#400. Policy, politik och moral…

”Politics is the whole process by which a community chooses what sort of community it will be in the future; politics is the process of communal moral choice. It is important to emphasize ’moral’ at this point. It is only when a community deliberates what it ought to be that politics are afoot. All the rest is housekeeping… […] But moral choice, whether done by communities or families or individuals, depends upon the posit of eternity. It depends, that is to say, upon the faith that, in some way or other, what I have been and what I will be cohere, that in some way or other the person that I am now, determined by all that has happened to me, and the future person about whose coming into existence I am now called to decide, in fact make one person, so that indeed I can decide about that person. […] Moral choice, therefore, depends upon the posit of eternity, of some coherence of past and future. So then does communal choice. The possibility of politics depends upon the community’s faith in some eternity or other, in some aspect or piece or level of reality in which past and future hangs together.” (Robert Jenson)

En policy syftar till att reglera beteenden. En policy hör ihop med politik – skapandet av ordning i det som är vårt gemensamma. Det kan sägas att politik är den process i vilken en gemenskap beslutar sig för vilken sorts gemenskap den ska vara i framtiden. Det visade sig att Grahl återgav innehållet i Kyrkostyrelsens förslag till policy för nationellt förtroendevalda sanningsenligt och att den kritik som bygger på hans text därmed är vederhäftig. I ljuset av det och av diskussionen som har följt kan man fråga sig vilken kyrka som vår ledning vill att vi ska bli och vara i framtiden. Vilken moral ligger till grund för den politik policyn vittnar om?

Att skvallret om att det är ärkebiskopen själv som är förslagets ursprung inte är ett brott mot åttonde budet är illavarslande. Att föreslå en bindande policy som reglerar och begränsar åsikts- och yttrandefriheten för förtroendevalda är ganska dåligt kyrkligt ledarskap. Den ledare, oavsett vilken, som inte värderar och värnar sina medarbetares intellektuella frihet utan istället vill och försöker reglera vad som kan tänkas och hur det ska sägas utövar ett i alla avseenden dåligt ledarskap. Att dölja kontrollbehovet bakom ord som ”vägledning” och ”stöd” gör inte saken bättre. Det gör bara ledarskapet mer falskt och mindre trovärdigt.

Om det verkligen handlade om att bara ge råd och vägledning till förtroendevalda i vår kyrka för hur man kan/bör/ska agera i sociala medier då skulle det räcka med råd och tips i punktform på ett A4-papper. Något som någon av kyrkokansliets alla kommunikatörer förmodligen ganska enkelt skulle kunna få ihop på en knapp förmiddag. Något formellt beslut av Kyrkostyrelsen om saken skulle i så fall vara både onödigt och överflödigt. Nej, ett Kyrkostyrelsens beslut om en sådan policy är något annat. Det är en liten del av den politik som formar vår kyrkas framtid. Ett litet steg mot en kyrka i vilken ledningen tillskrivs rätten att litegrann reglera och begränsa åsikts- och yttrandefriheten. Det kommer inte att sluta där. Det gör det aldrig. Makten är och blir aldrig nöjd.

En alternativ och bättre väg är att i alla sammanhang alltid och kompromisslöst värna åsikts- och yttrandefriheten. Att istället för att försöka begränsa kritiken ta emot kritik som en möjlighet att förstå lite mer, lite annorlunda, lite nytt. Vår kyrka skulle må bra av att vi odlar ett lite mer akademiskt förhållningssätt till våra olikheter istället för att sträva efter att begränsa uttrycken för olikheterna. Lester A. Lefton, dåvarande president of Kent State University formulerade det väl i samband med en kontrovers 2011:

"We value critical thinking at this university, and encourage students to engage with ideas that they find difficult or make them uncomfortable. We hope that our faculty will always model how best to combine passion for one’s position with respect for those with whom we disagree.”

Det är inte Kyrkostyrelsens och inte ärkebiskopens sak att med en bindande policy reglera varken hur vår kyrkas förtroendevalda eller hur någon annan uttrycker sig, formulerar sig, tycker eller tänker. Vår kyrka mår bäst av att tanken och ordet är verkligt fria. Vår kyrkas framtid kan bara formas i ett intellektuellt öppet och tillåtande sammanhang. Olikheter ska mötas med argument, inte med krav på konform anpassning. Kyrkans öppna och offentliga samtal med sig själv ska inte och får inte på något sätt begränsas av kyrkans ledning.

• Inte ointressant, Dag Sandahl (15/6).
• Kent State professor yells... (Haaretz, 28/10, 2011).
• Jenson, Robert W., 1995: Faith and the Integrity of the Polity. I: Essays in Theology of Culture. Grand Rapids: Eerdmans Publishing. S. 96-97. (Published in the Center for the Study of Campus Ministry Yearbook IV (1981): 32-39.)

PS: Att säga emot eller uttrycka en annan åsikt är inte att vara respektlös.