Kristna människor har fördrivits, mördats och utrotats för att de är kristna länge nu. Våra biskopars ovilja och oförmåga att möta och hantera den martyrernas verklighet som är ett faktum är förbluffande. Vår kyrkas biskopar verkar vara oförmögna att ta in, än mindre förmögna att sätta ord på, att den kristna kyrkan i vår tid alldeles på riktigt lever i en martyrernas tid. Trots oräkneliga vittnesmål. Den kristna kyrkans martyrer är inte längre historisk kuriosa eller fromma dekorationer. Kyrkans martyrer lever idag och blir dagligen till vittnesbörd om den kristna trons och den kristna kyrkans utsatthet i världen.
Inte ens när en kristen präst blir brutalt och mer eller mindre rituellt mördad framför altaret i samband med en gudstjänst förmår vår biskop här i Stockholms stift att sätta ord på något som ens litegrann kommer i närheten av tröst i rädslan, hopp i förtvivlan eller ljus i mörkret. Biskop Eva Brunne tog fram det enda verktyget hon verkar ha tillgång till och skrev i DN under en artikel om behovet av religionsdialog. Inte ett ord om kristen tro. Det är svårt att tänka sig en mer tondöv respons från en biskop som är satt stödja oss som kristna människor, som ska värna vår kristna tro och som på något sätt ska vårda allas våra själar.
En präst blev mördad i en kyrka och vår ärkebiskop verkade mest tycka synd om sig själv för något någon skrivit på Twitter. Självömkande på ett i sammanhanget smärtsamt pinsamt sätt. Istället för att uppbåda åtminstone en rudimentär grad av pastoral förståelse för de upprörda känslorna och istället för att ta det kyrkliga och kristna ledarskapet på allvar med åtminstone ett försök att formulera ord av tröst, stöd och någon form av kristet hopp så tryckte ärkebiskopen stingsligt till med sedvanliga härskartekniker. Självkritiken lyser med sin frånvaro och det är alltid någon annan som har varit dum.
Vår kyrkas biskopar verkar inte vara vuxna uppgiften att leda en kristen kyrka i en tid då kristna människors och kyrkans martyrskap är en brutal och konkret del av verkligheten. De verkar stå och famla med en karta som inte stämmer överens med verkligheten och kämpar febrilt för att få verkligheten att anpassa sig efter den karta de har bestämt sig för ska gälla. Våra biskopar har tydligt missuppfattat sin uppgift när de återkommande visar prov på en enastående oförmåga att visa förståelse för och pastoral omsorg om vår kyrkas egna och andra kristna. Av det som har skrivits verkar de inte bry sig det minsta om oron, förtvivlan och rädslan som ett mord på en präst i en kyrka väcker hos den egna kyrkans kristna.
Det kanske kommer som en överraskning för våra biskopar att det kan kosta på att vara kristen. ”Vi måste stå upp för demokratin” sägs ofta och det betraktas som ett angrepp på demokratin om till exempel en polis eller politiker blir angripen. När en präst mördas i en kyrka då skrivs det som om det är allt annat än ett angrepp på den kristna kyrkan. En sådan symbolhandling säger inget mindre än ”vi vill döda den kristna kyrkan”. Ändå är våra biskopar oförmögna att tydligt och med emfas stå upp för den kristna tron och den kristna kyrkan. Man hänvisar som politiker till knastertorra dokument och helst till religionsdialog som lösningen på allt och allas problem. Ingenstans sägs något om att ”vi måste stå upp för kristen tro”. Ingenstans en uttryckt insikt om att det faktiskt kan kosta något att vara kristen.
Det duger inte. Det episkopala, teologiska och pastorala ledarskapet i vår kyrka är i alla avseenden under all kritik. I den allvarliga martyrernas tid som vi lever i behöver vår kyrka ledare som kan, vill och förmår att ta sitt ansvar som kristna ledare för en kristen kyrka. Ledare som inser, förstår och kan sätta ord på allvaret i den kristna kyrkans och kristna människors utsatthet. Ledare som åtminstone försöker trösta de sina och som i alla fall gör ett försök att ingjuta en gnutta av kristet hopp i vad som synes vara en hopplös tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar