#53. Annandag Jul...

"Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: 'Herre Jesus, ta emot min ande.' Han föll på knä och ropade högt: 'Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.' Med de orden dog han. Också Saul tyckte det var riktigt att han dödades. Den dagen började en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem, och alla utom apostlarna skingrades över hela Judeen och Samarien. Några fromma män begravde Stefanos och höll stor dödsklagan över honom. Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse." (Apostlagärningarna 7:59-8:3) 

"Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över. Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor." (Lukas 12:49-53)

Världen har sett för många martyrer. Vi behöver inte fler. En martyr är ett blodsvittne – en någon som får plikta med sitt blod och sitt liv för det vittnesbörd som bärs fram. Sådana martyrer har det funnits för många av. När Stefanos stenats till döds är det inget vi ska hylla som någon form av föredömlig ståndaktighet i tron. Därför att martyrer blir bara till där och när tankens och människans frihet begränsas av maktens bristande tolerans för olikheter. Vi ska minnas och hedra minnet av Stefanos och historiens martyrer, men martyrskap är något påtvingat som inte ska hyllas som någon form av ideal. Ingen väljer att av fri vilja bli martyr.

Där och när den eller dem som haft makten inte kunnat fördra eller stå ut med en annan beskrivning av verkligheten än den makten själv haft – där och då har vittnen som berättat om en annan verklighet tystats. Där och då har människor mördats på grund av sina tankar och åsikter. Historiens martyrer lyser som fyrar i historiens dunkel och påminner oss om människans och mänsklighetens bristande förmåga att tolerera olikheter. I de tider och på de platser i historien där vittnen blivit martyrer har människan misslyckats kapitalt med en av våra primära och gemensamma uppgifter – att leva i fred och i frid med varandra, med våra olikheter. Inte trots våra olikheter, utan med olikheterna.

Därför är historiens martyrer människor vi behöver minnas med eftertanke och med viss sorg. Martyrerna vittnar för oss om människans, människors och vår egen oförmåga att tolerera och acceptera varandra även när våra tankar och åsikter är olika. Vi måste låta tankens frihet råda. Vi måste låta olika åsikter få finnas sida vid sida. Vi måste låta verkligheten få beskrivas på olika sätt utan att de exkluderar varandra. Därför att världen har redan sett för många martyrer och vi behöver inte fler.

Jesus pratar om en eld som ska tändas. En eld som ska leda till splittring. Han såg det redan i sin egen tid. Jesus visste alltför väl att människan och människor alltid haft, och fortfarande har, svårt att hålla sams. Han visste och vet att tankar och åsikter splittrar människor mer än riken och murar. Jesus visste redan då att det som skulle komma att ske skulle bli och vara något så radikalt annorlunda att människorna skulle splittras av tankarna och åsikterna om det. Historien har gett Jesus rätt. Kyrkan har ständigt kämpat med inre slitningar och yttre splittring. Vi har alltid haft olika tankar och olika åsikter om Jesus och om hur vi förstår konsekvenserna av det Jesus sade och gjorde. Jesus visste och vet att vi inte kan hålla sams.

Därför säger Jesus, några verser senare: "När du är på väg till domstolen med din motpart, så gör vad du kan för att bli förlikt med honom innan ni är framme." De olika tankarna, de olika åsikterna och splittringarna är ofrånkomliga. Därför behöver vi öva på att förlika oss med varandra. Vi behöver öva på att ha tålamod med varandra. Vi behöver öva på att känna empati för varandra. Vi behöver öva på att ha förståelse för varandras olikheter. Annars finns alltid risken för att fler martyrer blir till. Vi behöver öva på att se varandra med ögon fyllda av nåd, kärlek och barmhärtighet, särskilt när vi bär olika tankar och har olika åsikter. För vi behöver inte fler martyrer.

Vi ska inte fira historiens martyrer. Men vi behöver minnas dem. Och vi behöver bli påminda om det mellanmänskliga misslyckande som gjorde att vittnena tystades och blev martyrer på grund av sina tankar och åsikter. Så att det inte händer igen.

Vi kan hedra martyrernas minne genom att fortsätta att vittna om Jesus för världen – genom att följa vår och kyrkans kallelse att vara vittnen som vittnar om att Jesus faktiskt lever. Att vara ett sådant vittne handlar alltid om att vara för någon – aldrig om att vara emot någon eller något. Det egna vittnesbördet om och för Jesus får aldrig vara riktat mot något annat. Att vittna om Jesus kan och får aldrig begränsa tankens eller åsikternas frihet för någon annan. Att vittna om Jesus kan och får inte utesluta eller begränsa andras tankar om eller beskrivningar av verkligheten. Den egna övertygelsen får aldrig exkludera andras. Därför att kärnan i vittnesbördet om Jesus är människans och mänsklighetens frälsning – den av Guds nåd givna befrielsen och friheten som gäller varje människa och alla människor.

Att vittna om Jesus handlar om att alltid heja på Jesus – men aldrig om att bua åt andra.

• Miriam W Klefbeck: Att döda den som ber