"In Göttingen, too, I needed correspondence and an exchange of ideas with him more than my daily bread. This was just because I knew how my stories amused him and because I could confide to him as to no one else my constant cares and concerns, which seemed to increase rather than decrease … but also because it was always my deepest need to hear his judgement on what I had done. And though I had my star to follow, as he had his, I had to keep taking my bearings from him because I had to understand him and be understood by him in order to understand myself properly. Which one of us went ahead? And which one followed? We were as one, in a union which could never become boring because almost always we approached both things and people differently and saw them differently."
(Karl Barth om sin vän Eduard Thurneysen, citerad av Busch, s 118 och s 137)
Vi behöver varandra. Som människor, som kristna och som kyrka. Karl Barth beskriver sin förtrogne vän Eduard Thurneysen som en någon han behöver. Och som en någon han behöver bli behövd av. De behövde varandra, de delade glädjen och mödan. Både i det praktiska och i det teologiska tankearbetet. De skrev brev när de inte fanns i varandras närhet. Delade livet och tankar. Karl behövde Eduards förståelse för att förstå sig själv, för att kunna se sig själv i ett nytt ljus, för att kunna se sina egna tankar på ett nytt sätt. De navigerade genom livet och teologin tillsammans och med varandra, var och en med sin stjärna och kallelse att följa. Olikheterna berikade, fördjupade och belyste.
Så annorlunda det mesta hade varit om sådan förtrolig vänskap var rådande mellan oss som arbetar och verkar i kyrkan. Om vi insåg och kände att vi faktiskt behöver varandra – som människor, som kristna och som kyrka. Om vi uppriktigt sökte varandras förståelse för att förstå oss själva lite bättre. Om vi tillsammans och gemensamt faktiskt försökte läsa, prata och skriva om teologi med och för varandra. Alltså verklig, riktig och sann teologi som handlar om Gud, Jesus och den Heliga Anden. Istället för, som det oftast handlar om, till teologi förklädda urvattnade politiska ställningstaganden. (Jo, det finns faktiska skillnader mellan teologi och politik – i form, innehåll och ecklesiologisk relevans.)
Då vi inte känner varandra beror våra relationer på det ledarskap som utövas. Det är därför ett problem för vår kyrka att våra ledare, biskopar och andra, inte pratar om teologi i det offentliga. Det är teologin som förenar oss som kristna och som kyrka. Om våra ledare inte kan prata om det som förenar oss i offentligheten så faller gemenskapen sönder. Därför är det ett problem att vår biskop pratar om pingis och film istället för om teologi i det offentliga. Därför är det ett problem att vår ärkebiskop skriver en, om än välvillig, debattartikel i DN som saknar all teologisk relevans och förankring. Vi behöver prata med varandra om teologi och teologiska frågor och våra ledare behöver föregå med gott exempel.
När vi gör det – pratar om verkliga, riktiga och sant teologiska frågor med varandra – så kommer vänskaper att växa fram. Det är då vi ser att vi behöver varandra för att förstå mer, inte för att ha och få rätt utan för att förstå mer. Då kan vi se nyanser i oss själva och varandra som gör att olikheterna berikar mer än de hotar. Vi behöver verkligen varandra som vänner, som människor, som kristna och som kyrka. Därför måste vi börja prata om teologi och teologiska frågor med varandra. Både i det offentliga och i det förtrogna. Egentligen borde vi som kyrka inte ha något annat intresse än att tala om just teologi och teologiska frågor. Överallt och alltid. Och faktiskt, som kyrka har vi varken tid eller råd att låta bli.
- Busch, Eberhard, 1976: Karl Barth, His life from letters and autobiographical texts. Eugene, Wipf and Stock Publishers. Utg. på tyska av Theologischer Verlag Zürich 1975.
Anonyma kommentarer publiceras inte.
SvaraRadera