”Då sade Mose till Gud: ’Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?’ Gud sade: ’Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ”Jag är” har sänt dig till dem.’” (2 Mos 3:13–14)
”Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ’Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.’” (Matteus 28:18–20)
”Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.” (Rom 11:36)
Gud Fadern uppenbarade sig för Mose. Gud påkallade uppmärksamhet med en eld som brann utan att förtära. Men Faderns verkliga uppenbarelse blev till med och i orden som talades. Gud Faderns uppenbarelse är alltid ett tilltal. Ord som skapar det de beskriver. Språk som skapar en ny verklighet. Mose blev tilltalad och fick en konkret uppgift. Faderns uppenbarelse innebar inte en inre ”andlig upplevelse” eller någon form av inre bekräftelse av och i Moses privata person. Om Gud uppenbarar sig så är det sällan eller aldrig så banalt. När Gud Fadern uppenbarar sig själv för någon skakas hela tillvaron om i sina grundvalar och allt förändras för den som drabbas.
Mose fick en konkret uppgift. En svår, näst intill omöjlig, uppgift. Han skulle befria Israeliterna från slaveriet i Egypten. En obetydlig Mose skulle sätta sig upp mot sin tids mäktigaste makthavare för att befria ett helt folk. Om det någonsin har funnits en svår, näst intill omöjlig, uppgift så är det den uppgift som Mose fick när Gud Fadern uppenbarade sig för honom. Mose tvekade förstås. Han förstod ju hur omöjligt uppdraget var. Men Gud lät sig inte hindras av Moses tveksamhet. Uppdraget och uppgiften låg fast.
Mose förstod att folket behövde få något att tro på. Han behövde ha med sig något som gjorde det möjligt för honom att få med sig folket på hela idén. ”Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?” Mose behövde ett namn. Det fanns många föreställningar om gudar i Egypten. Det fanns många gudar med olika namn. På vems uppdrag agerade Mose? Gud Fadern svarade att hans namn är ”Jag är den jag är” eller ”Jag är den jag blir” eller ”Jag blir den jag är.” Hebreiskans ord är inte entydiga. Gud Fadern berättar något för Mose och för oss om sitt väsen – om vem och hur han är – när han ger Mose sitt namn. ”Jag är den jag är.” ”Jag är den jag blir.” ”Jag blir den jag är.”
Gud Fadern är inte statisk. Fadern är inte ett orubbligt, evigt oföränderligt och tidlöst något. Fadern är en dynamisk, ständigt föränderlig och levande någon. En någon som lever med oss här i den ständigt föränderliga tiden som är vår tillvaro. Här, i det som är vår verklighet. Just denna levande och föränderliga någon som uppenbarade sig för Mose uppenbarar sig för sitt folk som en av dem med och i Sonen. Gud Fadern uppenbarade sig en gång för alla, för sitt folk och för hela mänskligheten, med och i Sonen – Jesus från Nasaret. Samma Gud som talade till Moses vid den brinnande busken talar till lärjungarna med den uppståndne Jesus röst. Världens, människans och alla människors frälsare.
”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” Gud Sonen vittnar om att Gud Fadern fortsatt och fortfarande lever med oss och alla människor. Här i tiden. Med Sonens ord ger Fadern oss en uppgift lika konkret som den uppgift som Mose fick. Uppgiften att vittna för folket om en ny framtid. En befrielsens framtid. Mose fick uppdraget att leda folket ut ur, bort från, fångenskapen till ett liv i frihet. Vi har på samma sätt fått uppgiften att vittna för vår samtid om en ny framtid. Den frälsningens, befrielsens och frihetens framtid som finns och som är tillgänglig i tron på det glada budskapet om Jesus Kristus.
Vi är den kristna kyrkan. Vi är den gemenskap som samlas av och med den Heliga Anden. Vi är vår tids brinnande buske i världen som genom att finnas till påkallar uppmärksamhet. Vi ska peka mot den punkt i tiden då Gud Fadern gav sig till känna för världen med och i Sonen. Vi ska vittna om Jesus för alla folk. Som ett synligt tecken på den befrielse som Sonen åstadkommer ska vi ska döpa och lära oss och andra de bud som Sonen har gett oss. Vi kan, får och ska tillsammans tro och lita på att Gud Fadern och Sonen och Anden befriar alla och alltid är med var och en. Ända till tidens slut. ”Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar