#555. Bönsöndagen…

"En gång hade Jesus stannat på ett ställe för att be. När han slutade sade en av hans lärjungar till honom: ’Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.’ Då sade han till dem: ’När ni ber skall ni säga: Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning.’ Han sade till dem: ’Tänk er att någon av er går till en vän mitt i natten och säger: ”Käre vän, låna mig tre bröd. En god vän som är på resa har kommit hem till mig, och jag har ingenting att bjuda på.” Då kanske han där inne säger: ”Lämna mig i fred. Dörren är redan låst, och jag har barnen hos mig i sängen. Jag kan inte stiga upp och ge dig något.” Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver. Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?’” (Lukas 11:1–13)

Lär oss att be, bad lärjungarna Jesus. Hur ber man? Hur talar man med någon som man förväntar sig vara där utan synas? Hur ber man till Gud, som man förväntar sig vara där men som man inte ser? Lärjungen satte ord på den allmänmänskliga erfarenheten av trons relation till Gud. Hur talar man egentligen med Gud? Den Gud som man inte ser men som tron menar är närvarande, trots allt. Jesus är ganska krass när han svarar på lärjungens fråga. ”När ni ber skall ni säga: Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning.” Alltså, gör och säg så här. Jesus ger lärjungen och oss ett ganska okomplicerat exempel på hur man kan be och vad man kan säga när man ber till Gud Fadern.

Jesus är, som så ofta, mer pragmatisk än sentimental. Bön och bedjande är något som man gör. Det är ett verb. Bön och tillbedjan ägnar man sig åt oavsett hur det känns eller upplevs. Jesus är osentimental, krass och rättfram när det gäller bönen till Gud Fadern. Bönens form är ganska tydlig. Vi ska be om att Gud ska låta sitt eget namn bli helgat genom och med det som ska ske. Bönen ska handla om att Guds namn ska bli tydligt i det som sker. Vi ska be om att Guds rike ska bli synligt i det som är och det som som ska bli.

Bönen ska också handla om vad vi själva behöver. Ge oss det bröd vi behöver. Vad det brödet nu kan vara i våra liv. Bönen ska även handla om vår egen skuld och andras skuld i relation till oss själva. Vi ska be om den förlåtelse som vi själva visar andra. Var och en behöver rannsaka sig själv och sitt eget liv om hur det ser ut med den saken. Och vi ska be om att få undkomma prövningar. Det vill säga, vi ska be för den tid som ska komma och be om att vi ska slippa de prövningar som kommer med den tid som ska bli. Var och en som har mer än lite erfarenhet av livet vet att den där sista delen av bönen som Jesus uppmanar till kan vara en källa till besvikelse. Livet har en tendens av att vara fyllt av prövningar.

Jesus gav sedan exempel på hur även den som är småsint hjälper om den hjälpbehövande är envis och påträngande nog. ”Finns det någon far ibland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg?” Jesus verkar mena att om även småsinta figurer hjälper den som enträget ber om hjälp då kan vi lita på att Gud, som vill oss alla väl, lyssnar och hjälper när vi ber. ”Därför säger jag er: Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.” Det verkar så enkelt. Men återigen, den som har ett visst mått av livserfarenhet vet att så enkelt är det sällan.

Många söker genom ett helt liv utan att finna. Många är vi människor som i trångmål och svårigheter har bultat på den där dörren utan att den har öppnats. Bönens liv konfronteras ofta av livets verklighet. Därför blir det ofta ganska kärvt. Jesus ägnar inte så mycket tid åt hur det känns eller om vad man egentligen ska tycka om det där med bön. Jesus är inte särskilt sentimental. Det är han inte i relation till bön och bedjande heller. Människans relation till Gud handlar i första hand inte om känslor. Bön handlar inte om upplevelser eller om hur det ”känns.” Bönen handlar om att vända sig till någon i hopp om, i förtröstan på och i tillit till att denna någon hör och vill lyssna, kan och vill hjälpa. Ingen ber om något där ingen finns som lyssnar eller där ingen hjälp finns att få. Att be någon om något är att lita på att någon kan göra något. Det är att lita på att det finns ett löfte om något som någon kan infria. Ett hopp om någons vilja och förmåga att åstadkomma något.

Gud vill åstadkomma något med sitt folk och med oss människor. Bönen är samtalet med den levande Guden som är öppen för förhandling. Vi ber därför att vi kan få, inte för att vi alltid får. Vi ber för att vi kan finna, inte för att vi alltid finner. Vi ber därför att någon kan öppna den där dörren, inte för att den alltid är öppen. Det finns en levande någon där som lyssnar och som vill oss alla väl – Gud Fadern som vill ge Helig Ande åt dem som ber honom. Helig Ande är inget annat och inget mindre än Guds absoluta närvaro.

När vi ber får vi inte alltid vad vi ber om. Vi finner inte alltid det vi söker. Den dörr vi bultar på öppnas inte alltid. När vi ber möts vi ofta av tystnad, en upplevd frånvaro av Guds närvaro. Men det är just tystnadens upplevda frånvaro som är Guds absoluta närvaro. Det är en tankens kullerbytta för oss. För oss är det ofta så att ju mer väsen desto tydligare närvaro. Med Guds Heliga Ande är det tvärtom. Ju djupare tystnad, desto starkare närvaro. Tystnaden är den Heliga Andens livselement. Guds Andes innersta väsen är tystnad. När vi ber och möts av tystnad, då är själva tystnaden Guds Heliga Andes absoluta närvaro.

#554. Fjärde söndagen i Påsktiden…

”’Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.’ Tomas sade: ’Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?’ Jesus svarade: ’Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.’ Filippos sade: ’Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.’ Jesus svarade: ’Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern? Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull. Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det.’” (Johannes 14:1–14)

”Känn ingen oro” sade Jesus. Det är ibland kanske lättare sagt än gjort. Vem av oss har aldrig känt oro? Finns det ens en enda människa som aldrig har varit åtminstone lite orolig för något litet någon enda gång? Det låter så enkelt. Men var och en som har lite erfarenhet av livets svårigheter vet att det inte är möjligt att helt gå fri från oro. Jesus vet dessutom att varje människa innerst inne bär en oro inför sin egen död. ”Tro på Gud och tro på mig” sade han. Den kristna tron på Gud Fadern och Sonen kan lindra den där oron. Att tro på Gud och på Jesus är att tro att löftena och hoppet som Jesus liv, död och uppståndelse vittnar om är sanna. Löftena och hoppet som säger och på riktigt menar att döden inte innebär livets slut. En rotad och uppriktig tro på Gud och Jesus får döden att stå fram i ett nytt ljus. Den kristna trons löfte är att kroppens död inte är slutet. Den kroppsliga döden ska vara början på något annat, något nytt och annorlunda.

Jesus sade att han ska ”komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Ingen ska lämnas kvar här. Jesus kommer tillbaka och hämtar oss alla. Alla ska tas med för att tillsammans vara där Jesus nu är. Jesus är uppstånden från döden som vi känner den och lever nu uppståndelsens liv i Guds fullbordade framtid. Var det är, vad det är och hur det är – det är en väl förborgad hemlighet. Men den kristna trons löften säger att det är så och att var och en ska hämtas dit. Och vägen dit, ”den känner ni” säger Jesus. Visst känner vi alla till den vägen. De flesta av oss har fått bekanta sig med den vägen på ett eller annat sätt. Det finns bara en väg som leder dit Jesus nu är – den vägen går genom döden och den kommande uppståndelsen.

Tomas Tvivlaren sade: "Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?" Tomas Tvivlaren satte ord på varje människas oro och erfarenhet. För oss och för alla andra människor är döden en väg som leder till något för oss okänt. Vi ser bara döden från vårt håll. Vi ser att människor bryter upp och lämnar den här världen men vi ser inte var de tar vägen. Vi vet inte vart de går. Vi kan från vårt håll omöjligt känna till var den vägen leder och vart den för oss. Tomas Tvivlarens ord är kanske de enda rationella orden när man bara kan se döden från vårt perspektiv.

Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” Jesus har gått vägen genom döden till uppståndelsens liv. Han bröt ny mark och anlade en tidigare obefintlig stig mellan livet här och livet där, i Guds fullbordade framtid. Jesus själv är vägen som leder från liv, genom döden, till livet. När vi dör ska vi färdas med honom, i honom och genom honom till en annan och en ny verklighet där döden inte finns mer. Jesus är sanningen om livet som trotsar, övervinner och besegrar döden. Det levande livet som envisas med att leva. Mot alla odds och trots allt som talar om motsatsen. Jesus levande och livgivande livsande skapar och upprätthåller allt levande liv i varje ögonblick. Det levande livets skapelseakt som aldrig upphör. Jesus är livets väg, sanningen om livet och livets själva levande.

Jesus sade: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom." Han gav lärjungarna och oss en stor pusselbit till det stora pusslet med bilden av vem Gud är. Jesus är Sonen som är så intimt förbunden med Gud Fadern att de är en och samma. Det är alldeles oerhört. Gud Fadern, skaparen av allt som är – galaxer, stjärnor och svarta hål, gravitation, gammastrålning och magnetism, mikroskopiska celler, tigrar och blåvalar, små människobarn, pojkar, flickor, män och kvinnor – har i Jesus gjort sig synlig och påtaglig för oss. Som en av oss. I och genom Jesus är Gud Fadern tillgänglig och nåbar. Det är alldeles oerhört och fantastiskt bortom allt förstånd.

Filippos sade: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.” Filippos satte ord på svårigheten att omfamna tanken på att Gud Fadern själv skulle kunna vara konkret närvarande i den här verkligheten, som vi känner den. Jesus stod mitt framför näsan på Filippos och ändå såg han inte det uppenbarade. Jesus svarade honom: ”Den som har sett mig har sett Fadern.” Det är inte svårt att känna sympati med Filippos. Vem av oss skulle med självklarhet säga ”jamen nu ser jag ju det” om någon som stod mitt framför oss påstod sig vara Gud Fadern själv. I vår tid har vi en lång rad diagnoser som vi förmodligen skulle sätta på ett sådant anspråk.

”Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull” sade Jesus. Gärningarna som Jesus talade om var förstås miraklen som han gjorde. Miraklen var små ögonblick av uppenbarelser där Jesus gav människorna en kort och liten glimt av hur det ska bli och vara i Guds fullbordade framtid. Den som nu är sjuk ska få bli frisk. Den som är blind ska se. Den som är skyldig ska förlåtas. Den som är förtryckt ska upprättas. Den som är död ska leva. Tro för gärningarnas skull, det betyder: tro att den kommande verkligheten, som ni har fått se glimtar av, är sann och på riktigt. Det som ska bli och vara sant där har uppenbarats här. Tro att Gud Fadern är i Jesus och att Jesus är i Gud Fadern. Tro att de två är en och densamme.

”Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen. Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det” sade Jesus. När vi förstår vad vi behöver och ber om det då ska Jesus bifalla vår bön. Men det är något annat än att be om det man vill eller önskar. Mången besvikelse har växt fram ur bönen om det man vill eller önskar för sin egen skull. Men bönen som förhärligar Gud Fadern genom Sonen ska bifallas. Den bönen växer fram ur hjärtats visshet om vad vi faktiskt behöver. Den bönen växer fram ur den djupt liggande oron för hur det ska bli när hjärtat slår sitt sista slag. Där någonstans, i den oron, börjar bönen om det vi verkligen behöver. Där den bönen börjar finns Jesus ord till stöd, tröst och hjälp. ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig.”

#553. Act Svenska kyrkan…

”Till lanseringen av Act Svenska kyrkan har kyrkostyrelsen beslutat om ett bidrag på 10 miljoner kronor per år fram till 2021. Budskapet som det nya namnet kommer föras ut under blir: ’Under samma himmel’.”

(Kyrkans Tidning 2/5 2019)

Trettio miljoner ska det alltså kosta ”att öka kännedomen om organisationen och genom det få fler att vilja engagera sig och skänka pengar.” Vidare säger chefen för ”organisationen” Erik Lysén: ”Man ska se oss och komma ihåg oss. Vi har ett internt mål om att mot slutet av året nå tio procent kännedom redan. Men det viktiga är det långsiktiga arbetet med att höja kännedomen och förtroendet.” Alltså, för tio miljoner kronor ska man ”nå tio procents kännedom” innan året är slut för att sedan lägga ytterligare tjugo miljoner på marknadsföring fram till 2021. För att få folk att skänka pengar till något kyrkligt, trots att de inte vet vad pengarna ska gå till när de skänks. Besluten om vilka projekt som finansieras förändras ju.

Om man undrar hur det låter när kyrkokanslianställda chefer för någon inomkyrklig avdelning i Uppsala har förlorat kontakten med den kristna kyrkans församlingsliv, själ och hjärta och i någon konstig mening ser sig själva som ”chefer” för en del av kyrkan som sådan då kan man med fördel lyssna på Erik Lysén. Som om det engagemang som kyrkans folk känner för omvärlden kan styras uppifrån, avskilt från livet i kyrkans lokala församlingar. Som om det bara handlar om pengar som ska samlas in, som Lysén och hans kollegor ska fördela till olika projekt. Som om det är något som Erik Lysén ens kan chefa för.

Det som nu ska lanseras som ”Act Svenska kyrkan” är ännu en i raden av toppstyrda och hopplösa kansliprodukter som värkts fram runt skrivbord på ett kyrkokansli i Uppsala som tillsammans med kyrkostyrelsen verkar förstå sig själva som självständiga enheter avskilda från den kristna kyrkans lokalt förankrade församlingsliv i Svenska kyrkan. Kyrkostyrelsen har fattat beslut om namnbyte på den del av den kyrkliga organisationen som handlägger internationellt bistånd och slantar upp trettio miljoner för att marknadsföra just den delen av kyrkan som en självständig organisation med ett eget existensberättigande.

”Tio procent kännedom”? Det hela är faktiskt ganska dumt. Allt annat än det som växer fram ur hundra procents kännedom i vår kyrkas församlingar saknar kyrklig legitimitet. Hela idén om Act Svenska kyrkan är ännu ett symptom på den kontraproduktiva centraliseringen av vår kyrka – tjänstemän på kyrkokansliet i Uppsala tilldelas ”chefskap” för centralstyrda verksamheter som saknar livskraft eftersom de inte har några rötter i församlingarnas liv och gemenskap. Om man måste lägga trettio miljoner kronor på att få folk att känna till någonting kyrkligt då saknas förankringen i kyrkans församlingar. Därmed saknas den kyrkliga legitimiteten och själva basen för förtroendet man försöker skapa med marknadsföring för trettio miljoner. Även om Erik Lysén vill få Act att låta som en folkrörelse med egen livskraft.

Vad ska Lysén ha pengarna till kan man undra. ”Vi kommer behöva satsa mer på teologisk utbildning och reflektion i framtiden. Att stödja våra systerkyrkor att växa i sina holistiska missionsuppdrag. Att hålla ihop bibeltolkning, människovärde och mänskliga rättigheter." Det ger en fingervisning om riktningen och villkoren. Men vad i hela friden är ”holistiska missionsuppdrag” för något? Har något av allt det där med förkunnelsen om Jesus och den kristna kyrkans mission att göra? Det återstår väl att se.

Vi får hjälpas åt att hålla koll på vilka de där holistiska missionsuppdragen är när pengarna som ska kosta trettio miljoner att samla in har samlats in och fördelats. Vi kanske får hjälpas åt att hålla koll på om de där tio procentens kännedom förändras också. Och om det förändras till det bättre eller till det sämre.