Det handlar om misstro. Misstro orsakas av bristande eller obefintligt förtroende. Ofta växer misstro fram ur erfarenhet. Så är det för mig. Jag har ett ganska litet förtroende för vår kyrkas nationella och mitt eget stifts ledning. Det är baserat på erfarenheten av att ibland ha ifrågasatt saker. Eller försökt formulera kritik om hur det förhåller sig i vår kyrka. Sällan eller aldrig bemöts sådan kritik i sakfrågorna. Om det bemöts så är det med irritation över att någon haft mage att uttrycka en kritisk synpunkt eller haft en avvikande åsikt över huvud taget. Misstänkliggörande politiskt brännmärkande etiketter används gärna för att tysta kritiken. Nej, jag tar inte på mig någon offerkofta. Det är frivilligt att vara kritisk. Men erfarenheten ger vid handen att det är lågt i tak i vår Svenska kyrkan. Det föder misstro.
Exemplen har blivit ganska många vid det här laget. Det kanske finns anledning att återkomma till dem. För stunden räcker det att konstatera att exemplen på det låga takets repressiva mekanismer är flerfaldiga. Att man säger att ”ordet är fritt” betyder egentligen inte så mycket. I praktiken finns det tydliga mekanismer som reglerar vad som får och vad som inte får sägas. Det finns regler för vilka som får och ska kritiseras och vilka som inte får kritiseras alls. Outtalade men tydliga regler.
En trovärdig källa var en felaktig källa. Det var inte riktigt så illa som det verkade. Bra att det blev utrett och klarlagt. Gott så. Men de senaste årens erfarenheter och mönster finns kvar. I teorin är tanken fri och ordet fritt i Svenska kyrkan. Men i praktiken råder en annan ordning och risken för sanktioner är en realitet.
Att få vara präst i Svenska kyrkan och i en församling är fantastiskt på många olika sätt. Det är en stor och sann glädje att få verka med och i församlingens vardag. Men det är inte särskilt roligt att som en vanlig församlingspräst gå omkring och känna misstro mot den egna organisationens stifts- och riksnivå. En förändring är både önskvärd och välkommen. En bra början skulle vara att kyrkokansliets kommunikationschef slutar att försöka brännmärka kollegor han inte vet något om som "sverigevänner och deras kusiner."
Ja, det är inte högt i tak. Det är lätt att bli utfrusen. Och värre än så.
SvaraRaderaDet sakliga samtalet saknas.
Kyrksyster, tack för din kommentar. Det är tråkigt men sant att det är så.
SvaraRaderaHej Patrik, jag är ledsen om mina ord i bloggen fick dig att känna missmod. Det var inte min avsikt, inte heller att indirekt beskylla dig för att vara "sverigevän". Poängen, som blev otydlig, var att det vi som präster ibland skriver och säger som intern kyrklig kritik kan plockas upp av andra grupperingar med politiska syften. Det var vad som hände i det stora inflödet av kommentarer till Kyrkokansliet när medlemsstatistiken släpptes. Återigen, jag ber om ursäkt för en formulering som kan tolkas på annat sätt. Jag hoppas du och jag kan fortsätta lyfta viktiga ämnen även om vi ibland gör det ur olika perspektiv. Allt gott/ Gunnar
SvaraRaderaGunnar, tack för din klargörande kommentar. Tar emot det du skriver.
SvaraRaderaSant att det som skrivs "inåt" i vår kyrka ibland plockas upp med illvilja av andra grupperingar med dunkla syften. Olyckligt när det sker. Viktigt då att illviljan och de dunkla syftena inte tillåts styra samtalet.
Reagerade på dina ord då det har förekommit alltför ofta i vår kyrkas inre samtal att dunkla politiska åsikter har tillskrivits personer med syfte att svärta ner och tysta kritik. Gott att du klargjorde sammanhanget och vad det handlade om.
Tack igen för att du tog dig tid att skriva.
"gillarkyrkan" – tack för din kommentar. Anonyma kommentarer publiceras inte här.
SvaraRadera