”Under ett sammanträde i februari med styrelsen för Sjömanskyrkan uppkom ett samtal om vad som är möjligt att göra om ett fartyg med besättning av en annan tro kommer och vill be. Vi resonerade kring frågan och det kom idéer och förslag. Mitt förslag var att temporärt göra rummet tillgängligt genom att till exempel märka ut riktning mot Mecka och flytta kristna symboler. Precis så som redan görs i gemensamma bönerum på flygplatser och i en del sjukhuskapell. Det är viktigt att det finns platser för bedjande systrar och bröder och vi visar gästfrihet och tolerans oavsett tro. Goda och bedjande människor av olika tro måste kunna mötas och hjälpa varandra. Att tillfälligt upplåta ett rum för människor av annan tro, innebär inte att vi backar från vår egen tro. Präster är kallade att förkunna Kristus. Det gör vi varje dag och i varje möte med människor. Men det innebär inte heller att vi är snåla mot människor av annan tro. Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det. (Hebréerbrevet 13:2)" (Biskop Eva via Stockholms stift 26/9)
”Det handlar inte om ’att bära ut Kristus’, men att göra ett inbett rum tillgängligt för tillfälliga gäster.” (@biskopeva på Twitter 27/9)
Två sakfrågor. I samtalet refererades till det interreligiösa bönerummet på Heathrow och den indikation som finns på golvet där som exempel. Jag har inte varit där men det kan knappast vara något annat än en permanent markering. Om krucifixet på väggen föreslogs att det antingen skruvades ned och togs bort eller försågs med ett skynke som vid behov kunde skyla korset. Det sades ingenting om övriga saker, som till exempel dopfunten.
Kyrkans kapell kan rimligen inte likställas med bönerum på flygplatser och sjukhuskapell hur som helst. Den kristna kyrkans kyrkor och kapell är inte vilka allmänna utrymmen som helst. Kyrkans kapell och kyrkor byggs och inreds för att vara kristna gudstjänstrum avsedda för tillbedjan av treenig Gud som omvittnad i kyrkans Bibel och bekännelse. Att företag, institutioner eller andra organisationer tillhandahåller utrymmen för ”andlig vård” är en annan sak. Sådana utrymmen kan inte likställas med kyrkans egna gudstjänstrum. Jag kan tycka att en biskop borde kunna se och förstå den skillnaden.
Jag bortser från den retoriska knorren som beskriver den eller de som har en annan åsikt som intoleranta och ”snåla mot människor av annan tro.” Det enda argumentet som biskop Eva egentligen för fram till stöd för sin uppfattning är ”gästfrihet.” En vers ur Hebréerbrevet anförs som stödargument. Vad svarar man på det? Inte mycket till underlag för diskussion, som en kollega uttryckte det. De teologiska, ecklesiologiska, pastorala och ämbetsrelaterade frågorna hänger orörda kvar i luften. Det kanske bara återstår att citera ur samma brev som biskopen. Hebréerbrevet har ganska mycket att säga om vår tids kyrkas sätt att vara kyrka i tiden. Och det handlar inte bara om gästfrihet. Det är ofta ganska kärva ord.
”Ty människor som har avfallit fast de en gång har blivit upplysta och smakat den himmelska gåvan, fått del av helig ande och smakat Guds goda ord och den kommande världens krafter, dem är det omöjligt att på nytt föra till omvändelse, eftersom de korsfäster Guds son en andra gång och gör honom till åtlöje. En åker som får rikligt med regn har Guds välsignelse om den suger upp vattnet och skänker odlaren hans gröda. Men bär den törnen och tistlar är den värdelös. Förbannelsen är inte långt borta, och slutet blir att åkern bränns av.” (Hebréerbrevet 6:4–8)
Gör vi ibland Guds son till åtlöje i vår kyrka? Vill vi att den kyrkliga åkern ska ge god gröda eller ska vi låta den bära törnen och tistlar? Är vi i förbannelsens tid, när åkern ska brännas av? För att bereda plats för något annat och och något nytt? Frågor som kan läggas till alla andra frågor som har utkristalliserats den senaste veckan. Med det här sätter jag punkt och hoppas att någon ansvarskännande med större befogenhet och mer resurser än jag plockar upp de för kyrkan viktiga frågorna som väckts. I bästa fall i sammanhang där även kritik och kritiska röster får plats och blir lyssnade på. Kanske en serie samtal i Storkyrkan till våren? Det finns ett diskussionsunderlag rikligt fyllt av frågor att utgå från.
- Biskopen om Sjömanskyrkan som ett rum för alla som vill be (Sthlms stift).
- Biskopen vill öppna kapell för fler religioner (Dagen 28/9).
- Biskop föreslog Meckamarkering i Stockholmskyrka (Världen Idag 25/9).
- Lukas Berggren: En ny blandreligion? (Världen Idag 25/9).
PS. Jag har förstått att de inomkyrkliga och teologiska frågor jag har försökt att ta upp här dessvärre har plockats upp av andra med helt andra avsikter. Jag ska vara så tydlig jag kan. Det jag skriver här handlar INTE om ett ställningstagande mot islam eller mot muslimer. Att vara för den kristna kyrkans kristna identitet betyder inte att vara mot andra människors rätt till annan religiös identitet. Jag är ovillkorligt för att alla människor med muslimsk eller annan tro har och ska ha rätt att utöva sin tro på samma villkor som kristna människor utövar sin kristna tro här i vårt land. Jag protesterar mot alla försök att använda det jag har skrivit för att hetsa mot enskilda människor eller för att hetsa mot religiöst/etniskt definierade grupper av människor. Främlingsfientlighet är ett stort socialt problem i vårt samhälle som behöver och ska bekämpas var och hur det än kommer till uttryck. I alla sammanhang. Alltid.
