#684. Tacksägelsedagen…

”Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.” (Matteus 15:29–31)

Innan Jesus gick utmed Galileiska sjön och upp på berget där han satte sig ner så var han nere vid kusten. Där mötte han en kanaaneisk kvinna som bad om hjälp. Hennes dotter plågades av en demon. Jesus bemödade sig inte ens med att tilltala henne. ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk” sade han och låtsades som om hon inte fanns. Men kvinnan gav sig inte. ”Hjälp mig” sade hon. Jesus svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Jesus kallade henne för en hund, något av det mest elaka man kunde säga till någon. Men kvinnan lät sig inte nedslås. “Nej, herre”, svarade hon, “men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” I ett förtätat ögonblick var det som om det hände något i Jesus inre. Den kanaaneiska kvinnan visade att Jesus ärende inte bara gällde Israels folk. Jesus uppgift och uppdrag visade sig omfatta alla människor, även de förkastade kanaaneerna. Jesus lät miraklet ske och den kanaaneiska kvinnans dotter blev frisk.

Därefter begav sig Jesus upp på berget vid Galileiska sjön. Ryktet om honom hade gått i städerna och byarna. Det berättades att Jesus hjälpte, helade, botade dem som behövde hjälp. ”Mycket folk kom till honom och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom.” De som inte själva var sjuka och svaga hjälpte de svaga och sjuka. På steniga vägar och grusiga stigar. Upp för branter och ner för backar. Hoppet och löftet om läkedom genom Jesus skapade en mirakulös medkänsla, medmänsklighet och hjälpsamhet. De starka och friska hjälpte de svaga och sjuka i hopp om läkedom, befrielse och frälsning för alla. Tron på att Jesus kunde bota, befria och frälsa väckte medkänsla och hjälpsamhet. Det var i sig inget annat och inget mindre än ett mirakel.

Ryktet som fick människorna att hjälpa varandra visade sig vara sant. Jesus botade, helade och hjälpte alla svaga och sjuka som var där. Miraklen skedde. Stumma talade, lytta blev friska, lama kunde gå och blinda kunde se. Folket häpnade, trots att de hade hört berättelserna och ryktena om att Jesus kunde bota, hela och hjälpa. Det är en sak att höra en berättelse om något fantastiskt. Det är något helt annat att se det med sina egna ögon och uppleva det själv. ”Och de prisade Israels Gud.” De tackade den levande Gud Fadern som med Sonens mirakel botade, helade, befriade och hjälpte.

I tre dagar var de på det där berget vid Galileiska sjön. Drygt fyra tusen människor. Den medhavda maten började ta slut. Jesus kände medkänsla för alla. ”Det gör mig ont om folket. De har nu varit hos mig i tre dagar och har ingenting att äta. Jag vill inte låta dem gå härifrån hungriga, för då orkar de kanske inte ta sig hem” sade han när det var dags att bryta upp. På något sätt fick han sju brödbitar och några fiskar att räcka till allihop. Han försåg dem med vad de behövde för att kunna ta sig hem. Det välkända bröd- och fiskundret var inget annat än ännu ett regelrätt mirakel.

Jesus mirakel vittnar om Guds rike. I Guds rikes fullbordade framtid – där och när Guds rike är fullbordat – ska det bli och vara på det sätt som Jesus mirakel vittnar om. När Jesus utförde miraklen var det som om han avslöjade Guds rike och lät människorna få en glimt av det som ska bli. Alla människor ingår i Guds rike. Gud Faderns förbund med mänskligheten omfattar alla. Ingen är lämnad utanför. Där och då är sjuka är friska, hungriga är mätta och döda är uppväckta till det levande livet. Miraklen är konkreta exempel på hur det ska bli och vara i det Guds rike som Jesus förkunnar och predikar om. När allt är fullbordat.

Miraklen hände alldeles på riktigt. Människorna där och då såg, upplevde och erfor Guds rikes närhet i Jesus och med hans gärningar. De berättade för andra och varandra om miraklen som de bevittnade. De samlade berättelsernas vittnesbörd blev texter som blev böcker som lästes och som har traderats ända fram till här och nu. Berättelserna om Jesus och hans mirakel är lika sanna idag som när det hände. Vittnesbördet om vem Jesus är och miraklernas löften om Guds rikes fullbordade framtid är livs levande och alltihop är fortfarande sant.

I vår mörka samtid finns det anledning att känna stor tacksamhet för vad Jesus har gjort och för att han har visat oss att det finns en framtid fylld av hopp – en Guds rikes kommande tid där godheten, kärleken och livet segrar till slut. Trots allt. Vi behöver hjälpas åt för att hålla den kristna trons hopp och kärlekens flämtande låga vid liv i den skymningstid som vi nu ser omkring oss. Världen har alltid varit i ett skriande behov av ljus och hopp. I Jesus och med vittnesbördet om hans mirakel finns ett aldrig slocknande ljus och ett bergfast hopp. Det, om något, är något att känna stor och djup tacksamhet för. Låt oss hjälpas åt och gemensamt med envishet fortsätta att med vår kristna tro vittna om att Jesus är vår, världens och alla människors befriare och frälsare.

#683. Femtonde söndagen efter Trefaldighet…

”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Matteus 11:28–30)

’Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor.’ Jesus ord är riktade till hela mänskligheten, till alla människor och till varje människa. Var och en av oss vet alltför väl vad den egna bördan består av. Var och en har sin egen börda i form av skuld och oförätter. Varje mänskligt hjärta bär något som behöver förlösas, något som man behöver eller vill bli befriad från. ’Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor’ säger Jesus till hela sin mänsklighet. Jesus ord är en villkorslös famn som är öppen för alla människor. Han villkorar inte det han säger på något sätt. Han kvalificerar inte vem som är välkommen, vad man måste tänka, tycka eller tro. Han specificerar inte vilka bördor som är giltiga eller ogiltiga. Han definierar inga undantag. ’Alla’ betyder verkligen alla och ingenting annat.

’Jag ska skänka er vila.’ Den som har burit en tung börda vet vad vila betyder och vad vilan är värd. Den som har burit en börda länge vet att ju längre bördans tyngd har belastat axlarna desto mer värt är det att få lägga bördan ifrån sig. Jesus ska skänka den nedtyngde vila. Att skänka något det är att ge det som gåva. En gåva får man ta emot utan att har gjort sig förtjänt av den. Utan att man har kunnat göra sig förtjänt av den. En gåva får man gratis. Gratia – av nåd. Vilan som Jesus lovar att ge var och en och alla ger han oss av nåd, utan att någon av oss kan ha gjort sig förtjänt av den.

’Ta på er mitt ok och lär av mig.’ Ett ok är hjälpmedel för att bära något som är tungt. Ofta läggs ett ok över axlarna för bära något som väger mycket. Jesus erbjuder oss sitt ok för att vi ska kunna bära våra bördor med hjälp av honom. Jesus ok består av ’ett milt och ödmjukt hjärta.’ Hjärtat gestaltar viljan. Det som finns i hjärtat är viljan. Ett starkt hjärta är en stark vilja. Ett förhärdat och hårt hjärta är en förhärdad och hård vilja. Men Jesus hjärta är milt och ödmjukt. Hans vilja är mild och ödmjuk. Han erbjuder oss möjligheten att bära våra bördor med mildhet och ödmjukhet. Det vill säga – vår inre vilja behöver inte vara stark, behöver inte vara hård, i relation till de bördor som vi bär i vårt innersta. Vi behöver inte vara starka och hårda i relation till vår skuld och våra oförätter. Det som behövs och hjälper är mildhet och ödmjukhet.

’Så ska ni finna vila för er själ.’ Själen är inte någon form av esoterisk ’andlig’ del av människan. Själen är hela människan. När Gud skapade människan i Genesis 2:7 då formade Gud människan av stoft från marken och blåste in sin levande och livgivande Ande i stoftet. Människan blev då en ’nefesh’, en levande varelse vars väsen präglas av en djup livsglädje. En glädje som väcks av att vara vid liv. Denna ’nefesh’ är människan i sin helhet, sammansatt av stoft och livets ande. Den helheten är människans själ. Det vill säga allt det som gör oss till dem vi är. Den som har tyngts av inre samvetskval vet att även den bördan gör kroppen trött. Den som har burit en tung fysisk börda vet att den bördan även gör sinnet trött. Det går inte att bryta ut en del av en människa och göra den delen fristående från allt annat i människan. Själens vila som finns i Jesus löfte omfattar allt som gör oss till de människor vi är. Kropp, tankar, känslor, intellektet, relationer, tro och tvivel. Alltihop.

’Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.’ Jesus erbjuder oss ett skonsamt ok. Ett verktyg för att bära bördor som inte skaver och tär på oss. Jesus ok är förlåtelsens möjlighet. Det är ett ok som befriar från skuldens och oförrätternas börda. Att bli förlåten är att bli befriad från skuld. Att kunna förlåta är att bli befriad från en oförrätt. Förlåtelsen innebär och betyder att skuldens och oförrättens börda lyfts av och ersätts av förlåtelsens skonsamma ok. Bördan som Jesus erbjuder i utbyte är lätt. Jesus börda är löftet och förvissningen om att det som behövde förlåtas verkligen är förlåtet. Den bördan är lagd åt sidan för att aldrig plockas upp igen. Alldeles på riktigt.

Det kan vara svårt att tro och lita på att förlåtelsen i relation till vår Herre verkligen är sann. Att det verkligen är sant att Gud Fadern genom Jesus faktiskt förlåter den som ber om förlåtelse, vad saken än gäller. Det kan vara svårt att tro att allt elände som människor gör sig skyldiga till faktiskt är möjligt att förlåta. Om förlåtelsen i relation till vår Herre och Gud är svår så är förlåtelsen människor emellan kanske ännu svårare. Varje dag blir vi genom nyheterna påminda om den mellanmänskliga förlåtelsens svårighet. I ljuset av den förlåtelsens möjlighet som Jesus talar om så är den mellanmänskliga förlåtelsen ibland provocerande. Det finns mycket oss människor emellan som kanske inte kan förlåtas, en del kanske inte ska förlåtas. I vissa sammanhang är förlåtelsen en absolut omöjlighet. Ingen har någonsin påstått att förlåtelse är enkelt. Jesus säger inte att det är enkelt. Men han säger att det är möjligt. Förlåtelsen är en möjlig omöjlighet.

Jesus är alla syndares vän, oavsett vem eller vad. Den omöjliga förlåtelsens möjlighet som Jesus talar om är radikal, utmanande och provocerande. En förlåtelsens, befrielsens och frälsningens möjliga omöjlighet som är inom räckhåll även för de mest avskyvärda av människor. Det betyder inte att vi måste eller ska ta på oss den övermäktiga uppgiften att förlåta världens alla vedervärdiga människor. Men det betyder att vi som kristna behöver och ska vittna om att den uppståndne Jesus förmår att förlåta, befria och frälsa alla människor och varje människa som kommer till honom och ber om förlåtelse. Oavsett vem, oavsett vad. Vi behöver vittna om att Jesus alltid är för människor och för varje människa – och att det gäller även för dem som vi inte tycker om, som vi tar avstånd från och som vi är emot.

’Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.’

#682. Trettonde söndagen efter Trefaldighet…

"Ni har hört att det blev sagt: öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” (Matteus 5:38–48)

Jesus befann sig på ett berg någonstans i Galileen. Han hade nyligen blivit döpt av Johannes döparen och han hade samlat den första lilla gemenskapen med de första lärjungarna Han hade börjat förkunna, undervisa och bota människor. Ryktet om honom hade spridit sig och skaror av människor samlades för att söka upp och följa honom. Jesus gick upp på det där berget och undervisade dem som hade kommit dit. Senare skulle det han sade där på berget samlas ihop och minnas som hans Bergspredikan.

Han började med att tala om lagen och om sig själv i relation till lagen. Han sade att han inte hade kommit för att upphäva lagen utan för att uppfylla lagen som är förknippad med förbundet som Gud Fadern har ingått med det judiska folket. Lagen stipulerar förbundsvillkoren och lagen är garantin för att Gud Faderns förbund fortfarande gäller. Så länge lagen gäller så gäller förbundet. Jesus var tydlig med att han inte upphävde eller ersatte Gud Faderns befintliga förbund med Israel. Han bekräftade att det ursprungliga förbundet och dess lag fortfarande gäller.

Senare förstod man att den uppståndne Jesus utvidgade förbundet till att gälla inte bara Israel utan alla människor. Men det är fortfarande ett och samma förbund. Jesus kom inte med något nytt förbund, han uppfyllde det ursprungliga förbundet som redan fanns och som fortfarande finns. När Jesus talade till folkskarorna skärpte han förbundets och lagens villkor. Det välkända uttrycket ”öga för öga, tand för tand” är en del av den förbundslag som Mose tog emot från Gud på berget i Sinai. ”Sker skada, skall du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma.” (Exodus 21:23-25)

Vi förstår ofta 'öga för öga, tand för tand' som en uppmaning att ge igen. 'Om någon ger dig en blåtira så ska du ge igen med en blåtira' ungefär. Men det är ett missförstånd. 'Öga för öga, tand för tand' är en uppmaning till besinning och barmhärtighet. Vad mer är, det är en uppmaning till ansvarstagande. "Sker skada, ska du ge liv för liv…" Det vill säga – om du orsakar skada då ska du kompensera den som skadats i motsvarande grad. Förbundslagen är en uppmaning till ansvarstagande, inte en uppmaning till hämndlystnad.

Om eller när någon förorättas höjs ofta röster för hämnd och hämnden orsakar mer hämnd i våldspiraler som aldrig tar slut. Förbundslagen sätter en gräns för våldet och lagen säger att du ska inte utkräva en hämnd som orsakar mer hämnd. Och viktigast av allt, om du har orsakat någon skada då har du ett ansvar för att kompensera den som har drabbats. Jesus skärpte det påbudet när han sade: ”Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” Jesus uppmanade oss att bryta våldspiralerna genom att helt och hållet avstå från att ge igen och hämnas. Tvärtom, sade Jesus, om någon kräver att få din skjorta så ge honom din mantel också, om någon tvingar dig att gå en mil så gå två mil med honom.

Det här är kanske något av det mest utmanande och provocerande av allt med Jesus. Det är lätt att vara välvillig, god och snäll mot dem som vill oss väl. Det är nästan omöjligt att vara välvillig, god och snäll mot dem som vill och gör oss illa. Det finns kanske ingenting som är svårare att tillämpa i praktiken. Men, det är vad Jesus uppmanar oss till. ”Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig” sade Jesus. Men vad ska man göra om någon tar istället för att be om hjälp? Vad ska man göra om någon vill en illa? Om någon faktiskt är fientlig, ond och elak? ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner.”

I vår del av världen har tanken på att be för sina fiender länge mest varit en intellektuell övning. Men vi lever i en tid när våra judiska syskon och våra kristna systrar och bröder runt om världen förföljs, fördrivs och mördas. Alldeles på riktigt. Miljoner kristna i världen lever idag under förtryck och förföljelser. Våra judiska syskon i Israel kämpar för sin överlevnad. Det judiska folket Israel och varje enskild kristen människa som som drabbas av ondskan är våra systrar och bröder. Det är våra syskon som förföljs, fördrivs och mördas. Deras fiender är våra fiender.

Men Jesus uppmanar oss: ”älska era fiender och be för dem som förföljer er.” Den som påstår att det är lätt att vara kristen har inte förstått vad som händer i världen och har inte lyssnat på vad Jesus säger. Vi vill gärna att Gud ska straffa de som gör ont mot oss och andra. Men Guds kärlek till livet och Guds kärlek till människorna är obegripligt stor. Den kärleken omfattar även de som gör oss och andra illa. Gud Fadern låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Det provocerar och trotsar våra uppfattningar om rätt och fel, om brott och straff och om offer och gärningsman. Guds oändliga kärlek är provocerande och just därför är Jesus så oerhört utmanande.

”Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant?” Att vara snäll och omtänksam mot de snälla och omtänksamma är inte så svårt. Att vara snäll och omtänksam mot de elaka och onda är nästan omöjligt. Jesus uppmanar oss att vara fullkomliga, så som vår fader i himlen är fullkomlig. Fullkomligt kärleksfulla som Gud Fadern är fullkomligt kärleksfull. Det är en uppmaning och förväntan som är svår intill omöjlig att leva upp till. Men det är så Jesus vill och önskar att det ska vara.

Det handlar inte om någon form av banal moralism. Det handlar om att avstå från viljan att slå tillbaka mot den som har gjort oss illa och istället önska och vilja den onde gott. Jesus vet att det är svårt. Gud Fadern vet att det är nödvändigt. Världens destruktiva våldspiraler behöver och måste brytas. Det är orimligt och omöjligt att själv och ensam ta på sig uppgiften att skapa fred i hela den fallna värld vi lever i. Men det vi kan göra är att börja här och börja nu, i det lilla och i de sammanhang där vi står och går. Vi kan försöka att stävja vår hämndlystnad i vår vardag och istället försöka att önska de illvilliga gott och det goda.


Du, jag och vi som är kristna behöver försöka lita på att Gud Fadern är den dömer den som ska dömas och straffar den som ska straffas. Vi behöver försöka lita på att Jesus förbarmar sig över de som drabbas av elände. Vi behöver tro på att Jesus löften om upprättelse, befrielse och frälsning för de förtryckta och förföljda är sanna löften. Ytterst behöver vi tro och lita på att den kristna kyrkas löfte om att döden inte är livets slut är sant. Dödens intighet, världens ondska och världens onda människor har redan förlorat. Gud Faderns kärlek, nåd och barmhärtighet har redan bekämpat all ondska – i, med och genom den uppståndne Jesus Kristus. Mot alla odds. Trots allt.

I ljuset av detta, den kristna trons tro och hopp, ska vi ta oss an livet och ta vårt ansvar efter förmåga och möjlighet.

#681. Elfte söndagen efter Trefaldighet…

”’Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ”Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.” Han svarade: ”Nej, det vill jag inte”, men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: ”Jag skall gå, herre”, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?’ De svarade: ’Den förste.’ Då sade Jesus till dem: ’Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike.’" (Matteus 21:28–31)

Jesus ställde en fråga till lärjungarna med en liknelse. I liknelsen fanns det två söner vars far ber dem om hjälp med arbetet i en vingård. Den första sonen vill inte hjälpa till men gör det ändå. Den andra vill hjälpa till men låter bli. Jesus frågade vem av dem som gör vad fadern vill. Lärjungarna svarade den första sonen, han som sade att han inte ville men hjälpte till ändå. Jesus svarade lite oväntat med att tullindrivare och horor ska komma före lärjungarna till Guds rike.

Man kan förstå lärjungarna. De menade väl att den ovillige sonen ändå fick jobbet gjort och att det var det viktiga. Det verkar ju rimligt. Men Jesus menade något annat. Varken tullindrivarna eller hororna var några föredömen om att få saker och ting gjort för Guds rike. Ändå menade Jesus att just tullindrivarna och hororna skulle komma före lärjungarna till Guds rike.

Jesus förklarade varför. När han hade ställt frågan med liknelsen och lärjungarna svarat honom då sade han: ”Johannes kom, och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom.” 

Vingårdsarbetet som Jesus med sin liknelse talade om hade med Johannes döparens förkunnelse om vägen till rättfärdighet och tro att göra. Johannes döparen sade: ”Omvänd er. Himmelriket är nära” och han döpte de som bekände sina synder. Johannes döparen förkunnade att Jesus är den som kan och ska döma världen. Han predikade omvändelse till tro på Jesus och förlåtelse för den som bekänner sina synder.

Det vill säga, Johannes förkunnade förlåtelse för dem som vill tro, även om de deras gärningar kommer till korta. Som liknelsens son, som sade att han ville och skulle hjälpa till men som inte förmådde och inte gick. Som tullindrivarna och hororna, som ville tro att rättfärdiggörelsens förlåtelse var möjlig även för dem.

Med liknelsen om fadern, de två sönerna och vingården tog Jesus fasta på att det är viljan att tro, inte förmågan att göra, som är det viktiga. Det är viljan att tro på Jesus som är befriande, frälsande och upprättande, inte några gärningar. Att vilja tro är att tro och det räcker.

”Jag tror att jag kanske kommer att vara litet säkrare på att vara lite närmare. Det är allt. Evigheten finns i insikten att detta lilla är mer än nog.” R.S. Thomas

#680. Nionde söndagen efter Trefaldighet…

”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer.” (Lukas 12:35-36) "Petrus frågade: 'Herre, gäller din liknelse oss eller alla?' Herren svarade: 'Tänk er en trogen och klok förvaltare som av sin herre blir satt att ha hand om tjänstefolket och dela ut maten åt dem i rätt tid. Salig den tjänaren, när hans herre kommer och finner att han gör vad han skall. Sannerligen, han skall låta honom ta hand om allt han äger. Men om den tjänaren tänker: Det dröjer innan min herre kommer, och så börjar slå tjänstefolket och äta och dricka sig full, då skall hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om och hugga ner honom och låta honom dela lott med de trolösa. Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.’" (Lukas 12:41–48)

Jesus första liknelse uppmanade till ansvarstagande. Han talade om tjänarna som håller sig vakna tills deras herre kommer hem efter en bröllopsfest som ett föredöme. Det kommer att bli sent och men tjänarna håller sig vakna och är redo att ta emot honom vad klockan än blir. Saliga är de tjänare som tar sitt ansvar oavsett när Herren kommer tillbaka.

Petrus frågade: ”Herre, gäller din liknelse oss eller alla?” Det är en bra fråga. Vem eller vilka är det som har ansvaret för att ta hand om Guds hus och skapelse i väntan på att Herren ska komma tillbaka? Gäller det oss – det vill säga lärjungarna, judarna och oss kristna – eller gäller det alla människor? Jesus svarade Petrus med liknelsen om kloka förvaltare och om tjänare som har större eller mindre förmåga att ta ansvar.

Jesus var kärv, provocerande och utmanande. Jesus sade ingenting av allt det där som vi så gärna vill att han ska säga. Inget av de förenklade idéerna som gör Jesus oproblematisk allmänt snäll. Jesus var inte, har aldrig varit och är inte någon myspysig mjukis-Jesus. Det han sade stämmer inte in på något av allt det där banala som vi så gärna återkommer till – som ”Gud är kärlek” eller någon annan av alla kyrkliga plattityder som vi så ofta reducerar kyrkans ärende till. Han sade inte något av det vi kanske helst vill få höra. Men han sade något av det vi behöver höra.

Jesus sade, och Jesus säger, att du, jag och alla vi tillsammans har ett allvarligt, viktigt, stort och gemensamt ansvar för Guds hus och för förkunnelsen av Evangeliet. Jesus ställer krav och han förväntar sig att vi tar vårt ansvar. Att ha och ta ansvar för tjänstefolket det innebär att vi har ett gemensamt ansvar för varandra, för alla andra kristna och för våra judiska syskon. Det betyder att vi ska bry oss om varandra och att vi ska värna våra judiska och kristna syskon. Det innebär i sin tur konkret att vi inte kan eller får förbli tysta när våra judiska och kristna systrar och bröder förföljs och mördas i Mellanöstern, Nigeria, Kongo och på andra platser i vår värld. Det är en plikt som kristen att stå upp för världens judar och kristna.

Jesus är tydlig med att av den som har fått mycket ska ett större ansvar utkrävas. De som i vår tid har fått mycket det är du, jag och vi tillsammans. Som kristna lever vi trygga här i Sverige. Här har de flesta av oss tillgång till trygghet, livets nödtorft och lite till. Det myckna vi har fått – förutom den materiella tryggheten – det är den kristna Kyrkans vittnesbörd om att Gud Fadern lever med och är för oss människor, att Sonen Jesus är uppstånden från de döda och att den heliga Anden uppenbarar sig i världen. Det krävs ett visst mått av enskilt och gemensamt ansvarstagande att förvalta detta Evangeliets fantastiska budskap. 

Evangeliet är inte mitt och inte ditt, det är inte ens vårt. Men den kristna Kyrkan har fått uppgiften att förvalta Guds Evangelium och vittnesbördet därom här i vår tid. Det vi har fått till vår hjälp är våra enskilda gåvor och våra gemensamma resurser. Var och en behöver ta ansvar för sin del av vittnesbördets förvaltning. Var och en har uppgiften att vara kristen på ett sådant sätt att andra människor också vill vara det. Vi behöver visa för världen att Evangeliets budskap spelar roll i våra liv.

Jesus skräder inte orden – ”den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” Jesus talar om att den som är ansvarslös ska få dela lott med de trolösa och om prygel av den som är ansvarslös. Det kanske inte är vad vi vill höra, men vi behöver ta till oss allvaret. Jesus använder kärva och hårda ord för att inskärpa allvaret i det ansvar som vi med och i den kristna kyrkan har fått oss tilldelade att förvalta. Den kristna kyrkans Evangelium är på liv och död, det är på allvar och det är på riktigt.

Jesus sade: ”Den tjänaren som vet vad hans herre vill men inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp.” Vår Svenska kyrkan har anförtrotts mycket pengar, många byggnader och stora resurser. En dag ska vår kyrka stå till svars för det i motsvarande mån. Att vår kyrkas biskopar förra söndagen uppmanade till att kyrkans klockor skulle ringa för någonting annat än samling till kyrkans gudstjänst eller klockringning för de hädangångna, kan möjligen betraktas som en okunnighet som, med Jesus ord, förtjänar prygel. Kanske får våra biskopar, i sin omättliga längtan efter världslig ’relevans’ och bekräftelse, en dag dela lott med de trolösa. Oavsett vilket så har våra biskopar att stå till svars inför vår Herre för otyget att låta vår kyrkas klockor bli ett verktyg för något annat än den kristna kyrkans vittnesbörd om Evangeliets ärende i världen.

Vi som vanliga kristna behöver tillsammans hjälpas åt att bära den del av den kristna kyrkans ansvar som vi har fått oss tilldelade. Vi behöver börja med att ta ansvar här, där vi står och går i vardagen. Vi behöver vara ärliga, öppna och trovärdiga kristna som vittnar om den kristna kyrkans Evangelium med det vi säger och gör. Det är vår uppgift att vara Evangeliets vittnen. I den uppgiften har vi ett ansvar för andra och varandra. Det ingår i Evangeliets vittnesbörd att vi tar hand om andra och varandra som systrar och bröder.

Så, låt oss ta vårt ansvar efter förmåga och låt oss hjälpas åt så att vår Svenska kyrkan är en trovärdig och sann förvaltare av Guds hus och Evangelium. Låt oss tillsammans – i förtröstan på och i tillit till Guds kärlek, nåd och barmhärtighet – vara trovärdiga förvaltare som vittnar om att den kristna Kyrkans tro är något som är sant och på riktigt. Här i vår församling. Här i vår stad och här i vårt land. Så att vår Herre finner oss och alla andra vakna den dag som han kommer åter.

#679. Palmsöndagen…

”När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ’Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.’ De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: ’Vad gör ni? Tar ni åsnan?’ Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: ’Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!’ Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent." (Markus 11:1–11)

Först, det stora sammanhanget. Gud Fadern skapade allt som är. Han skapade ordning ur kaos och livets förutsättningar på den här lilla blå planeten i ett livsfientligt universum. Han tände livets gnista i livlös materia. Med människan blev livet självmedvetet. Livet sökte sitt ursprung och möttes av Gud Faderns kärlek till allt levande. Som alltings skapare befann sig Gud Fadern avskild från skapelsen som sådan, utanför skapelsens tid och rum. Men Gud Fadern gjorde plats för sig själv inuti skapelsen med ett utrymme för sin egen närvaro genom att uppenbara sig för det judiska folket. Folket svarade med att bereda plats för Gud Faderns närvaro i folkets närhet. Först i ökenvandringens tabernakel, sedan i Jerusalems tempel. Därefter i synagogans gudstjänst och gemenskap.

Med sin uppenbarelses närvaro i det judiska folkets närhet skapade Gud Fadern en gemensam tid med människorna och frambringande Guds och människans gemensamma historia i tiden. I, med och genom Jesus tog Gud Faderns uppenbarelse en konkret form i tiden och rummet – med början i Marias livmoder. Med Jesu födelse manifesterades Gud Faderns existens i skapelsen genom uppenbarelsen av Sonens kroppsliga närvaro i tiden. Det var som ett Guds sätt att en gång för alla säga till människan, människorna och mänskligheten: ”Jag delar min livsberättelse i tiden med er så till den milda grad att jag föds som ni och ska dö som ni. Jag är villkorslöst delaktig i era liv – därför är ni delaktiga i mitt livs levande, ett liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd.”

Det är det stora sammanhanget som omsluter berättelsen om när Jesus kom till Jerusalem. Det finns tre saker att lägga märke till när Jesus kommer till Jerusalem. Det första handlar om åsnan, det andra handlar om hjälp, det tredje handlar om makt.

När de närmade sig Jerusalem bad Jesus lärjungarna att hämta en ungåsna. De hittade en åsna och tog den på det sätt som Jesus hade bett om. Lärjungarna lade mantlar på åsnan och Jesus satt upp och gav sig iväg till Jerusalem. Det första att lägga märke till är att den där åsnan lär oss något om hur det fungerar när Jesus närmar sig människor. Det tar tid för Jesus att komma fram. Åsnan är långsam där den trippar fram över grus och stenar. Det tar tid från det att man anar Jesus i fjärran tills det att han kommer nära. Han dundrar inte fram som en världslig härskare på en stor häst. Han kommer långsamt till oss som en någon vi kan känna igen. Ridande på åsnan kommer Jesus till sitt folk i ögonhöjd. Han är inte oåtkomligt upphöjd från mängden. Där och när Jesus närmar sig folket möter han folket i ögonhöjd. På ett sätt som gör att vi kan känna igen honom som den han är.

Det andra att lägga märke till handlar om hjälp. När Jesus kommer till Jerusalem blir han emottagen som en någon som folket förväntar sig hjältemod av. Folket jublar och ropar. ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!” Hosianna betyder hjälp oss, rädda oss! Folket ropade på hjälp för att de behövde hjälp. De levde under  romerskt förtryck och de trodde, tänkte och hoppades att Jesus var den som kunde och skulle befria dem från den romerska överheten. Folket ropade på hjälp för att de trodde att det fanns hjälp att få. De ropade på hjälp för att de trodde att Jesus kunde hjälpa. De hoppades att Jesus kom med hjälp och befrielse. Och så var det. Men på ett annat sätt än vad folket hoppades och förväntade sig. Det visade sig att hjälpen och befrielsen som Jesus kom med var större, mer omfattande och mer djupgående än vad någon kunde ana där och då. Det gällde inte bara Jerusalem och det judiska folkets befrielse. Jesus kom för att hjälpa, rädda och befria hela mänskligheten, människan som sådan och varje enskild människa. En räddning, befrielse och frälsning från döden själv.

Det tredje att lägga märke till handlar om makt. När Jesus kom till Jerusalem gick han till templet. Där och då kunde han ha agerat med kraft och makt. Han hade kunnat sätta igång en samhällsomstörtande revolt mot romarna där och då. Han hade folket med sig. Det hade varit en smal sak för honom att uppvigla folket till resning mot den förtryckande överheten. Han hade folkets stöd och han hade kunnat utmana både den politiska makten i romarna och den religiösa makten kring templet. Han kunde ha tagit både den politiska och religiösa makten med hjälp av folket. Men han lät bli. Det blev ingen politisk revolution, inget uppror mot romarna. Det blev inget övertagande av den religiösa tempelmakten. Ingen uppvigling, ingen politisk kamp på stadens gator. Jesus var ingen världslig progressiv revolutionär.

Det blev ingen maktkamp. Jesus behövde inte ta någon makt av den enkla anledningen att han där och då redan hade makten. Men det var och är en makt av ett annat slag än politisk och religiös makt. En grundvalsomstörtande makt som med och genom Jesus korsfästelse, död och uppståndelse förändrade allt. För alla. För alltid. En makt som håller alla världsliga makter i sin hand. En makt som bokstavligen råder över liv och död. En makt som skapar liv ur död och ingenting. En makt vars ärende är livets eviga levande, mot alla odds.

Jesus kom till Jerusalem och gav sig till känna för oss på en åsna. Som en någon vi kan känna igen. Jesus är vår och alla människors hjälp och räddare. Han kan hjälpa, han vill befria och han räddar. Jesus hjälper och räddar människan och människor med en makt som befriar mänskligheten från självaste döden. En räddningens, befrielsens och frälsningens makt som omfattar hela mänskligheten. Som omfamnar varje människa. Som gäller allt och alla. Överallt. Alltid.

#678. Fastlagssöndagen…

”Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: ’Herre, vi vill gärna se Jesus.’ Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. Och Jesus svarade dem: ’Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall Fadern ära honom. Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.’ Då hördes en röst från himlen: ’Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.’ Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom. Jesus sade: ’Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull. Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas. Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.’ Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.” (Johannes 12:20–33)

Jesus och lärjungarna kom till Jerusalem för att fira Påskhögtiden. Jesus hade nyligen uppväckt Lasaros från de döda och det skapade stor uppmärksamhet när Jesus kom ridande på den lilla åsnan. Till fariseernas förtret jublade många när han kom. Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos och sade: ’Herre, vi vill gärna se Jesus.’ Det var anmärkningsvärt att några greker hade kommit till Jerusalem för tillbe det judiska folkets Gud. Grekerna var inte en del av det judiska folkets förbund och kunde i egentlig mening inte delta i firandet av Påskhögtiden. Men de var på plats för att tillbe Gud ändå och de sökte upp Jesus, som de hade hört så mycket om. Filippos och Andreas berättade för Jesus att de grekiska hedningarna sökte honom.

Jesus svarade: ’Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas.’ Stunden hade kommit då Sonens innersta väsen skulle manifesteras, till välsignelse och frälsning för Guds folk och alla människor. Och han sade: ’Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.’ Jesus gjorde klart att människor och en människa inte finns till bara för sin egen skull. Människan och varje människa har sin plats i mänsklighetens gemenskap. Vi lever och dör i den stora mänsklighetens gemenskap och inget liv går förlorat. Våra liv, allt vi är och allt vi gör är ett utsäde som när vi dör ska ge en rik skörd till förmån för dem som ska komma efter oss. Som vetekorn som faller i jorden och gror för att bli ny skörd.

Jesus fortsatte: ’Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.’ Hur och vad vi än gör så ska vi alla förlora varandra och allt som våra liv i den här världen är fyllda av. Den som bara älskar sina världsliga saker och helt saknar förståelsen av livet, döden och tillvaron som Jesus förkunnar och vittnar om, han eller hon ska förlora allt. Den sista skjortan har inga fickor och vi får inte ta med oss något härifrån när vi dör. Men den som förstår att inte fjättra sig själv vid världsliga och förgängliga ting räddar sig själv till hoppet och löftet om ett liv som trots döden ska sträcka sig mot oändligheten.

Jesus sade: ’Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall Fadern ära honom.’ Att tjäna Jesus och följa honom det är att leva livet här och nu som om allt det som Jesus förkunnade och vittnade om vore sant. Att manifestera den inre övertygelsen om att Jesus löften är sanna i det yttre livet så att den inre kristna tron och övertygelsen blir synlig för andra. Att vara där Jesus är det är leva i tro på, i hopp om och i tillit till att Guds rikes verklighet är sann och alldeles på riktigt. Med och i den kristna tron, det kristna hoppet och den kristna tilliten är vi i någon mening där den uppståndne Jesus är – i Guds redan fullbordade framtid. När vi så tjänar och följer Jesus ska Fadern förära oss med den kristna trons glädje, det kristna hoppets ro och den kristna tillitens frid.

Jesus förstod och visste att inget av det här är enkelt, han sade: ’Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.’ Jesus visste att allt var beroende av det som skulle behöva hända med honom. Det gjorde honom orolig men han förstod att det inte fanns någon genväg förbi den kommande mödan, smärtan och döden. Hela avsikten med Sonens existens i Jesus här i världen var att det som skulle komma att hända behövde hända. Han förstod att det skulle bli smärtsamt, men han visste också att våndan, smärtan och döden inte var slutet utan början på något nytt. I allt det mirakulösa nya som skulle bli till skulle Faderns namn förhärligas och förbundet bli tillgängligt för hela mänskligheten och för alla människor.

’Då hördes en röst från himlen: Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.’ Det kom en plötslig och oväntad bekräftelse på vad Jesus sade med en Gud Faderns direkta uppenbarelse i form av en röst från himlen. ’Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom.’ När Gud uppenbarar sig då bryter något radikalt annorlunda fram och något som fram tills dess var helt okänt gestaltar i tillvaron på ett sätt som trotsar våra föreställningar om verkligheten. När det händer försöker vi ofta hitta en förklaring eller bortförklaring. Några sade att det var åskan och andra sade att det var en ängel som lät när Gud talade. Om eller när Gud talar till oss – det händer att det händer – då gör vi gott i att lyssna på honom och ta det för vad det är utan att försöka förklara eller bortförklara det för att vara något annat. Om eller när Guds uppenbarelse drabbar då råder det ingen tveksamhet om att det är just det som har hänt.

Jesus sade: ’Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull. Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas.’ Gud Fadern uppenbarade sig för att bekräfta Sonen till stöd för oss människor. Uppenbarelsens röst pekade på Jesus. Med allt som snart skulle hända med honom skulle domen falla över denna världen och denna världens härskare fördrivas. Vem eller vad är det som är denna världens härskare? Vem eller vad är det som till synes härskar över allt och alla i denna värld? Det är döden och intigheten som till synes härskar över allt och alla. Allt är förgängligt och alla dör. Allt och alla blir till synes förr eller senare till ingenting. Det är döden och intigheten som med Guds dom ska fördrivas från den här världen.

’Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig, sade Jesus. Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.’ Jesus skulle upphöjas från jorden på ett kors. På det korset skulle han dö. Jesus ska döden dö på korset och det ska mirakulöst komma att visa sig att döden på korset inte är det sista ordet. Där, i döden på korset, ska han dra alla människor till sig för att i, med och genom uppståndelsen leda mänskligheten och alla människor genom och förbi döden till det eviga livet i Guds fullbordade framtid. Med Jesu kommande död och uppståndelse ska allt komma att förändras för alla människor för alltid.

Men allt det stora, mirakulösa och verklighetsförändrande låg fortfarande i framtiden för Jesus och lärjungarna när de förberedde sig inför firandet av Påskhögtiden i Jerusalem.

#677. Andra söndagen efter Trettondedagen…

"Jesus till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen. En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: 'Ge mig något att dricka.' Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: 'Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.' (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.) Jesus svarade henne: 'Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.' Kvinnan sade: 'Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?' Jesus svarade: 'Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.' Kvinnan sade till honom: 'Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.' Jesus sade: 'Gå och hämta din man.' Kvinnan svarade: 'Jag har ingen man.' Jesus sade: 'Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.' Kvinnan sade: 'Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.' Jesus svarade: 'Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.' Kvinnan sade: 'Jag vet att Messias kommer' (alltså den Smorde) 'och när han kommer skall han låta oss veta allt.' Jesus sade till henne: 'Det är jag, den som talar till dig.'" (Johannesevangeliet 4:5-26)

Den samariska kvinnan var tveksam och skeptisk när hon mötte Jesus. De tillhörde olika folk och hon visste att de hade olika tro och olika uppfattningar om Gud. Men hon började diskutera med Jesus. Hon konfronterades av sina egna brister när hon insåg vad Jesus menade. När hon i ljuset av Jesu ord mötte sig själv och konfronterades av sitt innersta då började hon tala om bönens relation till Gud. Jesus sade då till henne att bönens relation till Gud är större än vad hon tror. Deras samtal ledde henne fram till hoppet och löftet om en kommande Messias. En befriare och en frälsare vars befrielse och en frälsning ska omfatta även henne. Om denna kommande Messias sade Jesus – "Det är jag, den som talar till dig”.

Den första reaktionen när Jesus kommer på tal, eller när Jesus tilltalar oss, är ofta att vi tvivlar, tvekar och är skeptiska. Har han verkligen funnits? Gick han verkligen på vatten? Alla vet väl att när man är död så är man död, så om han dog på ett kors då är han väl fortfarande död? Även om han funnits så kan han väl inte finnas? Den historiska Jesus är kanske okej – men den uppståndne Jesus är väl omöjlig. Förresten, vad har han med mig att göra? Hur kan han be mig om vatten? Inte är väl jag värdig, tänker vi ibland. Jag är väl inte tillräckligt kristen, god eller snäll. Jag hör väl inte till Guds folk, jag vet ju inte ens om jag tror. När Jesus kommer på tal eller när Jesus tilltalar oss då väcks ofta en känsla av otillräcklighet. En påträngande tanke om att inte duga till. Föreställningarna om hur man borde vara krockar ofta med medvetenheten om hur det verkligen är. För, jag går ju inte i kyrkan så ofta. Jag tror på något men vet inte vad. Jag tror på mitt eget sätt. Jag är väl mest som en samarier som inte hör till Guds folk.

När vi talar om den levande Jesus eller när Jesus tilltalar oss då räcker språket ofta inte till. Ordens och språkets gränser flyttas och förändras. Kristendomens och teologins språk blir en snårskog som tankarna och orden fastnar i. Det som betyder en sak här betyder en annan sak där. Nya ord med okänt innehåll dyker upp och ibland vet man varken vad man tycker, tänker eller tror. Eller ens om man kan vara kristen. Den kristna trons språk snärjer ibland tanken och skymmer det faktum att kristen tro är svaret på ett tilltal. Kristen tron är ett okomplicerat svar på Jesu tilltal. Men orden och språket krånglar till det ibland. Om man med tankarna och orden inte når ner i den djupa brunnen, varifrån ska man då hämta det levande vattnet?

Men, när Jesu tilltal tränger igenom språket och når in i vårt innersta då blottläggs allt det som är vårt verkliga jag. Våra djupaste hemligheter, vår största skuld och våra yttersta brister ligger blottade för Jesu blick. Ingenting kan eller behöver dölja vårt innersta jag när det levande vattnet flödar in i vår kropp, själ och ande. Då finns det inget alternativ till den absoluta och nakna ärligheten, den mest uppriktiga bekännelsen av de egna bristerna. Det finns inget som är mer befriande än när Jesus ser rakt in i våra hjärtan, när han hör vår mest uppriktiga bekännelse och med nåd och barmhärtighet svarar "där talade du sanning". Att som den samariska kvinnan våga tala sant om sig själv med Jesus är befriande på riktigt och frälsningens början.

Jesus står kvar hos oss. Om vi med vår kristna tro vågar bli kvar hos Jesus då behöver vi be. När vi ber då står vi kvar i närheten av Jesus. Oavsett hur vi ber, på vilken plats, med vilka ord eller i vilken form. Oavsett alla yttre omständigheter är sanningens Ande bönens verkliga och sanna väsen. Sanningen består av ärlighet, uppriktighet och ödmjukhet inför hur det verkligen är. Anden är det som finns kvar när allt som är viktigt i den här världens ögon har lagts åt sidan. När all prestige, alla sociala konventioner och alla prestationskrav har lagts åt sidan då är Anden det som finns kvar. Att be i sanning och Ande det är att våga ställa sig naken inför den Gud som känner oss alla och alldeles på riktigt vara fullständigt ärlig och sann om sig själv.

Att vara kristen är att stå alldeles naken och utsatt inför Gud Fadern i ljuset av Andens hopp och Jesu löften om att det finns en någon som tar emot oss med kärlek, nåd och barmhärtighet. Att våga tro att det finns någon som på riktigt befriar och frälser oss från allt som fjättrar oss i den här världen. Att vara buren av hoppet och löftet om att det finns en någon som på riktigt ska frälsa från oss den yttersta rädslan. Någon som ska befria oss från döden till livet. Att vara kristen är att vara en gudstillbedjare som ber i ande och sanning, som säger "Jag vet att Messias kommer” och litar på att det är sant.

När vi står där som den samariska kvinnan – med all vår tveksamhet, med vår otillräcklighet, med språkets tillkortakommanden, med medvetenheten om våra brister, med våra böners längtan efter befrielse och frälsning – då finns det en någon som möter oss med ögon fyllda av all världens kärlek. Den någon som ska ta emot oss när vi tar steget över tröskeln och lämnar den här världen för att skåda en annan och en ny verklighet. Den någon som varje dag viskar i allas våra öron – jag älskar er gränslöst, jag kommer alltid att förlåta er allt och jag lämnar er aldrig någonsin ensamma. Denna någon är ingen annan än samma Jesus som den samariska kvinnan mötte vid Sykars brunn – den nu uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus Kristus från Nasaret.

#676. Söndagen efter Nyår…

"De kom till Jerusalem, och han gick till templet. Där drev han ut dem som sålde och köpte. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han lät ingen bära något med sig över tempelplatsen. Han undervisade dem och sade: ’Står det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste.’ Detta hörde översteprästerna och de skriftlärda, och de sökte efter ett sätt att röja honom ur vägen. De var rädda för honom, eftersom alla människor var överväldigade av hans undervisning. När det blev sent lämnade de staden.” (Markus 11:15–19)

En av årets största och viktigaste högtider närmade sig – Pesach, påskfesten. En helig tid när det judiska folket högtidlighåller och firar folkets befrielse från fångenskapen och uttåget ut ur Egypten. Påskfesten påminner Israels folk om att Gud Fadern lever och verkar för sitt folk här i verkligheten som är folkets historia i tiden. Pesach är ett vittnesbörd om att Gud Fadern är evigt trofast mot sitt folk Israel.

Pesach firas fortfarande. För den som undrar om det finns ett faktiskt och konkret bevis på Guds existens så är det judiska folket ett sådant synligt bevis. Det folk som Gud Fadern sedan urminnes tider har utvalt som sitt eget finns fortfarande kvar här hos oss och med oss – till vittnesbörd om Gud Faderns existens och om Guds trofasta förbund. Det judiska folket idag är samma folk som Gud räddade och befriade från fångenskapen i Egypten. Samma folk som samlades i Jerusalem inför påskfesten när Jesus var där. Det judiska folket vittnar om Guds trofasta relation till människorna och om att Guds förbund med människorna är och förblir obrutet. Det Guds förbund som den kristna kyrkan är helt och hållet beroende av.

När Jesus gick till Jerusalem och påskfesten närmade sig då klev han rakt in i en av folkets viktigaste och heligaste högtider som påminner om att det judiska folkets Gud är den Gud Fadern som faktiskt lever. Allt detta heliga, stora och fantastiska manifesterades i Jerusalems tempel och i den ständigt pågående offerkulten som pågick där. Det var därför Jesus blev så förargad när han kom dit och såg månglarna och kommersen vid templet.

”Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han lät ingen bära något med sig över tempelplatsen. Han undervisade dem och sade: ’Står det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste.’”

Johannesevangeliet berättar om samma händelse: ”I templet stötte han på dem som sålde oxar och får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord, och till dem som sålde duvor sade han: ’Bort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall.’”

Djuren som köptes och såldes vid templet var ämnade att vara offerdjur. Affärsidkarna drog på sig Jesus ilska eftersom de hade gjort folkets gudsrelation till en affärsidé och till en verksamhet för att tjäna pengar. Detsamma gällde valutaväxlarna som tjänade pengar på pengar vid templet. Det verkade som att folket inte längre tog templets gudstjänst och vittnesbörd på allvar. Så Jesus blev förargad. Han gjorde en piska av rep och började jaga ut hycklarna och månglarna samtidigt som han slog ut pengarna på golvet och välte omkull borden de hade.

Om man söker moralisk vägledning och ställer sig frågan: ”Vad skulle Jesus ha gjort?” Då behöver man vara beredd på att svaret kan vara att man som Jesus ska göra en piska av rep och att man med rättfärdig ilska ska välta omkull bord och driva ut månglarna ur Guds hus. Jesus blev arg på den kommers och girighet som korrumperade människorna och folkets relation till Gud Fadern. Det är inte bara rimligt utan till och med påkallat att av lidelse för den kristna kyrkan som Guds hus ibland bli arg och agera med beslutsamhet i relation till orättfärdig korruption. Inte minst i vår egen Svenska kyrkan och i vår kyrkas församlingar.

Det korrupta är allt det där som vår kyrka håller på med som inte handlar om att vårda och värna folkets kristna tro och relation till vår Herre. Månglarna som gör kyrkan till en plats för sin egen vinning, för sina egna privilegier och för sin egen prestige. Gud vet att det finns åtskilligt som skulle behöva drivas ut från vår kyrkas och våra församlingars förgårdar. Så, ställ gärna frågan om vad Jesus skulle ha gjort. Men var då beredd att ta ansvar och agera om svaret är att Jesus nog skulle ha blivit förargad, gjort en piska av rep och börjat välta omkull bord för att driva ut de korrupta månglarna ur kyrkan.

”Detta hörde översteprästerna och de skriftlärda, och de sökte efter ett sätt att röja honom ur vägen. De var rädda för honom, eftersom alla människor var överväldigade av hans undervisning.”

Jesus utmanade makthavarna och deras maktfullkomlighet och de reagerade på vad han sade och gjorde. Varken religiösa eller politiska makthavare tycker om att bli ifrågasatta. Människor med makt lider ofta av vanföreställningen att just deras makt är både välförtjänt och rättfärdig. Jesus gjorde tydligt och klart att översteprästernas och de skriftlärdas makt varken var välförtjänt eller rättfärdig. Därför sökte de ett sätt att röja Jesus ur vägen. Samtidigt var de rädda för honom, eftersom folket tilltalades och överväldigades av hans undervisning. Så blir det när makthavare utnyttjar makten för sin egen skull istället för till folkets bästa och någon påpekar att det är orättfärdigt. Folket blir överväldigade av att någon äntligen säger något om det orättfärdiga som alla ser. Och makthavarna blir rädda, både för folket och för att förlora makten.

Att vara kristen i Jesu efterföljd är att ibland fatta mod och agera när maktfullkomliga människor utövar sin makt orättfärdigt. Oavsett om det gäller politiska, religiösa eller mediala makthavare. Oavsett om det är en minister, en riksdagsman, en kommunpolitiker, en journalist, en biskop, en kyrkoherde, en präst eller en kyrkorådsordförande. Vem det än är som missbrukar makt och förtroende så gör en kristen människa gott i att i Jesus efterföljd höja sin röst och gå till storms mot orättfärdigheten för att tillsammans med Jesus driva ut månglarna ur templet.

Det är vare sig enkelt eller bekvämt att ta strid mot orättfärdigheten. Priset man kanske behöver betala för att tala sant är ibland högt. Men alternativet är alltid sämre. Att låta orättfärdighet, lögner och korruption stå oemotsagda det är att låta lögnens väsen regera i världen. Konsekvenserna av det är alltid värre än de eventuella konsekvenserna av att protestera och säga ifrån.

När det blev sent lämnade Jesus och lärjungarna staden.

#675. Fjärde söndagen i Advent…

"I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ’Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.’ Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ’Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.’ Maria sade till ängeln: ’Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.’ Men ängeln svarade henne: ’Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.’ Maria sade: ’Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.’ Och ängeln lämnade henne.” (Lukas 1:26-38)


Det var ingen mindre än ärkeängeln Gabriel som uppenbarade sig för den judiska flickan Maria. En av de fyra änglarna som befinner sig Guds absoluta närhet. Sex månader tidigare hade ängeln Gabriel besökt Marias släkting Elisabeths man Sakarias. Gabriel sade då till Sakarias: "Jag är Gabriel som står vid Guds tron, och jag har blivit utsänd för att tala till dig och ge dig detta glädjebud." Glädjebudet han kom med då var att Elisabeth skulle bli havande med sonen Johannes, den blivande döparen. Sakarias blev tillfälligt stum av mötet med Gabriel den gången. Det gör någonting med den som drabbas av en ängels uppenbarelse, han eller hon förändras.

Det var ingen bokmärkesängel som uppenbarade sig för Maria. Gabriels namn betyder Guds kämpe. Ängeln Gabriel är en kärv och väderbiten gestalt. Han har sett universums stjärnor och planeter födas och dö i sedan skapelsens början. Han har följt mänskligheten och människorna sedan tiderna begynnelse. Gabriel har sett tider av välstånd och tider av armod, han har sett den största glädjen och den avgrundsdjupa sorgen, han har hört glädjens skratt och sett förtvivlans tårar. Han har sett människan och människor födas, leva och dö i årtusenden. Han har ögon som har sett allt som har varit och allt som ska bli. Gabriel är Guds mest pålitliga budbärare och den ängel som anförtros de viktigaste uppgifterna i Guds relation med människan. Sådan är ängeln Gabriel som uppenbarade sig för Maria med orden: "Var hälsad du högt benådade."

Maria blev förskräckt förstås. Gabriel vet att hans blotta närvaro skrämmer slag på människor. Med Gabriel manifesteras och uppenbaras Guds absoluta närvaro i människans närhet. När uppenbarelsen av Guds närvaro händer här i tiden som är vårt livsutrymme då blir den som drabbas ofta mer eller mindre rädd. Därför att Guds uppenbarelse är något radikalt annorlunda och dittills okänt som bryter in i den här verkligheten vi känner som vår. Uppenbarelsen av Guds närvaro drabbar som ingenting annat och är därför alltid lite skrämmande. Därför började Gabriel med att säga: "Var inte rädd Maria."

Guds ängel kände henne vid namn och han berättade att Maria har funnit nåd hos Gud. Att finna nåd hos någon det är att bli och vara villkorslöst accepterad och älskad, utan förutsättningar eller krav. Oavsett eventuella meriter, gärningar eller prestationer. Nådens väsen är sådant att nåden aldrig kan förtjänas. Nåden visas och ges utan att kunna vara förtjänad. Nåden är den sanna kärlekens yttersta konsekvens och uttryck. Den villkorslöst öppna famnens kärlek som accepterar människan som älskad utan krav på motprestation.

Maria fann nåd hos Gud, hon var omsluten av Guds villkorslösa kärlek som gavs åt henne utan förväntningar eller krav på meriter, gärningar eller prestationer. Och hon fick av Gabriel veta något om sin egen framtid. Gabriel som har sett allt som har varit och allt som ska bli lät Maria veta sin egen framtid. Oerhört! Att känna till sin egen framtid är kanske en än mer skrämmande tanke än att inte veta.

Maria fick av Gabriel veta innehållet i sin framtid och hon fick också veta att framtidens innehåll är bortom hennes kontroll. Hon skulle bli gravid och hon fick av Gabriel veta vad som väntade i det kommande barnets framtid. Gabriel sade att barnet var ämnat för stora ting. Stora och viktiga uppgifter låg i framtiden för det barn som ännu inte var fött. Barnet som skulle heta Jesus – han som räddar.

Gabriel använde storslagna ord om den ännu ofödde Jesus. Han skulle vara den högstes son som skulle härska över ett evigt rike vars välde aldrig ska ta slut. Allt detta sade han till Maria som fram tills bara en kort stund tidigare var hemma ensam och skötte sitt i lugn och ro. Man kan kanske tänka sig att det var en ganska omtumlande och överväldigande upplevelse. Men Maria var en ung och klartänkt kvinna med integritet och ryggrad. Maria lyssnade på vad Gabriel sade och svarade: "Hur ska allt det där gå till?"

Gabriel förklarade att barnet skulle bli till med Guds Heliga Andes kraft. Skaparkraften som förmår att skapa liv ur ett ingenting. Nästan som för att övertyga Maria om att det faktiskt var sant berättade Gabriel för henne om att Elisabeth också skulle bli mamma tack vare att inget är omöjligt för Gud. Därefter tog Maria emot sin kallelse och sin uppgift med sina välkända ord: "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." Maria skulle bli och vara Guds egen mor, här i den här världen och verkligheten där vi lever rör oss och är till.

Den unga judiska flickan Maria fick inte välja, hon hade inget val när ängeln Gabriel gav henne hennes livsuppgift. Hon blev utvald, men hon fick inte välja. Maria utvaldes inte tack vare eller på grund av någonting hon hade gjort. Hon blev utvald till vittne för världen och mänskligheten av nåd för att hon var den hon var. En judisk flicka i det judiska folket. Hon tog emot budskapet, kallelsen och den hisnande livsuppgiften och hon gjorde den till sin. Jesus skulle födas till att vara en jude bland judarna.

Maria skulle komma att bära sitt barn som så många unga kvinnor före och efter henne. Hon skulle föda honom, linda honom och lägga honom i en krubba ute på ett fält under en bar och stjärnklar himmel. Det skulle inte ens finnas något stall. Pojken skulle komma att växa upp och han skulle visa sig vara en någon som var så mycket mer än en vanlig judisk pojke. Han skulle komma att leva, dö och uppstå. Han skulle visa sig vara Gud själv inkarnerad i mänsklig gestalt till frälsning för världen och alla människor. Men allt det där låg ännu i den okända framtiden för Maria när hon satt där omtumlad av vad hon just hade fått höra. Hon tog ängeln Gabriels ord till sitt hjärta och begrundade dem.