#678. Fastlagssöndagen…

”Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: ’Herre, vi vill gärna se Jesus.’ Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. Och Jesus svarade dem: ’Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall Fadern ära honom. Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.’ Då hördes en röst från himlen: ’Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.’ Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom. Jesus sade: ’Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull. Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas. Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.’ Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.” (Johannes 12:20–33)

Jesus och lärjungarna kom till Jerusalem för att fira Påskhögtiden. Jesus hade nyligen uppväckt Lasaros från de döda och det skapade stor uppmärksamhet när Jesus kom ridande på den lilla åsnan. Till fariseernas förtret jublade många när han kom. Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos och sade: ’Herre, vi vill gärna se Jesus.’ Det var anmärkningsvärt att några greker hade kommit till Jerusalem för tillbe det judiska folkets Gud. Grekerna var inte en del av det judiska folkets förbund och kunde i egentlig mening inte delta i firandet av Påskhögtiden. Men de var på plats för att tillbe Gud ändå och de sökte upp Jesus, som de hade hört så mycket om. Filippos och Andreas berättade för Jesus att de grekiska hedningarna sökte honom.

Jesus svarade: ’Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas.’ Stunden hade kommit då Sonens innersta väsen skulle manifesteras, till välsignelse och frälsning för Guds folk och alla människor. Och han sade: ’Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.’ Jesus gjorde klart att människor och en människa inte finns till bara för sin egen skull. Människan och varje människa har sin plats i mänsklighetens gemenskap. Vi lever och dör i den stora mänsklighetens gemenskap och inget liv går förlorat. Våra liv, allt vi är och allt vi gör är ett utsäde som när vi dör ska ge en rik skörd till förmån för dem som ska komma efter oss. Som vetekorn som faller i jorden och gror för att bli ny skörd.

Jesus fortsatte: ’Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.’ Hur och vad vi än gör så ska vi alla förlora varandra och allt som våra liv i den här världen är fyllda av. Den som bara älskar sina världsliga saker och helt saknar förståelsen av livet, döden och tillvaron som Jesus förkunnar och vittnar om, han eller hon ska förlora allt. Den sista skjortan har inga fickor och vi får inte ta med oss något härifrån när vi dör. Men den som förstår att inte fjättra sig själv vid världsliga och förgängliga ting räddar sig själv till hoppet och löftet om ett liv som trots döden ska sträcka sig mot oändligheten.

Jesus sade: ’Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall Fadern ära honom.’ Att tjäna Jesus och följa honom det är att leva livet här och nu som om allt det som Jesus förkunnade och vittnade om vore sant. Att manifestera den inre övertygelsen om att Jesus löften är sanna i det yttre livet så att den inre kristna tron och övertygelsen blir synlig för andra. Att vara där Jesus är det är leva i tro på, i hopp om och i tillit till att Guds rikes verklighet är sann och alldeles på riktigt. Med och i den kristna tron, det kristna hoppet och den kristna tilliten är vi i någon mening där den uppståndne Jesus är – i Guds redan fullbordade framtid. När vi så tjänar och följer Jesus ska Fadern förära oss med den kristna trons glädje, det kristna hoppets ro och den kristna tillitens frid.

Jesus förstod och visste att inget av det här är enkelt, han sade: ’Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.’ Jesus visste att allt var beroende av det som skulle behöva hända med honom. Det gjorde honom orolig men han förstod att det inte fanns någon genväg förbi den kommande mödan, smärtan och döden. Hela avsikten med Sonens existens i Jesus här i världen var att det som skulle komma att hända behövde hända. Han förstod att det skulle bli smärtsamt, men han visste också att våndan, smärtan och döden inte var slutet utan början på något nytt. I allt det mirakulösa nya som skulle bli till skulle Faderns namn förhärligas och förbundet bli tillgängligt för hela mänskligheten och för alla människor.

’Då hördes en röst från himlen: Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.’ Det kom en plötslig och oväntad bekräftelse på vad Jesus sade med en Gud Faderns direkta uppenbarelse i form av en röst från himlen. ’Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom.’ När Gud uppenbarar sig då bryter något radikalt annorlunda fram och något som fram tills dess var helt okänt gestaltar i tillvaron på ett sätt som trotsar våra föreställningar om verkligheten. När det händer försöker vi ofta hitta en förklaring eller bortförklaring. Några sade att det var åskan och andra sade att det var en ängel som lät när Gud talade. Om eller när Gud talar till oss – det händer att det händer – då gör vi gott i att lyssna på honom och ta det för vad det är utan att försöka förklara eller bortförklara det för att vara något annat. Om eller när Guds uppenbarelse drabbar då råder det ingen tveksamhet om att det är just det som har hänt.

Jesus sade: ’Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull. Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas.’ Gud Fadern uppenbarade sig för att bekräfta Sonen till stöd för oss människor. Uppenbarelsens röst pekade på Jesus. Med allt som snart skulle hända med honom skulle domen falla över denna världen och denna världens härskare fördrivas. Vem eller vad är det som är denna världens härskare? Vem eller vad är det som till synes härskar över allt och alla i denna värld? Det är döden och intigheten som till synes härskar över allt och alla. Allt är förgängligt och alla dör. Allt och alla blir till synes förr eller senare till ingenting. Det är döden och intigheten som med Guds dom ska fördrivas från den här världen.

’Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig, sade Jesus. Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.’ Jesus skulle upphöjas från jorden på ett kors. På det korset skulle han dö. Jesus ska döden dö på korset och det ska mirakulöst komma att visa sig att döden på korset inte är det sista ordet. Där, i döden på korset, ska han dra alla människor till sig för att i, med och genom uppståndelsen leda mänskligheten och alla människor genom och förbi döden till det eviga livet i Guds fullbordade framtid. Med Jesu kommande död och uppståndelse ska allt komma att förändras för alla människor för alltid.

Men allt det stora, mirakulösa och verklighetsförändrande låg fortfarande i framtiden för Jesus och lärjungarna när de förberedde sig inför firandet av Påskhögtiden i Jerusalem.

#677. Andra söndagen efter Trettondedagen…

"Jesus till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen. En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: 'Ge mig något att dricka.' Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: 'Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.' (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.) Jesus svarade henne: 'Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.' Kvinnan sade: 'Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?' Jesus svarade: 'Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.' Kvinnan sade till honom: 'Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.' Jesus sade: 'Gå och hämta din man.' Kvinnan svarade: 'Jag har ingen man.' Jesus sade: 'Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.' Kvinnan sade: 'Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.' Jesus svarade: 'Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.' Kvinnan sade: 'Jag vet att Messias kommer' (alltså den Smorde) 'och när han kommer skall han låta oss veta allt.' Jesus sade till henne: 'Det är jag, den som talar till dig.'" (Johannesevangeliet 4:5-26)

Den samariska kvinnan var tveksam och skeptisk när hon mötte Jesus. De tillhörde olika folk och hon visste att de hade olika tro och olika uppfattningar om Gud. Men hon började diskutera med Jesus. Hon konfronterades av sina egna brister när hon insåg vad Jesus menade. När hon i ljuset av Jesu ord mötte sig själv och konfronterades av sitt innersta då började hon tala om bönens relation till Gud. Jesus sade då till henne att bönens relation till Gud är större än vad hon tror. Deras samtal ledde henne fram till hoppet och löftet om en kommande Messias. En befriare och en frälsare vars befrielse och en frälsning ska omfatta även henne. Om denna kommande Messias sade Jesus – "Det är jag, den som talar till dig”.

Den första reaktionen när Jesus kommer på tal, eller när Jesus tilltalar oss, är ofta att vi tvivlar, tvekar och är skeptiska. Har han verkligen funnits? Gick han verkligen på vatten? Alla vet väl att när man är död så är man död, så om han dog på ett kors då är han väl fortfarande död? Även om han funnits så kan han väl inte finnas? Den historiska Jesus är kanske okej – men den uppståndne Jesus är väl omöjlig. Förresten, vad har han med mig att göra? Hur kan han be mig om vatten? Inte är väl jag värdig, tänker vi ibland. Jag är väl inte tillräckligt kristen, god eller snäll. Jag hör väl inte till Guds folk, jag vet ju inte ens om jag tror. När Jesus kommer på tal eller när Jesus tilltalar oss då väcks ofta en känsla av otillräcklighet. En påträngande tanke om att inte duga till. Föreställningarna om hur man borde vara krockar ofta med medvetenheten om hur det verkligen är. För, jag går ju inte i kyrkan så ofta. Jag tror på något men vet inte vad. Jag tror på mitt eget sätt. Jag är väl mest som en samarier som inte hör till Guds folk.

När vi talar om den levande Jesus eller när Jesus tilltalar oss då räcker språket ofta inte till. Ordens och språkets gränser flyttas och förändras. Kristendomens och teologins språk blir en snårskog som tankarna och orden fastnar i. Det som betyder en sak här betyder en annan sak där. Nya ord med okänt innehåll dyker upp och ibland vet man varken vad man tycker, tänker eller tror. Eller ens om man kan vara kristen. Den kristna trons språk snärjer ibland tanken och skymmer det faktum att kristen tro är svaret på ett tilltal. Kristen tron är ett okomplicerat svar på Jesu tilltal. Men orden och språket krånglar till det ibland. Om man med tankarna och orden inte når ner i den djupa brunnen, varifrån ska man då hämta det levande vattnet?

Men, när Jesu tilltal tränger igenom språket och når in i vårt innersta då blottläggs allt det som är vårt verkliga jag. Våra djupaste hemligheter, vår största skuld och våra yttersta brister ligger blottade för Jesu blick. Ingenting kan eller behöver dölja vårt innersta jag när det levande vattnet flödar in i vår kropp, själ och ande. Då finns det inget alternativ till den absoluta och nakna ärligheten, den mest uppriktiga bekännelsen av de egna bristerna. Det finns inget som är mer befriande än när Jesus ser rakt in i våra hjärtan, när han hör vår mest uppriktiga bekännelse och med nåd och barmhärtighet svarar "där talade du sanning". Att som den samariska kvinnan våga tala sant om sig själv med Jesus är befriande på riktigt och frälsningens början.

Jesus står kvar hos oss. Om vi med vår kristna tro vågar bli kvar hos Jesus då behöver vi be. När vi ber då står vi kvar i närheten av Jesus. Oavsett hur vi ber, på vilken plats, med vilka ord eller i vilken form. Oavsett alla yttre omständigheter är sanningens Ande bönens verkliga och sanna väsen. Sanningen består av ärlighet, uppriktighet och ödmjukhet inför hur det verkligen är. Anden är det som finns kvar när allt som är viktigt i den här världens ögon har lagts åt sidan. När all prestige, alla sociala konventioner och alla prestationskrav har lagts åt sidan då är Anden det som finns kvar. Att be i sanning och Ande det är att våga ställa sig naken inför den Gud som känner oss alla och alldeles på riktigt vara fullständigt ärlig och sann om sig själv.

Att vara kristen är att stå alldeles naken och utsatt inför Gud Fadern i ljuset av Andens hopp och Jesu löften om att det finns en någon som tar emot oss med kärlek, nåd och barmhärtighet. Att våga tro att det finns någon som på riktigt befriar och frälser oss från allt som fjättrar oss i den här världen. Att vara buren av hoppet och löftet om att det finns en någon som på riktigt ska frälsa från oss den yttersta rädslan. Någon som ska befria oss från döden till livet. Att vara kristen är att vara en gudstillbedjare som ber i ande och sanning, som säger "Jag vet att Messias kommer” och litar på att det är sant.

När vi står där som den samariska kvinnan – med all vår tveksamhet, med vår otillräcklighet, med språkets tillkortakommanden, med medvetenheten om våra brister, med våra böners längtan efter befrielse och frälsning – då finns det en någon som möter oss med ögon fyllda av all världens kärlek. Den någon som ska ta emot oss när vi tar steget över tröskeln och lämnar den här världen för att skåda en annan och en ny verklighet. Den någon som varje dag viskar i allas våra öron – jag älskar er gränslöst, jag kommer alltid att förlåta er allt och jag lämnar er aldrig någonsin ensamma. Denna någon är ingen annan än samma Jesus som den samariska kvinnan mötte vid Sykars brunn – den nu uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus Kristus från Nasaret.

#676. Söndagen efter Nyår…

"De kom till Jerusalem, och han gick till templet. Där drev han ut dem som sålde och köpte. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han lät ingen bära något med sig över tempelplatsen. Han undervisade dem och sade: ’Står det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste.’ Detta hörde översteprästerna och de skriftlärda, och de sökte efter ett sätt att röja honom ur vägen. De var rädda för honom, eftersom alla människor var överväldigade av hans undervisning. När det blev sent lämnade de staden.” (Markus 11:15–19)

En av årets största och viktigaste högtider närmade sig – Pesach, påskfesten. En helig tid när det judiska folket högtidlighåller och firar folkets befrielse från fångenskapen och uttåget ut ur Egypten. Påskfesten påminner Israels folk om att Gud Fadern lever och verkar för sitt folk här i verkligheten som är folkets historia i tiden. Pesach är ett vittnesbörd om att Gud Fadern är evigt trofast mot sitt folk Israel.

Pesach firas fortfarande. För den som undrar om det finns ett faktiskt och konkret bevis på Guds existens så är det judiska folket ett sådant synligt bevis. Det folk som Gud Fadern sedan urminnes tider har utvalt som sitt eget finns fortfarande kvar här hos oss och med oss – till vittnesbörd om Gud Faderns existens och om Guds trofasta förbund. Det judiska folket idag är samma folk som Gud räddade och befriade från fångenskapen i Egypten. Samma folk som samlades i Jerusalem inför påskfesten när Jesus var där. Det judiska folket vittnar om Guds trofasta relation till människorna och om att Guds förbund med människorna är och förblir obrutet. Det Guds förbund som den kristna kyrkan är helt och hållet beroende av.

När Jesus gick till Jerusalem och påskfesten närmade sig då klev han rakt in i en av folkets viktigaste och heligaste högtider som påminner om att det judiska folkets Gud är den Gud Fadern som faktiskt lever. Allt detta heliga, stora och fantastiska manifesterades i Jerusalems tempel och i den ständigt pågående offerkulten som pågick där. Det var därför Jesus blev så förargad när han kom dit och såg månglarna och kommersen vid templet.

”Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han lät ingen bära något med sig över tempelplatsen. Han undervisade dem och sade: ’Står det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste.’”

Johannesevangeliet berättar om samma händelse: ”I templet stötte han på dem som sålde oxar och får och duvor och dem som satt där och växlade pengar. Han gjorde en piska av repstumpar och drev ut allesammans ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord, och till dem som sålde duvor sade han: ’Bort med allt det här! Gör inte min faders hus till en saluhall.’”

Djuren som köptes och såldes vid templet var ämnade att vara offerdjur. Affärsidkarna drog på sig Jesus ilska eftersom de hade gjort folkets gudsrelation till en affärsidé och till en verksamhet för att tjäna pengar. Detsamma gällde valutaväxlarna som tjänade pengar på pengar vid templet. Det verkade som att folket inte längre tog templets gudstjänst och vittnesbörd på allvar. Så Jesus blev förargad. Han gjorde en piska av rep och började jaga ut hycklarna och månglarna samtidigt som han slog ut pengarna på golvet och välte omkull borden de hade.

Om man söker moralisk vägledning och ställer sig frågan: ”Vad skulle Jesus ha gjort?” Då behöver man vara beredd på att svaret kan vara att man som Jesus ska göra en piska av rep och att man med rättfärdig ilska ska välta omkull bord och driva ut månglarna ur Guds hus. Jesus blev arg på den kommers och girighet som korrumperade människorna och folkets relation till Gud Fadern. Det är inte bara rimligt utan till och med påkallat att av lidelse för den kristna kyrkan som Guds hus ibland bli arg och agera med beslutsamhet i relation till orättfärdig korruption. Inte minst i vår egen Svenska kyrkan och i vår kyrkas församlingar.

Det korrupta är allt det där som vår kyrka håller på med som inte handlar om att vårda och värna folkets kristna tro och relation till vår Herre. Månglarna som gör kyrkan till en plats för sin egen vinning, för sina egna privilegier och för sin egen prestige. Gud vet att det finns åtskilligt som skulle behöva drivas ut från vår kyrkas och våra församlingars förgårdar. Så, ställ gärna frågan om vad Jesus skulle ha gjort. Men var då beredd att ta ansvar och agera om svaret är att Jesus nog skulle ha blivit förargad, gjort en piska av rep och börjat välta omkull bord för att driva ut de korrupta månglarna ur kyrkan.

”Detta hörde översteprästerna och de skriftlärda, och de sökte efter ett sätt att röja honom ur vägen. De var rädda för honom, eftersom alla människor var överväldigade av hans undervisning.”

Jesus utmanade makthavarna och deras maktfullkomlighet och de reagerade på vad han sade och gjorde. Varken religiösa eller politiska makthavare tycker om att bli ifrågasatta. Människor med makt lider ofta av vanföreställningen att just deras makt är både välförtjänt och rättfärdig. Jesus gjorde tydligt och klart att översteprästernas och de skriftlärdas makt varken var välförtjänt eller rättfärdig. Därför sökte de ett sätt att röja Jesus ur vägen. Samtidigt var de rädda för honom, eftersom folket tilltalades och överväldigades av hans undervisning. Så blir det när makthavare utnyttjar makten för sin egen skull istället för till folkets bästa och någon påpekar att det är orättfärdigt. Folket blir överväldigade av att någon äntligen säger något om det orättfärdiga som alla ser. Och makthavarna blir rädda, både för folket och för att förlora makten.

Att vara kristen i Jesu efterföljd är att ibland fatta mod och agera när maktfullkomliga människor utövar sin makt orättfärdigt. Oavsett om det gäller politiska, religiösa eller mediala makthavare. Oavsett om det är en minister, en riksdagsman, en kommunpolitiker, en journalist, en biskop, en kyrkoherde, en präst eller en kyrkorådsordförande. Vem det än är som missbrukar makt och förtroende så gör en kristen människa gott i att i Jesus efterföljd höja sin röst och gå till storms mot orättfärdigheten för att tillsammans med Jesus driva ut månglarna ur templet.

Det är vare sig enkelt eller bekvämt att ta strid mot orättfärdigheten. Priset man kanske behöver betala för att tala sant är ibland högt. Men alternativet är alltid sämre. Att låta orättfärdighet, lögner och korruption stå oemotsagda det är att låta lögnens väsen regera i världen. Konsekvenserna av det är alltid värre än de eventuella konsekvenserna av att protestera och säga ifrån.

När det blev sent lämnade Jesus och lärjungarna staden.

#675. Fjärde söndagen i Advent…

"I den sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd från Gud till en ung flicka i staden Nasaret i Galileen. Hon hade trolovats med en man av Davids släkt som hette Josef, och hennes namn var Maria. Ängeln kom in till henne och sade: ’Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.’ Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda. Då sade ängeln till henne: ’Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.’ Maria sade till ängeln: ’Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.’ Men ängeln svarade henne: ’Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son. Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.’ Maria sade: ’Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.’ Och ängeln lämnade henne.” (Lukas 1:26-38)


Det var ingen mindre än ärkeängeln Gabriel som uppenbarade sig för den judiska flickan Maria. En av de fyra änglarna som befinner sig Guds absoluta närhet. Sex månader tidigare hade ängeln Gabriel besökt Marias släkting Elisabeths man Sakarias. Gabriel sade då till Sakarias: "Jag är Gabriel som står vid Guds tron, och jag har blivit utsänd för att tala till dig och ge dig detta glädjebud." Glädjebudet han kom med då var att Elisabeth skulle bli havande med sonen Johannes, den blivande döparen. Sakarias blev tillfälligt stum av mötet med Gabriel den gången. Det gör någonting med den som drabbas av en ängels uppenbarelse, han eller hon förändras.

Det var ingen bokmärkesängel som uppenbarade sig för Maria. Gabriels namn betyder Guds kämpe. Ängeln Gabriel är en kärv och väderbiten gestalt. Han har sett universums stjärnor och planeter födas och dö i sedan skapelsens början. Han har följt mänskligheten och människorna sedan tiderna begynnelse. Gabriel har sett tider av välstånd och tider av armod, han har sett den största glädjen och den avgrundsdjupa sorgen, han har hört glädjens skratt och sett förtvivlans tårar. Han har sett människan och människor födas, leva och dö i årtusenden. Han har ögon som har sett allt som har varit och allt som ska bli. Gabriel är Guds mest pålitliga budbärare och den ängel som anförtros de viktigaste uppgifterna i Guds relation med människan. Sådan är ängeln Gabriel som uppenbarade sig för Maria med orden: "Var hälsad du högt benådade."

Maria blev förskräckt förstås. Gabriel vet att hans blotta närvaro skrämmer slag på människor. Med Gabriel manifesteras och uppenbaras Guds absoluta närvaro i människans närhet. När uppenbarelsen av Guds närvaro händer här i tiden som är vårt livsutrymme då blir den som drabbas ofta mer eller mindre rädd. Därför att Guds uppenbarelse är något radikalt annorlunda och dittills okänt som bryter in i den här verkligheten vi känner som vår. Uppenbarelsen av Guds närvaro drabbar som ingenting annat och är därför alltid lite skrämmande. Därför började Gabriel med att säga: "Var inte rädd Maria."

Guds ängel kände henne vid namn och han berättade att Maria har funnit nåd hos Gud. Att finna nåd hos någon det är att bli och vara villkorslöst accepterad och älskad, utan förutsättningar eller krav. Oavsett eventuella meriter, gärningar eller prestationer. Nådens väsen är sådant att nåden aldrig kan förtjänas. Nåden visas och ges utan att kunna vara förtjänad. Nåden är den sanna kärlekens yttersta konsekvens och uttryck. Den villkorslöst öppna famnens kärlek som accepterar människan som älskad utan krav på motprestation.

Maria fann nåd hos Gud, hon var omsluten av Guds villkorslösa kärlek som gavs åt henne utan förväntningar eller krav på meriter, gärningar eller prestationer. Och hon fick av Gabriel veta något om sin egen framtid. Gabriel som har sett allt som har varit och allt som ska bli lät Maria veta sin egen framtid. Oerhört! Att känna till sin egen framtid är kanske en än mer skrämmande tanke än att inte veta.

Maria fick av Gabriel veta innehållet i sin framtid och hon fick också veta att framtidens innehåll är bortom hennes kontroll. Hon skulle bli gravid och hon fick av Gabriel veta vad som väntade i det kommande barnets framtid. Gabriel sade att barnet var ämnat för stora ting. Stora och viktiga uppgifter låg i framtiden för det barn som ännu inte var fött. Barnet som skulle heta Jesus – han som räddar.

Gabriel använde storslagna ord om den ännu ofödde Jesus. Han skulle vara den högstes son som skulle härska över ett evigt rike vars välde aldrig ska ta slut. Allt detta sade han till Maria som fram tills bara en kort stund tidigare var hemma ensam och skötte sitt i lugn och ro. Man kan kanske tänka sig att det var en ganska omtumlande och överväldigande upplevelse. Men Maria var en ung och klartänkt kvinna med integritet och ryggrad. Maria lyssnade på vad Gabriel sade och svarade: "Hur ska allt det där gå till?"

Gabriel förklarade att barnet skulle bli till med Guds Heliga Andes kraft. Skaparkraften som förmår att skapa liv ur ett ingenting. Nästan som för att övertyga Maria om att det faktiskt var sant berättade Gabriel för henne om att Elisabeth också skulle bli mamma tack vare att inget är omöjligt för Gud. Därefter tog Maria emot sin kallelse och sin uppgift med sina välkända ord: "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt." Maria skulle bli och vara Guds egen mor, här i den här världen och verkligheten där vi lever rör oss och är till.

Den unga judiska flickan Maria fick inte välja, hon hade inget val när ängeln Gabriel gav henne hennes livsuppgift. Hon blev utvald, men hon fick inte välja. Maria utvaldes inte tack vare eller på grund av någonting hon hade gjort. Hon blev utvald till vittne för världen och mänskligheten av nåd för att hon var den hon var. En judisk flicka i det judiska folket. Hon tog emot budskapet, kallelsen och den hisnande livsuppgiften och hon gjorde den till sin. Jesus skulle födas till att vara en jude bland judarna.

Maria skulle komma att bära sitt barn som så många unga kvinnor före och efter henne. Hon skulle föda honom, linda honom och lägga honom i en krubba ute på ett fält under en bar och stjärnklar himmel. Det skulle inte ens finnas något stall. Pojken skulle komma att växa upp och han skulle visa sig vara en någon som var så mycket mer än en vanlig judisk pojke. Han skulle komma att leva, dö och uppstå. Han skulle visa sig vara Gud själv inkarnerad i mänsklig gestalt till frälsning för världen och alla människor. Men allt det där låg ännu i den okända framtiden för Maria när hon satt där omtumlad av vad hon just hade fått höra. Hon tog ängeln Gabriels ord till sitt hjärta och begrundade dem.

#674. Andra söndagen i Advent…

"Han lät dem höra en annan liknelse: 'Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.' Han använde också en annan liknelse: 'Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.' Allt detta sade Jesus till folket i liknelser, och han talade enbart i liknelser till dem." (Matteus 13:31-34)

När man talar om viktiga saker då är tydlighet alltid att föredra framför otydlighet. Därför är det ibland lite påfrestande när Jesus använder liknelser istället för att tala klarspråk. Bristen på tydlighet kan vara lite irriterande. Samtidigt är Jesu liknelser uppmuntrande. Jesus förväntar sig att vi ska kunna förstå vad han säger och förstå vad han menar. Med sina liknelser utmanar och uppmanar Jesus oss att tänka tillsammans om svårförklarliga ting.

Finns det någonting som är svårförklarligt så är det väl tanken på och föreställningen om himmelriket. Vad i hela friden är himmelriket för någonting? Himmelriket är ju allt och ingenting. Himmelriket är ju överallt och ingenstans. Himmelriket är här och nu, ännu inte och sedan. Himmelriket är våra samlade förhoppningar och vår längtans riktning. Himmelriket är Guds fullbordade framtid som med Guds uppenbarelses mirakel bryter fram i vår tid här och nu men ännu inte och vid tidens slut.

Jesus använde liknelser för att tala om detta himmelrike som undslipper sig fångenskapen i våra ord. Han sade att himmelriket är som ett senapskorn som läggs i åkern för att bli ett träd som rymmer många och mycket. Senapskorn är små, men senap är inte och blir inte ett träd. Det senapskorn som blir ett träd finns inte. Senapsväxter är på sin höjd en buske. Några senapsträd har ingen sett. Tanken snubblar.

Men kanske är det en del av poängen. Att himmelriket inte är helt begripligt, för att det är så annorlunda jämfört med allt annat vi känner till. Att himmelriket manifesteras på ett sätt som vi inte kan föreställa oss. Att Guds rike är så radikalt annorlunda att det trotsar våra föreställningar om tillvaron och verkligheten. Att himmelriket inte är begränsat av vår kunskap om hur världen är beskaffad. Himmelriket är som ett senapskorn som kommer att växa på ett oväntat sätt som vi inte kan föreställa oss. Guds rike är större än vad vi kan föreställa oss och rymmer mer alla våra förväntningar.

Jesus sade att himmelriket även är som en surdeg. Det säger något att Jesus liknar himmelriket vid enkla och vardagliga saker. Han liknar inte himmelriket vid något storslaget, märkvärdigt eller oåtkomligt. Senapskorn och surdeg, vardagliga saker som alla känner till och alla har tillgång till. Himmelriket är lika nära och lika tillgängligt som vardagen i sig.

En surdeg är ett levande väsen – miljoner små jästbakterier gör surdegen till något levande. En surdeg lever, rör sig och är till. En surdeg tar aldrig slut. När näring tillförs degen så växer den till. Man kan ta en del av surdegen för att baka bröd som blir näring för människor. Det bakade brödets bordsgemenskap stärker mänskliga gemenskaper. Att bryta bröd tillsammans har sedan urminnes tider varit grundbulten i mellanmänskliga relationer och gemenskaper. Surdegen är en aldrig sinande källa till näring för båda mänskliga kroppar och mänskliga gemenskaper.

Att himmelriket är som en surdeg betyder att himmelriket är levande, något som ger näring och stärker gemenskapen mellan människor. Ett himmelrike som är som en surdeg tar aldrig slut. Det förmeras ständigt och är en evighetens näringskälla för hela mänskligheten och för alla människor.

Himmelriket är som ett senapskorn och som en surdeg. Himmelriket är vardagligt närvarande, så nära att det kommer oss till mötes i varje blivande ögonblick. Himmelriket är aldrig längre bort än ett andetag. I varje blivande ögonblick befinner vi oss i himmelrikets tillväxtzon. Himmelriket växer som ett oväntat träd och förmeras som en jäsande surdeg här och nu. Alldeles nära var och en.

Himmelriket pockar på vår uppmärksamhet för att vi ska vara himmelrikets vittnen i världen. Med sina liknelser gav Jesus oss uppgiften att vittna om det kommande och samtidigt redan nu närvarande himmelriket. Det är vår uppgift som kristna att berätta för världen och vittna om att Guds rike är så nära att det redan är här.

Likt senapskornets träd kan vår kristna tro växa sig större än vi trodde var möjligt. Vår kristna tro behöver få växa som en trädkrona mot himlen så att andra ser den. Så att andra människor likt himlens fåglar vill bygga bo dess krona. Guds kärlek, nåd och barmhärtighet jäser som en surdeg i den kristna kyrkan, så att vår gemensamma kristna tro ska förmeras och sprida sig till andra.

Så låt oss vittna om Jesus så att världen kan tro, var och en på sitt sätt i sina sammanhang. Låt oss gå ut bland våra systrar och bröder i Advent och Jul och vara kristna på ett sådant sätt att de människor vi möter också vill vara det.

#673. Domssöndagen…

"När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ‘Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ‘Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ‘Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ‘Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ‘Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ‘Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.” (Matt 25:31-46)

När Jesus predikar som han just har gjort då blir det gärna lite jobbigt. Att mänskligheten ska bli som får och getter som ska sorteras i olika fållor, att människor en gång ska sorteras som boskap på den yttersta dagen, det är en svårsmält liknelse. Den liknelsen är lite svår att få ihop med tanken på och budskapet om Guds kärlek, nåd och barmhärtighet. Inte minst blir liknelsen svår att få ihop med tanken på Guds förlåtelse av våra synder. Den liknelsen har dessutom en ganska bitter historisk bismak. Det är ju precis så vi människor så ofta har gjort mot varandra – sorterat upp oss själva, andra och varandra i "vi" och ”dem”, i godkända får och i fördömda getter. Det har aldrig blivit särskilt bra.

Jesus liknelse handlar om den yttersta tiden, när tiden tar slut och den slutliga domen ska falla över mänskligheten och människorna. Alltför ofta i historien har den tanken tillämpats praktiskt av världens ondsinta makthavare, med förödande resultat. Att människorna ska delas in i får och getter för att dömas olika är i ljuset av den historiska eftertankens kranka blekhet en provocerande liknelse.

Jesus liknelse inskärper den kristna trons allvar i relation till livet och döden. För att vi ska förstå att kristen tro – allt det här med att tycka och tro sig ha en relation till Gud Fadern genom Sonen i Anden – faktiskt är någonting som är på allvar och på riktigt. För att vi ska förstå att kristen tro är något som förpliktigar och som ställer vissa krav.

Vi behöver förstå att det faktiskt spelar roll hur vi lever våra liv som kristna människor. Jesus liknelse är skarp för att vi ska förstå allvaret. Det spelar roll på vilket sätt vår inre kristna tro och övertygelse manifesteras i våra yttre synliga liv. Vi har ett faktiskt och verkligt ansvar för hur vi lever som kristna med andra och varandra. Om vi nu faktiskt menar att vi med vår kristna tro har en relation till den Gud som lever. Kristen tro har ett inneboende etiskt imperativ, en etisk och moralisk uppmaning, som ingen som kallar sig kristen kan bortse från. Uppmaningen att 'älska din nästa som dig själv' är inte några tomma ord utan någonting som är på allvar och alldeles på riktigt, här och nu.

Visst, det är i praktiken omöjligt att helt och hållet i alla sammanhang tillämpa liknelsens etiska och moraliska ideal. Vem av oss går ständigt uppfylld av en obefläckad nästankärlek till våra medmänniskor i hjärtat? Vi känner väl alla till våra egna brister och tillkortakommanden, vårt högmod och vår egoism. Jesus vet att vi misslyckas med att leva upp till idealen han ger oss med sin liknelse. Ingen av oss förmår att mätta världens alla hungriga. Ingen av oss kan släcka all världens törst. Ingen av oss förmår att värna om världens alla hemlösa. Ingen av oss kan klä alla nakna eller besöka alla sjuka. Få av oss som är här har väl ens varit inne i ett fängelse. Ännu färre av oss har haft möjlighet att av ren medmänsklig kärlek och omtanke besöka världens alla fängslade. Vi kommer alltid till korta inför lagens krav.

Jesus gav oss sin liknelse en kort tid före sin egen död på korset. Det drog ihop sig för honom. Liknelsen om fåren och getterna är ett av Jesus sista tillfällen att här i tiden försöka få oss att förstå att allt han har sagt och gjort är på allvar och att alltihop handlar om den här världen och den här faktiska verkligheten. Jesus hela liv, hans gärningar, hans död och uppståndelse handlar inte om en tänkt låtsasvärld någon annanstans.

Allt som handlar om vad Jesus har gjort och om vem han är handlar om det här levande livet som vi lever tillsammans i den här faktiska verkligheten. Han driver fram poängen att vår kristna tro behöver manifesteras och synas i våra liv i relation till andra och varandra här och nu. Vi behöver bry oss om andra och varandra och med vårt sätt att vara vittna om att vår egen och kyrkans kristna tro faktiskt är på riktigt och spelar roll för världen och för våra liv. Vår kristna tro behöver ta kroppslig gestalt i konkret omtanke och omsorg om de omkring oss som på på olika sätt hungrar, törstar, är sjuka eller fängslade.

Tillsammans och gemensamt behöver vi vara den kristna kyrkans vittnen genom att försöka att göra lite mer för andra och varandra, även om vi alltid kommer att komma till korta i relation till de etiska och moraliska idealen. Idealen finns där för att leda oss åt rätt håll. Låt oss göra vad vi kan och vittna om kyrkans kristna tro med vad vi säger och gör – i förvissning om att vi inte kan, och med tillit till att vi inte behöver, åstadkomma vår egen frälsning med våra gärningar. Och låt oss nu, denna Domssöndag, vända oss till vår Herre och be.

Vi vänder oss till dig, vår Herre och Gud, och ber dig om hjälp. Fyll oss med kraft så att vi orkar och förmår att ta vårt ansvar. Var till vårt stöd och vår tröst när vi kommer till korta. Stärk oss i vår kristna tro så att vi efter bästa förmåga kan bistå, stödja och hjälpa våra systrar och bröder på de sätt som du vet att de behöver. Fader, hjälp oss att lita på att Sonen med sin uppståndelse från döden vann allas vår rättfärdighet inför dig. Hjälp oss att tro på dina löften om mänsklighetens frälsning i, med och genom Jesus Kristus. Fyll oss med din Heliga Andes frimodighet och glädje. Påminn oss om att du omsluter oss med all din kärlek, nåd och barmhärtighet varje dag här i livet och på den yttersta dagen. Utgjut din Heliga Andes tro, hopp och kärlek över oss så att vi förmår att vittna om dig med våra liv. Om detta ber vi dig i Jesu namn. Amen

#672. Tjugofjärde söndagen efter Trefaldighet…

”När han sedan satt på Olivberget och lärjungarna var ensamma med honom kom de fram och sade: ’Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet för din återkomst och för tidens slut?’ Jesus svarade: ’Se upp så att ingen bedrar er. Många kommer att uppträda under mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall bedra många. Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten. Se till att ni inte låter skrämma er. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter den andra. Allt detta är början på födslovärkarna. Då skall man utlämna er till att plågas och dödas, och alla folk skall hata er för mitt namns skull. Då skall många komma på fall och ange varandra och hata varandra. Många falska profeter skall framträda och bedra många. Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad. Och budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan skall slutet komma.’” (Matteus 24:3-14)

Säg oss när det skall hända. Vad blir tecknet för din återkomst och för tidens slut? Lärjungarna var som vi. De levde sina liv som vi och ställde samma frågor om livet som vi. Lärjungarnas frågor är våra frågor. Vem av oss frågar inte om framtiden ibland, som lärjungarna gjorde? Hur ska det bli med framtiden, i den ännu okända dimensionen av livet och tillvaron som ständigt undslipper vår kontroll? Vi gör våra tappra försök att skapa en illusion av kontroll över den okända framtiden. Vi fyller våra kalendrar och almanackor med möten, händelser och förhoppningar om att vi i alla fall har lite kontroll över den tid som ännu inte har blivit till. Men den illusionen håller inte riktigt ihop. Så, tillsammans med lärjungarna, söker vi efter tecken som kan ge en föraning om hur det ska bli.

Ibland sträcker sig tanken så långt den kan mot det okända och ställer frågor om tidens slut. 'När ska tiden ta slut?' är ju en fråga om när ska min tid ta slut. När kommer stunden då jag ska förlora mig själv i tiden? Att vi med lärjungarna samtidigt frågar efter tecken på Jesu återkomst handlar ju om att vi i ljuset av vår egen förgänglighet famlar efter hoppet om att det ska finnas någonting mer än ingenting när vår tid i den här tiden är ute. Vi hoppas att Jesu löften ska uppfyllas, det är ju därför vi är kristna. Jesus lovade att Guds rike ska manifesteras i världen. Guds rike skulle komma så snart att lärjungarna fick uppfattningen att det skulle bryta in i världen i deras livstid. Jesus förkunnade Guds rikes ankomst, men det var kyrkan som kom och nu sitter vi här mitt i tiden med våra frågor om hur det egentligen ska bli.

Se upp så att ingen bedrar er. Många kommer att uppträda under mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall bedra många. Många falska profeter skall framträda och bedra många. Hur många bedragare och falska profeter har världen inte sett genom historien? Hur många har inte i olika tider och på olika platser utgett sig för att vara världens och mänsklighetens frälsare? Det finns i historien ingen brist på sådana som på olika sätt har menat sig vara den messias som ska bringa frälsning och befrielse till världen. Medlen, verktygen och vägarna har varit många och olika – politiska ideologier, myter om pengar, framgång och berömmelse och en aldrig sinande ström av bedrägerier. Hur många självtitulerade profeter och världsförbättrande befriare har inte sagt sig ha det slutliga svaret på livets och mänsklighetens alla svåra frågor? Hur ofta har inte resultatet varit katastrofalt?

Ingenting är nytt under solen. Martin Luther såg att alla människor har en gud men att den gud som människorna har inte alltid är den Gud som faktiskt lever: ”Vad menar man egentligen med att ha en Gud, och vad innebär begreppet Gud? Svaret är följande: din Gud kallas den eller det som du tar din tillflykt till när du är i nöd. Att ha en Gud är alltså inget annat än att av hjärtat förtrösta och tro på den eller det som man sätter högst i tillvaron. Som jag ofta har sagt är det bara våra hjärtans förtröstan och tro som avgör vad vi har för Gud eller avgud.” Vi ska inte låta oss bli bedragna av falska profeter, falska messiasgestalter eller av falska gudar.

Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten. Se till att ni inte låter skrämma er. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter den andra. Allt detta är början på födslovärkarna. Det är bara att ta del av de dagliga nyheterna så förstår man att vi lever i födslovärkarnas tid. Men människan och mänskligheten har alltid levt i den yttersta tiden. Finns det någon tid i mänsklighetens historia när det inte hördes stridslarm och krigsrykten? Någon tid när folk inte har rest sig mot folk och rike mot rike? Har det någonsin funnits en tid utan hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra? Födslovärkarnas tid är nu och så har det alltid varit. Vi lever ständigt i närheten av tidens slut, alldeles vid tidens yttersta gräns. Varje andetag är det sista, tills vi får ett nytt. Men vi ska inte låta oss skrämmas. Det är ännu inte slutet.

Då skall man utlämna er till att plågas och dödas, och alla folk skall hata er för mitt namns skull. Då skall många komma på fall och ange varandra och hata varandra. Kristna har plågats och dödats i alla tider för att de har vittnat om Evangeliet och om Jesu löften. Det kristna Evangeliets radikala budskap om Guds kompromisslösa förlåtelse, om människornas frälsning och om uppståndelsens befrielse från döden är provocerande i en värld där vedergällning, hämnd och ond bråd död betraktas som vedertagna sätt att hantera livet. Kristen tro står i ständig opposition mot sin samtid och vittnar envist om att verkligheten ser ut på ett annat sätt än den värld som vi har framför oss här och nu. Den här världens makter har alltid hatat att bli ifrågasatta och påminda om att de – i ljuset av Jesu uppståndelse och i kraft av Guds rikes fullbordade framtid – redan har förlorat den kosmiska kampen. Den kristna kyrkans inre konflikter är heller inget nytt. Har vi någonsin varit helt sams?

Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Det är inte lätt att envist hävda att vi ska sträva efter förlåtelse och försoning i en värld som slits sönder av konflikter och krig. Kärleken kallnar snart i skuggan av de ryska illgärningarna i Ukraina, av islamisternas orättfärdiga angrepp på Guds folk Israel och av allt annat elände som frodas runt om i vår fallna värld. Det är svårt att inte bli kall, hård och hämndlysten när så mycket ondska har fritt spelrum och sprider så mycket elände omkring sig.

Men den som håller ut till slutet skall bli räddad. Och budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan skall slutet komma. Att hålla ut till slutet är att envist hålla fast vid den kristna trons hopp och löften trots allt. Trots att världen ser ut som den gör. Trots att det finns oräkneliga anledningar att förtvivla. Att hålla ut till slutet är att tro och att på något sätt ha en förvissning om att den kristna trons tunna halmstrå ska visa sig vara hållfast som en stålvajer. Budskapet om Guds rike ska förkunnas och bli till vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma, sade Jesus.

Jesus svarade aldrig på lärjungarnas fråga. De frågade: ’När ska det hända?’ ’Sedan’ är inte ett svar på frågan ’när?’ Lärjungarna stod kvar lika undrande som när de först ställde frågan. Inte heller vi får några klara och tydliga svar på våra frågor om när, var och hur tidens slut och Jesu återkomst ska komma att bli. Kanske finns det en vishet i Jesus svar som inte är något svar. Kanske är svaret en uppmaning till att vi ska ägna oss åt leva livet som vi har här och nu, istället för att fundera på tidens när, var, hur och sedan. Framtiden är fördold bakom en barmhärtig slöja av ovisshet. Det enda vi kan göra är att leva våra liv i tillit till och i förtröstan på att den kristna trons hopp och löften är sanna, utan att veta hur det ska bli. Om det är det enda vi kan göra så är det kanske också det enda vi ska göra.

#671. Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet…

”’Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.’ När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna. Då sade han till dem: ’Se på allt detta — sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.’” (Matt 23:37–24:2)

Varken världen eller den kristna kyrkan uppskattar Guds profeter, budbärarna som Gud sänder ut i världen och in kyrkan för att förkunna dom och omvändelse. Guds sanna profeter har alltid förkunnat sådant som vare sig världen eller kyrkan egentligen vill höra. Världen och kyrkan har i alla år varit alltför självupptagna för vilja lyssna på den som påstår att vägarna som världen och kyrkan har slagit in på leder till fördömelse och att det krävs omvändelse av både världen och kyrkan.

Guds profeter förkunnar att världen och kyrkan behöver vända om från sin egocentriska självupptagenhet för att istället vända sig till den levande Guden som har skapat och som upprätthåller allt. Världen har helt enkelt slagit ihjäl Guds profeter för att få tyst på dem och kyrkan stenar dem med tystnad och har slutat att lyssna på dem. Så att både världen och kyrkan ska kunna fortsätta att vara självupptagna.

Vår Herre har alltid försökt att samla sitt folk omkring sig, som hönan samlar sina kycklingar. Men människan, världen och inte minst den kristna kyrkan har alltid varit envist bångstyriga. Genom århundradena har människan, världen och kyrkan vägrat att vända om från sin självupptagenhet. Världen och kyrkan vägra konsekvent att vända sig till Gud Fadern med tillit, förtroende och förtröstan. Inte ens för Gud finns det någon anledning att stanna kvar i en relation som inte är ömsesidig. Så huset har lämnats tomt. Templet, Guds boning och platsen för manifestationen av Guds uppenbarelse i folket närhet är övergiven och tom. Det är en plågsamt sann bild av vår tids avkristning av samhället i stort och i vissa fall av den inre avsakraliseringen av kyrkan själv. Guds närvaro har lämnat folkets närhet och Guds hus är tomt.

Jesus sade att Gud inte skulle ge sig till känna i folkets närhet igen förrän folket gemensamt hade vänt om från sin självupptagenheten, för att istället förenas tro och gemensamt uttrycka sin tillit till Gud Fadern med orden ’Välsignad är han som kommer i Herrens namn.’ Det vill säga, för att Gud ska ge sig till känna i vår närhet så behöver vi vända om från vår självupptagenhet och gemensamt bekänna oss till den kristna tro som menar att Jesus är den som kommer i Herrens namn. Det är vår del av ansvaret för förbundets villkor. Förbundet mellan Gud och Guds folk är ett ömsesidigt åtagande. Vi har ett ansvar för vår del av människans, kyrkans och världens relation till  Gud Fadern.

Här, i den här lilla kyrkan, har människor tagit sitt ansvar och samlats för att bekänna ’Välsignad är han som kommer i Herrens namn’ i snart två hundra år. Den här kyrkan har varit Guds hus i nästan en tiondel av den kristna kyrkans livstid. Här har Jesus uppenbarat sig och väckt tro i människors hjärtan år efter år. Här har den kristna kyrkans tro och traditioner förts vidare av människor till människor, från generation till generation. Kyrkan lever när vi traderar vidare det vi har fått av dem som har gått före oss. Att tradera är att ha något att berätta för någon som lyssnar. Att föra vidare berättelser som vi har fått till andra. När vi på så sätt är en levande kristen gemenskap då är huset inte tomt. Då är Jesus närvarande här mitt ibland oss alldeles på riktigt.

I närmare tvåhundra år har en liten del av den världsvida kyrkan samlats här i Djurgårdskyrkan. Vi samlas här i gemenskap med alla dem som har gått före oss. En dag ska våra framtida kristna syskon samlas här. De ska sjunga psalmer och be tillsammans som vi. De ska lyssna till Guds ord, dela livet och den kristna tron som vi. De ska glädjas över gemenskapen som de har med varandra. Och de ska minnas oss och berätta för varandra om oss. Då är vi dem som har gått före. En dag, efter ytterligare en tid, ska allt brytas ner. Jesus sade: ’Se på allt detta — sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.’ En dag kommer människor att gå förbi ruinerna av Oscarskyrkan på andra sidan Djurgårdsbron. De ska se ruinerna och säga ’här fanns en gång en kristen församling.’ Ty allt är förgängligt. Allt ska brytas ner. Det enda som verkligen består genom tid och rum är Guds ord och Guds löften.

Men det här är vår tid. Just det här är vår plats i den kristna kyrkans stora och levande tradition. Tillsammans är vi en liten pusselbit i den kristna kyrkans långa och fantastiska berättelse. Många har gått före oss och många ska komma efter oss. Just här och just nu är vår tid och vår plats i den stora berättelsen om Gud Faderns relation med sitt folk, med mänskligheten och med sin skapelse.

Javisst, allting här är förgängligt och allt ska förgås. Men vi har vår stund på jorden. Det levande livet här och och nu och med varandra. Och vi har den kristna trons hopp och löfte om att var och en och alla har en plats i det eviga livet i Guds fullbordade framtid. En dag ska vi alla upptas i Faderns och Sonens och Andens ständigt pulserande och livgivande liv. Ett liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd. Det levande livet här och nu, och det eviga  livet i ljuset av Guds löften är samma liv. Det är stort och det är mycket vackert.

#670. Tacksägelsedagen…

”Under sin vandring mot Jerusalem följde han gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ’Jesus, mästare, förbarma dig över oss!’ Då sade han till dem: ’Gå och visa upp er för prästerna!’ Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ’Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?’ Och han sade till mannen: ’Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.’” (Lukas 17:11–19)

Jesus befann sig i gränsområdet mellan Galileen och Samarien, vid gränsen mellan vi och dem. Relationen mellan judarna i Galileen och samarierna i Samarien var långt ifrån vänskaplig. En gammal infekterad religiöst definierad konflikt gjorde att de både folken höll sig ifrån varandra. Jesus befann sig i utkanten av Israels domäner i närheten av samarierna, som man inte skulle beblanda sig med.

Där mötte han en grupp med tio stycken spetälska. Förutom att spetälska var en svår sjukdom så var den stigmatiserande. Sjukdomar betraktades som någon form av rimliga Guds straff för synder som de sjuka gjort sig skyldiga till. Därför betraktades de spetälska som rituellt orena, de förkastades och stöttes ut ur den sociala gemenskapen. När de tio spetälska mötte Jesus då höll de sig på avstånd för de visste att de inte fick komma nära. De ropade: ’Jesus, mästare, förbarma dig över oss!’

Bara det att de spetälska tilltalade Jesus var ett brott mot de sociala reglerna. Åtminstone en av dem var samarier och en sådan kunde, skulle och fick inte ha någon relation till en jude som Jesus. Men de hade ett hopp om det fanns hjälp att få och att Jesus både kunde och ville hjälpa dem. Så de ropade. De bad inte om bot och bättring, det inte fanns någon bot mot spetälska. De bad om att Jesus skulle förbarma sig över dem, att han skulle visa dem medlidande. Det vill säga att han inte skulle fördöma och förkasta dem i enlighet med de sociala reglerna.

Jesus svarade: ’Gå och visa upp er för prästerna!’ Som spetälska, rituellt orena och förkastade skulle de aldrig kunna komma i närheten av vare sig tempelplatsen eller prästerna som var där. Det visste de förstås, men de gick ändå. Och på vägen ditt skedde miraklet. Deras sjuka kroppar blev friska mot alla odds. De blev kroppsligen rena från sjukdomen och med det blev de rituellt rena från den synd de antogs ha gjort sig skyldiga till.

Jesus förbarmade sig över de spetälska. Han dömde dem inte i enlighet med de bland människor rådande sociala och religiösa reglerna. Han botade dem från deras deras kroppsliga sjukdom och med det renade han dem från tecknet på deras synd och orenhet. Jesus gjorde det utan förväntan eller krav på någon motprestation. Boten och helandet var gratis – gratia, av nåd allena.

Jesus mirakel vittnar om Guds rike, om Guds fullbordade framtid. Alla Jesus mirakel är glimtar av Guds rikes framtid som ska bli och som samtidigt redan är. Miraklen vittnar om att Jesus löften om befrielse, frälsning och livets seger över döden är infriade i Guds rike, där människans och mänsklighetens frälsning och befrielse från döden är ett fullbordat faktum. Redan nu och ännu inte.

Guds rike, där livet inte längre rinner ifrån oss som sand mellan våra fingrar. Där och när du, jag och vi tillsammans med alla människor ska få bli och vara de som vi i Guds ögon är ämnade att vara. Helade människor. Hela människor. Befriade och frälsta människor. Helt och hållet burna av och i Guds oändliga kärlek, nåd och barmhärtighet i en evighetens tid som sträcker sig mot oändligheten. Allt som nu är trasigt ska få bli helt.

En av tio vände tillbaka för att tacka Jesus. Han var en samarier, en av de där som inte kunde, fick eller skulle beblanda sig med vare sig Jesus eller någon annan jude. Han förstod förmodligen att han hade fått ta emot en nåd som trotsade de religiösa och sociala reglerna. Enligt de reglerna var han inte värdig någon nåd. Han var den enda av dem som insåg att nåden och barmhärtigheten som Jesus hade visat var något att vara tacksam för.

Hur kommer det sig att vi så sällan eller aldrig tackar vår Herre för nåden och barmhärtigheten? Guds nåd handlar ju inte alltid om stora saker som att bli botad från en sjukdom. Guds nåd och barmhärtighet kommer oss till godo i stort och smått varje dag. Bara det att vi lever, att vi existerar, att vi finns här tillsammans och förnimmer verkligheten omkring oss, det är kanske den mest fantastisk nådegåvan av alla.

Vi blandar gärna in Gud när det gäller frågor om livets möda och svårigheter, men sällan eller aldrig när det gäller livets glädjeämnen och välsignelser. Vi ifrågasätter gärna Gud i ljuset av livets svårigheter. När något är svårt då ligger det nära till hands att ifrågasätta varför Gud låter det ske. Men nio gånger av tio tackar vi inte vår Herre för att en svårighet har funnit sin lösning. Varför gör vi så sällan som den där tionde och stannar upp, vänder om och tackar vår Herre och Gud för nåden som visats oss?

Idag lär vi oss tre saker. För det första lär vi oss något om vem Gud är. Gud Fadern är en någon som vill människan och människor väl. Jesus är Sonen som manifesterar Gud Faderns kärlek, nåd och barmhärtighet i Andens relation till oss människor. Guds barmhärtighet i, med och genom Jesus trotsar mänskliga regler och sociala föreställningar.

För det andra lär vi oss något om vad Jesus mirakel handlar om. Jesus mirakel är ögonblicksbilder av hur det ska bli och vara i Guds rike och Guds fullbordade framtid. Jesus mirakel vittnar om att i Guds rike är mänskligheten människan och människor frälsta och befriade från förgänglighet, sjukdom och död.

För det tredje lär vi oss något om människan och oss själva. Nio gånger av tio så går Guds nåd och barmhärtighet oss förbi. Vi uttrycker tacksamhet för en tiondel av all den kärlek och barmhärtighet som Gud Fadern genom Sonen av nåd dagligen visar oss människor.

Vi lär oss också att Gud Fadern i, med och genom Sonen inte heller dömer oss för vår bristande tacksamhet. Även vår bristfälliga tacksamhet omfattas av Guds kärlek, nåd och barmhärtighet, som ständigt är större och mer omfattande än vad vi ofta tror eller tycker. ’Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?’ Och han sade till mannen: ’Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.'

#669. Fjortonde söndagen efter Trefaldighet…

”Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.” (Johannes 7:9-11)

Jesus bad för oss till Fadern i Anden. Jesu bön är som en Guds inre dialog, ett inre samtal i det innersta av Guds treeniga väsen. Sonen adresserade Fadern i Anden till förmån för oss. Med sin bön drar Sonen in människan och mänskligheten i den treeniga Gudens innersta, levande och livgivande dialog med sig själv. Människan adresseras av det levande och livgivande Guds ord som i varje ögonblick skapar livet i sig, alla som lever och allt som är.

Jesus bad för oss, som Fadern har gett till Sonen genom att skapa oss i den skapelsens värld och verklighet som är Sonens eget livselement. Jesus kastade om ordningen för hur vi ofta tänker oss vår egen och människans relation till Gud. Vi tänker ofta att skapelsen, mänskligheten och verkligheten skapades och fanns först och att Sonen därefter inkarnerades och blev till inom skapelsens ram. Men Jesus vände på alltihop när han sade: ”Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina.” Sonen fanns till i Guds treenighet före skapelsen och före den tid då människorna blev till som Faderns gåva till Sonen. ”Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt” sade Jesus när han vände sig till Fadern och bad för oss i Anden. Fadern och Sonen i Guds väsen är likställda och jämställda.

”Jag har förhärligats genom dem” sade Jesus och pekade med orden på dem som har sett, hört och följt honom. Sonen förhärligas av och genom dem som ser hör och tror att Jesus är den han utger sig för att vara – att han är den hypostas och manifestation av Gud själv som hör den skapade verkligheten till. Jesus förhärligas av och genom den kristna kyrkans vittnesbörd.

Tiden för Sonens manifestation i Jesu gestalt led mot sitt slut i samband med att han bad för oss. Han var på väg någon annanstans för att leva på något annat sätt. ”Jag är inte längre kvar i världen” sade han. Han visste att den tid han hade kvar med lärjungarna var kort och att prövningarna skulle bli stora för dem som ser honom framför sig som den han är. ”De är kvar i världen och jag kommer till dig” sade han. Lärjungarna blev kvar och vi är kvar här i den skapelsens värld och verklighet som är vårt livselement och vårt livsutrymme i tiden. Sonen skulle förenas med Fadern och han skulle lämna kvar de troende i en förändrad värld och verklighet som skulle bli svår att leva i. Så blev det och så är det fortfarande.

”Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig” bad Jesus. Han vände sig till Fadern som är helig i betydelsen att han är  okränkbar och bortom räckhåll för oss som är kvar här i skapelsens värld, som i sin tur är omgärdad av och begränsad i tiden. Men Sonen når Fadern med sin bön, ty Sonen och Fadern är av samma väsen. Tillsammans manifesterar de ett treenighetens väsen som överskrider tidens och rummets begränsningar. Om eller när vi i all vår mänskliga litenhet ber till Fadern med Sonen i Anden då förenas vi, på Jesu löfte, med den livgivande dialogen som ständigt och evigt pågår i Guds innersta treeniga väsen. Där bevaras vi i Faderns och Sonens och Andens namn. Där och då berörs vi av Gud själv.

Vi är delar av en stor mänsklighet som lever i tiden och mänskligheten i sin helhet är Guds egen skapelse. När tiden är fullbordad, när Guds avsikt med skapelsen är fulländad och tidens slut inträder då står mänskligheten i alla sina enskilda beståndsdelar slutgiltigt och gemensamt inför sin skapare. Vi vill gärna tro att vårt eget jag är det centrum kring vilket universum kretsar. Ibland lever vi som med en övertygelse om att mitt eget jag är den enda av betydelse som finns. Men Faderns skapelse är skapelsen av alla som har varit, alla som är och alla som ska bli. Då ska vi stå där som en enda mänsklighet. Ingen enda människa kan falla utanför den mänsklighet som är Faderns skapelse. Jesus ber att Fadern ska hjälpa oss att förstå att det är så när han ber ”så att de blir ett, liksom vi är ett.”

Det finns ingen åtskillnad mellan Faderns och Sonens liv i Anden. Det borde inte finnas någon åtskillnad mellan oss människor som lever i den Faderns skapelse som är Sonens livsutrymme. Det liv som vi har att leva tillsammans här är oss givet av det Andens levande och livgivande liv som är relationen mellan Fadern och Sonen. Om vi är kristna och verkligen tror att Jesu bön är sann, om vi faktiskt tror att världen är beskaffad på det sätt som Jesu bön vittnar om, då behöver vi försöka att leva som om det faktiskt är sant att det är så. Det behöver märkas på oss att vi är kristna. Vi behöver öva oss på att betrakta andra och varandra som jämlika inför Gud och inför varandra och på så sätt vittna om den kristna kyrkans Evangelium.

Vi behöver försöka att tillsammans vara kristna på ett sådant sätt att andra människor också vill vara det. Vi ska göra så gott vi kan i förtröstan på att det lilla är gott nog. Sådant är livet för den som är och vill vara kristen. För den som lever i ljuset av att Sonen i Jesu gestalt ber till Fadern i Anden för oss alla och för hela mänskligheten. För varje människa, utan undantag.