#356. Nihilismens triumf…

”The only cult that can truly thrive in the aftermath of Christianity is a narrow service of the self, of the impulses of the will, of the nothingness that is all that the withdrawal of Christianity leaves behind. The only futures open to post-Christian culture are conscious nihilism, with its inevitable devotion to death, or the narcotic banality of the Last Men, which is a kind of death in life.” 

(Hart s. 15)

När biskop emerita Tuulikki Koivunen Bylund satte sitt namn under DN-debattartikeln som argumenterar för dödshjälp klev hon långt utanför det rimliga. Menar en biskop i vår kyrka verkligen att vi ska börja döda varandra? Det låter ju hårt. Men det är de facto kontentan av vad hon skrivit under på – att vi under vissa omständigheter ska hjälpa varandra att dö genom att döda varandra. Är det verkligen en rimlig hållning för en biskop i vår kyrka?

Jag är väl medveten om människors lidande under sjukdomar och andra svårigheter. Jag är även medveten om de etiskt och moraliskt svåra frågor som omger vård av svårt sjuka människor. Men den etiska och moraliska nihilism som ligger till grund för tanken att vård av svårt sjuka ska inkludera avlivning är inte försvarbar. Att en av vår kyrkas biskopar ställer sig bakom och argumenterar för den tanken är inget annat än en teologisk och pastoral skandal.

Hur har vi hamnat här? Vad det gäller biskopens etiska, moraliska, teologiska och pastorala totalhaveri så kanske en del av en förklaring kan vara att den sedan länge pågående teologiska, ecklesiologiska och doktrinära nedmonteringen av vår kyrkas tros- och bekännelseinnehåll helt enkelt har banat väg för en sådan etiskt, teologiskt, pastoralt och episkopalt förkastlig hållning. Vad det gäller ett samhälle som uppmuntrar och tillåter att vi under vissa omständigheter dödar varandra så har David Bentley Hart en tanke om saken:

”It is in the will – in the liberty of choice – that we place primary value, which means that we must as a society strive, as far as possible, to recognize as few objective goods outside the self as we possibly can. Of course, we are prepared to set certain objective social and legal limits to the exercise of the will, but these are by their very nature flexible and frail, and the great interminable task of human ’liberation’ – as we tend to understand it – is over time to erase as many of these limits as we safely can. What is irreducibly ’good’ for us is subjective desire, self-expression, self-creation; the very notion that the society we share could be an organically moral realm, devoted as a whole to the formation of mind or the soul, or that unconstrained personal license might actually serve to make society as a whole less free by making others powerless against the consequences of the ’rights’ we choose to exercise, runs contrary to all our moral and (dare one say?) metaphysical prejudices. We are devoted to – indeed, in a sense, we worship – the will; and we are hardly the first people willing to offer up our children to our god.”

(Hart s. 88)

När friheten att välja upphöjs till det högsta goda betraktas alla eventuella begränsningar av friheten att välja som ett angrepp på det högsta goda. Om vi dessutom misstar friheten att välja för att vara den fria viljan i sig blir begränsningar ett angrepp på den idé som i mångt mycket är vår tids gudom – idén om den fria viljan. Frihet att välja och idén om den fria viljan är i vår antropocentriskt narcissistiska tid medel och mål för människans självförverkligande. Bara genom en etiskt och moraliskt oförsvarbar total nihilism kan döden och dödande betraktas som det högsta goda och som ett självförverkligande. En nihilismens triumf.

För en biskop borde egentligen det femte budet räcka som motargument. För en kristen och för kyrkan borde det snarare än att döda den som lider handla om att vittna om ett hopp där inget hopp finns. Att vittna om Kristi löften när allt hopp är ute. Den kristna kyrkans tro har alltid varit ett litet flämtande ljus i en värld av mörker. Men ett ljus som trots allt och alltid övervinner mörkret. Vi ska hjälpa och stödja människor att leva i trots mot döden. Trots döden. Vi ska hjälpa livet på traven, inte döden. Jag vet att inget av det här varken är enkelt eller lätt. Men allt annat är att svika det uppdrag som vi och kyrkan har fått.

• Partierna duckar och vågar inte utreda frivillig dödshjälp (DN 30/1).
• Riskabelt tillåta aktiv dödshjälp, R. Isaksson & M. Johansson (DN 3/1).
• Dödshjälp ingen rättighet, Annika Borg (Barometern 4/2).
• Döden, Carolina Johansson (4/2).
• Aktiv dödshjälp devalverar människovärdet, Biskop Ragnar (5/2).
• Dödshjälp ett sluttande plan, Helena Edlund (Kristen Opinion 7/2).
• Hart, David Bentley, 2007: Christ and nothing (No other God). I: In The Aftermath; Provocations and Laments. Eerdmans Publishing Co.: Grand Rapids. S. 15.
• Hart, David Bentley, 2007: The Pornography Culture. I: In The Aftermath; Provocations and Laments. Eerdmans Publishing Co.: Grand Rapids. S. 88.

PS. Jag fick en synpunkt på att första stycket är lite väl hårt uttryckt. Det kan man kanske tycka. Men är det inte just det dödshjälp rent krasst handlar om, egentligen? Om man bortser från de olika eufemismerna som gärna används i sammanhanget? Om det uppfattas som hårt att uttrycka vad det faktiskt handlar om så kanske man behöver tänka ett varv till på konsekvenserna av förslaget som debattartikeln argumenterar för.