#137. Ibsen och gudstjänst...

För några år sedan såg jag Ibsens pjäs "Hedda Gabler" på Stockholms Stadsteater. Det var en fantastisk uppsättning och fantastiska skådespelare. Förutom att pjäsen i sin helhet var tankeväckande så fanns en scen i inledningen skakade om mig ordentligt. Jag minns den ungefär så här...

En manlig gestalt befann sig ensam på scen. Scenografin var sparsam med bara en soffa och något bord. Han klev in på scenen och pysslade med oväsentliga saker. En telefon ringde. Telefonen som ringde var en sådan där grå med sprialsladd och ringskiva. Det fanns ingen sladd från telefonen kopplad till något uttag. Den ringde ändå och mannen svarade. "Nämen hej kära faster…" började han, med luren i den ena handen samtidigt som han lyfte upp själva telefonklumpen med den andra. Och så började han planlöst röra sig i rummet medan han talade med fastern i andra änden. 

Fast det fanns ju ingen "andra änden". Telefonen var ju bevisligen inte kopplad till något telefonnät, det fanns ju ingen sladd. Men det bekymrade inte Ibsens karaktär som pratade, skrattade och försäkrade fastern om att allt var i sin ordning. Han gestaltade den där fastern genom att prata med henne som om hon fanns. Men för mig som satt och tittade fanns det ingen tvekan om att det fanns en faster som pratade, skrattade och frågade i den där andra änden som inte fanns. Han skapade den där pratglada fastern för oss som såg på med sin gestaltning av henne. Och det fanns verkligen ingen som helst tveksamhet, hon fanns där på riktigt fast hon inte var verklig.

Det var då den omskakande tanken slog mig. Det är ju det där som är vår uppgift när vi firar gudstjänst! Att gestalta närvaron av den Gud som vi inte ser på ett sådant sätt att det inte råder några som helst tveksamheter om huruvida Gud är närvarande eller inte. Gud är ju den som finns i andra änden när vi samlas för att fira gudstjänst. Gud är ju den som lyssnar, pratar och ställer frågor till oss i gudstjänsten. Det finns kanske ingen sladd som syns men denna någon finns ju där i andra änden. Och det är vår uppgift och vårt ansvar att gestalta våra gudstjänster på ett sådant sätt att Gud blir till för oss. Jag menar inte att vi frammanar Gud. Men vi behöver sjunga om och till, bedja till och predika om Gud som om Gud faktiskt finns där. För att bereda plats för Gud att uppenbara sig.

Om en skådespelare med sin gestaltning lyckades ge liv åt en fiktiv person inför en fullsatt teatersalong med bara en telefon så kan också vår kyrkas gudstjänster gestalta en livgivande närvaro av den i allra högsta grad levande Guden som – om Gud själv vill – där och då uppenbarar sig och låter sig bli sedd och upplevd av oss. När vi firar gudstjänst med glädje, uppriktighet och ärlighet – då lever våra gudstjänster med det livgivande liv som bara Guds uppenbarelses Ande kan ge.

Och då förändras allt.