”En man som hette Lasaros låg sjuk. Han var från Betania, byn där Maria och hennes syster Marta bodde. (Det var Maria som smorde Herren med välluktande balsam och torkade hans fötter med sitt hår, och Lasaros som låg sjuk var hennes bror.) Systrarna skickade bud till Jesus och lät säga: ’Herre, din vän är sjuk.’ När Jesus hörde det sade han: ’Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den.’ Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros. När han nu hörde att Lasaros var sjuk stannade han först kvar två dagar där han befann sig, men sedan sade han till lärjungarna: ’Låt oss gå tillbaka till Judeen.’” (Johannes 11:1–7)
Det här är den första akten av tre i berättelsen om Jesus och Lasaros. Maria, Marta och Lasaros var syskon och vänner till Jesus. När Lasaros blev sjuk skickade Marta och Maria bud till Jesus för att berätta att hans vän Lasaros var illa däran. I hopp om att Jesus skulle ta sig dit och hjälpa honom, som han hade hjälpt många andra. Men när Jesus fick veta att Lasaros låg sjuk reagerade han på ett ganska märkligt sätt. ”Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den” sade han och stannade kvar med lärjungarna på andra sidan Jordan i två dagar.
Vi vet inte vad för slags sjukdom Lasaros hade men Jesus avfärdade att det skulle vara någon fara. Sjukdomen skulle inte leda till döden utan skulle visa Guds härlighet. För dem av oss som har erfarenhet av sjukdom så ter det sig ganska svårbegripligt att en sjukdom på något sätt skulle kunna visa Guds härlighet. Sjukdom är ju en livets negation, en livets motståndare. Om Gud vill livets levande, hur kan då en sjukdom som förnekar livets levande kunna vara en del av något som visar på Guds härlighet?
Jesus lade dessutom till att Guds son skulle förhärligas genom Lasaros sjukdom. När man betraktar det som Jesus sade i relation till Lasaros och hans sjukdom så här i den första akten så är det Jesus säger helt obegripligt. Sjukdom då och sjukdom nu är inte så olika. Vi lever i en tid då de medicinska vetenskaperna lyckligtvis kan lindra och bota sjukdomar till viss del. Men allt kan inte botas. Att Jesus sätter sjukdom i någon form av positiv relation till Guds härlighet och ett förhärligande av Guds son är både obegripligt och provocerande.
Jesus kunde säga det han sade för att han hade och har ett annat perspektiv på tiden än vad vi har och de hade. Jesus visste och vet att tiden är något mer än det utrymme som vi har fått oss tilldelade att leva i. Jesus visste och vet att tiden är det levande livets livselement och att tiden som sådan inte börjar med vår födsel och inte slutar med vår död. Tiden fortsätter förbi sjukdom, lidande och död vidare in i Guds fullbordade framtid – och livet följer med i uppståndelsen.
Den andra akten av berättelsen om Jesus och Lasaros börjar med att Lasaros dog av sin sjukdom. Jesus och lärjungarna återvände till Betania där han mötte Maria som förebrådde honom för att han inte hade kommit till Lasaros hjälp. Marias förtvivlan skakade Jesus i hans innersta och han gick till graven där de hade lagt Lasaros kropp. ”Ta bort stenen” sade han. Marta protesterade. Det hade gått fyra dagar, kroppen hade börjat lukta.
Graven öppnades och Jesus konfronterade Lasaros död. Dödens väsen vällde ut ur graven när gravstenen togs bort. Döden är omöjlig att väja för. Döden är alltid högst konkret och påtaglig. Dödens intighet är obehagligt påträngande närvaro av intighet och icke-existens. Den bedövande närvaron av livets frånvaro.
När Marta och Maria konfronterades av denna livets och själva existensens yttersta gräns sade Jesus ”om du tror, skall du få se Guds härlighet.” Och miraklet skedde. Livet återvände till Lasaros, lika mirakulöst som när hans liv en gång vävdes samman i hans moders liv och han föddes till världen. Det levande livet som av Guds skapande Ord blir till ur ingenting. Där och då blev uppståndelsens liv synligt, konkret och påtagligt. Det levande livet som trotsar döden. Livet som besegrar döden. ”Gör honom fri och låt honom gå.” Uppståndelsens mirakel var och är fysiskt, konkret och alldeles på riktigt sant.
Lasaros sjukdom ledde till hans död. Men hans död ledde inte till döden utan vidare till uppståndelsen. Sjukdomen ledde inte till döden. Den blev ett medel och verktyg som visade Guds härlighet och Guds son förhärligades genom den. Den andra aktens crescendo är Lasaros uppståndelse genom Jesus försorg.
Den tredje akten gestaltar uppståndelsens konsekvenser. Sex dagar före påsken kom Jesus tillbaka till Betania där Lasaros, Maria och Marta bodde. Man ordnade en måltid för Jesus och Lasaros låg till bords tillsammans med honom. Marta passade upp och i den stunden tog Maria en hel flaska dyrbar nardusbalsam och smorde Jesu fötter. Huset fylldes av doften från denna tacksamhetens handling. Judas Iskariot blev sur. Han tyckte att det var ett slöseri och förebrådde Maria. Med Lasaros som ett levande vittne om uppståndelsen kom många till tro på Jesus. Översteprästerna bestämde sig därför för att försöka döda Lasaros.
I någon mening lever vi kvar i den tredje akten av berättelsen om Jesus och Lasaros. Det finns fortfarande en Judaslik småsinthet i relation till innerlig kristen tro, fromhet och tacksamhet mot Jesus som kommer till konkreta uttryck. Det finns alltid människor som värderar världsliga rikedomar högre än det som finns i den kristna trons hopp och löften. Det finns alltid småsinta typer som baktalar dem som likt Maria med stor tacksamhet och tillgivenhet faktiskt älskar Jesus för den han är och för vad han har gjort för oss människor. Judas Iskariots anda lever än och är inte okänd för någon som har befunnit sig kyrkeriets värld någon längre tid.
Översteprästernas vilja att ha ihjäl de vittnen som genom att finnas till vittnar om Jesus och Guds rike är inte heller något ovanligt. I vår egen kyrka förekommer det att den kyrkliga maktens överstepräster och överhet gör vad de kan för att ha ihjäl de flämtande lågorna av sann kristen tro och kärlek till Jesus som lyser i mörkret i vår kyrka. Den kyrkliga överhetens kvinnor och män står inte ut med att kyrkans folk följer Jesus istället för att följa dem. Den kristna tron som Jesus väcker i människors hjärtan gör kyrkans folk till ett olydigt folk. Det tycker inte makten om.
Jesus är herre över livet och döden. Jesus vill livets levande och dödens död. I, med och genom Jesus Kristus finns ett orubbligt löfte om att döden inte innebär livets slut. Jesus skakar om hela tillvarons grundvalar och förändrar allt med frälsning, befrielse och frihet för alla. Så stort är det glada och fantastiska budskap som den kristna kyrkan har fått att förvalta i samtiden för framtiden. Så stort och så radikalt är det Evangelium som vi tillsammans som kristna har fått uppgiften att vittna om för och i världen.
Jesus är uppståndelsen och livet. Den som tror på Jesus ska leva om han än dör, och den som lever och tror på Jesus skall aldrig någonsin dö. Det är vad berättelsen om Jesus och Lasaros förkunnar och handlar om. Tro detta och lita på att det är sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar