#562. Varför islamkurs för präster…?

Nedanstående publicerades i tidningen Dagen den 28/8.

Svenska kyrkans stifts uppgifter regleras i och av Kyrkoordningen (KO). Ingenstans i KO framgår det att ett stift har i uppgift att undervisa präster och diakoner om islam under ledning av en imam. Ändå är det vad Stockholms stifts Centrum för religionsdialog har ägnat och ägnar sig åt. Man kan fråga sig varför. Under våren 2019 genomfördes en rad undervisningstillfällen i Stockholms stifts regi där präster och diakoner gavs tillfälle att lära sig ”allt du velat veta om islam men aldrig vågat fråga om". Undervisningen leddes av en imam. Under hösten ska undervisningen genomföras igen.

Det är bra att präster och diakoner fortsätter att utbilda sig. Kunskap är alltid bra. Men, det finns ingen anledning att stiftet ska undervisa om islam under egen flagg. Den som vill utbilda sig om islam har möjlighet att söka akademiska kurser på högskolor och universitet. Den som vill ta del av imamledd undervisning om islam har möjlighet att kontakta en moské för att ta del av den undervisning som erbjuds där. Varken akademisk utbildning eller imamledd undervisning om islam ingår i stiftets uppgifter. Stiftsorganiserad undervisning om islam saknar all teologisk, ecklesiologisk, pastoral och akademisk förankring.

Stiftsorganisationen ska främja församlingarnas arbete i deras uppgift enligt KO: ”Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.” Det kan omöjligt betraktas som överensstämmande med stiftets uppgifter att bedriva en imamledd undervisning om islam för stiftets präster och diakoner. Undervisning i stiftets regi ska rimligen vara förankrad i Svenska kyrkans tro och lära. Dit hör inte en imams undervisning om islam.

Det hela väcker frågor riktade inåt kyrkan. Man kan fråga sig om ansvariga och deltagare redan kan allt om kristen teologi? Behärskar de redan allt som har med den kristna kyrkans evangelium att göra? Har de läst sig mätta på kyrkofäderna, Augustinus, Tomas av Aquino, Luther, Calvin och Barth? Är de fullärda om den kristna kyrkans dop och nattvard? Behärskar de gammaltestamentlig hebreiska och nytestamentlig grekiska? Har de uttömt alla källor om bibelns texter och världar? Är de fullärda om den kristna kyrkans judiska rötter och historia? Kanske kan och vet de redan allt om den kristna kyrkan. Det är fullt möjligt att det är så, men det är inte troligt. Varför prioriterar då stiftet undervisning om islam?

Det väcker även frågor om Svenska kyrkans funktion riktad utåt. Varför ordnar inte stiftet undervisning för präster och diakoner som rustar oss som kristna i mötet med muslimer och andra? Varför ordnas inte utbildningar som stärker församlingarnas utåtriktade undervisning? Till exempel: ”Allt du som muslim vill veta om kristen tro men aldrig vågat fråga om", ”Grundkurs i kristen tro för imamer och andra", ”Den kristna kyrkan i Sverige för andra trosbekännare", ”Svenska kyrkans historia för nyanlända muslimer", ”Välkommen att bli kristen i Svenska kyrkan", ”Allt du behöver veta om du vill lämna islam och bli kristen", ”Vi är kristna, välkommen att leva sida vid sida med oss". För att nämna några alternativa förslag på utbildningar.

Varför inte rusta oss som kristna så att vi blir bättre på att undervisa andra om det som är vårt? Betyder inte Svenska kyrkan, den kristna tron och kristen teologi någonting som är viktigt även för andra? Är inte den kristna kyrkans evangelium om den uppståndne och levande Jesus Kristus angeläget och viktigt för alla människor? Har inte vi kristna något viktigt att berätta för andra om vem den kristna kyrkans Gud är? Är det inte förkunnelse av och undervisning om evangeliet som vi ska ägna oss åt i Svenska kyrkans stift och församlingar? Även i Stockholms stift?

#561. Nionde söndagen efter Trefaldighet…

"Petrus frågade: 'Herre, gäller din liknelse oss eller alla?' Herren svarade: 'Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ha hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger. Men om den tjänaren tänker: Det dröjer innan min herre kommer, och så börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig full, då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.'" (Lukas 12:41–48)

”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer.” (Lukas 12:35-36) Jesus gav lärjungarna en liknelse som uppmanade till ansvarstagande, om hur en tjänare som tar ansvar uppskattas av tjänarens herre. Det var den liknelsen som Petrus frågade om. ”Herre, gäller din liknelse oss eller alla?” Det är ju en ganska bra fråga. Vem eller vilka är det egentligen som har ansvar för att ta hand om Guds hus och skapelse i väntan på att Herren kommer tillbaka? Jesus svarade Petrus med liknelserna om kloka förvaltare och om tjänare med större eller mindre förmåga att ta ansvar.

Jesus pratade på det där sättet som ingen av oss riktigt tycker om att han gör. Han var kärv, provocerande och utmanande. Jesus stod inte och sade någonting av allt det där som vi så gärna vill höra. Inget av de många banala och förenklade idéer som gör Jesus lite mysig och oproblematisk. Han var och är ingen mjukis-Jesus. Det han sade stämmer inte ens in på den där favorit-tanken som vi gärna återkommer till, som vi så ofta säger: "Gud är kärlek". Istället sade han det vi behöver höra. Jesus sade – och Jesus säger – att du, jag och vi tillsammans har ett allvarligt, stort och gemensamt ansvar för Guds hus, skapelsen och Evangeliet. Jesus ställer konkreta krav och han förväntar sig att vi tar vårt ansvar.

De som har fått mycket är du, jag och vi tillsammans. Vi har fått mycket och Jesus förväntar sig att vi lever upp till de krav på ansvarstagande som det innebär att ha fått mycket. Det myckna vi har fått är Kyrkans bräckliga men oändligt rika vittnesbörd om att Gud Fadern har uppenbarat sig för världen i Jesus Kristus. Det krävs ett stort mått av enskilt och gemensamt ansvar av oss för att vi ska kunna förvalta det glada budskapet om att Gud Fadern lever, att Jesus är uppstånden från de döda och att Gud ger sig till känna i den Heliga Anden. Evangeliet är inte mitt och inte ditt, det är inte ens vårt. Men den kristna kyrkan har fått den konkreta uppgiften att förvalta Guds Evangelium och vittnesbörd här i vår tid. Och den kristna kyrkan, det är vi tillsammans med världens alla kristna.

Det vi har fått till vår hjälp är våra enskilda gåvor och våra gemensamma resurser. Var och en behöver ta ansvar för sin del av vittnesbördets förvaltning. Var och en har den konkreta uppgiften att vara kristen på ett sådant sätt att andra människor också vill vara det. Vi behöver visa för världen att Guds glada budskap i Jesus Kristus spelar roll i våra liv. Det duger inte att skjuta upp vittnesbördet till en annan dag. Jesus liknar det vid att vara en ansvarslös förvaltare och det får förödande konsekvenser både för den enskilde och för vårt gemensamma. Det spelar med andra ord roll om vi tar vårt ansvar eller inte. Jesus skräder inte orden – "den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera." Det kanske inte är vad vi vill höra, men det är onekligen någonting vi behöver lyssna på.

Vår uppgift och vårt ansvar är att vara Evangeliets vittnen. I den uppgiften har vi ett ansvar för varandra. Evangeliets vittnesbörd och det konkreta ansvarstagandet för andras och varandras väl och ve hör oupplösligt ihop. Det ingår i Evangeliets vittnesbörd att vi tar hand om för varandra som systrar och bröder. Att vi tar ansvar för det gemensamma och för varandra är en del av den kristna kyrkans vittnesbörd. Det går inte att vara en trovärdig kristen och ett trovärdigt vittne utan att både känna empati för och visa omsorg om andra människor. Jesus pratar om det med kärva, provocerande och utmanande ord – för att vi ska förstå det allvarliga med att vi har ett personligt och ett gemensamt ansvar.

Jesus sade: ”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” Vi har fått mycket. Vår Svenska kyrkan är rik och fylld av möjligheter. Vi har anförtrotts mycket pengar, många byggnader, många människor och stora resurser. En dag ska vi få stå till svars för det i motsvarande mån. Det är på riktigt och det gäller här och nu.

Vi behöver hjälpas åt att bära den del av den kristna kyrkans ansvar som vi har fått oss tilldelade. Vi behöver börja med att ta ansvar där vi står och går i vardagen. Vi behöver vara öppna, ärliga och trovärdiga kristna som med det vi säger och gör vittnar om att den kristna kyrkans Evangelium är sant och på riktigt. Så, ta ditt ansvar så långt du förmår och låt oss hjälpas åt så att vår kyrka är en trovärdig och sann förvaltare av Guds hus och Evangelium.

Låt oss tillsammans – i förtröstan på Guds kärlek, nåd och barmhärtighet – tjäna vår Herre med glädje varje dag och vara trovärdiga förvaltare som vittnar om den kristna kyrkans tro på den uppståndne Jesus Kristus. Här i vår församling. Här i vardagen. Här i vår stad och här i vårt land. Så att vår Herre finner oss och alla andra vakna när han kommer åter.

#560. Stockholms stift och islam…

I kyrkoordningen kan man läsa om Svenska kyrkans stifts grundläggande uppgifter: ”Stiftet ska främja och ha tillsyn över församlingarnas uppgift att fira guds- tjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Stiftet ska också främja en god förvaltning i församlingar och pastorat och ha tillsyn över förvaltningen och över hur uppdraget som huvudman för begravningsverksamheten fullgörs. […] Stiftet får lämna bidrag till internationell diakoni och mission. Det finns särskilda bestämmelser i kyrkoordningen om övriga uppgifter som stiftet, biskopen, domkapitlet och stiftsstyrelsen ska fullgöra. Stiftet ska anställa och avlöna den personal samt anskaffa och underhålla den egendom som behövs för stiftets verksamhet.” (KO 6 kap. 4 §)

Ingenstans anger kyrkoordningen att det ingår i stiftets uppgifter att undervisa präster och diakoner om islam under ledning av en imam. Ändå är det vad Stockholms stifts Centrum för religionsdialog har ägnat och ägnar sig åt. Man kan fråga sig varför. Under våren 2019 genomfördes en rad undervisningstillfällen i Stockholms stifts regi där präster och diakoner gavs tillfälle att lära sig ”allt du velat veta om islam men aldrig vågat fråga om”. Undervisningen leddes av en imam. Under hösten ska undervisningen genomföras igen, med början den tolfte september.

Det är bra att präster, diakoner och andra fortsätter att utbilda sig. Men det finns ingen anledning att stiftet ska genomföra en ”utbildning” av det här slaget. Stiftsorganisationen ska främja församlingarnas arbete, inte bedriva undervisning om islam – ledd av en imam – under egen flagg. Det kan rimligen inte betraktas som överensstämmande med stiftets uppgifter enligt kyrkoordningen. För utbildning om islam finns högskolor och universitet.

Det hela väcker frågor riktade inåt kyrkan. Man kan fråga sig om den präst som kom på idén, de som leder verksamheten och de som deltar redan kan allt om kristen teologi? Är de redan pålästa och inlästa på allt som har med den kristna kyrkans teologi att göra? Har de läst sig mätta på kyrkofäderna, Tomas av Aquino, Luther, Calvin och Barth? Är de fullärda vad det gäller den kristna kyrkans dopteologi, nattvardens teologi, reformationens teologiska konflikter, kyrkohistorien och samtidens teologi? Behärskar de nytestamentlig grekiska och gammaltestamentlig hebreiska klanderfritt? Har de uttömt alla källor om Bibelns värld och verklighet? Är de fullärda om den kristna kyrkan judiska rötter? Är det enda som återstår att ge sig i kast med islam eftersom de redan kan allt om kyrkan och om sitt eget? Det är fullt möjligt att det är så. Men varför inte gå kurser på högskolor och universitet i så fall?

Det väcker även frågor om Svenska kyrkans funktion riktad utåt. Varför ordnar inte stiftet fortbildning och utbildning för präster och diakoner som rustar oss som kristna i mötet med muslimer och andra istället? Varför ordnas inte utbildningar som stärker församlingarnas utåtriktade undervisning? Till exempel: ”Allt du som muslim vill veta om kristen tro men aldrig vågat fråga om." ”Grundkurs i kristen tro för imamer och andra." ”Den kristna kyrkan i Sverige för andra trosbekännare." ”Svenska kyrkans historia för nyanlända muslimer." ”Välkommen att bli kristen i Svenska kyrkan." ”Allt du behöver veta om du vill lämna islam och bli kristen." ”Vi är kristna, välkommen att leva sida vid sida med oss." Bara för att nämna några andra perspektiv än den ensidighet som Centrum för religionsdialog lyfter fram.

Hur kommer det sig att perspektivet från Stockholms stift – med Centrum för religionsdialog – är att kristna präster och diakoner ska vara passiva mottagare för en imams undervisning om islam? Är inte det religionsmonolog snarare än religionsdialog? Varför inte rusta oss som kristna så att vi blir bättre på att undervisa andra om det som är vårt? Betyder inte Svenska kyrkan, den kristna tron och den kristna kyrkans teologi någonting som är viktigt även för andra? Har inte vi som kristna något viktigt att berätta för andra om vem den kristna kyrkans Gud är? Är det inte det vi ska ägna oss åt i Svenska kyrkans stift och församlingar?

#559. Kristi förklaringsdag…

”Och han sade: ’Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt.’ Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och gick med dem upp på ett högt berg, där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem: hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Och de såg både Mose och Elia som stod och talade med Jesus. Då sade Petrus till Jesus: ’Rabbi, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig, en för Mose och en för Elia.’ Han visste inte vad han skulle säga, de var alldeles skräckslagna. Då kom ett moln och sänkte sig över dem, och en röst hördes ur molnet: ’Detta är min älskade son. Lyssna till honom.’ Och plötsligt, när de såg sig om, kunde de inte se någon annan där än Jesus. När de gick ner från berget förbjöd han dem att berätta för någon vad de hade sett, innan Människosonen hade uppstått från de döda. De fäste sig vid orden och undrade sinsemellan vad som menades med att uppstå från de döda. Och de frågade honom: ’Varför säger de skriftlärda att Elia först måste komma?’ Han svarade: ’Visst kommer Elia först och återställer allt. Men varför står det då skrivet att Människosonen skall lida mycket och bli föraktad? Jag säger er: Elia har redan kommit, men med honom gjorde de som de ville, som det står skrivet om honom.’” (Markus 9:1–13)

Jesus gav lärjungarna ett löfte. Några av de skulle få se Guds rike komma med makt innan de skulle dö. Det var nog en hisnande tanke. De skulle inte bara få klart för sig vad Guds rike var och är för något. De skulle få se Guds rike komma. Kraften i det löftet kan vi kanske ana oss till om vi betänker att det gavs till lärjungarna som var judar och om vi påminner oss om att det judiska folket var hårt förtryckta av romarna. Om de skulle få se sin Guds rike komma med makt, då fanns det rimligen en möjlighet att den här världens förtryckare skulle omkullkastas och besegras av detta Guds rike.

Om några av dem skulle få se detta Guds rike komma med makt innan de skulle dö då innebar det att befrielsen från det romerska förtrycket fanns inom räckhåll. Det är kanske svårt för oss att förstå vidden av ett sådant löfte i relation till romarnas förtryck av det judiska folket. Den som aldrig har levt under förtryck har möjligen svårt att förstå den frihetslängtan som ett förtryckt folk har. Men Jesus löfte om Guds rikes kommande med makt väckte hoppet om en folkets världsliga befrielse.

Petrus, Jakob och Johannes blev kanske överraskade och förvånade när löftet om Guds rikes kommande infriades sex dagar senare högt uppe på det där berget. Det blev och var något helt annat än vad de trodde att det skulle vara. Det som hände var oförutsett och oväntat både i form och innehåll. Guds rikes kommande var inte ett omstörtande av den världsliga och politiska ordningen. Det dök inte upp några härskaror från himlen som gav sig i kast med att krossa folkets förtryckare. Romarriket stod kvar. Det världsliga förtrycket försvann inte.

Jesus förvandlades inför dem uppe på berget. Hans kläder blev skinande vita, så vita som ingen blekning i världen kan göra några kläder. Jesus gudomlighet gav sig till känna som en lysande himlakropp mitt framför deras ögon. Jesus var och är alldeles unik. Han var en alldeles på riktigt vanlig människa samtidigt som han alldeles på riktigt var och är Gud Fadern själv. Det var Guds väsen i honom som gav sig till känna där och då. På ett radikalt annorlunda och fullständigt unikt sätt. Inget liknande har skådats varken före eller efter den stunden. Där och då kom Guds rike till den här världen. Det var ögonblicket då Guds rike kom med makt till vår verklighet.

I ett ögonblick av fullständig uppenbarelse såg de Mose och Elia tala med Jesus. Mose var den som bar löftet om folkets befrielse ur fångenskapen i Egypten. Den arketypiska händelse som definierar Gud Faderns relation till sitt folk och folkets relation till sin Gud Fadern. Gud Fadern är sedan dess en någon som befriar sitt folk. Elia bar den profetiska gåvan. Genom Elia talade Gud Fadern till och för sitt folk och konfronterade förtryckarna och maktmissbrukarna. När Jesus talade med Mose och Elia var Jesus samma Gud som talade med Mose i den brinnande busken. Samma Gud som talade genom profeten Elia. Uppenbarelsen sluter cirkeln. Guds relation till sitt folk manifesterades i ljuset av Jesus när Jesus en gång för alla uppenbarade sig som varande just den Gud som har levt med det judiska folket i århundraden.

Lärjungarna blev skräckslagna och visste inte vad de skulle säga. Guds rike var något alldeles nytt och någonting radikalt annorlunda. Den handlingskraftige Petrus föreslog att de skulle bygga hyddor så att uppenbarelsen skulle ha någonstans att ta vägen. Det är mänskligt att vilja och försöka att stoppa in Guds uppenbarelse i något som är bekant och hanterbart för oss. Vem av oss har inte någon gång gjort likadant?

Ett moln sänkte sig över dem och uppenbarelsen blev ännu mer intensiv. Som om allt detta inte var nog hördes en röst som sade: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” Det var inget annat och inget mindre än den totala uppenbarelsen av Gud Fadern själv. Gud Faderns absoluta och totala närvaro i ljudet av Guds egen röst. Med orden pekade Gud Fadern på Gud Sonen och sade ”lyssna till honom.” Det är som om Gud Fadern med Andens ord pekade på sig själv i Sonens gestalt och sade: ”Lyssna till honom, i hans ord hör ni min röst.”

På ett ögonblick upphörde uppenbarelsen. Kvar stod ingen annan än Jesus. Han – personen Jesus själv – är Guds rikes epicentrum. En Guds rikes singularitet i vilken allt som har varit, allt som är och allt som ska bli finns samlat och koncentrerat. Guds rike i världen finns i sin helhet i Jesus, hos Jesus och med Jesus. Utan Jesus finns inget Guds rike, vare sig i den här världen eller någon annan stans. Lärjungarna kände sig lite omtumlade efter förstahandsupplevelsen av stunden när Guds rikes kom till världen.

När de gick ner från berget sade Jesus åt dem att inte berätta för någon om vad som hade hänt innan han uppstått från de döda. Det blev liksom bara konstigare och konstigare för lärjungarna. Efter de märkliga händelserna på berget började Jesus att tala om något så obegripligt och orimligt som en uppståndelse från de döda. De undrade förstås vad han menade med det. De relaterade till Elia, som i berättelsen sveptes bort och upp till himlen utan att dö, och de undrade om uppståndelsen hade med Elias återkomst att göra. Jesus gav ett kryptiskt svar. Han menade att Elia på något sätt redan hade kommit tillbaka med och i Johannes döparens profetiska gärning.

Jesus ställde sedan en fråga till lärjungarna, en fråga som är lika mycket ställd till oss: ”Men varför står det då skrivet att Människosonen skall lida mycket och bli föraktad?” Varför berättas det att Människosonen led mycket och blev föraktad? Varför blev Guds Sons liv här, med och hos människorna, ett lidande? I Jesus från Nasaret sammansmälte Gud Faderns väsen med skapelsens och människans väsen så att världen och vi skulle kunna se, höra och beröras av den levande Guden som skapar allt som finns och allt som lever. Varför tog vi människor emot vår Gud med förakt när han gav sig till känna för oss? Varför utsatte vi honom för lidande? Om och när vi ställer de frågorna behöver vi även fråga oss – varför möter vi människor så ofta varandra med förakt? Varför utsätter vi varandra för ett så stort och omfattande lidande? Historien och nyheterna påminner oss om de frågorna varje dag.

Guds rike gav sig till känna på det där berget den där dagen för länge sedan. Men Guds rike var och är inte en politiskt omstörtande makt. Romarriket blev kvar och historien lider ingen brist på förtryckare sedan dess. Trots det finns Guds rike kvar här. Guds rike frodas i den kristna kyrkans sakrament, i kyrkans förkunnelse och i kyrkans gemenskaper. Guds rike har överlevt historiens alla förtryckare och Guds rike ska överleva alla förtryckare som kommer. 

Guds rikes makt är inte tvingande. Makten i Guds rike består av livets vilja till livets levande, av godheten i världen, av Guds omtänksamhet och människors välvilja. Och faktiskt, av kärlek. Guds kärlek till sin skapelse och till sin mänsklighet. Kärleken oss människor emellan. Vår kärlek till Gud Fadern som med Anden ger sig till känna i Sonen. Livets kärlek till livet. Guds rikes makt är kärleksfull, varsam och befriande. Guds rike etablerades på det där berget där och då. Om vi tittar oss omkring med den kristna trons ögon ser vi att vi lever mitt i Guds kärleksfulla och barmhärtiga rike här och nu. Alldeles på riktigt.