#674. Andra söndagen i Advent…

"Han lät dem höra en annan liknelse: 'Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.' Han använde också en annan liknelse: 'Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.' Allt detta sade Jesus till folket i liknelser, och han talade enbart i liknelser till dem." (Matteus 13:31-34)

När man talar om viktiga saker då är tydlighet alltid att föredra framför otydlighet. Därför är det ibland lite påfrestande när Jesus använder liknelser istället för att tala klarspråk. Bristen på tydlighet kan vara lite irriterande. Samtidigt är Jesu liknelser uppmuntrande. Jesus förväntar sig att vi ska kunna förstå vad han säger och förstå vad han menar. Med sina liknelser utmanar och uppmanar Jesus oss att tänka tillsammans om svårförklarliga ting.

Finns det någonting som är svårförklarligt så är det väl tanken på och föreställningen om himmelriket. Vad i hela friden är himmelriket för någonting? Himmelriket är ju allt och ingenting. Himmelriket är ju överallt och ingenstans. Himmelriket är här och nu, ännu inte och sedan. Himmelriket är våra samlade förhoppningar och vår längtans riktning. Himmelriket är Guds fullbordade framtid som med Guds uppenbarelses mirakel bryter fram i vår tid här och nu men ännu inte och vid tidens slut.

Jesus använde liknelser för att tala om detta himmelrike som undslipper sig fångenskapen i våra ord. Han sade att himmelriket är som ett senapskorn som läggs i åkern för att bli ett träd som rymmer många och mycket. Senapskorn är små, men senap är inte och blir inte ett träd. Det senapskorn som blir ett träd finns inte. Senapsväxter är på sin höjd en buske. Några senapsträd har ingen sett. Tanken snubblar.

Men kanske är det en del av poängen. Att himmelriket inte är helt begripligt, för att det är så annorlunda jämfört med allt annat vi känner till. Att himmelriket manifesteras på ett sätt som vi inte kan föreställa oss. Att Guds rike är så radikalt annorlunda att det trotsar våra föreställningar om tillvaron och verkligheten. Att himmelriket inte är begränsat av vår kunskap om hur världen är beskaffad. Himmelriket är som ett senapskorn som kommer att växa på ett oväntat sätt som vi inte kan föreställa oss. Guds rike är större än vad vi kan föreställa oss och rymmer mer alla våra förväntningar.

Jesus sade att himmelriket även är som en surdeg. Det säger något att Jesus liknar himmelriket vid enkla och vardagliga saker. Han liknar inte himmelriket vid något storslaget, märkvärdigt eller oåtkomligt. Senapskorn och surdeg, vardagliga saker som alla känner till och alla har tillgång till. Himmelriket är lika nära och lika tillgängligt som vardagen i sig.

En surdeg är ett levande väsen – miljoner små jästbakterier gör surdegen till något levande. En surdeg lever, rör sig och är till. En surdeg tar aldrig slut. När näring tillförs degen så växer den till. Man kan ta en del av surdegen för att baka bröd som blir näring för människor. Det bakade brödets bordsgemenskap stärker mänskliga gemenskaper. Att bryta bröd tillsammans har sedan urminnes tider varit grundbulten i mellanmänskliga relationer och gemenskaper. Surdegen är en aldrig sinande källa till näring för båda mänskliga kroppar och mänskliga gemenskaper.

Att himmelriket är som en surdeg betyder att himmelriket är levande, något som ger näring och stärker gemenskapen mellan människor. Ett himmelrike som är som en surdeg tar aldrig slut. Det förmeras ständigt och är en evighetens näringskälla för hela mänskligheten och för alla människor.

Himmelriket är som ett senapskorn och som en surdeg. Himmelriket är vardagligt närvarande, så nära att det kommer oss till mötes i varje blivande ögonblick. Himmelriket är aldrig längre bort än ett andetag. I varje blivande ögonblick befinner vi oss i himmelrikets tillväxtzon. Himmelriket växer som ett oväntat träd och förmeras som en jäsande surdeg här och nu. Alldeles nära var och en.

Himmelriket pockar på vår uppmärksamhet för att vi ska vara himmelrikets vittnen i världen. Med sina liknelser gav Jesus oss uppgiften att vittna om det kommande och samtidigt redan nu närvarande himmelriket. Det är vår uppgift som kristna att berätta för världen och vittna om att Guds rike är så nära att det redan är här.

Likt senapskornets träd kan vår kristna tro växa sig större än vi trodde var möjligt. Vår kristna tro behöver få växa som en trädkrona mot himlen så att andra ser den. Så att andra människor likt himlens fåglar vill bygga bo dess krona. Guds kärlek, nåd och barmhärtighet jäser som en surdeg i den kristna kyrkan, så att vår gemensamma kristna tro ska förmeras och sprida sig till andra.

Så låt oss vittna om Jesus så att världen kan tro, var och en på sitt sätt i sina sammanhang. Låt oss gå ut bland våra systrar och bröder i Advent och Jul och vara kristna på ett sådant sätt att de människor vi möter också vill vara det.

#673. Domssöndagen…

"När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ‘Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ‘Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ‘Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’ Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ‘Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ‘Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ‘Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.” (Matt 25:31-46)

När Jesus predikar som han just har gjort då blir det gärna lite jobbigt. Att mänskligheten ska bli som får och getter som ska sorteras i olika fållor, att människor en gång ska sorteras som boskap på den yttersta dagen, det är en svårsmält liknelse. Den liknelsen är lite svår att få ihop med tanken på och budskapet om Guds kärlek, nåd och barmhärtighet. Inte minst blir liknelsen svår att få ihop med tanken på Guds förlåtelse av våra synder. Den liknelsen har dessutom en ganska bitter historisk bismak. Det är ju precis så vi människor så ofta har gjort mot varandra – sorterat upp oss själva, andra och varandra i "vi" och ”dem”, i godkända får och i fördömda getter. Det har aldrig blivit särskilt bra.

Jesus liknelse handlar om den yttersta tiden, när tiden tar slut och den slutliga domen ska falla över mänskligheten och människorna. Alltför ofta i historien har den tanken tillämpats praktiskt av världens ondsinta makthavare, med förödande resultat. Att människorna ska delas in i får och getter för att dömas olika är i ljuset av den historiska eftertankens kranka blekhet en provocerande liknelse.

Jesus liknelse inskärper den kristna trons allvar i relation till livet och döden. För att vi ska förstå att kristen tro – allt det här med att tycka och tro sig ha en relation till Gud Fadern genom Sonen i Anden – faktiskt är någonting som är på allvar och på riktigt. För att vi ska förstå att kristen tro är något som förpliktigar och som ställer vissa krav.

Vi behöver förstå att det faktiskt spelar roll hur vi lever våra liv som kristna människor. Jesus liknelse är skarp för att vi ska förstå allvaret. Det spelar roll på vilket sätt vår inre kristna tro och övertygelse manifesteras i våra yttre synliga liv. Vi har ett faktiskt och verkligt ansvar för hur vi lever som kristna med andra och varandra. Om vi nu faktiskt menar att vi med vår kristna tro har en relation till den Gud som lever. Kristen tro har ett inneboende etiskt imperativ, en etisk och moralisk uppmaning, som ingen som kallar sig kristen kan bortse från. Uppmaningen att 'älska din nästa som dig själv' är inte några tomma ord utan någonting som är på allvar och alldeles på riktigt, här och nu.

Visst, det är i praktiken omöjligt att helt och hållet i alla sammanhang tillämpa liknelsens etiska och moraliska ideal. Vem av oss går ständigt uppfylld av en obefläckad nästankärlek till våra medmänniskor i hjärtat? Vi känner väl alla till våra egna brister och tillkortakommanden, vårt högmod och vår egoism. Jesus vet att vi misslyckas med att leva upp till idealen han ger oss med sin liknelse. Ingen av oss förmår att mätta världens alla hungriga. Ingen av oss kan släcka all världens törst. Ingen av oss förmår att värna om världens alla hemlösa. Ingen av oss kan klä alla nakna eller besöka alla sjuka. Få av oss som är här har väl ens varit inne i ett fängelse. Ännu färre av oss har haft möjlighet att av ren medmänsklig kärlek och omtanke besöka världens alla fängslade. Vi kommer alltid till korta inför lagens krav.

Jesus gav oss sin liknelse en kort tid före sin egen död på korset. Det drog ihop sig för honom. Liknelsen om fåren och getterna är ett av Jesus sista tillfällen att här i tiden försöka få oss att förstå att allt han har sagt och gjort är på allvar och att alltihop handlar om den här världen och den här faktiska verkligheten. Jesus hela liv, hans gärningar, hans död och uppståndelse handlar inte om en tänkt låtsasvärld någon annanstans.

Allt som handlar om vad Jesus har gjort och om vem han är handlar om det här levande livet som vi lever tillsammans i den här faktiska verkligheten. Han driver fram poängen att vår kristna tro behöver manifesteras och synas i våra liv i relation till andra och varandra här och nu. Vi behöver bry oss om andra och varandra och med vårt sätt att vara vittna om att vår egen och kyrkans kristna tro faktiskt är på riktigt och spelar roll för världen och för våra liv. Vår kristna tro behöver ta kroppslig gestalt i konkret omtanke och omsorg om de omkring oss som på på olika sätt hungrar, törstar, är sjuka eller fängslade.

Tillsammans och gemensamt behöver vi vara den kristna kyrkans vittnen genom att försöka att göra lite mer för andra och varandra, även om vi alltid kommer att komma till korta i relation till de etiska och moraliska idealen. Idealen finns där för att leda oss åt rätt håll. Låt oss göra vad vi kan och vittna om kyrkans kristna tro med vad vi säger och gör – i förvissning om att vi inte kan, och med tillit till att vi inte behöver, åstadkomma vår egen frälsning med våra gärningar. Och låt oss nu, denna Domssöndag, vända oss till vår Herre och be.

Vi vänder oss till dig, vår Herre och Gud, och ber dig om hjälp. Fyll oss med kraft så att vi orkar och förmår att ta vårt ansvar. Var till vårt stöd och vår tröst när vi kommer till korta. Stärk oss i vår kristna tro så att vi efter bästa förmåga kan bistå, stödja och hjälpa våra systrar och bröder på de sätt som du vet att de behöver. Fader, hjälp oss att lita på att Sonen med sin uppståndelse från döden vann allas vår rättfärdighet inför dig. Hjälp oss att tro på dina löften om mänsklighetens frälsning i, med och genom Jesus Kristus. Fyll oss med din Heliga Andes frimodighet och glädje. Påminn oss om att du omsluter oss med all din kärlek, nåd och barmhärtighet varje dag här i livet och på den yttersta dagen. Utgjut din Heliga Andes tro, hopp och kärlek över oss så att vi förmår att vittna om dig med våra liv. Om detta ber vi dig i Jesu namn. Amen

#672. Tjugofjärde söndagen efter Trefaldighet…

”När han sedan satt på Olivberget och lärjungarna var ensamma med honom kom de fram och sade: ’Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet för din återkomst och för tidens slut?’ Jesus svarade: ’Se upp så att ingen bedrar er. Många kommer att uppträda under mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall bedra många. Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten. Se till att ni inte låter skrämma er. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter den andra. Allt detta är början på födslovärkarna. Då skall man utlämna er till att plågas och dödas, och alla folk skall hata er för mitt namns skull. Då skall många komma på fall och ange varandra och hata varandra. Många falska profeter skall framträda och bedra många. Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad. Och budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan skall slutet komma.’” (Matteus 24:3-14)

Säg oss när det skall hända. Vad blir tecknet för din återkomst och för tidens slut? Lärjungarna var som vi. De levde sina liv som vi och ställde samma frågor om livet som vi. Lärjungarnas frågor är våra frågor. Vem av oss frågar inte om framtiden ibland, som lärjungarna gjorde? Hur ska det bli med framtiden, i den ännu okända dimensionen av livet och tillvaron som ständigt undslipper vår kontroll? Vi gör våra tappra försök att skapa en illusion av kontroll över den okända framtiden. Vi fyller våra kalendrar och almanackor med möten, händelser och förhoppningar om att vi i alla fall har lite kontroll över den tid som ännu inte har blivit till. Men den illusionen håller inte riktigt ihop. Så, tillsammans med lärjungarna, söker vi efter tecken som kan ge en föraning om hur det ska bli.

Ibland sträcker sig tanken så långt den kan mot det okända och ställer frågor om tidens slut. 'När ska tiden ta slut?' är ju en fråga om när ska min tid ta slut. När kommer stunden då jag ska förlora mig själv i tiden? Att vi med lärjungarna samtidigt frågar efter tecken på Jesu återkomst handlar ju om att vi i ljuset av vår egen förgänglighet famlar efter hoppet om att det ska finnas någonting mer än ingenting när vår tid i den här tiden är ute. Vi hoppas att Jesu löften ska uppfyllas, det är ju därför vi är kristna. Jesus lovade att Guds rike ska manifesteras i världen. Guds rike skulle komma så snart att lärjungarna fick uppfattningen att det skulle bryta in i världen i deras livstid. Jesus förkunnade Guds rikes ankomst, men det var kyrkan som kom och nu sitter vi här mitt i tiden med våra frågor om hur det egentligen ska bli.

Se upp så att ingen bedrar er. Många kommer att uppträda under mitt namn och säga: Jag är Messias, och de skall bedra många. Många falska profeter skall framträda och bedra många. Hur många bedragare och falska profeter har världen inte sett genom historien? Hur många har inte i olika tider och på olika platser utgett sig för att vara världens och mänsklighetens frälsare? Det finns i historien ingen brist på sådana som på olika sätt har menat sig vara den messias som ska bringa frälsning och befrielse till världen. Medlen, verktygen och vägarna har varit många och olika – politiska ideologier, myter om pengar, framgång och berömmelse och en aldrig sinande ström av bedrägerier. Hur många självtitulerade profeter och världsförbättrande befriare har inte sagt sig ha det slutliga svaret på livets och mänsklighetens alla svåra frågor? Hur ofta har inte resultatet varit katastrofalt?

Ingenting är nytt under solen. Martin Luther såg att alla människor har en gud men att den gud som människorna har inte alltid är den Gud som faktiskt lever: ”Vad menar man egentligen med att ha en Gud, och vad innebär begreppet Gud? Svaret är följande: din Gud kallas den eller det som du tar din tillflykt till när du är i nöd. Att ha en Gud är alltså inget annat än att av hjärtat förtrösta och tro på den eller det som man sätter högst i tillvaron. Som jag ofta har sagt är det bara våra hjärtans förtröstan och tro som avgör vad vi har för Gud eller avgud.” Vi ska inte låta oss bli bedragna av falska profeter, falska messiasgestalter eller av falska gudar.

Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten. Se till att ni inte låter skrämma er. Sådant måste hända, men det är ännu inte slutet. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter den andra. Allt detta är början på födslovärkarna. Det är bara att ta del av de dagliga nyheterna så förstår man att vi lever i födslovärkarnas tid. Men människan och mänskligheten har alltid levt i den yttersta tiden. Finns det någon tid i mänsklighetens historia när det inte hördes stridslarm och krigsrykten? Någon tid när folk inte har rest sig mot folk och rike mot rike? Har det någonsin funnits en tid utan hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra? Födslovärkarnas tid är nu och så har det alltid varit. Vi lever ständigt i närheten av tidens slut, alldeles vid tidens yttersta gräns. Varje andetag är det sista, tills vi får ett nytt. Men vi ska inte låta oss skrämmas. Det är ännu inte slutet.

Då skall man utlämna er till att plågas och dödas, och alla folk skall hata er för mitt namns skull. Då skall många komma på fall och ange varandra och hata varandra. Kristna har plågats och dödats i alla tider för att de har vittnat om Evangeliet och om Jesu löften. Det kristna Evangeliets radikala budskap om Guds kompromisslösa förlåtelse, om människornas frälsning och om uppståndelsens befrielse från döden är provocerande i en värld där vedergällning, hämnd och ond bråd död betraktas som vedertagna sätt att hantera livet. Kristen tro står i ständig opposition mot sin samtid och vittnar envist om att verkligheten ser ut på ett annat sätt än den värld som vi har framför oss här och nu. Den här världens makter har alltid hatat att bli ifrågasatta och påminda om att de – i ljuset av Jesu uppståndelse och i kraft av Guds rikes fullbordade framtid – redan har förlorat den kosmiska kampen. Den kristna kyrkans inre konflikter är heller inget nytt. Har vi någonsin varit helt sams?

Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Det är inte lätt att envist hävda att vi ska sträva efter förlåtelse och försoning i en värld som slits sönder av konflikter och krig. Kärleken kallnar snart i skuggan av de ryska illgärningarna i Ukraina, av islamisternas orättfärdiga angrepp på Guds folk Israel och av allt annat elände som frodas runt om i vår fallna värld. Det är svårt att inte bli kall, hård och hämndlysten när så mycket ondska har fritt spelrum och sprider så mycket elände omkring sig.

Men den som håller ut till slutet skall bli räddad. Och budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan skall slutet komma. Att hålla ut till slutet är att envist hålla fast vid den kristna trons hopp och löften trots allt. Trots att världen ser ut som den gör. Trots att det finns oräkneliga anledningar att förtvivla. Att hålla ut till slutet är att tro och att på något sätt ha en förvissning om att den kristna trons tunna halmstrå ska visa sig vara hållfast som en stålvajer. Budskapet om Guds rike ska förkunnas och bli till vittnesbörd för alla folk. Sedan ska slutet komma, sade Jesus.

Jesus svarade aldrig på lärjungarnas fråga. De frågade: ’När ska det hända?’ ’Sedan’ är inte ett svar på frågan ’när?’ Lärjungarna stod kvar lika undrande som när de först ställde frågan. Inte heller vi får några klara och tydliga svar på våra frågor om när, var och hur tidens slut och Jesu återkomst ska komma att bli. Kanske finns det en vishet i Jesus svar som inte är något svar. Kanske är svaret en uppmaning till att vi ska ägna oss åt leva livet som vi har här och nu, istället för att fundera på tidens när, var, hur och sedan. Framtiden är fördold bakom en barmhärtig slöja av ovisshet. Det enda vi kan göra är att leva våra liv i tillit till och i förtröstan på att den kristna trons hopp och löften är sanna, utan att veta hur det ska bli. Om det är det enda vi kan göra så är det kanske också det enda vi ska göra.

#671. Tjugoandra söndagen efter Trefaldighet…

”’Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Ty jag säger er: ni ser mig inte mera förrän den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.’ När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna. Då sade han till dem: ’Se på allt detta — sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.’” (Matt 23:37–24:2)

Varken världen eller den kristna kyrkan uppskattar Guds profeter, budbärarna som Gud sänder ut i världen och in kyrkan för att förkunna dom och omvändelse. Guds sanna profeter har alltid förkunnat sådant som vare sig världen eller kyrkan egentligen vill höra. Världen och kyrkan har i alla år varit alltför självupptagna för vilja lyssna på den som påstår att vägarna som världen och kyrkan har slagit in på leder till fördömelse och att det krävs omvändelse av både världen och kyrkan.

Guds profeter förkunnar att världen och kyrkan behöver vända om från sin egocentriska självupptagenhet för att istället vända sig till den levande Guden som har skapat och som upprätthåller allt. Världen har helt enkelt slagit ihjäl Guds profeter för att få tyst på dem och kyrkan stenar dem med tystnad och har slutat att lyssna på dem. Så att både världen och kyrkan ska kunna fortsätta att vara självupptagna.

Vår Herre har alltid försökt att samla sitt folk omkring sig, som hönan samlar sina kycklingar. Men människan, världen och inte minst den kristna kyrkan har alltid varit envist bångstyriga. Genom århundradena har människan, världen och kyrkan vägrat att vända om från sin självupptagenhet. Världen och kyrkan vägra konsekvent att vända sig till Gud Fadern med tillit, förtroende och förtröstan. Inte ens för Gud finns det någon anledning att stanna kvar i en relation som inte är ömsesidig. Så huset har lämnats tomt. Templet, Guds boning och platsen för manifestationen av Guds uppenbarelse i folket närhet är övergiven och tom. Det är en plågsamt sann bild av vår tids avkristning av samhället i stort och i vissa fall av den inre avsakraliseringen av kyrkan själv. Guds närvaro har lämnat folkets närhet och Guds hus är tomt.

Jesus sade att Gud inte skulle ge sig till känna i folkets närhet igen förrän folket gemensamt hade vänt om från sin självupptagenheten, för att istället förenas tro och gemensamt uttrycka sin tillit till Gud Fadern med orden ’Välsignad är han som kommer i Herrens namn.’ Det vill säga, för att Gud ska ge sig till känna i vår närhet så behöver vi vända om från vår självupptagenhet och gemensamt bekänna oss till den kristna tro som menar att Jesus är den som kommer i Herrens namn. Det är vår del av ansvaret för förbundets villkor. Förbundet mellan Gud och Guds folk är ett ömsesidigt åtagande. Vi har ett ansvar för vår del av människans, kyrkans och världens relation till  Gud Fadern.

Här, i den här lilla kyrkan, har människor tagit sitt ansvar och samlats för att bekänna ’Välsignad är han som kommer i Herrens namn’ i snart två hundra år. Den här kyrkan har varit Guds hus i nästan en tiondel av den kristna kyrkans livstid. Här har Jesus uppenbarat sig och väckt tro i människors hjärtan år efter år. Här har den kristna kyrkans tro och traditioner förts vidare av människor till människor, från generation till generation. Kyrkan lever när vi traderar vidare det vi har fått av dem som har gått före oss. Att tradera är att ha något att berätta för någon som lyssnar. Att föra vidare berättelser som vi har fått till andra. När vi på så sätt är en levande kristen gemenskap då är huset inte tomt. Då är Jesus närvarande här mitt ibland oss alldeles på riktigt.

I närmare tvåhundra år har en liten del av den världsvida kyrkan samlats här i Djurgårdskyrkan. Vi samlas här i gemenskap med alla dem som har gått före oss. En dag ska våra framtida kristna syskon samlas här. De ska sjunga psalmer och be tillsammans som vi. De ska lyssna till Guds ord, dela livet och den kristna tron som vi. De ska glädjas över gemenskapen som de har med varandra. Och de ska minnas oss och berätta för varandra om oss. Då är vi dem som har gått före. En dag, efter ytterligare en tid, ska allt brytas ner. Jesus sade: ’Se på allt detta — sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.’ En dag kommer människor att gå förbi ruinerna av Oscarskyrkan på andra sidan Djurgårdsbron. De ska se ruinerna och säga ’här fanns en gång en kristen församling.’ Ty allt är förgängligt. Allt ska brytas ner. Det enda som verkligen består genom tid och rum är Guds ord och Guds löften.

Men det här är vår tid. Just det här är vår plats i den kristna kyrkans stora och levande tradition. Tillsammans är vi en liten pusselbit i den kristna kyrkans långa och fantastiska berättelse. Många har gått före oss och många ska komma efter oss. Just här och just nu är vår tid och vår plats i den stora berättelsen om Gud Faderns relation med sitt folk, med mänskligheten och med sin skapelse.

Javisst, allting här är förgängligt och allt ska förgås. Men vi har vår stund på jorden. Det levande livet här och och nu och med varandra. Och vi har den kristna trons hopp och löfte om att var och en och alla har en plats i det eviga livet i Guds fullbordade framtid. En dag ska vi alla upptas i Faderns och Sonens och Andens ständigt pulserande och livgivande liv. Ett liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd. Det levande livet här och nu, och det eviga  livet i ljuset av Guds löften är samma liv. Det är stort och det är mycket vackert.

#670. Tacksägelsedagen…

”Under sin vandring mot Jerusalem följde han gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: ’Jesus, mästare, förbarma dig över oss!’ Då sade han till dem: ’Gå och visa upp er för prästerna!’ Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: ’Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?’ Och han sade till mannen: ’Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.’” (Lukas 17:11–19)

Jesus befann sig i gränsområdet mellan Galileen och Samarien, vid gränsen mellan vi och dem. Relationen mellan judarna i Galileen och samarierna i Samarien var långt ifrån vänskaplig. En gammal infekterad religiöst definierad konflikt gjorde att de både folken höll sig ifrån varandra. Jesus befann sig i utkanten av Israels domäner i närheten av samarierna, som man inte skulle beblanda sig med.

Där mötte han en grupp med tio stycken spetälska. Förutom att spetälska var en svår sjukdom så var den stigmatiserande. Sjukdomar betraktades som någon form av rimliga Guds straff för synder som de sjuka gjort sig skyldiga till. Därför betraktades de spetälska som rituellt orena, de förkastades och stöttes ut ur den sociala gemenskapen. När de tio spetälska mötte Jesus då höll de sig på avstånd för de visste att de inte fick komma nära. De ropade: ’Jesus, mästare, förbarma dig över oss!’

Bara det att de spetälska tilltalade Jesus var ett brott mot de sociala reglerna. Åtminstone en av dem var samarier och en sådan kunde, skulle och fick inte ha någon relation till en jude som Jesus. Men de hade ett hopp om det fanns hjälp att få och att Jesus både kunde och ville hjälpa dem. Så de ropade. De bad inte om bot och bättring, det inte fanns någon bot mot spetälska. De bad om att Jesus skulle förbarma sig över dem, att han skulle visa dem medlidande. Det vill säga att han inte skulle fördöma och förkasta dem i enlighet med de sociala reglerna.

Jesus svarade: ’Gå och visa upp er för prästerna!’ Som spetälska, rituellt orena och förkastade skulle de aldrig kunna komma i närheten av vare sig tempelplatsen eller prästerna som var där. Det visste de förstås, men de gick ändå. Och på vägen ditt skedde miraklet. Deras sjuka kroppar blev friska mot alla odds. De blev kroppsligen rena från sjukdomen och med det blev de rituellt rena från den synd de antogs ha gjort sig skyldiga till.

Jesus förbarmade sig över de spetälska. Han dömde dem inte i enlighet med de bland människor rådande sociala och religiösa reglerna. Han botade dem från deras deras kroppsliga sjukdom och med det renade han dem från tecknet på deras synd och orenhet. Jesus gjorde det utan förväntan eller krav på någon motprestation. Boten och helandet var gratis – gratia, av nåd allena.

Jesus mirakel vittnar om Guds rike, om Guds fullbordade framtid. Alla Jesus mirakel är glimtar av Guds rikes framtid som ska bli och som samtidigt redan är. Miraklen vittnar om att Jesus löften om befrielse, frälsning och livets seger över döden är infriade i Guds rike, där människans och mänsklighetens frälsning och befrielse från döden är ett fullbordat faktum. Redan nu och ännu inte.

Guds rike, där livet inte längre rinner ifrån oss som sand mellan våra fingrar. Där och när du, jag och vi tillsammans med alla människor ska få bli och vara de som vi i Guds ögon är ämnade att vara. Helade människor. Hela människor. Befriade och frälsta människor. Helt och hållet burna av och i Guds oändliga kärlek, nåd och barmhärtighet i en evighetens tid som sträcker sig mot oändligheten. Allt som nu är trasigt ska få bli helt.

En av tio vände tillbaka för att tacka Jesus. Han var en samarier, en av de där som inte kunde, fick eller skulle beblanda sig med vare sig Jesus eller någon annan jude. Han förstod förmodligen att han hade fått ta emot en nåd som trotsade de religiösa och sociala reglerna. Enligt de reglerna var han inte värdig någon nåd. Han var den enda av dem som insåg att nåden och barmhärtigheten som Jesus hade visat var något att vara tacksam för.

Hur kommer det sig att vi så sällan eller aldrig tackar vår Herre för nåden och barmhärtigheten? Guds nåd handlar ju inte alltid om stora saker som att bli botad från en sjukdom. Guds nåd och barmhärtighet kommer oss till godo i stort och smått varje dag. Bara det att vi lever, att vi existerar, att vi finns här tillsammans och förnimmer verkligheten omkring oss, det är kanske den mest fantastisk nådegåvan av alla.

Vi blandar gärna in Gud när det gäller frågor om livets möda och svårigheter, men sällan eller aldrig när det gäller livets glädjeämnen och välsignelser. Vi ifrågasätter gärna Gud i ljuset av livets svårigheter. När något är svårt då ligger det nära till hands att ifrågasätta varför Gud låter det ske. Men nio gånger av tio tackar vi inte vår Herre för att en svårighet har funnit sin lösning. Varför gör vi så sällan som den där tionde och stannar upp, vänder om och tackar vår Herre och Gud för nåden som visats oss?

Idag lär vi oss tre saker. För det första lär vi oss något om vem Gud är. Gud Fadern är en någon som vill människan och människor väl. Jesus är Sonen som manifesterar Gud Faderns kärlek, nåd och barmhärtighet i Andens relation till oss människor. Guds barmhärtighet i, med och genom Jesus trotsar mänskliga regler och sociala föreställningar.

För det andra lär vi oss något om vad Jesus mirakel handlar om. Jesus mirakel är ögonblicksbilder av hur det ska bli och vara i Guds rike och Guds fullbordade framtid. Jesus mirakel vittnar om att i Guds rike är mänskligheten människan och människor frälsta och befriade från förgänglighet, sjukdom och död.

För det tredje lär vi oss något om människan och oss själva. Nio gånger av tio så går Guds nåd och barmhärtighet oss förbi. Vi uttrycker tacksamhet för en tiondel av all den kärlek och barmhärtighet som Gud Fadern genom Sonen av nåd dagligen visar oss människor.

Vi lär oss också att Gud Fadern i, med och genom Sonen inte heller dömer oss för vår bristande tacksamhet. Även vår bristfälliga tacksamhet omfattas av Guds kärlek, nåd och barmhärtighet, som ständigt är större och mer omfattande än vad vi ofta tror eller tycker. ’Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?’ Och han sade till mannen: ’Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.'

#669. Fjortonde söndagen efter Trefaldighet…

”Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina. Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem. Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.” (Johannes 7:9-11)

Jesus bad för oss till Fadern i Anden. Jesu bön är som en Guds inre dialog, ett inre samtal i det innersta av Guds treeniga väsen. Sonen adresserade Fadern i Anden till förmån för oss. Med sin bön drar Sonen in människan och mänskligheten i den treeniga Gudens innersta, levande och livgivande dialog med sig själv. Människan adresseras av det levande och livgivande Guds ord som i varje ögonblick skapar livet i sig, alla som lever och allt som är.

Jesus bad för oss, som Fadern har gett till Sonen genom att skapa oss i den skapelsens värld och verklighet som är Sonens eget livselement. Jesus kastade om ordningen för hur vi ofta tänker oss vår egen och människans relation till Gud. Vi tänker ofta att skapelsen, mänskligheten och verkligheten skapades och fanns först och att Sonen därefter inkarnerades och blev till inom skapelsens ram. Men Jesus vände på alltihop när han sade: ”Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina.” Sonen fanns till i Guds treenighet före skapelsen och före den tid då människorna blev till som Faderns gåva till Sonen. ”Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt” sade Jesus när han vände sig till Fadern och bad för oss i Anden. Fadern och Sonen i Guds väsen är likställda och jämställda.

”Jag har förhärligats genom dem” sade Jesus och pekade med orden på dem som har sett, hört och följt honom. Sonen förhärligas av och genom dem som ser hör och tror att Jesus är den han utger sig för att vara – att han är den hypostas och manifestation av Gud själv som hör den skapade verkligheten till. Jesus förhärligas av och genom den kristna kyrkans vittnesbörd.

Tiden för Sonens manifestation i Jesu gestalt led mot sitt slut i samband med att han bad för oss. Han var på väg någon annanstans för att leva på något annat sätt. ”Jag är inte längre kvar i världen” sade han. Han visste att den tid han hade kvar med lärjungarna var kort och att prövningarna skulle bli stora för dem som ser honom framför sig som den han är. ”De är kvar i världen och jag kommer till dig” sade han. Lärjungarna blev kvar och vi är kvar här i den skapelsens värld och verklighet som är vårt livselement och vårt livsutrymme i tiden. Sonen skulle förenas med Fadern och han skulle lämna kvar de troende i en förändrad värld och verklighet som skulle bli svår att leva i. Så blev det och så är det fortfarande.

”Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig” bad Jesus. Han vände sig till Fadern som är helig i betydelsen att han är  okränkbar och bortom räckhåll för oss som är kvar här i skapelsens värld, som i sin tur är omgärdad av och begränsad i tiden. Men Sonen når Fadern med sin bön, ty Sonen och Fadern är av samma väsen. Tillsammans manifesterar de ett treenighetens väsen som överskrider tidens och rummets begränsningar. Om eller när vi i all vår mänskliga litenhet ber till Fadern med Sonen i Anden då förenas vi, på Jesu löfte, med den livgivande dialogen som ständigt och evigt pågår i Guds innersta treeniga väsen. Där bevaras vi i Faderns och Sonens och Andens namn. Där och då berörs vi av Gud själv.

Vi är delar av en stor mänsklighet som lever i tiden och mänskligheten i sin helhet är Guds egen skapelse. När tiden är fullbordad, när Guds avsikt med skapelsen är fulländad och tidens slut inträder då står mänskligheten i alla sina enskilda beståndsdelar slutgiltigt och gemensamt inför sin skapare. Vi vill gärna tro att vårt eget jag är det centrum kring vilket universum kretsar. Ibland lever vi som med en övertygelse om att mitt eget jag är den enda av betydelse som finns. Men Faderns skapelse är skapelsen av alla som har varit, alla som är och alla som ska bli. Då ska vi stå där som en enda mänsklighet. Ingen enda människa kan falla utanför den mänsklighet som är Faderns skapelse. Jesus ber att Fadern ska hjälpa oss att förstå att det är så när han ber ”så att de blir ett, liksom vi är ett.”

Det finns ingen åtskillnad mellan Faderns och Sonens liv i Anden. Det borde inte finnas någon åtskillnad mellan oss människor som lever i den Faderns skapelse som är Sonens livsutrymme. Det liv som vi har att leva tillsammans här är oss givet av det Andens levande och livgivande liv som är relationen mellan Fadern och Sonen. Om vi är kristna och verkligen tror att Jesu bön är sann, om vi faktiskt tror att världen är beskaffad på det sätt som Jesu bön vittnar om, då behöver vi försöka att leva som om det faktiskt är sant att det är så. Det behöver märkas på oss att vi är kristna. Vi behöver öva oss på att betrakta andra och varandra som jämlika inför Gud och inför varandra och på så sätt vittna om den kristna kyrkans Evangelium.

Vi behöver försöka att tillsammans vara kristna på ett sådant sätt att andra människor också vill vara det. Vi ska göra så gott vi kan i förtröstan på att det lilla är gott nog. Sådant är livet för den som är och vill vara kristen. För den som lever i ljuset av att Sonen i Jesu gestalt ber till Fadern i Anden för oss alla och för hela mänskligheten. För varje människa, utan undantag.

#668. Tolfte söndagen efter Trefaldighet…

”Sedan lämnade han trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön, i Dekapolisområdet. Där kom de till honom med en man som var döv och knappt kunde tala, och de bad Jesus lägga sin hand på honom. Han tog honom avsides från folket och stack fingrarna i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga. Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: ’Effata!’ (det betyder: öppna dig!). Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Jesus förbjöd dem att berätta det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Och alla blev överväldigade och sade: ’Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.’” (Markus 7:31–37)

Jesus lämnade trakten kring Tyros och gick över Sidon till Galileiska sjön. När Jesus var här som en av oss, som en människa bland människor, då befann han sig i ett specifikt geografiskt område. Platserna där Jesus levde och rörde sig existerar här i den högst konkreta världen som vi lever i. Jesus är med andra ord ingen mytologisk gestalt i en tänkt och konstruerad mytologisk verklighet som är avskild från vår värld. Jesus är förankrad här i vår tid, i vårt rum och i vår högst konkreta verklighet.

När Jesus närmade sig Galileiska sjön då kom de till honom med en man som var döv och som knappt kunde tala. De bad Jesus lägga sin hand på honom i hopp om att Jesus skulle kunna hjälpa honom. Ryktet om Jesus förmåga att hjälpa den som behövde hjälp hade gått bland byarna och städerna. De hade förmodligen hört talas om att Jesus kunde hjälpa den som var sjuk, bistå den som behövde hjälp och hela den som var trasig. Man ber om hjälp när man tror att det finns hjälp att få. Man ber den om hjälp som man tror kan hjälpa.

Jesus tog den döve mannen avsides och stack fingrarna i hans öron, han spottade och rörde vid hans tunga. Den läkedom och det helande som Jesus erbjöd var fysisk och högst konkret. Det var människors kroppar som läktes och blev friska. Den läkedom som Jesus åstadkommer är inte någon form av ”andlig”, mytologisk eller mystisk läkedom. Allting som har med Jesus att göra är kroppsligt, konkret och fysiskt. Det gällde helandet av den döve mannen och läkedomen då och det gäller frälsningen nu. Vi behöver påminna oss själva, andra och varandra om att Jesus existens och gärning både då och nu i allra högsta grad är kroppslig, påtaglig och konkret. 

När Jesus rörde vid den döve mannen såg han upp mot himlen, andades djupt och sade: ’Effata!’ Jesus uppenbarade Faderns och Sonens och Andens faktiska och konkreta verklighet för den döve mannen och för oss. När Jesus såg upp mot himlen då vände han sig till sin och vår Fader och öppnade så den här världens verklighet för Faderns närvaro. När han andades djupt då fylldes han av den Heliga Anden som är Faderns och Sonens djupaste relation och gemensamma liv. När Jesus såg upp mot himlen och andades djupt då uppenbarades Guds treeniga väsen. Då manifesterades Faderns och Sonens och Andens levande och livgivande liv här, mitt i den värld och verklighet som vi står och går i. Som ett treenighetens epicentrum.

Med den levande treeniga Gudens levande och livgivande Ande fyllde Jesus den döve mannen med nytt liv när han vände sig till honom, rörde vid honom och sade ’Effata!’ – ’Öppna dig!’ Guds treeniga väsen och livgivande liv uppenbaras för oss och för världen när Jesus möter och botar den döve mannen. Med ens öppnades mannens öron och hans tunga löstes och han talade riktigt. Den döve mannen fylldes med det nya liv som är hans liv i Guds fullbordade framtid. Ett liv där dövhet, stumhet, sjukdom och död inte längre finns mer.

Miraklet som skedde är ett synligt vittnesbörd om det liv som ska bli och vara den döve mannens och vårt liv när tiden som vi känner den har kommit till sin ände. När Guds fullbordade rike vid tidens slut har bryter in och upptar oss alla i det liv som är Faderns och Sonens och Andens evigt pulserande och livgivande liv. Ett evighetens liv där allting som nu är trasigt ska få bli helt i förlåtelsens och försoningens helande ljus. Den döve mannens tillfrisknande är ett vittnesbörd om hur livet ska bli och vara för oss alla när var och en och alla människor upptas i, omsluts av och förenas med det liv som är Guds innersta treeniga väsen. Ett evighetens liv som är befriat från sjukdom och död.

Jesus förbjöd dem att berätta om det som hade hänt för någon, för att vi människor har en tendens att förlora oss i en längtan eller förhoppning om att det ska bli bättre sedan. Men Guds rikes fullbordade framtid är fördolt bakom den okända framtidens barmhärtiga slöja. Det är lätt att förlora sig i en dröm om en bättre värld och önska sig bort från livets svårigheter, begränsningar och tillkortakommanden. Men vi ska leva de liv som vi har att leva här och nu och trotsa livets mödor med hjälp av vår kristna tro och hoppet som miraklet vittnar om.

Men ju mer han förbjöd dem, desto ivrigare spred de ut det. Det är väl ofta så vi gör, vi människor. Vi gör gärna tvärtom. Så de spred berättelsen om att Jesus hade helat den döve mannens dövhet och stumhet. De som hörde talas om det blev överväldigade och sade: ’Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala.’ Det var fantastiskt och bra att den döve mannen fick tillbaka sin hörsel och sin förmåga att tala. Men det är viktigt att miraklet som sådant inte tar bort uppmärksamheten från vad miraklet vittnar om. Miraklet pekar bort från sig självt och vittnar om Guds fullbordade rike som är på väg och kommer oss till mötes från den okända framtiden.

När den dagen kommer då ska vi alla och allt som är svepas upp i Guds treeniga väsens eviga liv. Miraklet vittnar om att det ska vara ett liv där sjukdom och död inte finns mer. Ett liv där allting som är trasigt ska få bli helt. Ett evighetens liv som sträcker sig mot oändligheten i en frid som övergår allt förstånd. Tills den dagen kommer ska vi ta vårt ansvar efter bästa förmåga, för våra egna liv och för allt det som är vårt gemensamma. Vi ska odla vår gemensamma trädgård och vi ska plantera våra träd. Och vi ska glädjas åt gemenskapen som vi har med andra och varandra här i den fantastiska, underbara och vackra skapelsen.

Jesus var inte och är inte någon form av mytisk gestalt vars existens på något sätt befinner sig i en tänkt eller påhittad mytologisk verklighet som är avskild från den värld som vi lever i här och nu. Jesus var och är lika fysiskt och konkret närvarande som vi är för varandra. Jesus är fortfarande lika närvarande här och nu och som han var där och då, när han helade den döve mannens kropp. Jesus berörde människor med konkret och faktiskt helande där och då, han berör oss med sin konkreta och faktiska frälsning här och nu. Den uppståndne och levande Kristus kommer oss till mötes alldeles på riktigt i Herrens heliga nattvard här i vår lilla kyrka.

Vi ska göra vad vi kan och leva våra liv tillsammans i ljuset av glädjen som finns i tilliten till att Fadern är här hos oss, i tron på att Sonens löften är sanna och i hoppet om att Andens livgivande liv aldrig ska överge någon enda av oss. Och vi ska hjälpas åt och berätta om detta det kristna Evangeliets fantastiska och glada budskap för alla som vill lyssna.

#667. Heliga Trefaldighets dag…

”Vid den tiden sade Jesus: ’Jag prisar dig, Fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, Fader, så har du bestämt. Allt har min Fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.’” (Matt 11:25–27)

Jesus menade att Gud hade dolt betydelsen av underverken som han hade utfört i många städer för de lärda och kloka. De förstod inte att Jesu underverk vittnade om vem Gud är. Det är lättare att förstå för den som har barnasinnet kvar. Det sägs ibland att vi egentligen inte kan veta något om vem Gud är. Det är inte sant. Ibland sägs det att det viktigaste är att vi kan svara på frågan om vem Gud är för just mig själv. Det är heller inte sant.  Vem Gud är för just mig eller dig är inte den viktigaste frågan. Den viktigaste frågan är: vem är Gud i sig själv? Det finns svar på den frågan. Det finns sådant som vi kan säga att vi faktiskt vet om vem Gud är.

Bibeln berättar för oss om vem Gud är. Bibelns Gud identifieras inte med tidlösa begrepp som ’allseende’ eller ’odödlig’. Bibelns Gud identifieras med och genom en berättelse, ett narrativ. Den berättelsen är inte en myt. Det vill säga, den tillskriver inte Gud vissa egenskaper och är inte en mytisk förklaring av ett ritual. Bibeln tar oss så nära sanningen om vem Gud är som det är möjligt att komma. Bibelns berättelser berättar för oss om vem Gud är.

Kristen tro identifierar den Gud som lever och som finns här hos oss och med oss genom Treenigheten. Guds treeniga väsen manifesteras på olika sätt genom den bibliska berättelsen. Gamla Testamentet identifierar Gud som ’Herren, som befriade er från fångenskapen i Egypten, ut från slaveriet’. Nya Testamentet identifierar Gud som ’den som uppväckte Jesus från de döda’. I båda fallen rör det sig om Israels Gud och det Israels folk som Jesus tillägnade sitt liv. När vi lever i den stora berättelsen som kretsar kring dessa två poler så möter vi den gestalt som bär och driver den bibliska berättelsen. Det är utgångspunkten till att vi leds till att tala om Gud som Fader, Son och Ande.

Att kyrkan identifierar Gud med Jesu uppståndelse ersätter inte Israels identifiering av Gud med uttåget ur Egypten. Uppståndelsen verifierar och bekräftar Israels utvaldhet och befrielse från fångenskapen. Israel hopp var att Gud skulle etablera sitt allomfattande välde genom en slutgiltig befrielse av folket och med en seger över döden. De bibliska berättelserna om befrielsen från Egypten och om Jesu uppståndelse från de döda identifierar, definierar och bekräftar inte bara Israels folk som sådant utan identifierar, definierar och bekräftar också vem folkets och vår Gud är. Vår Gud är den som befriade oss från fångenskapen i Egypten, som uppväckte Jesus från de döda och som sedermera ska befria och uppväcka mänskligheten och varje människa från döden.

I Bibelns berättelser är det inte bara Gud och folket som agerar. Vi möter också gestalter som inte är helt likställda med Herren Gud men som samtidigt inte är helt avskilda från Gud. Vi möter gudomliga gestalter i det bibliska dramat som är Guds verklighet. I Gamla Testamentet är änglarna manifestationer av Guds väsens närvaro i folkets absoluta närhet. Änglarna är Guds närvarande väsen samtidigt som de delar folkets liv och historia. Guds väsen och liv är så intimt sammanvävt med Israels folk att när han befriar folket från fångenskapen i Egypten och uppväcker Jesus från döden så befriar han sig själv från fångenskap och död.

Gud Ande är närvarande i och genom Gamla Testamentet som den någon som driver Israels liv och historia framåt med profeternas ord när folket stagnerar. Guds levande och livgivande Ande skapar genom profeternas en ständigt ny och möjlig framtid. Guds Ande är en manifestation av den kommande framtidens möjlighet. Allt och alla som lever har en möjlig framtid. Livet i sig är en framtidens möjlighet. Guds Ande är Guds skaparkraft manifesterad i Guds möjliga och kommande framtid.

Anden är en livets frihet manifesterad i den treeniga gemenskapen som utgör Guds eget väsen och i Guds gemenskap med och för mänskligheten och människor. Guds levande och livgivande Ande är närvarande även i oss som levande människor. Människans Ande är Guds Ande i den meningen att Anden levandegör andra i de mellanmänskliga relationerna och skapar en möjlig gemensam framtid. En människas Ande är hennes frihet i och öppenhet mot möjligheten i vår gemensamma framtid.

Sonen är en någon som Gud är identifierad med. Så att vad Gud gör för och med Sonen det gör Gud för och med sig själv. Gud är i sig själv relaterad till Sonen på ett sätt som är analogt med relationen mellan en förälder och dennes barn. Jesus uppenbaras i evangelierna som Guds profet, som Guds inkarnerade ord och som Guds tjänare i och för Israel. Sonen uppenbaras samtidigt som hela Israels och som alla folks profetiska tjänare. I Jesus manifesteras mönstret för Israels barnaskap inför Gud till vittnesbörd för världen i en enskild och individuell person.

”Ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för” sade Jesus. I, med och genom den kristna kyrkan uppenbarar sig Jesus som Sonen. Kyrkan säger och menar att vi tillber den levande någon som Jesus kallar sin Fader – Israels Gud. Vi tillber Fadern med Sonen levandegjorda av och med den Heliga Ande som utgör Faderns och Sonens ömsesidiga kärlek.

Bara genom att be till Fadern, med Sonen i Anden har vi att göra med den Gud som faktiskt lever. Den kristna kyrkans Gud är och blir till i den levande dynamiken mellan Sonen och Fadern i deras gemensamma Ande. Fadern, Sonen och Anden är en levande och livgivande Gud som vi kan förnimma när vi av nåd blir upptagna och införlivade i den levande relationen som är Guds treeniga väsen. Att Gud befriar och räddar oss betyder att Treenigheten upptar och införlivar oss i Guds levande och relationella treeniga väsen – en frälsning till ett liv som sträcker sig mot oändligheten, i en frid som övergår allt förstånd.

#666. Odjurets tal…

"Och jag såg ett odjur stiga upp ur havet. Det hade tio horn och sju huvuden och på sina horn tio kronor och på sina huvuden hädiska namn. Odjuret jag såg liknade en leopard, och dess fötter var som en björns och dess gap som gapet på ett lejon. Och draken gav det sin kraft och sin tron och stor makt. Ett av dess huvuden såg ut att ha fått ett dödligt hugg, men det dödliga såret hade läkts. Hela jorden greps av beundran för odjuret och följde det, och man tillbad draken för att han hade gett odjuret makten, och man tillbad odjuret och sade: 'Vem är som odjuret? Vem kan strida mot det?' Och det fick en mun som skröt och hädade, och det fick makt att hålla på i fyrtiotvå månader. Och det öppnade sin mun för att häda Gud, häda hans namn och hans tält, alla som bor i himlen. Det fick rätt att strida mot de heliga och besegra dem, och det fick makt över alla stammar och länder och språk och folk. Och alla jordens invånare skall tillbe honom, var och en som inte från världens skapelse har sitt namn skrivet i livets bok hos Lammet som blev slaktat. Du som har öron, hör detta. Den som skall i fångenskap, han går i fångenskap, och den som skall dö för svärdet, han blir dödad med svärd. Här behövs de heligas uthållighet och tro.

Och jag såg ett annat odjur stiga upp ur jorden, och det hade två horn som liknade ett lamms och det talade som en drake. Det utövar det första odjurets hela makt i dess åsyn. Det får jorden och dess invånare att tillbe det första odjuret, vars dödliga sår hade läkts. Och det gör stora tecken, det låter till och med eld falla från himlen ner på jorden i människornas åsyn. Och det förför jordens invånare med de tecken som det fått rätt att göra i odjurets åsyn. Det säger till jordens invånare att göra en bild åt odjuret som har fått svärdshugget men kommit till liv igen. Och det fick rätt att ge livsande åt odjurets bild, så att bilden också kan tala och se till att alla som inte tillber odjurets bild blir dödade. Och det ser till att alla, höga och låga, rika och fattiga, fria och slavar, får ett märke på högra handen eller på pannan och att ingen kan köpa eller sälja utan att ha märket, odjurets namn eller talet för namnet. Här behövs vishet. Den som har förstånd skall tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666."

(Uppenbarelseboken 13:1–18)

#665. Femte söndagen i Påsktiden…

”Jesus sade: Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd.”

(Johannes 16:5–11)

Jesus försökte att förbereda lärjungarna för en framtid där han inte längre fanns kvar hos dem på samma sätt som han varit. Det var förstås ingen enkel uppgift. Det är intill omöjligt svårt att föreställa sig någon annans icke-existens och absoluta frånvaro. Det är dessutom smärtsamt att försöka föreställa sig att någon som vi håller av inte längre ska finnas kvar hos oss. Det var lika svårt för lärjungarna som det är svårt för oss. Det är klart att hjärtat fylls med sorg av tanken på att vi inte längre ska få ha kvar varandra. Så lärjungarna lyssnade på Jesus med hjärtan fyllda av sorg. De frågade inte vart han skulle ta vägen. Det är väl kanske inte den första frågan som dyker upp när man talar om döden. När man talar med någon som ska dö frågar man sällan ”vart ska du ta vägen, vart går du?"

Men Jesus pekade på en ny och radikalt annorlunda verklighet. En verklighet där den frågan faktiskt är relevant. Jesus talade om sin egen död på ett sådant sätt att döden inte innebär livets slut. Jesus sade att han skulle lämna dem. När han lämnade dem så skulle han ta vägen någonstans. Han skulle inte upphöra att existera. Därifrån, vart det nu var som Jesus skulle ta vägen, skulle han sända Hjälparen till lärjungarna. Han sade att han behövde lämna dem för att Hjälparen skulle kunna komma till dem. Jesus förberedde lärjungarna och oss inför framtidens möte med den Heliga Anden. Vare sig Gud eller den Heliga Anden är särskilt sentimentala. Den verklighet som ska uppenbara sig kan verka och kan kanske upplevas som ganska kärv. Så Jesus försökte att förbereda lärjungarna och oss på vad som komma skall.

Jesus talade om Hjälparen, den Heliga Anden. Denna levande någon är en livsform vars väsen trotsar allt vi kan, vet och förstår. Denna någon är Gud själv lika mycket som Fadern är det och lika mycket som Sonen är det. Denna någon skulle ge sig till känna för lärjungarna. När Jesus lämnar lärjungarna ska den Heliga Anden sändas till dem, till oss och till hela mänskligheten. Den Heliga Anden ska visa sig vara lika lite sentimental som Gud Fadern och livet självt. För att mötet med den Heliga Anden skulle vara lite mindre chockartat försökte Jesus att förbereda lärjungarna genom att berätta något om vad den Heliga Anden ska visa dem. Tre saker ska uppenbaras när det Heliga Anden uppenbarar sig – vad synd, rättfärdighet och dom är. De tre orden som rymmer en verklighet som är allt annat än sentimental.

”Synd: de tror inte på mig.” Det var vad Jesus sade om synden som den Heliga Anden ska uppenbara för lärjungarna och för oss. Synden orsakar en avgrund mellan människan och Gud. Att inte tro på att Jesus är den han utger sig för att vara orsakar en avgrund och ett avstånd mellan människan och Gud som människan inte kan överbrygga. En uppfattning om Jesus som inte är kristen tro ställer sig som en låst dörr mellan människan och Gud. Synden är som en låst dörr som bara kan låsas upp från Guds sida genom att Gud själv uppenbarar sig och väcker en levande kristen tro på att Jesus är Guds Son manifesterad. Talet om synd är ganska kärva ord och det är inte särskilt sentimentalt. Men det är sant och det är något av vad den Heliga Anden kommer att uppenbara.

”Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre” sade Jesus. Den Heliga Anden ska uppenbara att Jesus är den som hos Fadern åstadkommer människans och människors rättfärdighet inför Gud. När lärjungarna inte längre ser Jesus, när han har lämnat dem, är Jesus hos och med Gud Fadern. Där manifesterar Sonen människans rättfärdighet inför Gud – människans färdighet att ställas inför rätten, färdigheten att rannsakas inför rätten. Jesus har med sin död på korset avtjänat det mänsklighetens straff som förbundsvillkoren utmäter som straff för synden. Därmed är mänskligheten rättfärdig och människan är färdig att ställas inför rätta. Genom Jesus uppståndelse från döden leder Gud Fadern människan och mänskligheten vidare till frälsningens frihet när straffet är avtjänat. Det är något av vad den Heliga Anden kommer att uppenbara.

Jesus sade: ”Dom: denna världens härskare är dömd." Denna världens härskare är döden själv. Allt och alla dör obevekligen och döden tycks härska över allt och alla. Ingen och ingenting verkar komma undan döden som världens härskare. Förbundsvillkoren stipulerar att döden är straffet för synden. Men Jesus har med sin död och uppståndelse gjort mänskligheten och människan rättfärdig. Domen för mänsklighetens och människans synd är utdömd och Jesus har avtjänat straffet en gång för alla. Jesus har så gjort mänskligheten och varje människa rättfärdig inför Gud. Människans rättfärdighet inför Gud dömer döden till att dö. Jesus uppståndelse från döden vittnar om att existens och livets levande en gång för alla har besegrat dödens icke-existens och intighet. Döden är dömd till icke-existens. Döden som sådan ska inte finnas mer. Inte för någon. Det är vad den Heliga Anden kommer att uppenbara.

Jesus försökte att rusta lärjungarna inför den okända framtiden. Han försökte att ingjuta tro och hopp i dem. Vi gör gott i att låta oss fyllas av samma tro och samma hopp. Med hoppet som finns i relation till Jesus och i tron på att Jesus är den som han utger sig för att vara kan frågan när vi närmar oss livets begränsning faktiskt ställas: ”Vart går ni?” Med hoppet som finns i Jesu löften och med tron på att Jesus är uppstånden från de döda kan vi svara: ”Döden innebär inte livets slut. När vi lämnar det jordiska livet bakom oss då följer vi Jesus och går vidare till det levande livets evighet hos vår Herre.” Det är något av vad den Heliga Anden uppenbarar.