#414. Förtroende och förväntningar…

Kloka kollegor och goda vänner är ofta till god hjälp för att komma vidare i tankarna. Det har blivit många goda samtal de senaste veckorna om kyrkeriet, om biskopar och om vad vi egentligen ska hålla på med som kyrka. Goda samtal med många tankar från kloka kollegor som aldrig kommer till kyrkans lednings eller våra biskopars kännedom. Mest för att vår kyrkas ledning och biskopar inte verkar bry sig om allt det goda, angelägna och viktiga arbete och tankearbete som pågår varje dag i vår kyrkas församlingar. Ännu mindre verkar man bryr sig om vad alla vi präster, diakoner, musiker, pedagoger och andra som står i församlingars tjänst tänker, tycker och talar om. Kyrkans ledning och biskopar driver egna korståg som inte har någonting med våra församlingars liv och leverne att göra.

Det har talats en hel del om förtroende och om förväntningar. Vilka förväntningar kan vi i församlingars tjänst med rätta ha på vår kyrkas ledning och våra biskopar? Vad bygger och raserar vårt förtroende för vår kyrkas ledning och våra biskopar? Hur tycker vi att ledningen och biskoparna ska agera? Vad händer när ledning och biskopar gör något helt annat? Åt vilket håll ska den verkligt viktiga lojaliteten och solidariteten egentligen gå i vår kyrka? Ska vi i församlingars tjänst vara lojala och solidariska med ledning och biskopar? Är det inte ledning och biskopar som ska vara lojala och solidariska med oss som står i församlingars tjänst? Hur kommer det sig att vår kyrkas biskopar i allt väsentligt prioriterar någon form av ”opinionsbildande” roll i sin ämbetsutövning istället för att ägna sig åt ett stödjande, uppmuntrande och hjälpande ledarskap riktat till oss som tjänar i vår kyrkas församlingar?

Frågorna har varit många. Samtalen har varit goda. Samtidigt är det ganska deprimerande. Det är skriande uppenbart för den som har ögon att se med och öron att höra med att vår kyrkas ledning och våra biskopar inte är förankrade i den kyrka de har tagit på sig uppgiften att leda. För varje utspel, debattartikel och tweet blir det på något sätt tydligare att vi som tjänar och betjänar vår kyrkas medlemmar och andra i våra församlingar runt om i landet i allt väsentligt, av ledning och biskopar, betraktas som irrelevanta för vad Svenska kyrkan är och ska vara. Vår kyrkas församlingar som kristna och gudstjänstfirande gemenskaper tillmäts ingen betydelse alls. Men det som är mest deprimerande är att kristen tro med dess löften, hopp och sanningar inte heller verkar vara särskilt relevant för vad Svenska kyrkan ska vara, är och ska bli. Varken för vår kyrkas ledning eller för våra biskopar.

Att få vara en av vår kyrkas församlingspräster är det bästa jag har fått vara med om i livet. Att få dela kristen tro, livet, tankar, glädje, sorg, hopp och gudstjänstglädje tillsammans med alla de fantastiska människor som är vår kyrka i våra församlingar är det finaste jag har fått uppleva. Att få möta och hantera vardagens mödor, frågor och glädjeämnen tillsammans med kloka och på många sätt fantastiska kollegor är en stor nåd och gåva som jag är mycket tacksam och glad för. Det kanske är nödvändigt att helt enkelt strunta i vår kyrkas nationella ledning, våra biskopar och alla de ”utspel” och debattartiklar som kommer därifrån i tid och otid. För att kunna behålla glädjen i att få var en församlingspräst. En klok kollega i stiftet sade: ”Gör som jag. Jag bryr mig om biskopen lika mycket som biskopen bryr sig om mig. Det vill säga inte alls.” Det kanske är den enda rimliga hållningen i det som nu är.

Med det tar jag en liten paus i bloggandet och återkommer i september.

PS. Nej, det här handlar inte om kön. Nej, det här handlar inte om person. Nej, det här handlar inte att ifrågasätta någons kristna tro. Nej det här handlar inte om sunkig och främlingsfientlig nationalism.  Nej, det här är inte näthat. 

PPS. Av kloka kollegors påpekande på Facebook förstår jag att jag kanske har uttryckt mig alltför generaliserat. Jag drog kanske orättvist alla våra biskopar över en kam och jag generaliserade en partikulär erfarenhet. Det ser förstås olika ut i olika stift i olika tider i olika situationer. Jag gläds med kollegor i ämbetet som har andra och positiva erfarenheter av episkopalt ledarskap. Jag ska fundera på varifrån min egen trötthet kommer och på mitt eget ansvar i det som är. Så, tack Ann-Sofi och Jenny för kommentarer.