#372. Biskopen och Arius…

”Vi bekänner att han stod i en sådan speciell relation med Gud att vi använder son-begreppet, det vill säga han var Guds son. […] Min övertygelse är att Gud är Gud bortom alla religioner. Gud är inte religiös men vi är det och Gud är större än alla våra samlade religioner tillsammans och samtidigt förstår vi kristna Gud som treenig.” (biskop Åke Bonnier)

Biskop Åke Bonnier verkar med sin artikel i Dagen den 18/3 vilja återuppliva presbyter Arius teologi från 300-talet. Arius startade arianerstriden när han relativiserade vem Jesus var och faktiskt är på liknande sätt som biskop Bonnier gör i sin artikel – ”han stod i en sådan speciell relation med Gud att vi använder son-begreppet”. Resultatet blev och blir att teologin om Guds treeniga väsen kollapsar. Vilket i sin tur resulterar i en total relativisering av vem Gud egentligen är – ”Gud är Gud bortom alla religioner.” Det är inte svårt att känna igen det biskopen skriver i beskrivningar av Arius teologi.

”God the Father is uniquely transcendent. The Son is also god (lower case representing the absence of the definite article in Greek), a product of the Father’s will which he also fully shares. His derivation from the Father can be spoken of as a process of begetting or of creation […], but he is different from all other creatures since he is God’s agent in the creation of everything else, and thus himself the only direct creation of God. His existence is pre-temporal […] but being begotten he is not absolutely without beginning as the Father is. This insistence on the divine, but ontologically secondary, status of the Son was felt to be necessary not only for the upholding of monotheism but also to give truer expression to the divine character of the saving events of the gospel.” (Wiles)

”Enligt Areios var Logos, Guds son, en af Fadern efter tidens begynnelse och af intet skapad varelse, hvars uppgift var att tjäna som verktyg vid den öfriga skapelsens fullbordan. Det fanns sålunda en tid, då Sonen icke var. Han är till sitt väsen åtskild från och främmande för Fadern, och ehuru han är Faderns fullkomligaste verk, heter han Guds son endast i samma mening som människorna kallas Guds barn. Faderns andra skapelse efter Logos är den heliga Ande. Sann Gud är sålunda blott Fadern, och treenighetsbegreppet är uteslutet.” (Helander)

Men Kyrkan gör anspråk på att veta vem Gud faktiskt är. Kyrkan säger sig veta vem Gud är – Gud är Fadern och Sonen och den Helige Anden. Förståelsen av Guds treeniga väsen utkristalliserades under arianerstriden på tre- och fyrahundratalet. Det var en teologisk kamp där den teologiska position och uppfattning som biskop Bonnier uttrycker förklarades vara heretisk. Det vill säga – den inte talar sant om vem Gud är. Det var en teologi och uppfattning som var så allvarligt felaktig att den athanasianska trosbekännelsen formulerades som Kyrkans tydliga ställningstagande mot den, en trosbekännelse som Svenska kyrkan med Uppsala beslut år 1593 gjorde till sin. Med udden mot Arius påstående om Sonen som underordnad och inte likställd med Fadern skrevs inledningsvis:

”Men detta är den allmänneliga kristna tron, att vi dyrka en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom, i det att vi varken sammanblanda personerna eller söndra det gudomliga väsendet. En är nämligen Faderns person, an annan Sonens och åter en annan den Helige Andes. Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät. Sådan Fadern är, sådan är Sonen och även den Helige Ande. Oskapad är Fadern, oskapad är Sonen och oskapad den Helige Ande. Omätlig är Fadern, omätlig Sonen och omätlig den Helige Ande. Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande, och likväl icke tre eviga utan en enda evig, såsom icke heller tre oskapade eller tre omätliga, utan en enda oskapad och en enda omätlig. Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig och den Helige Ande allsmäktig, och likväl icke tre allsmäktiga utan en enda allsmäktig. Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud.” (ur den athanasianska trosbekännelsen, Svenska kyrkans bekännelseskrifter)

Såvitt jag vet gäller den bekännelsen fortfarande för och i vår Svenska kyrkan. Ändå uttrycker biskop Bonnier – i likhet med Arius – något helt annat både om vem Fadern är och om vem Sonen är. Det finns alltså goda skäl att påstå att biskop Bonnier i artikeln i Dagen inte talar sant om vem Gud är. Om man med Gud menar den Gud som den kristna Kyrkan vittnar om.

Men, kanske hade Arius mer rätt än vad den tidiga kyrkan förstod? Det är fullt möjligt att Gud har uppenbarat sig för biskopen på ett sådant sätt att Kyrkan behöver/måste/ska ompröva besluten att formulera sin tro som man gjorde med början i Nicea år 325. Guds frihet att uppenbara sig är alltid gränslös och Gud uppenbarar sig ständigt på nya och oväntade sätt. Det är alltså fullt möjligt att det är så. Men då behöver biskop Bonnier formulera omfattande argument för sin sak. Bara det att vår kyrka behöver börja med att riva upp Uppsala beslut från år 1593 kräver en gedigen argumentationskedja. Om kyrkans bekännelse och tro som den formuleras i den apostoliska, den niceanska och den athanasianska trosbekännelsen ska omprövas och omformuleras då behöver även samtliga doktrinära och dogmatiska beslut som kyrkan har fattat sedan de antogs omprövas och omformuleras. Ska trosbekännelserna som sådana ifrågasättas då behöver vi dessutom blanda in och ta med världens alla kristna kyrkor i processen eftersom allt som är Kyrkan i vår tid i så fall behöver och måste omprövas. Det skulle av förklarliga skäl få mycket stora konsekvenser.

Det är, som sagt, fullt möjligt att det är dags att ompröva Kyrkans bekännelse i ljuset av en ny uppenbarelse. Men då behöver vi få något mer autentiskt, något mer omfattande och något mer teologiskt förankrat att gå på än ”min övertygelse är.” Det är inte ett argument.

Tills trovärdiga, förankrade och övertygande argument för omprövning och omformulering av vår kyrkas trosbekännelser har lagts fram föreslår jag att vi lyssnar på, lär oss av och håller oss till de bekännelser som Kyrkan har formulerat och etablerat – och som vår kyrka har gjort till sina – istället för att ägna oss åt liberalteologiskt inspirerade bortförklaringar av den kristna Kyrkans tro och anspråk. En biskops uppgift är uttryckligen att försvara den kristna Kyrkans tro – därmed rimligen inte att bortförklara Kyrkans tro och anspråk med hänvisning till religionsdialog och integrationspolitiska frågor.

• Gud är bortom alla världens religioner, biskop Åke Bonnier (Dagen 18/3).
• Tre problem med Åke Bonniers liberalteologi, Micael Grenholm 18/3).
• Om frälsning utanför tron på evangeliet, Lars Gunther (18/3).
• Frågan om Jesus Kristus är enda vägen till Gud…, Bengt Malmgren (21/3).
• Håll kättarbålen brinnande, Dag Sandahl (22/3).
• Alla behöver Jesus, Bonnier!, Daniel Norburg (Dagen 22/3).
• Kunskap om en enda väg, Stefan Holmström (Dagen 24/3).
• #182. Treenighetens haveri...
• #103. Robert har ordet...
• Helander, J.,1904. Arianism. I: Meijer, Bernhard m.fl. (red.), Nordisk Familjebok, vol. 1. Stockholm: Nordisk Familjeboks Förlags Aktiebolag. S. 1458.
• Svenska kyrkans bekännelseskrifter. 1985. Utg. av Samfundet Pro Fide et Christianismo och Verbum Förlag. Göteborg: Verbum. S. 48.
• Wiles, Maurice, 2000: Arianism. I: Hastings, Adrian m.fl. (red), The Oxford Companion to Christian Thought. New York: Oxford University Press. S. 37.

PS. OBS! Den här kritiken handlar om ord, tankar och idéer – INTE om person.