#454. Motivation…

”Vad är det som motiverar dig till fortsatt tjänst som präst inom Svenska kyrkan? Och finns det som du ser det en bortre gräns, eller för att uttrycka på annorlunda vis. Hur långt får det gå innan kyrkan så som den har utvecklats till att bli att idag över huvud taget upphöra att gälla till det kall som den en gång var avsett till att bli?” (Tony Malmqvist på #449.)

Tony, tack för en bra fråga. Jag funderar på det där själv ganska ofta. Det som motiverar mig till fortsatt tjänst som präst i Svenska kyrkan – och som är ganska fantastiskt faktiskt – är livet med Jesus och med församlingen. Det är en stor nåd och gåva att få dela den kristna trons liv, livets glädjeämnen och livets bördor med människorna som tillsammans är vår kyrka. Det finns så mycket att vara tacksam för – alla de glada, fantastiska, jobbiga, mödosamma, svåra och fina stunderna av glädje, sorg, förtvivlan, tillit, hopp och tro som jag får vara en del av tillsammans med församlingens och kyrkans medlemmar.

Alla de där stunderna är för många och för olika för att samlas ihop med ord. En del ska det inte berättas om. Många samtal och möten med människor omgärdas av tystnad. Andra samtal och möten ska inte nämnas alls. Det är som det ska vara och det är ett stort ansvar. Allt det där, tillsammans med gudstjänster och stunder av gemenskap, är det som är viktigt, meningsfullt och motiverande. Den präst som i församlingens tjänst har delat nattvard med en gammal döende människa tvivlar inte på den kristna kyrkans betydelse i människors liv och inte heller på vad som egentligen är viktigt i det egna uppdraget.

Med det sagt finns det en del saker som är demoraliserande och nedslående i vår kyrka. Det är t.ex. demoraliserande när kyrkans partipolitiserade organisation befordrar uppenbar brist på teologisk, ecklesiologisk och pastoral kompetens. Det är nedslående att kyrkans gemensamma teologiska samtal är satt på undantag och att vår kyrkas mest grundläggande teologi befinner sig i ett bedrövligt, nästan obefintligt, skick. Hur långt det får gå är svårt att säga. Jag kan också förundras över att det är så vanligt i vår kyrka att man drabbas av den kyrkliga karriärens kallelse, på bekostnad av den tålmodiga församlingstjänstens kallelse. 

Men jag är hoppfull. Den kristna kyrkans kallelse i världen ligger fast. Om Svenska kyrkan, som den organisation den är idag, är en del av den kallelsens framtid? Det återstår att se.