”Då sade Petrus: ’Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?’ Jesus svarade: ’Sannerligen, vid världens återfödelse, när Människosonen sätter sig på härlighetens tron, skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv. Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.’” (Matteus 19:27–30)
Jesus har nyss sagt att Himmelriket tillhör barnen och att barnen tillhör Himmelriket. Jesus har just svarat en ung man, som lite oroligt frågade om vad gott han kunde göra för att få evigt liv: ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Jesus vände sig sedan till lärjungarna och sade att ”det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” Lärjungarna blev bestörta och frågade ”vem kan då bli räddad?” Och Jesus svarade dem: ”För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.”
Det är inte svårt att se Petrus frågande ansiktsuttryck när han ställer sin relevanta fråga. ”Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?” Det är inte så svårt att förstå om Petrus och de andra känner sig lite tveksamma och undrande. De har ju trots allt satsat allt på att följa Jesus. Men de får inga riktigt klara besked om vad det egentligen är som de har satsat allt på. Vad är poängen, liksom? Och hur blir det för oss som är här? Vi som kanske inte har lämnat allt men som ändå försöker att följa Jesus med och i vår tro så gott vi kan? Hur blir det med oss? De klara och tydliga beskeden lyser fortfarande med sin frånvaro.
Jesus gav lärjungarna då och ger oss nu något annat än klara och tydliga besked om hur det ska bli med våra bekymmer. Jesus ger oss ett löfte som bär ett hopp. Ett löftets hopp som bär längre och håller bättre än lösningen på våra dagsaktuella problem och bekymmer. ”Vid världens återfödelse” ska det bli och vara annorlunda. När det är och blir vet ingen. Men löftet bär hoppet om att efterföljelsens tro förändrar allt. Att ”sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar” det är att bli och vara upphöjd över allt tänkbart. Att bli tilldelad en värdighet som inte ryms i denna värld. Att bli och vara mer än någon kan tänka sig.
Var och en som för Jesu namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar har förstått, insett och litat på hoppets löfte om att den värld vi ser och lever i inte är det enda och inte är allt som finns av värde. Det ska komma en ny tid och en ny verklighet där allt är så mycket mer värt än någon kan föreställa sig och tro – hundrafalt mycket mer värt. En ny tid och ny verklighet där livet är evigt. Ett annat liv, någon annanstans, på något annat sätt. Ingen vet när. Inget vet var. Ingen vet hur. Men löftets hopp vet att det ska bli. Det är allt. Detta lilla korn av trons löfte och hopp är det vi har att leva på.
Det ska bli annorlunda. Allt vi tycker att vi vet om livet, tillvaron och verkligheten ska kastas om. Det som är vårt ska bytas ut mot en annan verklighet. Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist. Vi får finna oss i att inte få veta mer än så. När, var och hur vet bara Jesus. Den kristna trons prövning är att tro det vi inte ser och att lita på hoppets löfte om en framtid vi inte kan veta något om. Guds fullbordade framtid är dold bakom en barmhärtighetens slöja. Vi har inget annat val än att leva i ovisshet om hur det ska bli. Men vi kan välja att leva i trons visshet om att Jesu löften är sanna och att hoppet är att lita på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar