#627. Tjugonde söndagen efter Trefaldighet…

”En man som hette Lasaros låg sjuk. Han var från Betania, byn där Maria och hennes syster Marta bodde. (Det var Maria som smorde Herren med välluktande balsam och torkade hans fötter med sitt hår, och Lasaros som låg sjuk var hennes bror.) Systrarna skickade bud till Jesus och lät säga: ’Herre, din vän är sjuk.’ När Jesus hörde det sade han: ’Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den.’ Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros. När han nu hörde att Lasaros var sjuk stannade han först kvar två dagar där han befann sig, men sedan sade han till lärjungarna: ’Låt oss gå tillbaka till Judeen.’” (Johannes 11:1–7)

Det här är den första akten av tre i berättelsen om Jesus och Lasaros. Maria, Marta och Lasaros var syskon och vänner till Jesus. När Lasaros blev sjuk skickade Marta och Maria bud till Jesus för att berätta att hans vän Lasaros var illa däran. I hopp om att Jesus skulle ta sig dit och hjälpa honom, som han hade hjälpt många andra. Men när Jesus fick veta att Lasaros låg sjuk reagerade han på ett ganska märkligt sätt. ”Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den” sade han och stannade kvar med lärjungarna på andra sidan Jordan i två dagar.

Vi vet inte vad för slags sjukdom Lasaros hade men Jesus avfärdade att det skulle vara någon fara. Sjukdomen skulle inte leda till döden utan skulle visa Guds härlighet. För dem av oss som har erfarenhet av sjukdom så ter det sig ganska svårbegripligt att en sjukdom på något sätt skulle kunna visa Guds härlighet. Sjukdom är ju en livets negation, en livets motståndare. Om Gud vill livets levande, hur kan då en sjukdom som förnekar livets levande kunna vara en del av något som visar på Guds härlighet?

Jesus lade dessutom till att Guds son skulle förhärligas genom Lasaros sjukdom. När man betraktar det som Jesus sade i relation till Lasaros och hans sjukdom så här i den första akten så är det Jesus säger helt obegripligt. Sjukdom då och sjukdom nu är inte så olika. Vi lever i en tid då de medicinska vetenskaperna lyckligtvis kan lindra och bota sjukdomar till viss del. Men allt kan inte botas. Att Jesus sätter sjukdom i någon form av positiv relation till Guds härlighet och ett förhärligande av Guds son är både obegripligt och provocerande.

Jesus kunde säga det han sade för att han hade och har ett annat perspektiv på tiden än vad vi har och de hade. Jesus visste och vet att tiden är något mer än det utrymme som vi har fått oss tilldelade att leva i. Jesus visste och vet att tiden är det levande livets livselement och att tiden som sådan inte börjar med vår födsel och inte slutar med vår död. Tiden fortsätter förbi sjukdom, lidande och död vidare in i Guds fullbordade framtid – och livet följer med i uppståndelsen.

Den andra akten av berättelsen om Jesus och Lasaros börjar med att Lasaros dog av sin sjukdom. Jesus och lärjungarna återvände till Betania där han mötte Maria som förebrådde honom för att han inte hade kommit till Lasaros hjälp. Marias förtvivlan skakade Jesus i hans innersta och han gick till graven där de hade lagt Lasaros kropp. ”Ta bort stenen” sade han. Marta protesterade. Det hade gått fyra dagar, kroppen hade börjat lukta.

Graven öppnades och Jesus konfronterade Lasaros död. Dödens väsen vällde ut ur graven när gravstenen togs bort. Döden är omöjlig att väja för. Döden är alltid högst konkret och påtaglig. Dödens intighet är obehagligt påträngande närvaro av intighet och icke-existens. Den bedövande närvaron av livets frånvaro.

När Marta och Maria konfronterades av denna livets och själva existensens yttersta gräns sade Jesus ”om du tror, skall du få se Guds härlighet.” Och miraklet skedde. Livet återvände till Lasaros, lika mirakulöst som när hans liv en gång vävdes samman i hans moders liv och han föddes till världen. Det levande livet som av Guds skapande Ord blir till ur ingenting. Där och då blev uppståndelsens liv synligt, konkret och påtagligt. Det levande livet som trotsar döden. Livet som besegrar döden. ”Gör honom fri och låt honom gå.” Uppståndelsens mirakel var och är fysiskt, konkret och alldeles på riktigt sant.

Lasaros sjukdom ledde till hans död. Men hans död ledde inte till döden utan vidare till uppståndelsen. Sjukdomen ledde inte till döden. Den blev ett medel och verktyg som visade Guds härlighet och Guds son förhärligades genom den. Den andra aktens crescendo är Lasaros uppståndelse genom Jesus försorg.

Den tredje akten gestaltar uppståndelsens konsekvenser. Sex dagar före påsken kom Jesus tillbaka till Betania där Lasaros, Maria och Marta bodde. Man ordnade en måltid för Jesus och Lasaros låg till bords tillsammans med honom. Marta passade upp och i den stunden tog Maria en hel flaska dyrbar nardusbalsam och smorde Jesu fötter. Huset fylldes av doften från denna tacksamhetens handling. Judas Iskariot blev sur. Han tyckte att det var ett slöseri och förebrådde Maria. Med Lasaros som ett levande vittne om uppståndelsen kom många till tro på Jesus. Översteprästerna bestämde sig därför för att försöka döda Lasaros.

I någon mening lever vi kvar i den tredje akten av berättelsen om Jesus och Lasaros. Det finns fortfarande en Judaslik småsinthet i relation till innerlig kristen tro, fromhet och tacksamhet mot Jesus som kommer till konkreta uttryck. Det finns alltid människor som värderar världsliga rikedomar högre än det som finns i den kristna trons hopp och löften. Det finns alltid småsinta typer som baktalar dem som likt Maria med stor tacksamhet och tillgivenhet faktiskt älskar Jesus för den han är och för vad han har gjort för oss människor. Judas Iskariots anda lever än och är inte okänd för någon som har befunnit sig kyrkeriets värld någon längre tid.

Översteprästernas vilja att ha ihjäl de vittnen som genom att finnas till vittnar om Jesus och Guds rike är inte heller något ovanligt. I vår egen kyrka förekommer det att den kyrkliga maktens överstepräster och överhet gör vad de kan för att ha ihjäl de flämtande lågorna av sann kristen tro och kärlek till Jesus som lyser i mörkret i vår kyrka. Den kyrkliga överhetens kvinnor och män står inte ut med att kyrkans folk följer Jesus istället för att följa dem. Den kristna tron som Jesus väcker i människors hjärtan gör kyrkans folk till ett olydigt folk. Det tycker inte makten om.

Jesus är herre över livet och döden. Jesus vill livets levande och dödens död. I, med och genom Jesus Kristus finns ett orubbligt löfte om att döden inte innebär livets slut. Jesus skakar om hela tillvarons grundvalar och förändrar allt med frälsning, befrielse och frihet för alla. Så stort är det glada och fantastiska budskap som den kristna kyrkan har fått att förvalta i samtiden för framtiden. Så stort och så radikalt är det Evangelium som vi tillsammans som kristna har fått uppgiften att vittna om för och i världen.

Jesus är uppståndelsen och livet. Den som tror på Jesus ska leva om han än dör, och den som lever och tror på Jesus skall aldrig någonsin dö. Det är vad berättelsen om Jesus och Lasaros förkunnar och handlar om. Tro detta och lita på att det är sant.

#626. Artonde söndagen efter Trefaldighet…

”När han skulle fortsätta sin vandring sprang en man fram och föll på knä för honom och frågade: ’Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?’ Jesus svarade: ’Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Visa aktning för din far och din mor.’ — ’Mästare’, sade mannen, ’allt detta har jag hållit sedan jag var ung.’ Jesus såg på honom med kärlek och sade: ’Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.’ Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket. Jesus såg sig om och sade till sina lärjungar: ’Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!’ Lärjungarna blev bestörta över hans ord, men Jesus sade igen: ’Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.’ De blev ännu mer förskräckta och sade till varandra: ’Vem kan då bli räddad?’ Jesus såg på dem och sade: ’För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.’” (Markus 10:17–27)

En man sprang fram till Jesus och föll på knä och frågade: ”Vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Han var tydligt angelägen om att få svar på sin fråga. Det är ju onekligen en fråga som i sig själv bär en viss grad av angelägenhet. Vem av oss har inte ställt den frågan någon gång i livet? Vad ska vi göra för att vinna ett evigt livet? Kan vi göra något för att vinna ett evigt liv? Det är en hisnande och himlastormande fråga fylld av existentiell ångest och vånda. Därför att den frågan dyker upp i ljuset av det faktum att vi alla en dag ska dö. Vad frågan handlar om är ju om det finns något sätt för oss att undslippa dödens intighet. Den ivriga mannen som föll på knä framför Jesus bar med sig den brinnande frågan om livets förgänglighet som de flesta människor, om inte alla, någon gång har ställt till sig själv eller till vår Gud: Finns det något jag kan göra så att jag slipper att dö?

Jesus verkade lite förvånad och undrade vad det var som fick mannen att tro att just han Jesus är god. Det är ju Gud som är god. Det visste ju alla. Jesus var sådär jordnära och pragmatisk som han så ofta är och han påminde mannen om budorden som alla redan också kände till. Mannen blev i sin tur lite förvånad. Han kom med en stor fråga som brann i hans bröst. En fråga om livet och om döden. Frågan om hans egen kommande död och eventuella eviga salighet. Den största frågan av alla.

Men Jesus svarade med budord om hur vi ska leva med varandra och tillsammans med andra. Det blev som en tvärnit för de stora tankarna och en påminnelse om vad i livet som vi faktiskt kan påverka och vad vi ska ta ansvar för – våra relationer till andra och varandra. Det är det här livet – det levande livet som vi står och går i just nu – som är det viktiga. Det är här och nu som vi kan och ska påverka vår tillvaro till det bättre genom att värna och vårda våra relationer till andra och varandra.

Mannen svarade förvånat och lite ivrigt att allt det där hade han hållit sig till. Kanske fylldes mannen med ett hopp om att han, så att säga, var hemma i frågan om hans eviga salighet. Han uppfyllde ju till synes förväntningarna och kraven. Men Jesus lade till en besvärande tanke. ”Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga. Kom sedan och följ mig.” Det vi äger är synligt, högst påtagligt och konkret. Skatten i himlen kan ingen se. Jesus verkade erbjuda ingenting i utbyte mot allting. Mannen mörknade i synen och gick besviken därifrån. Det är svårt att skiljas från de jordiska ägodelarna för att få det där som vi inte riktigt vet vad det är eller om det faktiskt finns eller inte.

Hur svårt är det inte för oss som har och som förlitar oss så mycket på pengar, saker och ägodelar att närma oss tanken på ett Guds eviga, immateriella, ägodelsbefriade och kontantlösa rike? Att följa Jesus fullt ut är att försaka den här världens illusioner om vad faktisk rikedom är. Att följa Jesus fullt ut är svårt för de flesta av oss. Vi är tillsammans så symbiotiskt invävda i de samhälleliga, materiella och ekonomiska systemen att det är näst intill omöjligt att ens kunna tänka sig, än mindre kunna leva efter, en uppfattning om att allting som vi håller så kärt är förgängligt och att det är någonting radikalt helt annorlunda som är beständigt på riktigt. "Hur svårt blir det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!"

Till och med lärjungarna hade svårt att få det där att gå ihop. De blev upprörda och förskräckta. Det verkade som att allt det där fina och bra som Jesus hade talat om var förknippat med ett pris som ingen egentligen kan betala. Men om ingen kan betala priset – vem kan då bli räddad? Jesus bekräftade den svåra och besvärande tanken – ingen människa kan eller har möjlighet att betala priset för räddningens och frälsningens eviga liv. Ingen människa kan med alla saker, ägodelar eller pengar i hela världen köpa sig fri från dödens förfärande tomhet och intighet.

Det är en plågsam och smärtsam insikt för oss som sedan länge har fått lära oss att vi kan allt bara vi vill, vi lyckas med allt bara vi försöker, vi når våra framgångar om vi bara anstränger oss lite till, lite mer. I relation till livets begränsning och alltings förgänglighet slår lagen igen våra egna möjligheters port med hela sin tyngd och obönhörliga kraft. ”Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. För er är det omöjligt.”

Men, vem kan då bli räddad? Där lagen sätter upp en ogenomtränglig gräns för människans förmåga att råda över livet och döden, där tar det stora och fantastiska Evangeliet vid. Evangeliets glada budskap om att det i, med och genom Jesus trots allt inte är kört. Trots allt som till synes är obevekligt i dödens tomhet, intighet och begränsning av livet så finns det ett Guds löfte som envist ekar genom tid och rum. Ett hoppets löfte som viskar i varje människas hjärta att döden inte innebär livets slut.

Jesus verkar vid första anblicken erbjuda ingenting i utbyte mot allting. Men i ljuset av Jesu uppståndelse från döden står det lysande klart att Jesus i själva verket erbjuder oss och alla människor allting i utbyte mot ingenting – befrielse från dödens intighet, evigt liv, kostnadsfritt, gratis, av nåd. Det är en ren omöjlighet för människan och för människor. Men för Gud är allting möjligt. Det enda vi kan och behöver göra för vår räddning och frälsning det är att ta emot löftet om denna Evangeliets oändligt vackra nådegåva i tro på att det Jesus säger faktiskt är sant.

#625. Den helige Mikaels dag…

"Natten innan Herodes hade tänkt ställa honom inför rätta låg Petrus och sov mellan två soldater, bunden med två kedjor, och utanför dörren fanns vakter som bevakade fängelset. Då stod där plötsligt en ängel från Herren, och ett ljussken fyllde rummet. Ängeln väckte Petrus med en stöt i sidan. “Skynda dig upp”, sade han, och då föll kedjorna från Petrus händer. Ängeln fortsatte: “Ta på dig bältet och sandalerna.” Petrus lydde, och ängeln sade: “Svep om dig manteln och följ mig.” Petrus följde med honom ut, men han förstod inte att det var verkligt, det som skedde genom ängeln, utan trodde att det var en syn. De passerade en vaktpost och sedan en till och kom till järnporten som ledde ut till staden, och den öppnades för dem av sig själv. När de kom ut gick de gatan ner, och då försvann ängeln. Så snart Petrus hade sansat sig sade han: “Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig.” När han förstod hur det var gick han till huset där Maria bodde, mor till den Johannes som kallades Markus; där var många samlade till bön. Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rhode gick för att låsa upp. Men när hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför. “Du är tokig”, svarade de. Men hon stod på sig, och då sade de: “Det är hans ängel.” Petrus fortsatte att bulta, och när de öppnade såg de till sin häpnad att det var han. Han gav dem tecken att vara tysta, och så berättade han hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han bad dem tala om det för Jakob och de andra bröderna, och sedan lämnade han dem och begav sig till en annan plats.” (Apg 12:6–17)

Tiden efter Jesu korsfästelse, död och uppståndelse var turbulent. De världsliga makterna i romarrikets skepnad gjorde vad de kunde för att förtrycka den befrielserörelse som sattes igång av Jesus och hans lärjungar. Politiska makthavare har aldrig varit särskilt förtjusta i människors befrielse och frihet. Så var det då och så är det fortfarande. Herodes fängslade Petrus och skulle ställa honom inför rätta. Herodes maktfullkomliga ande lever fortfarande kvar i allt för många skepnader runt om i vår värld. Fortfarande finns det alltför många människor som likt Petrus är fjättrade av kedjor och bevakade av den politiska maktens soldater. Det kristna Evangeliets glada budskap om människans befrielse och frihet utmanade och utmanar de politiska makternas auktoritära grepp om människors liv.

Miraklet skedde och plötsligt stod där en Herrens ängel och fyllde fängelsehålan där Petrus var fången med det bländande ljuset av befrielse och frihet. Ängeln väckte Petrus från fångenskapens dvala med en stöt i sidan. “Skynda dig upp” sade ängeln och befriade Petrus från kedjorna som fjättrade hans händer. Fångenskapens omöjlighet blev mirakulöst en frihetens möjlighet. Evangeliets glada budskap om befrielse för de fångna manifesterades när kedjorna lossnade och föll från Petrus fjättrade händer. “Ta på dig bältet och sandalerna. Svep om dig manteln och följ mig" sade ängeln till den omtumlade Petrus.

Petrus följde med ängeln ut, men han förstod inte att det som skedde genom ängeln var verkligt. Han trodde att det var en syn. Befrielse och frihet är omtumlande och nästan overkligt för den som har varit fjättrad och fången. Oavsett vad bojorna har bestått av. Fångenskap och bojor kan anta olika skepnader i våra egna och i andra människors liv. Fängelsehålor och kedjor kan vara konkreta och faktiska. Alltför många människor är konkret och fysiskt fängslade av de värdsliga och illvilliga politiska makterna.

Fångenskap och bojor kan också vara av annat slag. Småsinthet, illvilja, elakhet normer och värderingar kan slå bojor på människor och förminska en människa så att det blir som om han eller hon satt i en trång fängelsehåla. Budskapet om befrielse och frihet som en Herrens ängel kommer med kan vara omtumlande även när fängelset består av annat än galler och hårda murar.

Petrus och ängeln passerade vaktposterna och kom till järnporten som ledde ut till staden. Den öppnades för dem av sig själv. När de kom ut på gatan då försvann ängeln. När vägen ut ur fångenskapen öppnar sig leder den ut i frihet och tillbaka till livets levande. Väl där är den befriande ängelns uppgift fullbordad och människan har likt Petrus att återgå till livets och frihetens möjligheter på egen hand. Den av Herrens ängel befriade och frälsta människan är fri att själv välja väg för att gå vidare i livet.

Så snart Petrus hade sansat sig sade han: “Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer.” När han förstod hur det var gick han till huset där Maria bodde. Den befriade Petrus sökte sig tillbaka till de sina. Om eller när befrielsen ur fångenskapens kaos blir till söker vi oss tillbaka till den trygghet som vi känner till. Våra trygga sammanhang, vänner och relationer. Där vi kan och får vara oss själva och de vi är ämnade att vara. Den fritt valda och ömsesidiga vänskapens trygghet är den påtvingade fångenskapens antites.

Petrus bultade på porten, och en tjänsteflicka som hette Rhode gick för att låsa upp. Men när hon kände igen Petrus röst blev hon så glad att hon i stället för att öppna porten sprang in och berättade att Petrus stod utanför. “Du är tokig”, svarade de. Om eller när någon blir och är befriad från en fångenskap, hur den fångenskapen än har gestaltats, då är befrielsen och friheten svår, ibland nästan omöjlig, att förstå även för omgivningen.

Fångenskapens väsen är hopplöshet. Fångenskap berövar den fångne hoppet. Fångenskap är frånvaron av hoppet om att det finns en framtid. Om eller när befrielsen återskapar ett frihetens hopp är det ofta svårt att först förstå. Petrus vänner kunde inte riktigt tro att han faktiskt var befriad och fri. Romarna hade berövat dem hoppet om hans frihet. När Petrus trots allt var befriad och fri kunde vännerna först inte tro att det var sant. När hoppet har tagits ifrån människor är det svårt att tro att det finns något hopp att hoppas på.

Men hon stod på sig och då sade de: “Det är hans ängel.” Petrus vänner saknade hoppet om befrielse så till den milda grad att de föredrog att tro att det var hans döda jag som gav sig till känna för flickan Rhode. Det var lättare för dem att tro att han var död än att tro att han var befriad och fri. Fångenskap skapar en total hopplöshet även hos dem som inte är fångna. Döden framstår som mer sannolik än befrielsen och friheten. Men Petrus var befriad och fri och han fortsatte att bulta på dörren. När de öppnade såg de till sin häpnad att det var han.

Petrus gav dem tecken att vara tysta för att inte väcka oönskad uppmärksamhet. Så berättade han hur Herren hade fört honom ut ur fängelset. Han bad dem tala om det för Jakob och de andra bröderna, och sedan lämnade han dem och begav sig till en annan plats. Petrus vittnade om sin befrielse och frälsning och såg till att hans närmaste fick veta att han var fri innan han gav sig iväg för att leva det liv som han var ämnad att leva.

Människans frälsning, frihet och befrielse från fångenskap är kärnan i det kristna Evangeliets glada budskap. Varje människa är skapad till att vara fri. Kroppsligt fri. Fri i tanken. Fri i språket. Fri i världen. Jesu liv, död och uppståndelse vittnar om att friheten som Gud Fadern avser går så långt att människor till och med ska befrias från dödens kedjor och att människan är befriad intighetens fängelsehåla.

Det är vår uppgift som kristna att vittna om befrielsen, frälsningen och friheten som finns i och som förkunnas av den kristna kyrkans Evangelium. Det är även vår gemensamma uppgift som kristna att ständigt be för och efter bästa förmåga verka för människors befrielse och frihet här i den faktiska världen som vi lever i tillsammans. Oavsett när, var och hur de världsliga och politiska makternas kedjor och fängelsehålor manifesteras.