"Aron sträckte ut sina händer över folket och välsignade det. Sedan steg han ner efter att ha offrat syndoffret, brännoffret och gemenskapsoffret. Mose och Aron gick in i uppenbarelsetältet, och när de kom ut igen välsignade de folket. Då visade sig Herrens härlighet för hela folket. Eld gick ut från Herren, och den förtärde brännoffret och fettstyckena på altaret. Hela folket såg detta, och alla jublade och kastade sig till marken."
(3 Mos 9:1–6, 22-24)
Sofia Lilly Jönsson ställer en viktig och angelägen fråga i sitt inlägg i debatten om gudstjänstbesök i Kyrkans tidning: vad menar vi att gudstjänstbesök ska göra med oss? Den frågan är betydligt viktigare än den vanliga frågan om varför människor går (eller inte går) till kyrkan för att fira gudstjänst. Om vi söker svaret på Sofias fråga så kommer svaret på den vanliga frågan att ge sig själv.
Det finns bara en berättelse som beskriver en genomförd gudstjänst i vår Bibel. Det borde göra den berättelsen omistlig i samtalet om vad kyrkans gudstjänst är och ska vara. Dessutom svarar den berättelsen på frågan om varför vi ska fira gudstjänst över huvud taget. Det är berättelsen om när Aron genomför den första och av Gud genom Mose påbjudna offerkulten i 3 Mos 9. Där beskrivs en offerkultens gudstjänst med djuroffer och brinnande eldar. Trots att förstörelsen av det andra templet i Jerusalem avslutade offerkulten som gudstjänstform i relation till Jahve finns delar av det ritualet kvar i vår egen gudstjänst. Vi gör på ett annat sätt men funktionerna av det vi gör är detsamma som många av funktionerna av det som beskrivs i 3 Mos 9.
Folket då firade gudstjänst på uppmaning av Mose. Med den uppmaningen följde ett löfte: "Herrens härlighet ska visa sig inför er." Gud ska alltså låta sig bli sedd av folket när folket följer uppmaningen att fira gudstjänst enligt den ordning Mose lagt fram. Efter det löftets givande i 9:6 följer en ganska detaljerad beskrivning av offerkultens genomförande. Det som gör kultens delar relevanta och intressanta för oss är inte deras form (den rituella offerslakten) utan deras funktioner (vad offren åstadkommer). Syndoffret är vår syndabekännelse. Brännoffret är vår tillbedjan. Gemenskapsoffret och matoffret är vårt firande av nattvard. Säkert kan det nyanseras akademiskt men ungefär så.
När offerkulten är genomförd och avslutad sträcker Aron i 9:22 ut sina händer över folket och uttalar välsignelsens ord. Med välsignelsen lägger Aron Guds namn på folket. Välsignelsen och Gudsnamnets närvaro i folkets närhet betyder att Gud själv nu befinner sig folkets närhet. Det är då det händer. När Mose och Aron kommer ut ur tabernaklet igen och välsignar folket sker en paradigmatisk förändring av folkets verklighetsuppfattning. Ingenting har ju förändrats i sak, det är samma eld som brinner och samma offerdjur som bränns upp. Men i berättelsen ser folket att i det som sker är det Gud själv som förtär offret på altaret. Det hebreiska verbet säger att Gud äter offret. Folket upplever att de ser Gud själv äta det offer Aron har förrättat på altaret. Gud uppenbarar sig i det som sker. Och folket jublar.
Gudstjänsten som beskrivs i 3 Mos 9 går från en uppmaning och ett löfte, genom gudstjänstens skeende till löftets infriande. Gud lovar, genom Mose, att han ska uppenbara sig – låta sig bli sedd – när de firat gudstjänst enligt den ordning han ger dem. Löftet infrias och i ljuset av välsignelsen ser och förstår folket att Gud själv har gett sig till känna – uppenbarat sig – i det gudstjänstskeende som har hänt.
Så, vad menar vi att gudstjänstbesök ska göra med oss? I Bibelns enda gudstjänst sker något väldigt konkret med människorna som firar den. De upplever en konkret och paradigmatisk förändring av sin uppfattning om tillvaron. I det rituella skeendet ger sig Gud till känna genom att uppfylla löftet om att låta sig bli sedd i det som händer. Det är ett löfte som rimligen föregår varje gudstjänst fortfarande. Vi firar gudstjänst i ljuset av Guds löfte om att Gud ska låta sig bli sedd – det vill säga: i hopp om att Gud ska uppenbara sig för oss. Om och när Gud uppenbarar sig så sker en konkret och paradigmatisk förändring av verklighetsuppfattningen, efter vilken människan faktiskt ser och förstår att Gud inte bara är med i det som sker utan också är en aktiv partner i tillvarons skeenden.
Gudstjänstens funktion är då att uppenbara Guds närvaro i folkets närhet på ett sådant sätt att den levande Guden i enlighet med sitt löfte ger sig till känna för alla och var och en, efter vilket den enskildes och folkets verklighetsuppfattning förändras i grunden. Gudstjänsten vittnar på så sätt om att Gud är här och är nära var och en och alla – alldeles på riktigt. "Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem." (Matt 18:20)
Hej Patrik, jag tycker du har förstått vad jag menade. Då blir man glad. Som du skriver här: "Den frågan är betydligt viktigare än den vanliga frågan om varför människor går (eller inte går) till kyrkan för att fira gudstjänst. Om vi söker svaret på Sofias fråga så kommer svaret på den vanliga frågan att ge sig själv."
SvaraRaderaSjälva prövandet av frågan hur vi själva förhåller oss till gudstjänsten är gudstjänstens lön, tänker jag. Att vi ser att vi står i relation till allt detta och inte är passiva åskådare. Att dramat sker i oss. Att det får konsekvenser. Att det är meningslöst att fira gudstjänst annars och kanske till och med kontraproduktivt för Guds vilja med oss, även om förstås alla saker man är med om inte kan vara livsomvälvande på samma sätt.
Spännande det du skriver att Bibeln bara skildrar en gudstjänst. Men brukar man inte se den sista nattvarden som en slags gudstjänst? Och andra möten. Eller menade du kanske bara strikt nu en riktig, historisk ritual.
Sofia, tack för återkoppling och spännande tankar.
SvaraRaderaDin tanke om gudstjänsten som ett drama tror jag är viktig. Ett drama uppmanar deltagare till delaktighet. På ett annat sätt än att vara en passiv åskådare. Att tro är i sig att vara delaktig i det drama som är Guds levande relation till mänskligheten. Gudstjänsten gestaltar och förkroppsligar just det pågående dramat, som ju är livsförändrande på ett grundläggande sätt. Så just tanken om dramat tror jag är viktig att fundera vidare på.
Jo, det andra finns fragment i vår Bibel som vittnar om gudstjänstens (kultens/ritualens) utövande. Psaltarpsalmerna bär mycket sådant material och det finns berättelser om riter av olika slag. Men just 3 Mos 9 är en konstituerande text och berättelse. Den formar den arketyp som sannolikt låg till grund för den gudstjänst (kult/ritual) som utövades i Jerusalems tempel, som i sin tur låg till grund för gudstjänsten i synagogan som i sin tur ligger till grund för vår kyrkas gudstjänst.
Just inkorporerandet av den sista nattvarden som del av gudstjänsten blev en av de faktorer som skilde ut kristendomen ur judendomen. Men påskmåltiden, som ju Jesu sista måltid med sina lärjungar är, var inte en del av gudstjänstens utövande i sig då. Påskmåltiden firas väl fortfarande i hemmet i judisk tradition (rätta mig om jag har fel någon) precis som Jesus gjorde med sina lärjungar. De samlades ju i ett litet rum någonstans för att dela påskmåltiden, de gick inte upp till templet och tog del av det som en del av den centrala och gemensamma gudstjänsten (kulten/ritualet) som pågick där. Men med tiden blev nattvarden en del av den framväxande kyrkans gudstjänst-tradition, vilket också gjorde att de kristna utkristalliserades ur och avknoppades från sitt judiska sammanhang.
Ungefär så tänker jag mig det, i korthet. Men det är förstås öppet för andra förståelser och ståndpunkter.