#396. Utifrån...?

”@KyrkligaTing Bra att kulturfolk utifrån intresserar sig för kyrkan, vår största kulturbärare.” (@bengtmalm på Twitter 23/5)

Björn Wiman skrev och DN publicerade den 22/5 ”Kyrkan är fortfarande vårt största kulturhus.” Lotta Lundberg skrev och SvD publicerade ”Ge oss en kyrka att mogna i” samma dag. Wimans text bekräftar Svenska kyrkan. Lundbergs är lite mer kritisk till Svenska kyrkan. Båda artiklarna är tänkvärda och man kan förstås ha synpunkter både på text och tankar. Men det är inte ärendet här och nu.

Det intressanta är hur kyrkeriets folk förhåller sig till att kulturens folk har synpunkter och åsikter om kyrkan. Bengt Malmgrens tweet sätter fingret på något som jag tror är ett problem för vår Svenska kyrkan, kanske även för andra samfund. Problemet ryms i ordet ”utifrån.” Det handlar om idén att det finns ett ”i kyrkan” och ett ”utanför kyrkan.” Idén om att det finns några som finns i – rent av ”är” – kyrkan och att det finns andra som är utanför – som därför inte ”är” – kyrkan. Vi som är anställda eller på andra och olika sätt är engagerade i Svenska kyrkan betraktar ofta oss själva som varande ”i” kyrkan och andra som är mindre eller inte alls engagerade som varande ”utanför.” Ett klassiskt ”vi och dem” tänkande alltså.

Därav kyrkfolkets glädje när ”de” bekräftar ”oss” (som i Wimans artikel) och den inte ovanliga irritationen när ”de” kritiserar ”oss” (som i Lundbergs artikel). Det hela blev osedvanligt tydligt när vår kyrkas ärkebiskop skrev ett öppet brev till Svenska Akademien härom veckan och drog lans mot Akademiens kritik av förslaget till ny Kyrkohandbok. Tankemönstret "vi mot dem" och "inifrån och utifrån" går igen även inom Svenska kyrkan själv. Det har blivit synligt och påtagligt i diskussionen om den nya Kyrkohandboken. Kritik mot det förslag som de ”innanför” har beslutat om har ofta betraktats som kommande från de som är ”utanför” och bemötts med irritation. Oavsett om kritiken kommit inifrån kyrkan själv eller inte.

Det sättet att tänka är ett resultat av att det teologiska samtalet om vad kyrkans väsen är och om vad kyrkans egentliga uppgift är lyser med sin totala frånvaro i vår Svenska kyrkan. Ett för kyrkan livsnödvändigt men nu obefintligt offentligt teologiskt samtal. Om kyrkans och Svenska kyrkans teologiska anspråk tas på allvar då finns det inget innanför och utanför. Om kyrkan tar sig själv på allvar är allt mänskligt tänkande, skrivande och skapande belyst av och satt i dialog med det glada budskapet om den uppståndne Jesus Kristus. Allt är i någon mening innanför och del av kyrkans samtal. Tankar och texter från och av kulturens, konsternas och vetenskapernas folk är bidrag till kyrkans pågående dialog med samtiden.

”In any case of the historical facts, conversation between the gospel and our sundry pursuits of worldly knowledge must be important to both sides—if, that is, the gospel is true. The gospel is the proclamation that the will and love named Jesus must win, for all persons and in all the hopes and fears of life. If the gospel is true, there can therefore be no human pursuit to which it is irrelevant… […] The gospel occurs as an act of mutual interpretation between the claim that Jesus is risen and must therefore triumph and the passionate hopes of communities and individuals.” (Jenson s. 77)

Om evangeliets berättelser och löften är sanna – som kyrkan menar att de är – då finns det ingen intellektuell verkamhet som är ointressant för kyrkan. Allt mänskligt som tänks, sägs och skrivs för att försöka förstå, förklara eller nyansera tillvaron, människan, livet och döden är av intresse därför att alltihop på något är sätt är belyst av Jesu uppståndelse. Ingenting är lämnat utanför konsekvenserna av vad Gud gjorde med, i och genom Jesus. Det finns då inget ”inifrån” eller ”utifrån” i relation till kyrkan eller Svenska kyrkan. Kyrkans folk behöver därför vara öppna, uppmärksamma och välkomnande i relation till olika och andra människors tankar, texter och idéer om kyrkan. Inte minst när kulturfolk eller andra visar genuint intresse – kanske alldeles särskilt när man formulerar och framför kritik.

”The bond of the academic community is the conviction of the unity of truth. Through Western higher education’s long history, the demand for ’synthesis,’ ’interdisciplinary studies,’ or just ’a place to meet’ has been one of academia’s chief imperatives. In the version of the medieval scholastics, ’unity’ and ’knowability’ are both transcendentals, whose final application is to the whole of reality as such. Or stating the aspiration more crudely: if two bodies of assertion and reflection have nothing helpful to say to each other, at least one of them is merely thereby proven false." (Jenson s. 82)

Så, ja, det är bra att kulturfolk intresserar sig för kyrkan. Men vi som på olika sätt är engagerade i kyrkan ska inte betrakta det som tänks, säg och skrivs som kommande utifrån. Vi gör gott i att betrakta det som delar av kyrkans egen och ständigt pågående dialog med sin samtid. Då blir det kanske en möjlighet för oss att lära oss något nytt om oss själva, om kyrkan och om varandra. I bästa fall kanske även något nytt om allas vår Herre.

• Kyrkan är fortfarande vårt största kulturhus, Björn Wiman (DN 22/5).
• Ge oss en kyrka att mogna i, Lotta Lundberg (SvD 22/5).
• Jenson, Robert W., 1995: What Academic Difference Would the Gospel Make?. I: Essays in Theology of Culture. Grand Rapids: Eerdmans Publishing. S. 77, 82. (Published in dialog 18 (Winter 1979): 24-27.)

PS. Bengt Malmgren, det här är inte kritik riktad mot dig. Dina ord aktualiserade bara ett vanligt förekommande problem i vår Svenska kyrkan.

#395. Heliga Trefaldighets dag…

”Då sade Mose till Gud: ’Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?’ Gud sade: ’Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ”Jag är” har sänt dig till dem.’” (2 Mos 3:13–14) 

”Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: ’Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.’” (Matteus 28:18–20) 

”Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.” (Rom 11:36)

Gud Fadern uppenbarade sig för Mose. Gud påkallade uppmärksamhet med en eld som brann utan att förtära. Men Faderns verkliga uppenbarelse blev till med och i orden som talades. Gud Faderns uppenbarelse är alltid ett tilltal. Ord som skapar det de beskriver. Språk som skapar en ny verklighet. Mose blev tilltalad och fick en konkret uppgift. Faderns uppenbarelse innebar inte en inre ”andlig upplevelse” eller någon form av inre bekräftelse av och i Moses privata person. Om Gud uppenbarar sig så är det sällan eller aldrig så banalt. När Gud Fadern uppenbarar sig själv för någon skakas hela tillvaron om i sina grundvalar och allt förändras för den som drabbas.

Mose fick en konkret uppgift. En svår, näst intill omöjlig, uppgift. Han skulle befria Israeliterna från slaveriet i Egypten. En obetydlig Mose skulle sätta sig upp mot sin tids mäktigaste makthavare för att befria ett helt folk. Om det någonsin har funnits en svår, näst intill omöjlig, uppgift så är det den uppgift som Mose fick när Gud Fadern uppenbarade sig för honom. Mose tvekade förstås. Han förstod ju hur omöjligt uppdraget var. Men Gud lät sig inte hindras av Moses tveksamhet. Uppdraget och uppgiften låg fast.

Mose förstod att folket behövde få något att tro på. Han behövde ha med sig något som gjorde det möjligt för honom att få med sig folket på hela idén. ”Om jag nu kommer till israeliterna och säger att deras fäders Gud har sänt mig till dem och de frågar efter hans namn, vad skall jag då svara?” Mose behövde ett namn. Det fanns många föreställningar om gudar i Egypten. Det fanns många gudar med olika namn. På vems uppdrag agerade Mose? Gud Fadern svarade att hans namn är ”Jag är den jag är” eller ”Jag är den jag blir” eller ”Jag blir den jag är.” Hebreiskans ord är inte entydiga. Gud Fadern berättar något för Mose och för oss om sitt väsen – om vem och hur han är – när han ger Mose sitt namn. ”Jag är den jag är.” ”Jag är den jag blir.” ”Jag blir den jag är.”

Gud Fadern är inte statisk. Fadern är inte ett orubbligt, evigt oföränderligt och tidlöst något. Fadern är en dynamisk, ständigt föränderlig och levande någon. En någon som lever med oss här i den ständigt föränderliga tiden som är vår tillvaro. Här, i det som är vår verklighet. Just denna levande och föränderliga någon som uppenbarade sig för Mose uppenbarar sig för sitt folk som en av dem med och i Sonen. Gud Fadern uppenbarade sig en gång för alla, för sitt folk och för hela mänskligheten, med och i Sonen – Jesus från Nasaret. Samma Gud som talade till Moses vid den brinnande busken talar till lärjungarna med den uppståndne Jesus röst. Världens, människans och alla människors frälsare.

”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” Gud Sonen vittnar om att Gud Fadern fortsatt och fortfarande lever med oss och alla människor. Här i tiden. Med Sonens ord ger Fadern oss en uppgift lika konkret som den uppgift som Mose fick. Uppgiften att vittna för folket om en ny framtid. En befrielsens framtid. Mose fick uppdraget att leda folket ut ur, bort från, fångenskapen till ett liv i frihet. Vi har på samma sätt fått uppgiften att vittna för vår samtid om en ny framtid. Den frälsningens, befrielsens och frihetens framtid som finns och som är tillgänglig i tron på det glada budskapet om Jesus Kristus.

Vi är den kristna kyrkan. Vi är den gemenskap som samlas av och med den Heliga Anden. Vi är vår tids brinnande buske i världen som genom att finnas till påkallar uppmärksamhet. Vi ska peka mot den punkt i tiden då Gud Fadern gav sig till känna för världen med och i Sonen. Vi ska vittna om Jesus för alla folk. Som ett synligt tecken på den befrielse som Sonen åstadkommer ska vi ska döpa och lära oss och andra de bud som Sonen har gett oss. Vi kan, får och ska tillsammans tro och lita på att Gud Fadern och Sonen och Anden befriar alla och alltid är med var och en. Ända till tidens slut. ”Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.”

#394. Tjuvnyp utifrån…

Det krävdes ett tjuvnyp utifrån, Svenska Akademiens remissvar, för att ärkebiskopen skulle ta till orda om handboksförslaget i det offentliga. I relation till all den relevanta, initierade och viktiga kritik mot handboksförslaget som har framförts under flera år har det varit och är det offentligt tyst. Att med ett öppet brev gå i svaromål mot Svenska Akademien handlade kanske mest om prestige. Vederläggningen verkar mest handla om att ge Svenska Akademien en känga. Institution mot institution, liksom.

Det tråkiga är att ärkebiskopens öppna brev berättar något om hur vår kyrkas ledning och ärkebiskop förhåller sig till kritik. Man slår mest undan och slår tillbaka för att försvara intagna positioner. Ärkebiskopen har rätt i att Akademiens remissvar inte var särskilt genomarbetat. Intrycket är att Svenska Akademien egentligen inte bryr sig särskilt mycket om det hela. Men det finns väldigt mycket annan kritik som av vår kyrkas ledning borde anses vara både relevant och viktig. (Se länk nedan.) Den kritiken har förbigåtts och förbigås med tystnad.

Det angelägna problemet är inte att Svenska Akademien sågar handboksförslaget med ett mindre genomarbetat remissvar. Inte heller att vår kyrkas ärkebiskop känner sig nödgad att på något sätt försvara vår kyrkas heder genom att gå i offentligt svaromål mot Akademien. Det angelägna problemet är att de i vår kyrka som har ansvaret för handboksförslaget inte verkar vara intresserade av att lyssna på och ta till sig all den initierade, kunniga och relevanta kritik som har framförts inifrån kyrkan själv. Från teologer, präster, musiker, anställda, lekmän och andra medlemmar som tillsammans är vår kyrka. Ärkebiskopens institutionella försvar utåt vittnar om den hållning som vår kyrkas ledning tillämpar även inåt. Det handlar oftast och mest om institutionens försvar av intagna positioner och fastlagda linjer, snarare än om ett uppriktigt, kritiskt, konstruktivt och omprövande samtal.

Jag undrar fortfarande varför det är så bråttom med en ny kyrkohandbok i vår kyrka. Är det så enkelt att det finns en fixering vid året 2017 i botten? Är det så banalt? Vem eller vilka är det som driver frågan så in i absurdum? Är det, för dem, så mycket viktigare att ”få rätt” än att vår kyrka har en handbok som talar sant om vem Gud är, som förenar oss och som håller över tid? Jag skulle önska att den eller de som till varje pris ska driva genom det liggande förslaget kunde ge sig till känna och förklara varför.

• Öppet brev till Svenska Akademien, ärkebiskop Antje Jackelén (16/5).
• David Silverkors om Öppet brev till Svenska Akademien (17/5).
• Kyrkohandsboksförslaget, Dag Sandahl (17/5).
• Kyrkohandbokdsfrågan – en levande fråga, Dag Sandahl (17/5).
• Svenska kyrkan är vilsen, Ann Heberlein (Sydsvenskan 17/5).
• Svenska Akademien i onåd, Annika Borg (Barometern 18/5).
• Bibliografi över vad som publicerats om KHF, Mattias Lundberg på Facebook.

#393. Frihet att välja…

Joel Halldorf anlägger ett perspektiv på ”handskakningsfrågan” som varje kristen förmodligen känner igen. Eller borde känna igen. Mer eller mindre. Det finns saker, beteenden och företeelser som regleras av den tro som bär livet. Trons konsekvenser om man så vill. Vilka konsekvenserna är och i vilket utsträckning de påverkar vardag och helg är förstås olika. Till viss del handlar det om individuella val. Det handlar också om den tradition och det sammanhang som individen ingår i. Oavsett grad av påverkan så finns de där – de av den kristna tron påbjudna konsekvenserna. Det är inte möjligt att vara kristen utan att påverkas alls. Halldorf sätter fingret på den ömma punkten när han skriver:

”Traditioner är inte främst något som begränsar vårt liv, utan de ger det riktning. Killarna som avstod från chips var inte traditionens fångar. Traditionen var myllan som möjliggjorde deras liv och gav det mening. I dag gör vi vårt bästa för att utplåna denna förståelse av människan som kulturvarelse och ersätta den med bilden av henne som väljande konsument.”

Människan som en väljande konsument. Människan som väljande varelse konstituerad av illusionen av frihet som finns i friheten att välja. Jo, det är en illusion att friheten att välja (in i absurdum) är den frihet som gör människan fri. En kristen människas verkliga frihet ligger inte i att alltid kunna välja utan i att ha blivit vald. De stora frågorna som diskussionen om handskakningen pekar på är frågorna om människans frihet, rättigheter och skyldigheter inom ramen för det system vi kallar samhället. Och förstås, vilken roll och funktion en religiös övertygelse kan, får och ska ha i relation till dessa. Teologen David Bentley Hart har skrivit tänkvärt om idén om människans frihet att välja i relation till det demokratiska samhället.

”THIS IS THE CRUCIAL ISSUE, I think: not what we understand decency to be, but what we mean when we speak of freedom. It is a curious condition of late Western modernity that, for so many of us, the highest ideal the good society is simply democracy as such, and then within democracy varying alloys of capitalism, the welfare state, regionalism, federalism, individualism, and so on. And what we habitually understand democratic liberty to be — what we take, that is, as our most exalted model of freedom — is merely the unobstructed power of choice. The consequence of this, manifestly, is that we moderns tend to elevate what should at best be regarded as the moral life´s minimal condition to the status of its highest expression, and in the process reduce the very concept of freedom to one of purely libertarian or voluntarist spontaneity. We have come to believe — more or less unreflectively — that the will necessarily becomes more free the more it is emancipated from whatever constrains it suffers; which means that, over the course of time, even our most revered moral traditions can come to seem like onerous nuisances, which we must shed if we are to secure our ’rights.’ At the very last, any constraints at all comes to seem an intolerable bondage. But it was not ever thus. […] 

Democracy is not an intrinsic good, after all. Where the moral formation of a people is deficient, the general will malign, or historical circumstances unpropitious, it is quite unambiguously wicked in its results. All of Plato’s warnings against ’ochlocracy’ [’mob rule’, min anmärkning] have been proven prophetic often enough, even within the confines of duly constituted republics, and even he could not foresee the magnitude of evil that can be born from a popular franchise (the Third Reich leaps here rather nimbly mind). The only sound premise for a people’s self-governance is a culture of common virtue directed towards the one Good. And a society that can no longer conceive of freedom as anything more than limitless choice and uninhibited self-expression must of necessity progressively conclude that all things should be permitted, that all values are relative, that desire fashions its own truth, that there is no such thing as ’nature,’ that we are our own creatures. The ultimate consequence of a purely libertarian political ethos, if it could be taken to its logical end, would be a world in which we would no longer even remember that we should want to choose the good, as we would have learned to deem things good solely because they have been chosen. This would in truth be absolute slavery to the momentary, the final eclipse of rational dignity, the triumph within us of the bestial over the spiritual, and so of death over life. […] 

Moreover, we are very near to a consequence as a society not only that choice and self-expression are values in and of themselves, but that they are perhaps the highest values of all; and no society can believe such nonsense unless it has forsaken almost every substantial good.”

Halldorf och Hart belyser konflikten som ”handskakningsfrågan” har aktualiserat – individens frihet att välja i relation till det större sammanhanget. Frågan kan spetsas till ytterligare med frågor om vilken individs frihet inom ramen för vilket sammanhang? Vilket är det övergripande sammanhang som konstituerar vårt gemensamma samhälle och hur ser människans frihet ut i relation till just detta sammanhang? Ryms flera berättelser inom den stora gemensamma? Vilken inverkan ska i så fall dessa tillåtas ha på det som är vårt gemensamma? Måste man välja att skaka hand med andra? Kan man välja att låta bli? Vad betraktas som legitimt stöd för individens frihet att välja? Att välja att avstå? Är frihet att välja verkligen det högsta goda? De möjliga svaren är många, frågorna är fler och diskussionen är onekligen nödvändig.

• Allt kan inte väljas, Joel Halldorf (Dagen 12/5).
• Hart, David Bentley, 2007: Freedom and Decency. I: In The Aftermath: Provocations and Laments. Grand Rapids: Eerdmans Publishing Co. S 77, 80, 81.

#392. Robert har ordet…

”The gospel calls forth a way of living that is the opposite of religion. For faith it is precisely the threat of the future, the possibility of the new and different that separates me from what I already have and am, that gives me my true self. This is the life given by the word of forgiveness, which tells me I may forget the past and its determination of the present and live for the future. The gospel makes of the present the moment of decision, an act of commitment of the past to the future. Things presently at hand become opportunities for decision. And so space becomes the arena of meeting such opportunities.

In the pattern of life evoked by the gospel, God, far from being our posit to defend ourself from the challenge of the future, is the challenger, the speaker of the word that detaches us from that status quo and lets us live for what is coming. The God of religion is the absolute and changeless Presence. In direct antithesis, the God of the gospel is the Coming one.

The present reality of this God, his being now for us, is therefore not a quasi-spatial nearness but rather the event of this word that opens the future being spoken. The God of the gospel does not now exist, analogously to things in space; he happens. Worship of this God is not a relation to a Presence out or up or in there; it is a relation to the future. The overcoming of the separation from God that occurs in prayer and praise is not an appeal to a distant one but to a coming one. And his present is not a presence, but an occurrence of the word of the gospel being spoken between us, the occurrence of our telling each other the story of Jesus as the story of our joint destiny, and of our acting that story out as we do so (the sacraments).”

• Jenson, Robert W., 1995: God, Space and Architecture. I: Essays in Theology of Culture. Grand Rapids: Eerdmans Publishing. S. 13. (Published in Response VIII (1967): 157-162.)

#391. Karl Barths födelsedag…

”Karl Barth was born in Basle on 10 May 1886. He came into the world on a Monday morning, about five o’clock, at Grellingerstrasse 42, and he was called Karl efter his mother’s oldest brother. His parents’ names were Johann Friedrich (’Fritz’) Barth and Anna Katharina, née Sartorius. […] It was not an easy birth. And when he came into the world, one of his aunts said that he looked ’quite terrible’. He comforted himself later with the rule according to which ’the ugliest babies turn into the most handsome children and men’. He was baptized in the cathedral in Basle on 20 June 1886 by his grandfather Sartorius.” (Busch s 1,7)

Idag för 130 år sedan föddes Karl Barth. Han blev och var en pastor och teolog som förändrade sin och vår tids förståelse av vem Gud är, förståelsen av vad teologi är, förståelsen av vad kyrkan är och mycket annat som har med de frågorna att göra. Barths tankevärld fick inte och har inte fått något stort genomslag i svensk kyrklighet eller i svensk teologi. Om hur Barth har tagits emot i svensk teologi och om varför Barths teologi inte har fått något större fotfäste i svensk kyrklighet kan man läsa i Ola Sigurdssons mycket läsvärda bok Karl Barth som den andre; En studie i den svenska teologins Barth-reception.

Mest givande är förstås att läsa Barths egna texter. Om man inte vet var man ska börja någonstans då är The Center for Barths Studies vid Princeton Theological Seminary ett bra ställe att börja på. Där finns till exempel en bra lista med rekommenderad litteratur för den som söker en introduktion till Karl Barths tänkande och teologi. Länk nedan.

Kanske är det bästa sättet att hedra Karl Barth och fira 130-årsminnet av hans födelsedag att låta hans ord tala för sig själva. Här ur en predikan i fängelset i Basel den 31 december 1960 över texten ”My time is secure in your hands” (Psalm 31:15).

”’My time’—what is it? Well, my time is quite simply my life-time, my past from my birth, and my future right to my death, and in addition that most remarkable thing: my present, the constant transition from past to future, the present moment, which continually comes and continually passes—this moment this evening at the end of the year 1960, quite close to the arrival of the year 1961. Our lifetime is the space which is granted to all of us, the opportunity which is offered to all of us, for living. A restricted space, a single fleeting opportunity for living! For when death comes, we no longer have this space; it is past, together with the opportunity. This lifetime of mine, short or long, is secure in your hands! 

’My time’, however means more than that. The word translated by ’my time’ really means ’my destiny’. My time then is my life story: what takes place in my lifetime—everything that I have done and left undone and shall do and leave undone, perhaps even what I am doing or not doing at this very hour. My time is my whole life story, with all that I have endured or accomplished and perhaps shall still endure and accomplish—my life story with each and everything that I was and am and shall be. This life story of mine, this is secure in your hands! 

Finally, one can sum it all up and simply say: ’My time’—I am my time! I who have lived in it, and am living in it and would like to live a little longer in it—I myself with all that I understand and do not understand, that I can and cannot do, with my strong and my weak sides, with my good and my less good qualities. I am my time, I myself, with my high vocation to love God my Lord with all my heart, with all my soul and all my might, and my neighbour as myself. But I too am my time, I myself with the abyss of deceit and perversity that is in me. And so then: I, just as I was, am and shall be—as you very well know—secure in your hands.” (Barth s 42)

• Barth, Karl, 1967: Call for God; New Sermons from Basel Prison. London: SCM Press Ltd.
• Busch, Eberhard, 1976: Karl Barth, His life from letters and autobiographical texts. Eugene: Wipf and Stock Publishers.
• Center for Barth Studies – Introductory Resources.

#390. Söndagen före Pingst...

”’Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig. Detta har jag sagt er i bilder. Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern. Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, ty Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud. Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern.’ Lärjungarna sade: ’Nu talar du med klara ord och inte i bilder. Nu vet vi att du vet allt, du behöver inte höra någon fråga dig. Därför tror vi att du kommer från Gud.’ Jesus svarade: ’Nu tror ni. Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.’” (Johannes 16:23–33)

Vårt språk har två riktningar i tiden. Ofta blickar språket tillbaka i tiden. Vi beskriver verkligheten genom att berätta att det är som det har varit. Det är språket som med orden blickar bakåt i tiden och berättar vår historia och på så sätt berättar "hur det är." Men språket kan också blicka framåt, mot det som ännu inte är. Mot det som ska bli. Mot den okända framtiden. Det språket bryter gränserna för vad vi vet. Med orden berättas och skapas en ny verklighet som ännu inte är. När Jesus talar med lärjungarna talar han med ett sådant språk. Ett språk som blickar framåt mot den tid och mot den verklighet som ännu inte är men som ska bli. Ett språk som vittnar om och som skapar utrymme för en ny tid med ett nytt innehåll att bli till. Jesus bereder med sina ord och sitt språk plats för Guds rikes tid att bli till i den verklighet som lärjungarna och vi lever i.

"Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting." Det ska komma en dag då Jesus inte längre är tillgänglig på det sätt som han där och då är tillgänglig för lärjungarna. De ska inte längre fråga Jesus om något. Därför att Jesus inte längre är närvarande och tillgänglig på samma sätt. Den tid som är för lärjungarna ska bli oföränderlig historia. Där är vi nu. Jesus talar om vår tid. Den här tiden som vi lever i. Vi är de lärjungar som inte längre kan fråga Jesus om någonting på det sätt som de första lärjungarna kunde fråga honom. Jesus är närvarande nu men på ett annat sätt än då. Den dag som Jesus talar om är här.

"Ännu har ni inte bett om något i mitt namn." Lärjungarna då kunde fråga Jesus om hur det skulle bli. Därför behövde de inte be i Jesu namn. Han var ju där. De kunde fråga honom, tala med honom och be honom om hjälp och om annat. Med "ännu" berättar Jesus att det ska komma en tid och en dag då lärjungarna ska behöva be i Jesu namn. Där är vi nu. Den dagen är här. Den dagen är vår tid och den verklighet som vi lever i här och nu. "Den dagen skall ni be i mitt namn." Vi ber i Jesu namn i förvissning om att Gud Fadern älskar var och en och alla på samma sätt som Gud Fadern älskar Sonen – ovillkorligt och gränslöst – och att Gud därför svarar på våra böner.

"Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig." Att be i Jesu namn är att bekänna att Jesus är en någon som förmår och kan att förändra rådande omständigheter. Att bekänna att Jesus är en någon som fortsatt kan skapa det som ännu inte är. Att Jesus inte bara är någon som har levt utan är någon som lever. En någon som förändrar och som förändras. Insikten om att Jesus är någon som blir och inte bara någon som har varit är den fullkomliga glädjens källa. Med insikten om att bön i Jesu namn är ett faktiskt samtal med Gud Fadern själv förändras bönens innehåll och bönens riktning. Uppriktig bön till Fadern med Sonen i den Heliga Anden fyller bönen och den bedjande med en blivande och alltmer fullkomlig glädje.

"Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern." Där är vi inte ännu. Den tiden har ännu att bli till. Jesu ord formulerar, skapar och öppnar en framtidens möjliga omöjlighet. Det ska komma en tid då vi med klara ord ska veta allt om vem Gud Fadern är. Vid tiden för Guds rikes fullbordan ska allt stå klart och var och en och vi alla ska känna, veta och förstå vem Gud Fadern i sin fullkomlighet är. Det som vi här och nu kan ana som i en dunkel spegelbild ska där och då stå lysande klart i all sin Gudomliga fullkomlighet och helighet. Men där är vi ännu inte. Den tiden kommer.

"Var inte oroliga, jag har besegrat världen." Det finns många och stora anledningar att misströsta i ljuset av hur världen ser ut. Men det finns fler och större anledningar att känna hopp, tillit och tillförsikt. Jesus har besegrat världens alla destruktiva krafter. De destruktiva krafter som till synes råder i världen är redan besegrade. Vi behöver inte känna oro för hur det ska bli. Vi vet hur det kommer att bli. Ondskan, döden och världens illvilliga krafter är redan besegrade. Godheten, livet och nåden har redan vunnit. Därför att vår framtid är fast knuten till den tid som har varit. Vår verklighet är oupplösligt sammanbunden med och knuten till det glada budskapet om Jesus Kristus – som redan har besegrat världen med godhet, kärlek, liv och nåd. Vår framtid blir sådan den redan är i ljuset av den uppståndne och levande Jesus Kristus från Nasaret. Den framtiden är till bredden fylld av liv, godhet, hopp och kärlek. Det är en framtid att se fram emot med tillförsikt och med stor glädje.

#389. Kristi himmelsfärds dag…

”’Och jag skall sända er vad min fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden tills ni har blivit rustade med kraft från höjden.’ Han tog dem med sig ut ur staden bort mot Betania, och han lyfte sina händer och välsignade dem. Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud.” (Lukas 24:49–53)

Vi ska vara kvar här och leva de liv vi har fått oss tilldelade. Friheten att välja gäller inte livet i sig. Vi väljer inte att bli till. Vi väljer inte att leva. Vi är valda att leva. Vi tilldelas livets levande. Som en nådens gåva. Ett levande som i stort och smått är allt annat än enkelt och lätt. Tillvaron är fylld av svårigheter och påfrestningar. Men ingen är ensam. Vi ska bli rustade med kraft från höjden. Av Fadern som skapar det levande livet. Så att vi orkar. 

När Jesus stiger upp till himlen så försvinner han inte till någon annanstans. Med himmelsfärden blir Kristi partikulära existens i Jesus från Nasaret den uppståndne Kristus universella närvaro. Den himmel Jesus färdas till är Kristi universella närvaro. Den uppståndne Jesus är allestädes närvarande. Här och nu. Överallt. Där och då. Alltid. Däri finns kraften från höjden som rustar för livets levande.

Det finns goda skäl att vara glad. Vi ska återvända till våra städer förvissade om att glädjen då gäller nu. Det fantastiska, märkliga och oerhörda är alldeles på riktigt sant. Jesus lever. Jesus är levande och alltid närvarande. Jesus är aldrig långt borta. Från någon. I stort och smått. I glädje, sorg, hopp och förtvivlan. Jesus är alltid här och delar livets villkor med var och en och alla människor. Det finns goda skäl att i hjärtat vara glad och prisa Gud.

#388. Pinsam sågning…

Svenska Akademien har yttrat sig angående Svenska kyrkans nya förslag till kyrkohandbok. Det korta men spetsiga remissvaret kan inte ses som något annat än en ganska pinsam sågning av det liggande handboksförslaget. Svenska Akademien skriver bland annat:

”Det är kanske inte Svenska Akademiens sak att komma med påpekanden om det teologiska innehållet, men stundom kan språkfrågorna ha teologiska implikationer. […] 

Akademien noterar att den äldre versionen av Välsignelsen överensstämmer bättre med grundtextens andemening (4 Mos. 6:24–26). Den nyare versionen lämnar alltså ett annat budskap och kan med andra ord redan på rent språkliga grunder anses vara underlägsen. Den äldre är mera korrekt, och det finns inget utrymme för någon förhandling på den punkten. Härtill kan man foga invändningen att den naturliga tolkningen av respektive version eventuellt avspeglar något olika gudsuppfattningar. Med optativformulering uttrycks en förhoppning om att Herren skall välsigna församlingen (men avgörandet ligger utanför den talandes makt), i alternativet är välsignandet ett faktum. Även den präst som läser Välsignelsen får sin roll modifierad, och ytterst påverkas relationen mellan Herren, prästen och församlingen. Detta förefaller vara en teologiskt icke trivial fråga. 

Det viktigaste skälet till att optativformer diskvalificeras i det nya förslaget tycks emellertid inte vara teologiskt utan verkar bestå i att dessa verbformer inte anses vara »inkluderande» nog. Förslaget genomsyras nämligen av en strävan mot ett »inkluderande» gudstjänstspråk (Kommentarer kapitel 2). Resonemanget har ett vällovligt syfte, men beteckningen »inkluderande» får aldrig någon tillfredsställande definition, och det är därför svårt att bedöma i vilken utsträckning förslagets lösningar medför någon förbättring på punkter där tidigare alternativ anses brista. Det är rentav omöjligt att bilda sig en rättvisande uppfattning om det berättigade i att språkligt fullödigare formuleringar utdöms som otillräckligt »inkluderande». […] 

I förslaget förekommer åtskilliga användningar av vanliga svenska ord som tänjer gränserna för deras normala bruk på ett sätt som äventyrar förståelsen av budskapet (exempel i bilagan). Vare sig detta beror på missuppfattning av ordens verkliga funktion och betydelse eller på en strävan att förnya språket, uppstår svävningar på betydelseplanet som inte tillför något värde. […] 

Slutsats


Svenska Akademien anser att Förslag Kyrkohandbok för Svenska kyrkan del 1 ger ett ofärdigt intryck och att det därför bland annat bör underkastas en mycket grundlig språklig/stilistisk genomgång av kompetenta språkgranskare.”

Det är möjligt att ana något av ett överseende leende hos Akademiens ledamöter när de skriver det de skriver. Att ett Svenska kyrkans förslag till Kyrkohandbok, som så till den milda grad har tröskats och tröskats igen, inte lyckas lyfta sig ens till de mest grundläggande teologiskt tydliga och språkligt acceptabla nivåerna är förstås inget annat än genant och direkt pinsamt. Svenska Akademien fortsätter att plocka isär handboksförslaget i bilagan och avslutar sitt yttrande med:

”Denna bilaga inleds och avslutas sålunda med en diskussion om inkluderande språk. Många av de brister i förslaget som här påpekats kan härledas till försök att följa det inkluderande språket som princip. Vi har kunnat konstatera att en strävan efter inkluderande formuleringar (i betydelsen ’formuleringar som bara innehåller språkgods som är igenkännligt för de flesta’) ofta leder till andra förluster, framför allt på innehållsplanet. Vid en omarbetning behöver detta begrepp antingen definieras eller överges.  

Kanske måste man göra upp med den illusion som består i att gudstjänstens språk skulle kunna vara omedelbart tillgängligt för alla kyrkobesökare och i stället försvara en position som räknar med en långsamt växande förtrogenhet. Inget språk, det må vara religiöst eller litterärt, som utsatts för minsta stilisering kan vara omedelbart tillgängligt för alla. Detta leder till slutsatsen att Kyrkohandboken inte borde väja för »stötestenar» i stil med adekvat arkaiserande formuleringar (under förutsättning att de är teologiskt-liturgiskt motiverade). Kanske måste man tillåta det religiösa språket att till en början vara lika förbryllande som det litterära. Den som första gången läser ett betydande diktverk är ofta till en början desorienterad, men detta är helt i sin ordning. Varför skulle kontakten med Nya testamentet inte lyda samma lag?  

Med andra ord anbefaller Svenska Akademien en större tillit till församlingens språkliga kompetens och utvecklingsförmåga. En tilltro till äldre församlingsmedlemmars förmåga att »lära och förmana» de yngre. Mindre ängslan och mera oförvägenhet.”

Att Svenska Akademien tog sig an handboksförslaget och bemödade sig att skriva ett remissvar först nu, mycket sent i processen och först efter viss medial uppmärksamhet, säger förstås något i sig. Att remissvaret i sig är kortfattat och inte särskilt detaljerat säger också något. Men det som är mest förödande är innehållet i Akademiens yttrande. Det är både tydligt och påtagligt att vår kyrka inte har lyckats skriva ihop ett förslag till ny handbok som håller ihop ens på en grundläggande nivå – varken teologiskt eller ens rent språkligt. Jakten på det ”inkluderande språket” som överordnad princip har uppenbart fått hela projektet att totalt haverera. Svenska Akademiens yttrande undanröjer tveklöst alla eventuella tvivel om att det liggande förslaget till ny Kyrkohandbok i Svenska kyrkan faktiskt är både undermåligt och delvis direkt dåligt.

• Svenska Akademiens yttrande om förslaget till Kyrkohandbok.
• Kungliga Vitterhetsakademiens yttrande om förslaget till Kyrkohandbok.
• Kyrkohandboken sågas av akademikerna, Sofia Lilly Jönsson (Expressen 3/5).
• Kyrkohandboken är ingen intern angelägenhet, Maria Schottenius (DN 4/5).