Volvo med högt vridmoment på låga varv. Det var vad som blev kvar av det tredje rike som spred så mycket krig, död och förintelse omkring sig. En gammal man i en gammal, sliten och lite rostig Volvo 244.

Jag var där. Han var där. Med honom var de här. Längre bort än så är det inte. 

• Korset i Davidsstjärnan, Kjell Blückert (Signum, 2004).
• Förintelsen började i ett modernt samhälle... (Peter Wolodarski, DN 31/1).
• Bilden av Hitler består av både fakta och fiktion (Björn Wiman, DN 31/1).

#354. Folkmord pågår…

Häromdagen, den 27 januari, högtidlighölls Förintelsens minnesdag. Runt om i vår värld stod politiker och ledare av olika slag och sade ”aldrig mer” med varierande grader av hyckleri och uppriktighet. Vi vet ju att det har hänt igen sedan dess. Vi vet dessutom att det händer just nu. I Irak, Syrien och andra områden där den islamiska staten härjar. Kristna och andra minoriteter drabbas i en ofattbar omfattning. Mördandet pågår. Världens, Europas och Sveriges politiker och ledare tassar på tå för att inte stöta sig med Saudiarabien, Iran eller någon av de andra, för exporten viktiga, diktaturerna i mellanöstern. Med ord eller skulpturer.

Mitt bland alla cirkusliknande och halsbrytande brist–på–etisk–och–moralisk–ryggrad–konster som pågår i den politiska manegen finns trixandet med ordet ”folkmord.” Lars Adaktusson jobbar hårt för att få det internationella samfundet på parlamentarisk nivå att benämna det som har hänt och det som händer mellanösterns kristna och andra minoriteter vid sitt rätta namn – folkmord. Nuri Kino har med ”A Demand for Action” länge arbetat hårt och enträget för medvetenhet om vad som händer. Båda möter motstånd från samma håll.

Under Folk och Försvars rikskonferens den 10/1 tog Lars Adaktusson (LA) upp frågan med Utrikesminister Margot Wallström (MW): 

LA: ”Jag vill tacka utrikesministern för talet och knyta an till den del som handlar om Syrien och Irak. Som jag förstår det så är vi överens om att de oerhörda övergrepp som pågår måste stoppas. Och för att stoppa islamiska staten så krävs det också militära insatser. Dessutom så tror jag och många med mig att det blir nödvändigt, blir alltmer nödvändigt, att världssamfundet definierar och erkänner de här övergreppen som folkmord. […] Min fråga är – är svenska regeringen idag beredd att klart och tydligt säga att det pågår ett folkmord i Irak och Syrien och att det krävs mer militära resurser för att besegra IS?” 

Moderator: ”Det kan man svara ja eller nej på.”

MW: ”Ja, jag önskar att det var så lätt. Problemet är ju att vi har en konvention som ibland begränsar oss som politiker. Och det är därför det är så svårt för många utrikesministrar att omedelbart gå ut och säga ’Ja, det här är ett folkmord.’ Därför att det bör vara en rättslig prövning av det eftersom vi har en internationell konvention. Och den är tyvärr inte särskilt bra. Det innebär att det ska vara en grupp, så man kan inte ta ihop alla de här grupperna som faktiskt plågas som de gör, förföljs och dödas. Och Yezidierna är ju ett exempel på det och jag har själv sagt det i riksdagen att av allt man kan se så ser det ju ut som att det är folkmord också enligt konventionens bestämmelser. Men det är, så länge vi har en internationell konvention, så är det inte upp till oss. Och framför allt så ska ju inte vilket ord vi använder för att beteckna dessa övergrepp mot mänskligheten, som det är, brott mot mänskligheten, så borde inte det vara avgörande för hur responsen ser ut. Så vi måste göra mer militärt. Vi måste verkligen bekämpa Daesh mer effektivt. Och jag vet att du också har pratat om att ha, så att säga, skyddade områden. Hur mycket vi än kan känna sympati för det så är det nånting som diskuteras mycket i internationella sammanhang. Men hur gör man det så att man inte skapar dödsfällor? Risken är stor och tyvärr är den historiska erfarenheten sådan att många länder är mycket mycket tveksamma. Skulle det gå så skulle vi alla vilja ställa upp på det. Men hur gör man det rent faktiskt, så att vi inte istället gör de här grupperna mer utsatta?”

Lars Adaktusson fick liknande svammel till svar från Margot Wallström på Folk och Försvar som Nuri Kino nu har fått av Svenska kyrkans internationella chef Gunilla Hallonsten i tidningen Dagen. Det beror förmodligen på att Adaktusson och Kino har fått svar från i stort sett samma håll. Svenska kyrkan på nationell nivå går mer eller mindre hand i hand med den sittande regeringen när det gäller internationella frågor. Vilket inte är så konstigt eftersom det i princip är samma politiska partiers folk som sitter i regeringskansliet och som bestämmer på Svenska kyrkans nationella nivå. Därav liknande svammel.

Gemensamt för både vår regering och vår kyrkas nationella nivå är bristen på etisk och moralisk resning i frågan om det pågående folkmordet på kristna och andra minoriteter i mellanöstern. Häromdagen, på Förintelsens minnesdag, påmindes vi om folkmordens ”aldrig mer.” Men man kan från vår kyrkas sida ändå inte ta bladet från munnen och höja rösten till försvar för våra kristna syskon som har mördats och som mördas där den islamiska statens ordning råder. Det är inget annat än en stor ynkedom. 

Historiens dom över dem som stillatigande bevittnade vad Europas judar och andra minoriteter utsattes för av den dåvarande nazistiska regimen är med rätta hård. Lika hård kommer domen att vara över dem av oss som idag tiger still när vi bevittnar vad som händer kristna och andra minoriteter i mellanöstern under den islamiska statens regim. Vår kyrkas nuvarande nationella lednings tystnad och oförmåga att tydligt och uttalat ta ställning för våra kristna syskon som förföljs, plågas och mördas kommer att och ska med rätta dömas hårt. Svamlet från vår kyrkas nationella ledning i frågan är ecklesiologiskt, teologiskt och pastoralt i det närmaste genant och faktiskt ganska pinsamt.

• En kamp för att klassa is dåd som folkmord (Dagen 29/1).
• Anslut er till kampen (Nuri Kino, Dagen 26/1).
• Svenska kyrkan gör inte skillnad på människor (Gunilla Hallonsten, Dagen 29/1).
• Svenska kyrkan svamlar (Nuri Kino, Dagen 29/1).
• Rikskonferensen folk och försvar 10/1 (51:55–54:56).
• On the Run from the Islamic State, Iraqi Christians Are Trying to Save Their Heritage (Benedetta Argentieri, Vice news 21/1).
• Folkmordet har nått vårt sista starka fäste (Nuri Kino, SvD 7/1).
• Okristligt hyckleri svika Mellanösterns kristna (Helena Edlund, KO 31/1).

PS. Jag vet att vår kyrka tillsammans med andra aktörer är inblandad i olika projekt i området. Men det fråntar inte vår kyrkas ledare ansvaret för att ställa sig upp och högljutt ta ställning för våra kristna syskon och mot orättfärdigheterna – när det faktiskt handlar om liv eller död för våra kristna syskon och andra människor. Tystnad och oförmåga att ta ställning innebär också ett tungt ansvar.

#353. En ärkebiskop på Förintelsens minnesdag…

"Holocaust Memorial Day compels us to confront the reality of our capacity to commit evil against one another. It is also a searing indictment of our collusion in the evil of others through our silence. […]

But we're not called to be passive observers and silent accomplices to discrimination. We can take responsibility ourselves. Firstly, we need to admit our own culpability in not standing up for others. On this poignant day of reflection, let's confess our own unwillingness to say and do what is right because we are fearful of what others might think of us.

Courage does not mean fearlessness, but faithfulness when fearful.

God calls us to do the right thing, even if we are in a minority of one. Jesus himself said: Blessed are those who are persecuted because of righteousness, for theirs is the kingdom of heaven.

We must also take responsibility for our children. In our homes and in our schools, we must encourage young people to stand up and to speak out against the everyday abuses of prejudice and discrimination in the street and the playground. Our syllabuses and assemblies should highlight the virtues of courage and faithfulness in those who have led by example historically and in our scriptures. Holocaust Memorial Day should be marked in every school in this country.

Finally, we must take responsibility for the substance of public discourse. Through social media and 24-hour news coverage, we have never had so much opportunity to stand up and speak out against those who would diminish others through caricature and cheap political point scoring. […]

Perhaps the most fitting tribute we can pay to those who died during the Holocaust is to not stand by silently colluding in the persecution, abuse and slaughter of others. The memory of the Holocaust dead cries out for our active defence of those who are vulnerable throughout the world, irrespective of their background or beliefs.

Don’t stand by. Speak up, speak out and let us not bear false witness through our silence and inaction."

• Archbishop Justin's message for Holocaust Memorial Day

#352. Septuagesima…

”Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt med er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga: Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.” (Lukas 17:7–10)

Jesus är idag ganska långt ifrån den där mys-Jesus som vi så ofta och så gärna vill få honom att vara. Den där Jesus som bara älskar alla barnen. Som bara är ”kärlek.” Den där Jesus som har ett välansat och klädsamt skägg som passar bra till det ganska långa och lite vågiga håret. Han som dessutom ser sådär välmenande snäll ut. Den där Jesus som kanske mest är en avspegling av vår egen förhoppning, eller kanske av en missuppfattning. Men den där tillrättalagda mys-pys-Jesus har inte så mycket med verklighetens Jesus att göra.

Problemet är inte att Jesus är ganska kärv. För att inte säga ganska hård i tonen. Det kanske kan upplevas som ett problem eftersom den verkliga och lite kärva Jesus inte passar ihop med den vanligt förekommande önske-Jesus. Men det vittnar i så fall mest om att vi har missuppfattat vem Jesus egentligen är. Det är vi som behöver anpassa oss efter vem Jesus verkligen är, inte Jesus som ska anpassas efter hur vi önskar att han borde vara. Problemet är inte att Jesus är kärv. Problemet är att vi ofta inte lyssnar på Jesus när han säger sådant som vi inte tycker om att höra.

Vi tar gärna vår tillflykt till den Jesus som tar barnen i famnen och välsignar dem, för det gör Jesus också. Men saken är den att Jesus med dagens ord talar till sina lärjungar, till vuxna människor. Med dagens ord talar Jesus till dig, till mig och till oss. Och Jesus förväntar sig att vi är vuxna nog att ta ansvar för oss själva och för våra handlingar. Jesus förväntar sig att vi har förmågan att förstå skillnaden mellan förhoppningar, förväntningar och krav. Vi har ofta förhoppningar och förväntningar i relation till vår tro och i relation till Jesus. Mer sällan funderar vi på att Jesus faktiskt har både förväntningar och krav på oss.

Vi kan inte förutsätta att vi ska få någon form belöning för att vi tar vårt ansvar. Faktum är att vi inte varken kan ha någon förhoppning om eller kan förvänta oss att få någonting alls tillbaka för att vi gör det vi ska. Det beror på att tron inte finns här för din, för min eller för vår skull. Tron finns här för Jesu skull, för Guds skull. För att Guds vilja med och i den här världen ska finna sin väg in i verkligheten. Trons gåva och tron etiska uppmaningar är vägar och verktyg för Gud att få saker och ting gjorda i enlighet med Guds avsikter. När vi agerar i enlighet med trons etiska imperativ är vi tjänare som gör vad de är skyldiga att göra. För det utgår ingen särskild belöning.

En del av trons problem är att vi ofta försöker få slippa att ta tag i den del av trons ansvar som faller på oss. En stor del av trons problem är att vi ofta verkar ha svårt att förstå vad det där är – vårt ansvar, det där som åligger oss, det där som har ålagts oss, det där som Jesus förväntar sig och kräver av oss. Vi är här för att vi tror att kyrkans påståenden om Jesus är sanna. I och med att vi är här så åläggs det var och en av oss att ta ansvar för sin kallelses uppgifter. Var och en av oss behöver anstränga sig för att försöka förstå vad som finns i trons och kallelsens ansvar. Och vi behöver ställa oss upp och ta det ansvaret. Fullt ut. Varje dag. Det är vi skyldiga att göra. Varken mer eller mindre.

#351. Trettondedag jul…

"När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ’Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.’ När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ’I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.’ Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ’Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet’, sade han, ’och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.’ Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land." (Matteus 2:1–12)

Jesus var nyfödd. Ett till synes vanligt litet barn som togs om hand av sin mamma och sin pappa. En liten pojke som inte var ett vanligt barn. Han var inte bara ett ovanligt barn. Jesus var ett fullständigt unikt litet barn. Ett barn som skulle visa sig vara Gud själv i mänsklig gestalt. Detta oerhörda, märkliga och fantastiska. Den till synes vanliga lilla pojken Jesus bar en helt ny framtid i sig och med sig. En helt ny och förändrad framtid som en gång för alla skulle stöpa om livets villkor för mänskligheten och för varje människa.

De österländska stjärntydarna fick på något sätt en aning om att något stort var i görningen. De gav sig iväg för att se med egna ögon. De hade avsikten klar för sig. De gav sig iväg för att hylla denna någon som hade fötts till världen. De uppfattade det som att judarnas kung hade fötts. Det judiska folket har alltid varit Guds utvalda folk, utvalt till att vittna för världen om Guds förbund med människan. Stjärntydarna förväntade sig att det var i, ur och från det judiska folket som den stora händelsen skulle komma. En ny framtid skulle växa fram.

Barnen är vår gemensamma framtid. När ett barn föds till världen föds ett nytt löfte om en ny framtid. En okänd framtid som är fylld av möjligheter. Barnen är fyllda av den okända framtidens löften. Det var som ett judiskt barn i det judiska folket som Gud själv gav sig till känna. Till vittnesbörd för hela världen. Med Jesus föddes ett nytt löfte om en ny gemensam framtid för alla människor och för hela mänskligheten. En framtid som är fylld befrielse, frälsning och frihet åt varje människa. En framtid fylld av hopp och möjligheter.

Herodes blev orolig över att han var på väg att förlora kontrollen och makten över samtiden och framtiden när stjärntydarna lät honom förstå att något stort och nytt var på gång. Män och kvinnor med makt vill ofta kontrollera både samtiden och framtiden. När Herodes fick höra att en herde för folket har fötts förstod han att han var på väg att tappa den där maktens kontroll. Han uppbringade all den lömskhet som fanns i honom och försökte få veta var det där barnet fanns någonstans. För att försöka undanröja hotet mot den egna makten.

Herodes reagerar och agerar som maktfullkomliga män och kvinnor alltid har gjort och som de alltid gör. Hotet mot den egna makten ska undanröjas och tystas till varje pris. För de maktfullkomliga är ingenting heligt. Varken Jesus själv eller ett nyfött barn är fredat när makten känner sig hotad. Men Herodes gick bet. Gud ville annorlunda. Inte ens som alldeles nyfödd lät sig Jesus snärjas av den världsliga makten. Redan som nyfödd – utan att ens lyfta ett finger – visade Jesus världens makthavare att de är maktlösa i relation till honom. 

Stjärntydarna såg stjärnan och den nyfödda Jesus. De fylldes av en stor glädje och föll ner och hyllade honom när de såg barnet tillsammans med Maria. De såg något som fortfarande är sant. Kanske förstod de betydelsen, vidden och omfattningen. Kanske förstod de en del men inte allt. Oavsett vad och hur mycket de insåg där och då så är det fortfarande sant här och nu. Jesu födelse infriade och fullbordade Guds löften om befrielse, frälsning och frihet åt varje människa och åt alla människor. Det var sant där och då. Det är sant här och nu.