För vårt svenska samhälle och från våra politiker önskar jag inför 2017 lite mindre av naiv idealism och lite mer av realpolitisk pragmatism. Den samhälleliga verkligheten är turbulent, både inrikes och utrikes. Det är inte hållbart att våra folkvalda ledare låter sig styras av en naiv idealism som ibland, mer eller mindre, saknar verklighetsförankring. Det är en sak att låta sig vägledas av en ideologisk/politisk övertygelse i beslut som utgår från hur verkligheten faktiskt ser ut. Men det är något helt annat att fatta beslut som helt baseras på en egen ideologisk/politisk övertygelse, oavsett hur verkligheten ser ut. Då styrs man av en naiv idealism och besluten som fattas saknar samhällelig verklighetsförankring.
Det behövs mer av realpolitisk pragmatism i vårt samhälle. Det vill säga att utgångspunkten för politiska beslut har en robust förankring i den samhälleliga verkligheten som den faktisk ser ut. En förutsättning för en fungerande realpolitisk pragmatism är en orädd ärlighet i beskrivningen av samhällets problem och möjligheter. Man säger som det är, helt enkelt. Det är den enda hållbara utgångspunkten för att vi tillsammans ska kunna skapa ett gott och hållbart samhälle – att våra valda politiska ledare säger som det är och hanterar samhällets problem och möjligheter med osentimental realpolitisk pragmatism.
För Svenska kyrkan och från våra kyrkliga ledare önskar jag inför 2017 lite mindre av naiv sentimentalitet och lite mer av realteologisk pragmatism. Den svenskakyrkliga gemenskapen är turbulent, både i organisationen och i det som riktas ut från den. Det är inte hållbart att våra kyrkliga ledare låter sig styras av en naiv sentimentalitet som ibland, mer eller mindre, saknar teologisk verklighetsförankring. Det är en sak att låta sig vägledas av en ideologisk övertygelse som utgår från hur den teologiska verkligheten faktiskt ser ut. Men det är något helt annat att enbart utgå från egna känslor och idéer, oavsett hur den teologiska verkligheten ser ut. Då styrs man av en naiv sentimentalitet och besluten som fattas saknar teologisk verklighetsförankring.
Det behövs mer av realteologisk pragmatism i Svenska kyrkan. Det vill säga att utgångspunkten för kyrkliga beslut och för kyrkans verksamhet har en robust förankring i den kristna kyrkans teologiska verklighet som den faktisk ser ut. En förutsättning för en fungerande realteologisk pragmatism är en orädd ärlighet i beskrivningen av den kristna kyrkans faktiska och teologiska anspråk. Man säger som det är, helt enkelt. Det är den enda hållbara utgångspunkten för att vi tillsammans ska kunna skapa och vara en sann och trovärdig kyrka – att vår kyrkas valda ledare säger som det är och hanterar kyrkans problem och möjligheter med osentimental realteologisk pragmatism.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar