Symbolhandlingar är viktiga ibland. Som uttryck för solidaritet med människor som på olika sätt är utsatta. Det har uppmärksammats att det var många muslimer som uttryckte solidaritet med Katolska kyrkan efter mordet på Jacques Hamel genom att delta i gudstjänster både i Frankrike och i Italien. Det var viktiga, välkomna och betydelsefulla symbolhandlingar och uttryck för god vilja mellan människor som förenas i kampen för det goda i världen. Viktiga som motvikt till den symbolhandling som mordet gestaltade. Där det finns uttryck för god vilja mellan människor finns det hopp och ett ljus som skingrar mörkret. Mitt i allt det där fanns en någon som kanske stod för den starkaste symbolhandlingen av alla – nunnan som överlevde angreppet.
”Among the parishioners in Rouen was a nun who survived Tuesday's siege in nearby Saint-Etienne-du-Rouvra, which began when two 19-year-old attackers stormed a stone church and killed Hamel as he celebrated morning Mass. She joined her fellow Catholics in turning to shake hands or embrace the Muslim churchgoers after the service.” (NY Times 31/7)
En i det mediala flödet anonym nunna som med sitt sätt att vara och göra kanske mer än någon annan den senaste veckan har vittnat om vad det är att på riktigt leva med en tydligt kristen tro, identitet och bekännelse. Jag vet ingenting mer om henne än det som står i NY Times. Men som katolsk nunna är hennes identitet som kristen tydligt och klart gestaltad. Där står hon, bara dagar efter dådet, efter gudstjänsten och förkroppsligar den möjlighet till försoning som finns nedlagd i den kristna tron och i en tydlig kristen identitet.
Om någon undrar vad jag menar med att leva med en tydligt uttryckt kristen tro, bekännelse och identitet så är den här nunnan en förebild. En tydlig kristen identitet utan spår av den antagonism mot andra som vår egen kyrkas ledning lägger in i betydelsen av en tydlig kristen tro, bekännelse och identitet. Tvärtom, man kan förmoda att det är just den förankrade och tydliga kristna tron, identiteten och bekännelsen som gör det möjligt att – trots allt – leva i en försonande och välkomnande öppenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar