#552. Önsketänkande låtsasteologi…

Joakim Kroksson, ordförande i Miljöpartiet Upplands Väsby och politisk sekreterare i Miljöpartiet Solna, hävdade i Kyrkans Tidning den 24/4 tillsammans med Anna Ardin, styrelseledamot i Socialdemokrater för tro och solidaritet, att Greta Thunberg är en profet av samma slag som Bibelns profeter. Nedanstående replik publicerades i Kyrkans Tidning den 30/4.

Kroksson och Ardin hävdar att Greta Thunberg är en profet jämlik med Bibelns profeter. De anför hemsnickrade argument med vilka de knyter Thunberg till de bibliska profeterna. Det är ett banalt försök att skriva in Thunberg i en teologisk kontext där hon och hennes gärning inte hör hemma. Ty Greta Thunberg är ingen biblisk profet. Hur gärna man än önskar att det var så.

Den profetiska rösten är inte vad som helst riktat ut till världen i allmänhet. Profeternas ord är riktade inåt, mot och till kyrkan. Profetens röst är driven av Guds heliga Ande och ifrågasätter kyrkan själv. Den profetiska rösten vill korrigera riktningen så att Guds folk riktar in sig mot och lyssnar till Gud Fadern själv i första hand. Det var de bibliska profeternas ärende. Någon annan form av profetisk röst finns inte och har aldrig funnits.

Med Luthers Stora Katekes är Krokssons och Ardins missförstånd begripligt. Om det första budet skriver Luther: ”Vad betyder detta bud, och hur ska vi förstå det? Vad menar man egentligen med att ha en Gud, och vad innebär begreppet Gud? Svaret är följande: din Gud kallas den eller det som du tar din tillflykt till när du är i nöd. Att ha en Gud är alltså inget annat än att av hjärtat förtrösta och tro på den eller det som man sätter högst i tillvaron. Som jag ofta har sagt är det bara våra hjärtans förtröstan och tro som avgör vad vi har för Gud eller avgud.”

Om klimatfrågorna sätts högst i tillvaron har man gjort dem till sin Gud. Eller med Luthers ord – till sin avgud. Kulten, dyrkan och PR-industrin som har växt fram runt fenomenet Greta är mer än något annat en dans runt en guldkalv, om nu ett bibliskt tolkningsmönster ska läggas på det hela. Fenomenet Greta har blivit en tjurkalv, gjuten av folkets gyllene förhoppningar, på vars rygg avguden ”Klimatfrågorna” bärs fram och hyllas med sång och dans.

Krokssons och Ardins inlägg är ett bra exempel på att det mest bara blir dålig teologi när politiska ideologer draperar sina politiska hjärtefrågor i den kristna teologins språkdräkt. Det gagnar vare sig Greta Thunbergs gärning eller arbetet med klimatfrågorna att göra Greta till något som hon inte är.

Klimatfrågorna handlar om vett och vetenskap, inte om biblisk profetteologi. De frågorna är viktiga och allvarliga och får inte reduceras till banal och önsketänkande låtsasteologi. Det är mer konstruktivt att fokusera på och arbeta med konkreta lösningar på miljö- och klimatproblemen. Ungefär just det som Greta uppmanar oss att göra.

#551. Andra söndagen i Påsktiden…

”När de hade ätit sade Jesus till Simon Petrus: ’Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?’ Simon svarade: ’Ja, herre, du vet att jag har dig kär.’ Jesus sade: ’För mina lamm på bete.’ Och han frågade honom för andra gången: ’Simon, Johannes son, älskar du mig?’ Simon svarade: ’Ja, herre, du vet att jag har dig kär.’ Jesus sade: ’Var en herde för mina får.’ Och han frågade honom för tredje gången: ’Simon, Johannes son, har du mig kär?’ Petrus blev bedrövad när Jesus för tredje gången frågade: ’Har du mig kär?’ och han svarade: ’Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär.’ Jesus sade: ’För mina får på bete. Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.’ (Så angav han med vad för slags död Petrus skulle förhärliga Gud.) Sedan sade han till honom: ’Följ mig!’” (Johannes 21:15–19)

Simon Petrus, Tomas, Natanael, bröderna Sebedaios och två andra lärjungar var tillsammans vid Tiberiassjön. De hade haft stora förhoppningar på Jesus. Men Romarna hade ihjäl honom på det där hemska korset. Förhoppningarna grusades och lärjungarna skingrades. Några påstod att de hade träffat Jesus trots att alla visste att han var död. Alltihop var mycket märkligt. Det var svårt att få det hela att gå ihop. De försökte återgå till livet som det var innan Jesus dök upp tre år tidigare. Lärjungarna återgick till vardagen så gott de de kunde. Några var ju fiskare så de gav sig ut på sjön för att fiska igen.

Just den här natten fick de ingen fisk. När morgonen kom och de var på väg in till land stod den uppståndne Jesus på stranden. De kände inte igen honom först. Han ropade att de skulle kasta i nätet igen och när de gjorde det fick de mycket fisk. Då såg och förstod de att det var Jesus själv som stod där på stranden. Simon Petrus blev utom sig av glädje och hoppade i vattnet. Han simmade till stranden så fort han kunde. När de steg iland hade Jesus gjort en glödbädd och det fanns färdiglagad fisk och färdigt bröd att äta. Där på stranden åt de tillsammans med varandra och med Jesus. Det var den tredje gången som Jesus gav sig till känna efter sin död.

När de hade ätit sade Jesus: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?” Simon Petrus svarade så gott han kunde. ”Ja, du vet att jag har dig kär.” Men, det var ju inte svaret på Jesus fråga. Frågan var om Simon Petrus älskade Jesus mer än de andra gjorde. Kanske var Simon Petrus ödmjuk. Han tyckte sig kanske inte kunna säga att han älskade Jesus mer än någon annan eftersom han visste att det var många som älskade Jesus. Eller så förmådde han inte att vara den som älskade mest. Hur vet man om man älskar någon mer än alla andra? Hur mycket man än älskar så finns det kanske någon annan som älskar mer. Möjligen är det så att kärleken inte går att kvantifiera. Kanske är det poängen med Jesus fråga – antingen så älskar man eller så älskar man inte. Det finns kanske inget älskar mer eller älskar mindre.

Oavsett vad som fanns i Jesus fråga så räckte kärleken till Jesus som Simon Petrus lyckades få fram. ”För mina lamm på bete” sade Jesus. Det vill säga – ta hand om mina små. Ta hand om dem som står mig nära och som jag värnar om. Det lilla korn av kärlek till Jesus som Simon Petrus kunde formulera räckte. Att hålla Jesus kär räcker.

Jesus ställde samma fråga en andra och en tredje gång och fick samma svar av Simon Petrus. Jesus sade ”Var en herde för mina får. För mina får på bete” när Simon Petrus svarade den andra och tredje gången. Att vara en herde för vuxna får är ett större ansvar än att släppa ut de unga lammen på bete. En herde delar livet med fåren. En herde kan behöva riskera livet för fårens skull. En herde behöver offra sin bekvämlighet för fårens skull. Herden behöver vandra över berg och genom dalar, sova under bar himmel och skydda fåren mot rovdjur, hunger och törst. ”Var en herde för mina får” är en uppmaning att ta ansvar. Ett stort ansvar dessutom. En herde står i annans tjänst. en herde rår om sin herres får.

Jesus inskärpte allvaret och ansvaret i herdens uppgift när han sade: ”när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.” När man står i annans tjänst råder man inte alltid över omständigheterna. Livets förutsättningar och omständigheter råder vi inte alltid på. Livet för oss ibland dit vi inte vill. Vi lever inte alltid de liv vi kanske önskar och vill leva. När vi dör så dör vi den död vi får oss tilldelad. Vi kan inte och får inte välja. Någon annan spänner bältet om var och en av oss när det är dags.

Sedan sade Jesus: ”Följ mig!” Detta okomplicerade och till synes enkla "följ mig" är nyckeln. Det var en möjligheternas uppmaning där och då. Det är en möjligheternas uppmaning här och nu. Jesus säger fortfarande: ”Följ mig!” till dig, till mig och till alla sina lärjungar. Att följa Jesus är att sälla sig till hans flock. Det är att göra sig till en av dem som låter sig leva livet med och i den kristna kyrkan. Att sälla sig till Jesus flock är att leva med och i den kristna kyrkans gemenskap. Med allt vad det innebär av tro, hopp, glädje, gemenskap och tillhörighet. Med allt det där som är bra och med allt det där som är påfrestande i kyrkans och i den kristna trons gemenskap tillsammans med andra och med varandra.

Det började på en strand där och då för länge sedan. Den uppståndne och livs levande Jesus gav sig till känna för sina lärjungar. Det fortsätter i vår lilla kyrka här och nu. Om vi lyssnar noga då hör vi att den uppståndne och levande Jesus Kristus fortfarande uppmanar oss och alla andra människor: "Följ mig! För mina lamm på bete. Var en herde för mina får. Följ mig!” Låt oss hjälpas åt att på riktigt försöka följa Jesus tillsammans. Låt oss stödja, uppmuntra och hjälpa varandra när det behövs. Låt oss i gemenskap med varandra  fortsätta att vara den lärjungaskara som samlades runt Jesus på den där stranden för länge sedan. Om någon frågar hur vi har det med vår tro och med Jesus, låt oss då tillsammans med Simon Petrus svara: "Vi har Jesus kär."

#550. Palmsöndagen…

"Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ’Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?’ Detta sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: ’Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.’ En stor mängd judar fick reda på att Jesus var där, och de kom dit inte bara för hans skull utan också för att få se Lasaros, som han hade uppväckt från de döda. översteprästerna bestämde sig då för att döda Lasaros också, eftersom så många judar för hans skull gick ifrån dem och trodde på Jesus. Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ’Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung.’ Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: ’Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna.’ (Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.)"

(Johannes 12:1–16)

Marta och Maria var Lasaros systrar. De tre syskonen var nära och kära vänner till Jesus. Lasaros blev svårt sjuk en gång. Sjukdomen var allvarligare än de först förstod. Systrarna skickade då bud efter Jesus. Men Lasaros hann dö innan Jesus kom dit. Lasaros hade varit död i fyra dagar när Marias sorg och förtvivlan vid graven skakade om Jesus i hans innersta. Jesus kallade tillbaka Lasaros till livet. Han uppstod från de döda och steg av egen kraft ut ur sin egen grav. Lasaros är en av få människor som har upplevt sin egen faktiska uppståndelse här, i den här världen där vi lever tillsammans. Att Jesus bringade den döde Lasaros tillbaka till livet det var förstås inget annat än ett tvättäkta mirakel.

Jesus kom tillbaka till Betania och träffade Marta, Maria och Lasaros igen. De ordnade en måltid och åt tillsammans. Maria smorde Jesus fötter med dyrbar nardusbalsam. Det var förstås ett uttryck för hennes stora tillgivenhet, värme och kärlek. Det var kanske inte så konstigt att Maria gjorde som hon gjorde. Ett kort tag tidigare hade hon sett när Jesus uppväckte hennes bror från de döda. Det är onekligen svårt att föreställa sig hur det skulle vara. Men det kan nog med viss säkerhet sägas att om någon kom förbi och bringade en av våra nära, kära och saknade tillbaka till livet då skulle tacksamheten förmodligen vara påtaglig. Kanske rentav lika översvallande som Marias tacksamhet.

Vad de hade sett och upplevt när Jesus kallade ut Lasaros ur hans grav var inget annat än ett alldeles verkligt mirakel. Miraklen som Jesus gjorde var och är ögonblick av vittnesbörd om hur verkligheten kommer att bli och vara i Guds fullbordade framtid. Det är som om Jesus med miraklen visade människorna och sade: ”Så här ska det bli och vara i Guds fullbordade framtid.” När Jesus botar sjuka vittnade miraklen om att i Guds fullbordade framtid är ingen längre betryckt av kroppens sjukdomar. När Jesus tog sig an de minst ansedda, de svagaste och de mest utsatta då vittnade miraklen om att i den fullbordade framtiden omfamnar Guds omsorg och kärlek alla människor på lika villkor. När Jesus uppväckte Lasaros från döden då vittnade miraklet om att livet i Guds fullbordade framtid är ett liv utan död.

Det är kanske inte så konstigt att Marias tacksamhet flödar över i översvallande tillgivenhet, ömhet och varm omtänksamhet.

De låg till bords och åt tillsammans. Där och då, i den tiden, var bordsgemenskapen något mer än att bara äta mat tillsammans. Den gemensamma måltiden var en stark symbolisk ritual som etablerade och befäste överenskommelser och förbund. Att Jesus lade sig till bords och åt med den uppståndne Lasaros är svindlande och alldeles oerhört i all sin rituella och symboliska kraft. Det var inget annat och inget mindre som hände än att Gud Fadern i Sonens gestalt med bordsgemenskapen etablerade och befäste förbundet mellan sig själv och uppståndelsens mänsklighet i Lasaros gestalt. Jesus kom tillbaka till Lasaros och lade sig till bords med honom som ett vittnesbörd om att människans och människors uppståndelse från de döda ingår i Gud Faderns förbund med mänskligheten.

Det är inte så konstigt att Marias tacksamhet flödar över. Det är inte heller så konstigt att Judas Iskariot reagerar. Det har alltid funnits och det finns alltid människor som värderar världsliga rikedomar högre än det som finns i trons hopp och löften. Det har alltid funnits och det finns alltid hycklare som säger sig vilja göra gott med kyrkans resurser och pengar men som använder dem för egen vinnings skull. Det har alltid funnits och det finns alltid småsinta typer som tittar snett på och baktalar den eller dem som likt Maria med stor tacksamhet och tillgivenhet faktiskt älskar Jesus för den han är och för vad han har gjort för oss människor. Judas Iskariots småsinta anda lever än och är inte okänd för någon som har befunnit sig kyrkeriets värld någon längre tid.

Översteprästernas och överhetens vilja att ha ihjäl alla levande vittnen som genom att finnas till vittnar om Jesus och Guds rike är inte heller främmande för den som är bekant med kyrkans inre värld och liv. Inte minst i vår egen kyrka förekommer det mer eller mindre ofta att den kyrkliga maktens överstepräster och överhet gör vad de kan för att ha ihjäl de flämtande lågor av uppriktig kristen tro och kärlek till Jesus som lyser i mörkret i vår kyrka. Överheten och den kyrkliga maktens kvinnor och män står inte ut med att kyrkans folk går ifrån dem och istället tror på Jesus. Det är lika sant nu som det var då.

Den kristna tron som Jesus väcker i människors hjärtan gör kyrkans folk till ett olydigt folk. Oavsett vad maktens överstepräster och överheten tycker, tänker och vill så tar vi tillsammans med kyrkans alla kristna våra palmkvistar och ger oss ut på gatorna för att möta och hylla Jesus när han kommer ridande rakt in i våra liv på den där lilla åsnan. Vi vet ju hur det låter när han kommer ridande – tapp tapp tapp tapp… ”Hjälp oss! Rädda oss! Du som kommer i Herrens namn! Du som är Israels konung!” ropar vi tillsammans med alla våra kristna syskon runt om i världen. Frukta inte! Där borta vid tidens horisont finns Guds fullbordade framtid som en faktisk och sann möjlighet. Här och nu finns Guds fullbordade framtid som ett orubbat löfte omvittnat i Jesus mirakel. Glöm aldrig Lasaros. Tro och lita på att Guds löften i Jesus Kristus är sanna. Alldeles på riktigt.

#549. Psaltarpsalm 23…

"Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.

Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.

Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.

Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig,

din käpp och din stav gör mig trygg.

Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn,

du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.

Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv,

och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever."

(Psaltaren 23)

Herren är vår herde. Gud är vår herde. Jesus själv är vår herde. Ofta, när vi ser en bild på en herde i kyrkan då är herden en snäll och oförarglig figur. Han är ju snäll eftersom han tar hand om sina får. Men, en riktig herde är ingen oförarglig och rosenkindad figur. Jag mötte en riktig herde en gång för länge sedan i Libanon. Han gick omkring med sina får och getter i bergen där det berättas att Jesus själv också gick en gång för ännu längre sedan. En bit från staden Tyr vid kusten och inte långt från byn Qana, där Jesus gjorde vinundret på bröllopsfesten.

Herden jag träffade var väderbiten och solbränd. Ansiktet har bitits av nattens kyla. Han svettades i dagens sol och värme. Hans händer var kraftiga och fulla av valkar. Han hade några ärr, ett på kinden och ett på ena handen. På fötterna hade han rejäla och slitna skor. Han hade gått långt i de skorna. Han var alltid på vandring ute i bergen. Han gick ständigt upp och ner för branta sluttningar. Det gjorde herdens hela kropp muskulös och stadig. Hans ben hade stora muskler. Han såg stark och stadig ut. Han bar med sig allt han behövde för att leva och överleva i en ryggsäck.

En riktig herde har ögon som har sett mycket. Han har sett allt mellan födsel och död. Han vet hur man förlöser en födande tacka. Han vet hur lammen och livet föds till världen. Han vet hur man tar hand om ett får som inte orkar längre. Herden vet hur man tar till vara allt som går att ta vara på. Hans ögon har sett livet i döden. Han har sett döden i livet. En riktig herde är stark, klok och vis. En sann herde är härdad av livets utsatthet.

Då, för länge sedan, bar herden sin käpp och sin stav för att de behövdes. Med käppen, som var en stor och rejäl påk, skyddade han sina får. Då fanns det björnar, lejon och vargar i de där bergen. När rovdjuren visade sig då tvekade inte herden. Han försvarade sina får och han drog sig inte för att ta strid. Om björnarna, vargarna eller lejonen försökte att ge sig på hans får då slog han hårt för att skydda sina får. Den långa staven hade en krok i ena änden. Den behövdes när fåren gick bort sig och fastnade bland snår och stenar. Med staven räddade han sina får när de hade fastnat och var i fara. Herden är inte rädd för någonting när han behöver skydda och rädda sina sin hjord. Herden skyddar och räddar alla sina får.

Sådan är vår Herre. Sådan är vår Gud. Sådan är Jesus. Han är stark och pålitlig. Han är erfaren, klok och vis. Vår Gud skyddar, och räddar alla sina får. Jesus skyddar och hjälper varje får. Det finns ingenting som Jesus inte kan eller vill göra för att rädda och skydda sina får och sin flock. Jesus får, det är du, jag, vi och alla andra människor. Det finns ingenting som Jesus inte kan eller vill göra för att rädda och skydda dig, mig, oss och alla andra människor från allt ont. Jesus älskar dig. Jesus älskar oss. Jesu älskar varje människa och alla människor. Jesus är vår pålitliga och trofaste herde. Lita på att det är sant.