#566. Den Helige Mikaels dag…

"Vid samma tillfälle kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: 'Vem är störst i himmelriket?' Han kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: 'Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn tar emot mig. Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer. Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.'"

(Matteus 18:1–10)

Lärjungarna kom till Jesus med en prestigefråga. "Vem är störst i himmelriket?" Alltså, vem har störst anseende i Guds rike? Den frågan ställer man kanske bara om man hoppas eller tror att man själv ska vara en del av svaret. Jesus gav ett svar som ställde deras invanda sätt att tänka på huvudet. Jesus pekade inte på någon av lärjungarna med bekräftande ord. Istället kallade han till sig ett barn och visade med det att relationen till Gud Fadern inte har med prestige eller prestation att göra. Att låta sig omvändas och bli som ett barn hänger inte ihop med prestige eller presterat anseende. Människans relation till Gud Fadern har inte med prestige eller anseende att göra över huvud taget.

Att göra sig liten som ett barn är inte att förminska sig själv eller att drapera sig i någon form av barnslig ansvarslöshet. Att bli som ett barn är att låta sig förundras inför tillvaron, att känna tillit till Gud Fadern och tillit till andra människor. Att låta sig omvändas och bli som ett barn är att varje dag börja om med sitt liv. Barn delar inte in människor i vi och dem, större eller mindre, bättre eller sämre. Barn ägnar sig inte åt frågan om vem som är störst i himmelriket. Barn ser ingen skillnad på människor. Ljus, mörk, kort, lång, stor eller liten spelar ingen roll. Barn bedömer inte andra människor och barn dömer ingen. Därför är barn alltid rättfärdiga inför Gud Fadern. Barnens änglar är så nära Gud Fadern att de alltid ser Guds eget ansikte.

Barnen och barnets förundran inför och tillit till Gud och världen är så oerhört viktiga att Jesus tar i med stålskodda ord för att få oss förstå. Det är så viktigt och allvarligt att det bästa för den som förleder ett barn bort från tillitens förundran är att sänkas i havets djup med en kvarnsten om halsen. Det är ord och inga visor. Det är ord som vi kanske inte vill höra att Jesus faktiskt säger. Men likväl säger han just så. Han använder kraftiga ord för att vi ska ta det till oss och verkligen förstå att det han säger är viktigt – barnen och barnets väl är viktigare än nästan allt annat.

Jesus pratar inte så ofta om helvetet. När han gör det då gör han det för att poängtera allvaret i det han säger. Nu talar han om helvetet i relation till den som eventuellt förleder en av dessa våra minsta som i förundran och tillit lever i en nära relation till Gud Fadern. Jesus gör sig inga illusioner, han har inga naiva föreställningar om hur världen är beskaffad. "Ve dig, värld, med dina förförelser” säger han. Jesus vet att förförelserna finns och att de kommer att dyka upp i en eller annan form. Med våra händer kan vi göra oss skyldiga genom att lyfta fram förförelserna. Med våra fötter kan vi ge oss av i förförelsens riktning. Med våra ögon kan vi förledas att se världen utan förundran inför och tillit till Gud Fadern.

Det Jesus säger – att riva ut ögat som förleder, att hugga av handen eller foten som förleder – det säger han för att vi ska förstå allvaret och för att vi ska ta ansvar för det vi säger och gör i relation till barnen, i relation till oss själva, till andra och varandra. Att förleda ett barn är att säga eller göra något som tar ifrån någon annan förundran inför skapelsen och tilliten till Gud Fadern. Att ta ifrån någon glädjen. Om vi på så sätt gör illa ett barn, någon annan eller varandra är det så allvarligt att Jesus börjar prata om helvetet som en konsekvens. Vi har alla ett stort och gemensamt ansvar för våra barn och för varandra. Vi står till svars inför Gud Fadern själv för våra handlingar och ord i relation till andra och varandra. Jesus säger att Guds dom blir hård över den som inte tar sitt ansvar i relation till barnen och sitt ansvar i relation till andra människor.

Jesus använder starka och hårda ord därför att det är nödvändigt. Barnen är så högt värderade att deras änglar är nära nog för att alltid skåda Gud Faderns eget ansikte. Vi behöver påminnas om det så att vi värderar barnen, andra och varandra högt och hjälps åt att ta ansvar. Det gäller inte bara våra egna barn. Det gäller alla barn och alla andra människor. Alla barns väl och ve är allas vårt gemensamma ansvar. Vi har ett gemensamt ansvar för varandras väl.

Om barn drabbas av orätt och lider då gråter barnens änglar inför Gud Faderns ansikte. Guds dom över oss som låter oss förledas in i oväsentligt och irrelevant nonsens om prestige och anseende samtidigt som verkligt lidande pågår kommer att bli hård. Vi behöver tillsammans på de sätt vi kan ställa oss upp och ta vårt gemensamma ansvar för världens barn och för varandra. Alla barn är våra barn. I ljuset av omvändelsen och den kristna kyrkans tro är vi alla – utan undantag – Gud Faderns barn. Vi behöver förstå att vi är varandras syskon. Vi är alla systrar och bröder som tillsammans är Guds barn. Vi behöver hjälpas åt och ta hand om varandra.

Jesus säger med eftertryck och med kraftiga ord: ta ert ansvar – för världens alla barn, för andra människor och för varandra.

#565. Trettonde söndagen efter Trefaldighet…

"Ni har hört att det blev sagt: öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” (Matteus 5:38–48)

Jesus befann sig på ett berg någonstans i Galileen. Han hade ganska nyligen blivit döpt av Johannes döparen och han hade samlat ihop den första lilla gemenskapen med de första lärjungarna Han hade börjat förkunna, undervisa och bota människor. Ryktet om honom hade spridit sig och folkskaror började samlas för att söka upp honom och följa honom. Jesus gick upp på det där berget och undervisade dem som hade kommit dit. Senare skulle det han sade där på berget samlas ihop och minnas som hans Bergspredikan.

Han började med att tala om lagen och om sig själv i relation till lagen. Han sade att han inte hade kommit för att upphäva lagen utan för att uppfylla lagen. Lagen är förknippad med förbundet som Gud Fadern har ingått med sitt folk. Lagen stipulerar förbundsvillkoren och lagen är garantin för att Gud Faderns förbund fortfarande gäller. Så länge lagen gäller gäller förbundet. Jesus var tydlig med att han inte upphävde eller ersatte Gud Faderns befintliga förbund med Israel. Han bekräftade att det ursprungliga förbundet och dess lag fortfarande gäller. Jesus själv förkroppsligar förbundet mellan Gud Fadern och Guds folk. Senare förstod man att den uppståndne Jesus utvidgade Guds förbund till att gälla inte bara Israel utan alla människor. Men det är fortfarande ett och samma förbund. Jesus kom inte med något nytt förbund, han uppfyllde förbundet som redan fanns och som fortfarande finns.

När Jesus talade till folkskarorna skärpte han förbundets och lagens villkor. Det välkända uttrycket ”öga för öga, tand för tand” är en del av den förbundslag som Mose tog emot från Gud på berget i Sinai. ”Sker skada, skall du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma.” (Exodus 21:23-25) Vi förstår ofta "öga för öga, tand för tand" som en uppmaning att ge igen. "Om någon ger dig en blåtira så ska du ge igen med en blåtira" ungefär. Men det är ett missförstånd. "Öga för öga, tand för tand" är en uppmaning till besinning och barmhärtighet. "Sker skada, ska du ge liv för liv…" Det vill säga – om du orsakar skada då ska du kompensera den som skadats i motsvarande grad. Förbundslagen är en uppmaning till ansvarstagande, inte en uppmaning till hämndlystnad.

Om eller när någon förorättas höjs ofta röster för hämnd och hämnden orsakar mer hämnd i våldspiraler som aldrig tar slut. Förbundslagen sätter en gräns för våldet och lagen säger att du ska inte utkräva en hämnd som orsakar mer hämnd. Och viktigast av allt, om du har orsakat någon skada då har du ett ansvar för att kompensera den som har drabbats. Om alla människor tog det ansvaret skulle världens alla våldspiraler ebba ut på en vecka.

Jesus skärper det påbudet när han säger ”om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” Jesus uppmanar oss att bryta våldspiralerna genom att helt och hållet avstå från att ge igen och hämnas. Tvärtom, säger Jesus, om någon kräver att få din skjorta så ge honom din mantel också, om någon tvingar dig att gå en mil så gå två mil med honom. Det här är kanske något av det som är mest provocerande med Jesus.  Det är lätt att vara välvillig, god och snäll mot dem som vill oss väl. Det är nästan omöjligt att vara välvillig, god och snäll mot dem som vill och gör oss illa. Det finns kanske ingenting som är svårare att tillämpa i praktiken. Men, det är precis det som Jesus uppmanar oss till.

”Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig” säger Jesus. Men vad ska man göra om någon tar istället för att be om hjälp? Vad ska man göra om någon vill en illa? Om någon faktiskt är fientlig, ond och elak? ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner.”

I vår del av världen är tanken på att be för sina fiender mest en intellektuell övning. Men vi lever i en tid när våra kristna systrar och bröder runt om världen förföljs, fördrivs och mördas för att de är kristna. Alldeles på riktigt. 1,5 miljoner kristna i Irak är idag färre än 120 000. Av 1,7 miljoner kristna i Syrien finns ungefär 450 000 kvar. Miljoner kristna i världen lever idag under förtryck och förföljelser. Varje enskild kristen människa som har drabbats och som fortfarande drabbas är vår syster och vår bror. Det är våra syskon som förföljs, fördrivs och mördas. Deras fiender är våra fiender. Jesus uppmanar oss: ”älska era fiender och be för dem som förföljer er.” Den som påstår att det är lätt att vara kristen har inte förstått vad som händer i världen och har inte lyssnat på vad Jesus säger.

Vi vill gärna att Gud ska straffa de som gör ont mot oss och andra. Men Guds kärlek till livet och Guds kärlek till människorna är obegripligt stor. Den kärleken omfattar även de som gör oss och andra illa. Gud Fadern låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Det trotsar våra uppfattningar om rätt och fel, om brott och straff och om offer och gärningsman. Guds oändligt stora kärlek är provocerande och just därför är Jesus så oerhört provocerande. ”Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant?” Att vara snäll och omtänksam mot de snälla och omtänksamma är inte så svårt. Att vara snäll och omtänksam mot de elaka och onda är nästan omöjligt. Den som påstår att det är lätt att vara kristen har inte lyssnat på vad Jesus säger.

Jesus uppmanar oss att vara fullkomliga, så som vår fader i himlen är fullkomlig. Fullkomligt kärleksfulla som Gud Fadern är fullkomligt kärleksfull. Det, kära vänner, är en uppmaning och förväntan som är svår att leva upp till. Men så vill Jesus att det ska vara. Det handlar inte om någon form av banal moralism. Det handlar om att högst konkret avstå från viljan att slå tillbaka med kraft för att krossa den som har gjort oss illa och istället önska och vilja den onde gott. Jesus vet att det är svårt. Gud Fadern vet att det är nödvändigt. Världens destruktiva våldspiraler behöver och måste brytas. Det vi kan göra är att börja här och börja nu, i det lilla och i de sammanhang där vi står och går.

Du, jag och vi som är kristna här i vår församling och i vår kyrka behöver lita på att Gud Fadern är den dömer den som ska dömas och straffar den som ska straffas. Vi behöver lita på att Jesus förbarmar sig över de som har drabbats och över de som drabbas. Vi behöver tro och lita på att Jesus löften om upprättelse, befrielse och frälsning för de förtryckta och förföljda är sanna. Ytterst behöver vi tro och lita på att vår kristna kyrkas löfte om att döden inte är livets slut är sant. Världens ondska och världens onda människor har redan förlorat. Gud Faderns oändliga kärlek, nåd och barmhärtighet övervinner allt och alla i Jesus Kristus.

#564. Mission är bättre än dialog…

Nedanstående publicerads i Dagen den 13/9.

Det var glädjande att Helene Egnell och Sofia Nordin på Stockholms stifts Centrum för religionsdialog gjorde sig mödan att skriva ett svar på min frågande debattartikel. Det är tydligt att det råder delade meningar om vad stiftet är till för och vad stiftet ska ägna sig åt. Det är bra att det blir synligt. Här några avslutande reflektioner.

Egnell och Nordin menar att stiftets undervisning om islam är en del av stiftets främjandeuppdrag i relation till någon form av abstrakt reflektion om ”att vara folkkyrka i ett mångreligiöst samhälle.” Ingenstans i Svenska kyrkans normerande texter framgår att något sådant är en del av stiftets uppdrag och uppgift. Det är en påhittad och självpåtagen uppgift som inte har någon förankring vare sig i kyrkoordningen, i Bibeln eller i Svenska kyrkans bekännelse. 

De skriver att det inte handlar om en ”kurs i islam” samtidigt som de själva kallar det en kurs och påpekar ”…att ’Allt du velat veta om islam …’ är endast en av ett drygt 50-tal kurser…” Är det en kurs eller inte? En språklig petitess kan man tycka. Men, att inte kunna hålla ordning på orden och vad man egentligen menar belyser begreppsförvirringen som råder hos Centrum för religionsdialog. Det spelar förstås ingen roll vad det kallas – att bedriva undervisning om islam ingår inte i stiftets uppgifter.

Egnell och Nordin går vidare med tomma ord om ”religionsmöten” och ”att möta denna verklighet” och så vidare. Det är det sedvanliga språket och perspektivet från de höga höjderna som saknar markkontakt. Två stiftsanställda med en budget är inget ”centrum för religionsdialog.” Av den enkla anledningen att religionsdialog inte har något centrum. Religionsdialog pågår varje dag mellan människor i våra församlingars vardag. Om man t.ex. bor och verkar i Botkyrka och har frågor om muslimerna där då är det fullt möjligt att samverka genom att knacka på hos den lokala moskén eller helt enkelt tala med människorna man har framför sig. Stiftets Centrum för religionsdialog tillför ingen förmåga eller kompetens som inte redan finns ute i kyrkans lokala församlingar.

Det är symptomatiskt att Egnell och Nordin helt utelämnar missionsbefallningen ur sitt resonemang om dialog med de som ännu inte är kristna. Den kristna kyrkans mission – den kristna kyrkans förkunnelse till omvändelse, tro och förlåtelse – existerar inte i den verklighet där Centrum för religionsdialog positionerar sig. Men Svenska kyrkans huvuduppgift är mission enligt missionsbefallningen. Den som menar att det inte är så eller menar att det är på något annat sätt har ställt sig utanför den kristna kyrkan och har gjort sig själv till en del av en annan gemenskap, oklart vilken. ”Bry er inte om dem: de är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind faller båda i gropen.” (Matteus 15:14)

”Dialog är bra, mission är bättre” svarade Jürgen Moltmann när han fick frågan om hur kristna teologer och kyrkan kan förhålla sig till utövare av andra religioner. Dialog för dialogens skull leder ingenstans. Svenska kyrkan behöver ägna mindre tid åt ”religionsdialog” av det institutionella slag som Egnell och Nordin förespråkar och mer tid åt att stärka förmågan att evangelisera så att människor kommer till tro på Kristus och lever i sin tro. Så att kristna gemenskaper skapas och fördjupas, Guds rike utbreds och skapelsen återupprättas.

#563. Elfte söndagen efter Trefaldighet…

”’Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ”Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.” Han svarade: ”Nej, det vill jag inte”, men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: ”Jag skall gå, herre”, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?’ De svarade: ’Den förste.’ Då sade Jesus till dem: ’Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike.’" (Matteus 21:28–31)

Jesus befinner sig i Jerusalem. Igår red han in i staden på den där trippande åsnan till folkets jubel. Han gick till templet. Där blev han rasande. Han välte omkull bord och drev ut alla som sålde och köpte där. Han botade blinda och lytta. Han bråkade med de skriftlärda och ställde till en scen. När han hade bråkat färdigt gick han till Betania och övernattade där. Han kom tillbaka till Jerusalem nu på morgonen och på vägen hit fick han ett fikonträd att vissna för att det inte bar frukt. För att visa lärjungarna allvaret. Nu är han tillbaka på tempelplatsen och undervisar. Översteprästerna och folkets äldste ifrågasätter honom och Jesus lyfter fram Johannes döparens förkunnelse och dop till stöd för sin sak. Johannes döparen har folket med sig och översteprästerna vill inte stöta sig med folket.

Det är nu Jesus ställer frågan om vilken av de två sönerna som egentligen gjorde som deras fader ville. Fadern ville ha hjälp med arbetet i vingården. Den ena sonen svarade att han inte ville men gick ut och arbetade i alla fall. Den andre sonen sade att han skulle gå och arbeta men lät bli och gick inte ut. Lärjungarna svarar att det var den förste sonen som gjorde som fadern ville och så är det förstås. Fadern ville ha hjälp med arbetet i vingården och den första sonen hjälpte till, om än motvilligt. Den andre sonen verkar mest vara en ögontjänare och odugling när han säger att han ska gå ut och arbeta men låter bli.

Jag gissar och tror att de flesta av oss här håller med både Jesus och lärjungarna om att det är bättre med någon som får jobbet gjort, om än motvilligt, än med någon som pratar och lovar men inget gör. Den tanken går igen och håller i de flesta sammanhang. Ingen blir glad av en snackpåse som inte bidrar till arbetet när det finns saker som behöver göras. Jesus bekräftar den tanken med att säga att de som motvilligt ändå gör det som behöver göras, de ska komma före till och med lärjungarna till Guds rike. Som exempel tar Jesus tullindrivare och horor.

Jesus och lärjungarna är överens. De flesta av oss är förmodligen också överens med Jesus och lärjungarna. Men, frågan är nu – vad är det som behöver göras? Vad är det för vingårdsarbete som Jesus menar är det som behöver bli gjort? Oavsett om man gör det motvilligt eller inte? Vad var det som behövde göras och vad är det som fortfarande behöver göras? Vi får svaret av Jesus själv. När han ställde frågan om de två sönerna och lärjungarna svarade honom då sade han: ”Johannes kom, och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom.” Vingårdsarbetet som behöver göras har alltså med Johannes döparens förkunnelse om vägen till rättfärdighet och med tro att göra. Så, vad var det som Johannes döparen förkunnade ?

Johannes döparen sade: ”Omvänd er. Himmelriket är nära” och han döpte de som bekände sina synder. Berättelsen om Johannes döparen fortsätter: "När han såg att många fariseer och saddukeer kom för att bli döpta sade han till dem: ’Huggormsyngel, vem har sagt er att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tro inte att ni bara kan säga er: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden. Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.’” (Matteus 3:7–12)

Johannes döparen förkunnade att Jesus är den som kan och ska döma världen och han inskärpte allvaret med ord som inte är några visor. Om inte det räcker som motivation till att ta ansvar för vingårdsarbetet då vet jag inte vad som behövs. Johannes predikade omvändelse till tro på Jesus och förlåtelse för den som bekänner sina synder. Förkunnelsen till omvändelse, tro och förlåtelse var vingårdsarbetet som Jesus förväntade sig att lärjungarna skulle ägna sig åt. Det är samma vingårdsarbete som Jesus förväntar sig att vi som är den kristna kyrkan idag ska ägna oss åt. Varken mer eller mindre. Vi har två alternativ i relation till Jesus förväntningar på oss. Vi kan som den förste sonen i hans fråga vara lite motvilliga men ändå ge oss i kast med att förkunna omvändelse, tro och förlåtelse. Eller, vi kan som den andre sonen säga att ja det ska vi göra för att sedan låta bli och istället ägna oss åt annat. Jesus är tydlig med vilket alternativ det är som gäller om vi menar oss vara den kristna kyrka som är hans gemenskap.

Den kristna kyrkans tro och uppgift är på allvar. Det spelar roll vad vi gör som kristna och som kristen gemenskap. Förkunnelsen till omvändelse, tro och förlåtelse är inget vi kan välja bort eller kompromissa med. Det är det som är uppgiften. Det är på riktigt. Lika mycket nu som då. Vi behöver kavla upp ärmarna. Vi behöver kliva ut ur vår bekvämlighet och förkunna omvändelse till kristen tro för en fallen och trasig värld som är i ett desperat behov av förlåtelse. En värld som behöver hitta hem till sin Gud Fadern. Vägen till Fadern går genom Sonen Jesus Kristus. Johannes döparen förstod att det är så och han insåg allvaret. Det är fortfarande sant.

Så låt oss, var och en efter förmåga och med gemensamma krafter, vara den kristna kyrkans villiga vingårdsarbetare som tillsammans med Johannes döparen envist pekar på Jesus och som utan tvekan med starka och tydliga röster förkunnar omvändelse, tro och förlåtelse för världen. ”Omvänd er. Himmelriket är nära.”