Joel Halldorf anlägger ett perspektiv på ”handskakningsfrågan” som varje kristen förmodligen känner igen. Eller borde känna igen. Mer eller mindre. Det finns saker, beteenden och företeelser som regleras av den tro som bär livet. Trons konsekvenser om man så vill. Vilka konsekvenserna är och i vilket utsträckning de påverkar vardag och helg är förstås olika. Till viss del handlar det om individuella val. Det handlar också om den tradition och det sammanhang som individen ingår i. Oavsett grad av påverkan så finns de där – de av den kristna tron påbjudna konsekvenserna. Det är inte möjligt att vara kristen utan att påverkas alls. Halldorf sätter fingret på den ömma punkten när han skriver:
”Traditioner är inte främst något som begränsar vårt liv, utan de ger det riktning. Killarna som avstod från chips var inte traditionens fångar. Traditionen var myllan som möjliggjorde deras liv och gav det mening. I dag gör vi vårt bästa för att utplåna denna förståelse av människan som kulturvarelse och ersätta den med bilden av henne som väljande konsument.”
Människan som en väljande konsument. Människan som väljande varelse konstituerad av illusionen av frihet som finns i friheten att välja. Jo, det är en illusion att friheten att välja (in i absurdum) är den frihet som gör människan fri. En kristen människas verkliga frihet ligger inte i att alltid kunna välja utan i att ha blivit vald. De stora frågorna som diskussionen om handskakningen pekar på är frågorna om människans frihet, rättigheter och skyldigheter inom ramen för det system vi kallar samhället. Och förstås, vilken roll och funktion en religiös övertygelse kan, får och ska ha i relation till dessa. Teologen David Bentley Hart har skrivit tänkvärt om idén om människans frihet att välja i relation till det demokratiska samhället.
”THIS IS THE CRUCIAL ISSUE, I think: not what we understand decency to be, but what we mean when we speak of freedom. It is a curious condition of late Western modernity that, for so many of us, the highest ideal the good society is simply democracy as such, and then within democracy varying alloys of capitalism, the welfare state, regionalism, federalism, individualism, and so on. And what we habitually understand democratic liberty to be — what we take, that is, as our most exalted model of freedom — is merely the unobstructed power of choice. The consequence of this, manifestly, is that we moderns tend to elevate what should at best be regarded as the moral life´s minimal condition to the status of its highest expression, and in the process reduce the very concept of freedom to one of purely libertarian or voluntarist spontaneity. We have come to believe — more or less unreflectively — that the will necessarily becomes more free the more it is emancipated from whatever constrains it suffers; which means that, over the course of time, even our most revered moral traditions can come to seem like onerous nuisances, which we must shed if we are to secure our ’rights.’ At the very last, any constraints at all comes to seem an intolerable bondage. But it was not ever thus. […]
Democracy is not an intrinsic good, after all. Where the moral formation of a people is deficient, the general will malign, or historical circumstances unpropitious, it is quite unambiguously wicked in its results. All of Plato’s warnings against ’ochlocracy’ [’mob rule’, min anmärkning] have been proven prophetic often enough, even within the confines of duly constituted republics, and even he could not foresee the magnitude of evil that can be born from a popular franchise (the Third Reich leaps here rather nimbly mind). The only sound premise for a people’s self-governance is a culture of common virtue directed towards the one Good. And a society that can no longer conceive of freedom as anything more than limitless choice and uninhibited self-expression must of necessity progressively conclude that all things should be permitted, that all values are relative, that desire fashions its own truth, that there is no such thing as ’nature,’ that we are our own creatures. The ultimate consequence of a purely libertarian political ethos, if it could be taken to its logical end, would be a world in which we would no longer even remember that we should want to choose the good, as we would have learned to deem things good solely because they have been chosen. This would in truth be absolute slavery to the momentary, the final eclipse of rational dignity, the triumph within us of the bestial over the spiritual, and so of death over life. […]
Moreover, we are very near to a consequence as a society not only that choice and self-expression are values in and of themselves, but that they are perhaps the highest values of all; and no society can believe such nonsense unless it has forsaken almost every substantial good.”
Halldorf och Hart belyser konflikten som ”handskakningsfrågan” har aktualiserat – individens frihet att välja i relation till det större sammanhanget. Frågan kan spetsas till ytterligare med frågor om vilken individs frihet inom ramen för vilket sammanhang? Vilket är det övergripande sammanhang som konstituerar vårt gemensamma samhälle och hur ser människans frihet ut i relation till just detta sammanhang? Ryms flera berättelser inom den stora gemensamma? Vilken inverkan ska i så fall dessa tillåtas ha på det som är vårt gemensamma? Måste man välja att skaka hand med andra? Kan man välja att låta bli? Vad betraktas som legitimt stöd för individens frihet att välja? Att välja att avstå? Är frihet att välja verkligen det högsta goda? De möjliga svaren är många, frågorna är fler och diskussionen är onekligen nödvändig.
- Allt kan inte väljas, Joel Halldorf (Dagen 12/5).
- Hart, David Bentley, 2007: Freedom and Decency. I: In The Aftermath: Provocations and Laments. Grand Rapids: Eerdmans Publishing Co. S 77, 80, 81.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar