#135. Att fira gudstjänst...

"I am not speaking to you of God because I am a pastor. I am a pastor because I must speak to you of God, if I am to remain true to myself, my better self."

"God has come to me. That ends the delusion … that I have to speak of the way in which I have come to myself. God has come to me. That ends the delusion – and it is a delusion – that only God himself wills to speak of God's revelation. Since God has come to me … I can speak of his revelation and may do so, because I must."

(Karl Barth, citerad av Busch, s 61 och s 179)

När jag var student var jag kyrkvärd i min församling. Vid en kyrkvärdssamling i början av november ett år fördes ett samtal om den knappa procent medlemmar som lämnat kyrkan det året. Fyrtiofem tröttsamma minuter ägnades åt tandagnisslan och inte ringa mängder självömkan. Det ena var jobbigare än det andra och hu så hemskt allting var. Efter de där fyrtiofem minuterna undrade jag: "Men hörni, nu har vi ägnat fyrtiofem minuter åt att oja oss över den knappa procent som valt att inte vara medlemmar. Ska vi nu ägna fyrtiofem minuter åt de nittionio procenten som har valt att fortsätta att vara medlemmar? Vi kan till exempel prata om hur vi är kyrka tillsammans på ett sådant sätt att de vill fortsätta att vara medlemmar även nästa år." Det blev inget samtal om den saken.

När nu frågan om gudstjänstfirande tas upp i Kyrkans Tidning dyker den där tanken upp igen. Det är ofta ett väldigt stort fokus på dem som inte kommer för att fira gudstjänst, mindre tankemöda ägnas dem som faktiskt kommer och firar gudstjänst. Men är det inte där vi behöver börja? I den gudstjänstfirande församling som faktiskt finns? Om vi inte tror på den – om vi inte tror att det spelar roll att vi firar gudstjänst med den församling som faktiskt samlas – hur kan vi då förvänta oss att någon annan ska vilja komma och vara med? Hur kommer det sig att vi inte ser vad vi har utan istället bara vill ha mer? (Mer av vad kan man undra.) Kanske är det så att vi får det vi förtjänar? Kanske predikar, sjunger och ber vi ibland som om det egentligen inte spelar någon roll? Kanske finns det därför teologiska skäl till varför människor väljer att göra annat på söndag förmiddag?

Vid en samling för prästkandidater (när jag själv var en) frågade jag min biskop Caroline om det pågick någon teologisk reflektion på stiftet om varför människor väljer att lämna kyrkan. Hon svarade då att någon sådan inte förekom. Kanske kan det vara en del av problemet – att det inte förekommer något teologisk reflektion över sakernas tillstånd. Vi kanske behöver fråga oss vad Gud vill berätta för sin kyrka genom att kalla människor till andra aktiviteter än firande av gudstjänst på söndagarna? Precis som israeliterna satt i exilens Babylon och funderade över hur det kunde bli som det blivit trots att Gud lovat folket sin trofasthet. Hur kan det vara som det är, om det nu är sant att Gud i Jesu gestalt har lovat att vara med oss alla till tidens slut? Förutsatt att kyrkan fortfarande betraktar sig som Guds kyrka. Det borde rimligen finnas teologiskt begripliga skäl.

Men det är förstås en het potatis att ta tag i, av flera skäl. Det kräver att vi vågar ställa svåra och utmanande frågor till oss själva. Det kräver mycket tid, möda, reflektion, tålamod, läsande och skrivande om vi ska få tag på både frågorna och de begynnande svaren. Och det är ju jobbigt. Dessutom kanske det resulterar i att vi måste omvärdera oss själva och vår förståelse av både Gud, gudstjänst och kyrkan. Och det är ju också jobbigt. Men det var just det mödosamma arbetet som Guds folk behövde genomföra i exilens Babylon. Och det var jobbigt. Alternativet var att helt överge tanken på Gud som en trofast, sann och levande Gud. Men det alternativet var värre än mödan att ta tag i problemet.

Det är kanske där vi är i relation till gudstjänstens firande. Vi behöver ta tag i det teologiska problemet, fast det kanske blir jobbigt. För att alternativet är sämre.

Det kommer att kräva av oss att vi till en början inser att att det inte är varken min egen eller vår "upplevelse" som är gudstjänstens centrum. Det kommer att kräva att vi i gudstjänstens förkunnelse, psalmsång och bön vågar och vill försöka att vittna om Guds uppenbarelse i Jesus och inget annat. Det kommer att kräva att vi präster slutar snacka oväsentligt snömos när vi predikar och att vi istället börjar predika det evangelium som börjar och slutar med den uppståndne Jesus, på riktigt – som att det faktiskt spelar roll för oss själva, kyrkan och världen. Vi behöver tro och lita på Evangeliets egen och inneboende kraft och förmåga att väcka människors tro, hopp, lust och glädje. Vi behöver inse att vi som vill vara kyrka faktiskt behöver vittna för andra om Guds uppenbarelse i Jesus Kristus. Av den enkla anledningen att Gud har uppenbarat sig i, med och genom Jesus Kristus. 

Framför allt behöver vi påminna oss själva och varandra om att Evangeliet är ett stort och fantastisk glädjebud riktat från Gud till hela världen, till hela mänskligheten och till varje människa. Ett glädjens bud, ett bud man blir glad av att få höra  – alldeles på riktigt glad.

• Sofia Lilly Jönsson om att vi inte behöver fler kyrkisar.
• Elisabeth Arborelius om att det inte hjälper att uppmana.
• Agneta Lejdhamre om manlighet som ett gudstjänstens hinder.
• Fredrik Modéus om att Gudsprat inte kan ersätta liv.
• Busch, Eberhard, 1976: Karl Barth, His life from letters and autobiographical texts. Eugene, Wipf and Stock Publishers. Utg. på tyska av Theologischer Verlag Zürich 1975.

Edit 16/8: Läs kyrkoherde Krister Kappels intressanta kommentar nedan.