#453. Utträden…

Det går inte att lämna dopets gemenskap. Det går inte att lämna dopets nåd, kärlek och barmhärtighet bakom sig när dopets gåva en gång för alla har tagits emot. Det är inte möjligt att göra frälsningen ogjord. Dopet går inte att annullera. En gång omsluten av Guds nåd genom Jesus, för alltid omsluten. En gång döpt, för alltid döpt. Men det går att lämna medlemskapet i en kyrkas organisation. Det är – eller borde åtminstone vara – en stor sorg varje gång en medlem i vår kyrka väljer att aktivt lämna vår kyrkas gemenskap, oavsett vilken anledning som ligger bakom beslutet. Varje utträde ur kyrkan är ett misslyckande. Den stora mängden utträden är ett gigantiska misslyckande.

Det skulle vara välgörande för vår kyrka om vi oftare påminde oss om att den kristna kyrkan och Svenska kyrkan är en dopets gemenskap. Kanske skulle vi förstå att varje enskild medlem som lämnar vår kyrka är ett förlorat får och påminna oss om vad Jesus säger om förlorade får. Kanske skulle allvaret bli lite tydligare då. Kanske skulle allvaret göra att vi på riktigt började fråga oss vad Gud försöker säga till oss med att kalla människor bort från och ut ur vår kyrkas gemenskap. Kanske skulle vi våga börja lyssna efter svaren på den frågan och faktiskt börja med en uppriktig rannsakan av oss själva som kristen kyrka.

En början borde vara att lyssna på dem som har valt att lämna – för att försöka förstå fråga varför och stå kvar för att lyssna på svaret. Jag tror att svaren skulle innehålla mycket sorg. Lite ilska och besvikelse också kanske. Men mest sorg. En fortsättning borde vara att på riktigt börja lyssna på de som är kvar i vår kyrka. Inte bara på ”kritiker” som tar sig ton och tar plats. Mer på dem vars röster inte hörs, de som inte väsnas så mycket, de som vanligen inte märks. Alla de som vi i vår kyrka möter dagligen i många och olika sammanhang. På vilket sätt kan vi bli och vara en kristen kyrka som de vill fortsätta att vara medlemmar i?

Framför allt behöver vi oftare påminna oss själva och varandra om att den kristna kyrkan och Svenska kyrkan är en dopets gemenskap som gestaltas och blir till i församlingens gemenskap. Vi måste bygga och stärka församlingars gemenskaper och där behandla andra och varandra som de omistliga och värdefulla delar av dopets gemenskap som var och en av oss faktiskt är. Varje medlem som aktivt lämnar vår kyrka är ett förlorat får – Lukas 15:4-7.

#452. Åsiktsdiktaturens kreatur…

”Inrikesministern, polisministern, hade häromdagen ett möte med polis- och säkerhetstjänstens ledare och framhöll därvid att ordningsmakten skall göra allt för att avslöja och utrensa reaktionära grupper och individer och i rättan tid och utan kompromiss stoppa deras verksamhet. Så talar diktaturens kreatur till varandra.” (Olof Palme, 19 april 1975)

Olof Palme angrep i ett tal den 19 april 1975 det allt hårdare politiska klimatet för de oppositionella i det då kommunistiska Tjeckoslovakien. Man kan fundera på Olof Palmes ord i ljuset av den senaste veckans mediala kölhalning av Katerina Janouch. Vilka är det som nu gör allt för att rensa ut grupper och individer ur det offentliga samtalet? För att utan kompromiss och utan sakliga argument stoppa dem och deras verksamhet? En ”verksamhet” som för övrigt endast består av att uttrycka en egen åsikt.

En kommunistisk diktatur är inget föredöme för hur olika åsikter ska hanteras av och i ett demokratiskt samhälle. Det såg och förstod Olof Palme. Det skulle vara välgörande för vårt samhälles offentliga samtal om den insikten kunde sjunka in i lite bredare lager, och kanske på en och annan tidningsredaktion. Lite för ofta ekar det av en svunnen tids sätt att hantera oliktänkande, åsiktsdiktaturens kreatur talar till varandra i det offentliga för att avslöja, stoppa, tysta ner och rensa ut den som har uttryckt en åsikt som är olik, annorlunda och kanske utmanande. Det är mycket olyckligt och betvingar den fria offentliga debatten som är demokratins livsluft. Det är bättre att formulera genomtänkta motargument.

Det enda sättet att demokratiskt hantera de olika åsikter som finns i samhällen av människor är att lyssna, reflektera, formulera, respondera och argumentera. Om man nu vill, orkar och förmår att bry sig om just den där åsikten som någon har formulerat. Att tysta ner och rensa ut människor är aldrig varken ett bra eller ett konstruktivt demokratiskt alternativ. Att verka för att åsiktsmotståndare ska förlora sin försörjning hör inte heller hemma i en demokrati. Sådant hör åsiktsdiktaturen till. Demokratins offentliga samtal är och måste få vara polyfont.

• Olof Palmes anförande inför Stockholms arbetarekommun den 19/4 1975.
• Stig-Björn Ljunggren, Åsiktskorridorens övervakare…, Expressen 16/1.
• Alice Teodorescu, Oroväckande jakt på oliktänkande, GP 14/1.

PS. Det gäller även för det offentliga samtalet i Svenska kyrkan.

#451. Andra söndagen efter Trettondagen…

"Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt. Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är giltigt. Ni har sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen. Jag vill inte ha något vittnesbörd om mig från någon människa, men jag säger detta för att ni skall bli räddade. Johannes var en lampa som brann och lyste, och en kort tid hänfördes ni av hans ljus. Men jag har fått ett starkare vittnesbörd än det Johannes gav. Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig." (Johannes 5:31–36)

Vad kan vi veta om Jesus? Vem var han? Vem är han? Vi har samlats till gudstjänst för att vi alla på något sätt har berörts av Jesus i våra liv. Var och en av oss mött Jesus på något sätt, på ett sådant sätt att kristen tro i all sin bräcklighet har blivit till i våra hjärtan. Det är ju därför vi är här. Det är därför vi sjunger våra psalmer, ber våra böner och lyssnar till förkunnelsen. Så vem är Jesus? Vem är han som på något märkligt och fantastiskt sätt sträcker sig genom tid och rum för att beröra oss och alla människor med kristen tro, med ett hopp och med ett löfte som säger att döden inte är livets slut?

Det vi har att hålla oss i när det gäller frågan om vem Jesus är, det är vittnena och deras vittnesmål. Johannes döparen var det första vittnet och han vittnade om vem Jesus var redan när Jesus gick där som en människa bland människor. Till och med lärjungarna som hade Jesus mitt framför sig lyssnade till Johannes för att försöka förstå vem Jesus egentligen var och vem han är. Johannes vittnesbörd lyste som en lampa och lärjungarna hänfördes av honom. Han pekade på Jesus och sade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. Jag kände honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har jag kommit och döper med vatten. Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: 'Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.' Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde." (Johannes 1:29–34)

Johannes vittnar om att Jesus är den som likt ett Guds offerlamm ska ta bort världens synd. Jesus är den som ska hela och återställa relationen mellan Gud och människan, mellan människan och Gud. För att vi och världen ska veta att det är just den här specifika personen Jesus det handlar om och ingen annan så döpte Johannes honom med vatten som ett påtagligt och synligt yttre tecken. Johannes vittnar om att Jesus är utvald av Gud Fadern själv med den Heliga Andens utkorelse. Johannes vittnesbörd är det första vittnesmålet som uppenbarar Guds väsens treenighet – Sonen är utvald av Fadern genom och med Anden i duvans gestalt. I allt är det som händer i, med och genom Jesus är det Gud själv som uppenbarar sig, Gud är det uppenbarade och Gud är uppenbarelsen i sig själv.

Lärjungarna hänfördes av Johannes men Jesus sade: ”Jag har fått ett starkare vittnesbörd än det Johannes gav. Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig.” (Johannes 5:36) Vilka verk fullbordade Jesus som ett starkare vittnesbörd om att han var och är den som Johannes sade att han var? Vi har en hel bok med berättelser om de verk han fullbordade. Matteus, Markus, Lukas och Johannes evangelier är fyllda av berättelser och vittnesmål om vad Jesus gjorde, om vad han fullbordade för att vittna om vem han var och vem han är. Det ena är mer fantastiskt än det andra. Evangeliernas berättelser är det enda vi har att gå på i frågan om vem Jesus var och är. Jesus är den som fullbordade de verk som Bibelns evangelier och som Evangeliet vittnar om. Ytterst är Jesus den som i enlighet med evangelierna fullbordade sitt verk i, med och genom uppståndelsen från döden. Varken mer eller mindre.

Att tveka och tvivla är inget nytt. Redan lärjungarna och Jesus samtid tvekade om och tvivlade på vem Jesus var. Johannes döparen inskärpte allvaret i frågan: ”Den som tar emot hans vittnesbörd erkänner därmed att det Gud säger är sant. Ty den som Gud har sänt talar Guds ord; Gud ger Anden utan att mäta. Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand. Den som tror på Sonen har evigt liv. Men den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.” (Johannes 3:33–36) Så allvarligt, märkligt, fantastiskt och viktigt är allt som har med den uppståndne och alldeles på riktigt levande Jesus att göra. Därför behöver den kristna kyrkan sina vittnen. Därför är vi här. Därför sjunger vi våra psalmer, ber våra böner och lyssnar till förkunnelsen. Jesus lever och Jesus kallar oss med hela den världsvida kristna kyrkan till gudstjänst för att vi tillsammans ska fortsätta att vara den kristna trons vittnen i världen. Här och nu. Idag, imorgon och alla andra dagar.

#450. Önskan inför 2017…

För vårt svenska samhälle och från våra politiker önskar jag inför 2017 lite mindre av naiv idealism och lite mer av realpolitisk pragmatism. Den samhälleliga verkligheten är turbulent, både inrikes och utrikes. Det är inte hållbart att våra folkvalda ledare låter sig styras av en naiv idealism som ibland, mer eller mindre, saknar verklighetsförankring. Det är en sak att låta sig vägledas av en ideologisk/politisk övertygelse i beslut som utgår från hur verkligheten faktiskt ser ut. Men det är något helt annat att fatta beslut som helt baseras på en egen ideologisk/politisk övertygelse, oavsett hur verkligheten ser ut. Då styrs man av en naiv idealism och besluten som fattas saknar samhällelig verklighetsförankring.

Det behövs mer av realpolitisk pragmatism i vårt samhälle. Det vill säga att utgångspunkten för politiska beslut har en robust förankring i den samhälleliga verkligheten som den faktisk ser ut. En förutsättning för en fungerande realpolitisk pragmatism är en orädd ärlighet i beskrivningen av samhällets problem och möjligheter. Man säger som det är, helt enkelt. Det är den enda hållbara utgångspunkten för att vi tillsammans ska kunna skapa ett gott och hållbart samhälle – att våra valda politiska ledare säger som det är och hanterar samhällets problem och möjligheter med osentimental realpolitisk pragmatism.

För Svenska kyrkan och från våra kyrkliga ledare önskar jag inför 2017 lite mindre av naiv sentimentalitet och lite mer av realteologisk pragmatism. Den svenskakyrkliga gemenskapen är turbulent, både i organisationen och i det som riktas ut från den. Det är inte hållbart att våra kyrkliga ledare låter sig styras av en naiv sentimentalitet som ibland, mer eller mindre, saknar teologisk verklighetsförankring. Det är en sak att låta sig vägledas av en ideologisk övertygelse som utgår från hur den teologiska verkligheten faktiskt ser ut. Men det är något helt annat att enbart utgå från egna känslor och idéer, oavsett hur den teologiska verkligheten ser ut. Då styrs man av en naiv sentimentalitet och besluten som fattas saknar teologisk verklighetsförankring.

Det behövs mer av realteologisk pragmatism i Svenska kyrkan. Det vill säga att utgångspunkten för kyrkliga beslut och för kyrkans verksamhet har en robust förankring i den kristna kyrkans teologiska verklighet som den faktisk ser ut. En förutsättning för en fungerande realteologisk pragmatism är en orädd ärlighet i beskrivningen av den kristna kyrkans faktiska och teologiska anspråk. Man säger som det är, helt enkelt. Det är den enda hållbara utgångspunkten för att vi tillsammans ska kunna skapa och vara en sann och trovärdig kyrka – att vår kyrkas valda ledare säger som det är och hanterar kyrkans problem och möjligheter med osentimental realteologisk pragmatism.

#449. Om mötet den 16/12…

Jag berättade om mötet med ärkebiskop Antje Jackelén den 16/12 för att det är viktigt med öppenhet i vår kyrka. Vi behöver mindre av slutna rum och slutna sällskap och mer av öppna rum och öppna samtal om det som berör vår kyrkas väl och ve – som är vår gemensamma angelägenhet och vårt gemensamma ansvar. Jag uppfattade mötet och samtalet runt bordet som förhållandevis ärligt och tydligt. Vår kyrkas ärkebiskop lyssnade och responderade på kritiken som framfördes och lade fram några egna tankar. Vi kanske skulle sätta oss ned runt ett bord med några som vi vet har kritiska synpunkter på det vi gör för att lyssna på det som behöver bli sagt lite oftare allihop.

Jag talade med en vän om det jag skrev och fick frågan om det verkligen kan vara sant att ”en övervägande majoritet angivit den nationella ledningens, biskopars eller ärkebiskopens agerande som anledning till att man träder ur kyrkan”, som jag påstod när jag tog upp problemet med utträden. Jag hade en lapp, ett kort samtal i en korridor, några kopior på enkätsvar och några egna samtal med medlemmar som källa för den kritiken. Ganska tunt. Så jag har gått till källorna och fått ut statistik för 2016 samt plockat fram samtliga enkätsvar från 2016 och ska titta igenom det materialet. Det kan visa sig att den kritik jag lade fram om anledningarna till utträden ur kyrkan var orättvis och saknar täckning. Återkommer om saken.

Edit: Rättelse införd i gårdagens text.

#448. Den 16 december förra året…

Uppsalaslätten flimrade förbi utanför fönstret vit av snö. Det knastrade under fötterna på gatorna som ledde upp till ärkebiskopsgården. Inbjudna av ärkebiskopen togs vi emot av ärkebiskopen teologiska sekreterare Jakob Wirén. Vi, det var några av oss som har uttryckt åsikter och synpunkter om Svenska kyrkan i det offentliga – Bo Brander, Björn Fyrlund, Johannes Hellberg, Sofia Lilly Jönsson, Maria Löfberg, Kjell Petersson, Berit Simonsson och jag själv. Antje Jackelén och ärkebiskopens kaplan Joel Ingmarsson anslöt och vi tog plats för ett två timmar långt samtal följt av gemensam lunch. Jag hade med mig tre synpunkter som jag ville föra fram till Antje Jackelén som vår kyrkas ärkebiskop.

Den första synpunkten berörde kyrkans offentliga debatt. Jag menade att Antje som kyrkans ärkebiskop och vår kyrkas ledning behöver börja ta de inomkyrkliga kritikerna och den inomkyrkliga kritiken på allvar. Man behöver börja bemöta kritikens sakfrågor sakligt. Det är varken rimligt eller hållbart att kyrkans kritiker och relevant kyrklig kritik buntas ihop med anonyma uppviglare i sociala medier. Som, till exempel, Antje Jackelén gjorde i en SvD-artikel den 3/9 2016. Sofia Lilly Jönsson lyfte fram att vi som gör våra röster hörda i det offentliga gör det från ett kyrkligt inifrån-perspektiv. Det är inte rimligt att präster, musiker och andra kyrkligt aktiva och anställda av vår kyrkas ledare avfärdas som okunniga eller illvilliga när vi framför kritik och idéer om den kyrka som är vår gemensamma angelägenhet.

Den andra synpunkten berörde utträdena ur kyrkan. Jag menade att vår ärkebiskop och vår kyrkas ledning måste börja ta de många människor som lämnar vår kyrka på allvar. I kyrkans församlingar sker ett idogt arbete med att försöka skapa en dopets gemenskap kring tro och gudstjänst. Ett arbete som försvåras om agerande, kampanjer och uttalanden från vår kyrkas nationella ledning får våra församlingars medlemmar att lämna kyrkan. Det är också bekymmersamt att det inte verkar pågå någon teologisk reflektion eller diskussion om vad Gud vill få sagt med att kalla våra medlemmar till andra gemenskaper än den som är vår kyrka.

Den tredje synpunkten berörde de förföljda kristna i världen. Jag menade att Antje Jackelén som vår kyrkas ärkebiskop måste kunna tala klarspråk om utsatta kristna, med kristna, för kristna. Utan att det som behöver sägas ständigt ska följas av ett litet ”men”. Det räcker inte med att hänvisa till dokument hemmahörande i någon organisation som ingen utanför den initierade kretsen känner till. Förföljelserna av kristna i Mellanöstern och övriga världen måste kunna adresseras och benämnas som de orättfärdiga kränkningar och hemskheter som de faktiskt är av vår kyrkas ärkebiskop. Uppriktig oro för och ärlig omsorg om världens förföljda kristna hör inte ihop med någon form av ”islamfientligt tankekomplex”.

Ärkebiskopen lyssnade och responderade. Inte bara på mina synpunkter utan också på synpunkter och tankar från alla andra som var där. Mycket klokt sades av många de där timmarna. Tiden får utvisa om det blir något av det hela. Snö och is på Uppsalas gator gjorde att man fick gå försiktigt när vi skiljdes åt.


3/1 Rättelse: I en tidigare version av den här texten påstods att en majoritet av medlemmarna som aktivt har lämnat Oscars församling under 2016 i en enkät angivit den nationella ledningens, biskopars eller ärkebiskopens agerande som skäl till att man lämnat kyrkan. Jag har kontrollerat enkätmaterialet som jag fick den tanken återberättad från. Det visade sig att det inte stämmer. Jag har därför tagit bort den delen av texten och ändrat en relaterad formulering. Mellan den 1 januari och den 14 december 2016 lämnade 330 medlemmar aktivt Oscars församling. I samband med utträdet erbjöds möjligheten att svara på en enkät. Från 2016 finns 76 enkätsvar, en svarsfrekvens på 23 procent. Av de som svarat anger 19 personer svarsalternativet ”Jag lämnar Svenska kyrkan på grund av dess högsta ledning (ärkebiskop/rikskyrkan)” som skäl till utträdet. Det är en fjärdedel av dem som har svarat. Varför de som inte svarat har valt att lämna Svenska kyrkan vet vi inte.