#461. Fastlagssöndagen…

”De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först. De var fyllda av bävan, och de andra som följde med var rädda. Då samlade han de tolv och talade om för dem vad som skulle hända med honom: ’Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna, som skall göra narr av honom och spotta på honom, prygla honom och döda honom, och efter tre dagar skall han uppstå.’ Jakob och Johannes, Sebedaios söner, gick fram till honom och sade: ’Mästare, vi vill be dig om en sak.’ — ’Vad vill ni att jag skall göra för er?’ frågade han. De svarade: ’Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster.’ Jesus sade: ’Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?’ De svarade: ’Ja, det kan vi.’ Jesus sade: ’Den bägare som jag dricker skall ni få dricka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med. Men platserna till höger och vänster om mig kan jag bara ge dem som har bestämts därtill.’ När de andra tio hörde detta blev de förargade på Jakob och Johannes. Jesus kallade till sig dem och sade: ’Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.’” (Markus 10:32–45)

Jesus lär oss tre viktiga saker idag. Han lär oss något om den kristna trons verklighet. Han lär oss något om människans och människors självupptagenhet. Han lär oss något om den autentiska kristna trons vittnesbörd.

Den kristna trons verklighet är fysisk och konkret. När Jesus berättar om vad som ska hända med honom så pratar han inte om någon abstrakt idé. Jesus själv – som den fysiska och konkreta person han är – ska utlämnas, dömas, hånas, bespottas, pryglas och dödas. Det är så fysiskt, konkret och kroppsligt som det kan bli. Han är där lika närvarande som du, jag och vi är närvarande här. I samma verklighet och lika verklig. Och han ska uppstå från döden. Även det fysiskt, konkret och kroppsligt. Jesus säger inte att uppståndelsen ska bli en abstrakt idé som ska tolkas och förstås som något annat än hans egen konkreta övergång från ett dödens tillstånd tillbaka till livet. Han säger att han själv, som den han är, ska uppstå från döden. Den kristna trons innehåll är de fysiska, konkreta och kroppsliga händelser som är Jesus liv, gärning, död och uppståndelse. Så konkret är den kristna trons verklighet. Kristen tro är ingenstans en fråga om abstrakta idéer eller banala tankekonstruktioner.

Jakob och Johannes är människan och människor i all sin självupptagenhet. När de hör Jesus berätta så tänker de bara på sig själva och på de fördelar som de eventuellt kan tillförskansa sig. Ingenstans är människans och människors högmod och hybris tydligare uttryckt än i Sebedaios-brödernas svar på Jesus fråga om de kan dricka den bägare som Jesus ska dricka och döpas med det dop som Jesus ska döpas med. ”Ja, det kan vi.” De trodde verkligen att de kunde råda över livet och döden som Gud själv. Jesus försäkrade dem att de skulle få lida det lidande som han skulle lida. Prygel och ond bråd död. Men uppståndelsens liv och verklighet är förbehållen någon annan att besluta om. Sanningen är ju den att ingen människa förmår att uppväcka sig själv ur dödens tillstånd. Hur gärna vi än vill tro att vi kan kontrollera livet. Människans och människors högmod och hybris räcker bara fram till det bråddjup som är döden. Därefter ligger allt i Jesus barmhärtiga händer.

Den autentiska kristna trons vittnesbörd börjar och slutar med insikten om att vi människor inte förmår att åstadkomma något av det som tron vittnar om. Den kristna trons löften är för oss människor omöjliga att infria eller uppfylla. Kristen tro ger en inget att komma med. Ingen förmåga eller makt som man kan göra anspråk med. Kristen tro gör ingen stor och mäktig. Tvärtom. I kristen tro finns insikten om människans maktlöshet. Just därför kan ingen kristen göra anspråk på att vara större än någon annan människa. En kristen människa har ingenting annat än uppriktig kärlek, omsorg och omtanke om sina medmänniskor att komma med. Vårt vittnesbörd är att vara till andra människors tjänst. Vår okomplicerade men viktiga uppgift är att tjäna andra, att hjälpa, stödja och uppmuntra andra människor. Av den enkla anledningen att det var just det som Jesus uppmanade sina lärjungar att göra. När vi följer den uppmaningen vittnar vi om Jesus. Han som tjänade och gav sitt liv till lösen för många.

#460. Fake News…

Hur mycket kan en präst ljuga, fabulera, hitta på och luras innan förtroendet är förbrukat? Det kan man fundera på nu när nästa nummer i cirkusen kring Visby Domkyrkoförsamling och domprosten Mats Hermansson spelas upp. Det finns både lite löjliga och mycket allvarliga aspekter på det ärende i Visby domkapitel som nu är aktuellt genom kontraktsprost Monika Mays anmälan.

Det lite löjliga står domprosten själv för. På Facebook skrev han bland annat att han talat med "en son som förlorat sin mor, en kvinna som skulle på ett svårt läkarbesök, en man som förlorat en han känt länge i ett självmord, en far som var orolig för familjens ekonomi fick löfte om bidrag, en ung kvinna som förlorat sin mor alldeles för tidigt”. Konfronterad av frågan om han genom att skriva så kan ha brutit sin tystnadsplikt svarade han: ”Jag har helt enkelt fejkat en dag på jobbet, fast det inte är osanning nånting.” Med andra ord – ”jag ljög, men det var inte lögn.” I radiointervjun verkade han mena att alltihop var påhittat. Han hade inte ens varit på sjukhuset dagen han beskrev på Facebook. Det var ”litteratur.”

Senare, i Kyrkans Tidning, sade han: ”Jag har inte berättat om vad jag pratat med de här människorna om, jag nämner inga namn, inget klockslag, inga platser. Dessutom har jag bytt kön och ändrat dag.” Men, om alltihop var uppdiktat och personerna bara var litterära gestalter fanns det väl ingen anledning att byta kön och ändra några dagar? En domprost som antingen har brutit sin tystnadsplikt eller ljuger alltså? Eller både och? Var det så enkelt att domprosten snickrade ihop ett litet stycke Fake News för att framställa sig själv och sin gärning i lite bättre dager? Förödande för förtroendet för kyrkan oavsett vilket.

Det allvarliga är frågan om prästers tystnadsplikt. Det är en fråga som varje präst i Svenska kyrkan borde bevaka med kompromisslös beslutsamhet. Prästens absoluta tystnadsplikt i samband med bikt och själavård måste i alla sammanhang värnas mot missbruk och mot allt som riskerar att minska förtroendet för tystnadspliktens integritet. Det är inget annat än skandalöst uselt att en domprost är så vårdslös i sin hunger efter bekräftelse i sociala medier att han riskerar förtroendet för den tystnadsplikt som är grundbulten för prästers kontakter med människor. Mats Hermanssons dåliga omdöme riskerar att skada förtroendet för oss präster som står i församlingars tjänst. Det är mycket allvarligt.

Kontraktsprost Monika May förtjänar stöd och uppmuntran från oss andra präster. Hon har gjort något mycket viktigt när hon med civilkurage har stått upp och värnat tystnadspliktens integritet. Monika har genom att ta ställning mot godtycklighet och vårdslöshet kring tystnadsplikten gjort en välgärning, inte bara för oss präster utan allra mest för alla de konfidenter som runt om i landet vänder sig till kyrkan i förtroende. Vi präster behöver stå enade i försvaret av tystnadsplikten. För konfidenternas och för kyrkans skull.

• Domprosten i Visby anmäld efter Facebookinlägg, P4 Gotland, 20/2.
• Domprosten: Det jag skriver är litteratur, P4 Gotland, 20/2.
• Hermansson anmäld igen, Kyrkans Tidning, 20/2.
• Att förvalta förtroende, Miriam Wredén Klefbeck, 21/2.
• Tystnadsplikten får aldrig naggas i kanten, Anders Piltz, SvD 30/5 2014.

#459. Om lögner och lögnare…

Charlataner, lögnhalsar och mytomaner går ofta långt. Kommer upp sig i karriären. Tjänar bra. Hyser inte sällan ett visst anseende. Konsten och förmågan att dupera och domptera andra människor är begåvningen. Ett obefintligt samvete är förutsättningen. Lögnen är verktyget. Det stora exemplet på senare tid är förstås Donald Trump som utan samvete duperade, dompterade och ljög sig hela vägen upp till ett presidentskap. Exemplen på samvetslösa typer som ljuger sig fram genom livet och uppåt i karriären kan förstås mångfaldigas. De befinner sig ibland närmare de egna sammanhangen än man först kan tro.

Ljugeriet kan institutionaliseras och kommersialiseras. Det går alldeles utmärkt att konstruera sammanhang och hela verkligheter på rena lögner. Bara lögnerna upprepas med en dåres envishet tillräckligt högt, hänsynslöst och länge. Till slut blir lögnen verklighet för många. Lögner säljer bra också. Det går att tjäna både pengar och anseende på att ljuga. Det spelar egentligen ingen roll vad man ljuger om. Det viktiga är att tillräckligt många går på lögnerna. Ljugandet behöver accepteras av en kritisk massa för att inte ifrågasättas. När väl det är uppnått är det bara att köra på. Ingen, eller få, kommer därefter att ifrågasätta lögnerna. Den som ifrågasätter ljugeriet kommer att stigmatiseras.

Om eller när lögnerna avslöjas, när sanningen och verkligheten visar sig vara något annat än vad lögnaren påstod, då får det i bästa fall konsekvenser. Lögnaren kommer förstås att försvara sig. En lögnare erkänner sällan ljugandet. Men den som har ljugit måste avkrävas ansvar och ljugandet måste få konsekvenser. De som har insett att lögnerna inte var sanna behöver omvärdera och ompröva sitt eget ansvar i sammanhanget. Den eller de som har kämpat för att sanningen om lögnen ska omkullkasta ljugeriet ska erkännas och om nödvändigt återupprättas. I ljuset av sanningen måste lögner och lögnares alla anspråk avvisas kompromisslöst. Annars slutar vi snart att tro på sanningen.

#458. Tecken på godhet…

Hon säljer Situation Stockholm utanför köpcentret. Ofta på samma plats. Flyttat till Sverige från långt bort. Bekant med många som bor i närheten. Hälsar med bruten svenska. I regn och kyla, snålblåst och snö. När solen värmer. Kämpar på med livet så gott det går. Utan familj. Släkten långt borta. Vänner? En syster utanför ramverket. I utkanten. Två stora poliser stannade till. Kollade läget. Av omtanke. Frågade hur hon mår. Hon berättade med brutna ord. Klapp på axeln. ”Var rädd om dig” sade polisen. ”Ni med” sade hon.

Han avvaktade bredvid. Välkammad. Rejäl vinterjacka, fint märke. Dyr väska. Välputsade skor. På väg hem från jobbet? En pappmugg med kaffe. ”Nytt nummer?” frågade han. ”Ja” svarade hon. ”Den här är till dig” sade han. Räckte fram pappmuggen. ”Visst gillar du chai-latte?” Han swishar från sitt ordnade liv till hennes. Tidningen i plast byter hand. ”Tack” säger hon. Han frågar hur hon har det. Hon berättar. Svårt. Han stannar kvar. Lyssnar. Ögon möter ögon. Liv möter liv. Människa möter människa. Kort stund av mänsklig gemenskap.

Han behövde gå till sitt. Hon stannade kvar i det som är. ”Ta hand om dig” sade han. ”Du med” sade hon, ”hälsa familjen.” Världar skiljs åt. Kvar i tiden finns ögonblick av godhet. Vänlighet. Omtanke. Medkänsla. Empati. Seende ögon. Lyssnande öron. Medmänsklighet.

#457. Septuagesima…

”Då sade Petrus: ’Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?’ Jesus svarade: ’Sannerligen, vid världens återfödelse, när Människosonen sätter sig på härlighetens tron, skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv. Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.’” (Matteus 19:27–30)

Jesus har nyss sagt att Himmelriket tillhör barnen och att barnen tillhör Himmelriket. Jesus har just svarat en ung man, som lite oroligt frågade om vad gott han kunde göra för att få evigt liv: ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Jesus vände sig sedan till lärjungarna och sade att ”det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” Lärjungarna blev bestörta och frågade ”vem kan då bli räddad?” Och Jesus svarade dem: ”För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.”

Det är inte svårt att se Petrus frågande ansiktsuttryck när han ställer sin relevanta fråga. ”Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?” Det är inte så svårt att förstå om Petrus och de andra känner sig lite tveksamma och undrande. De har ju trots allt satsat allt på att följa Jesus. Men de får inga riktigt klara besked om vad det egentligen är som de har satsat allt på. Vad är poängen, liksom? Och hur blir det för oss som är här? Vi som kanske inte har lämnat allt men som ändå försöker att följa Jesus med och i vår tro så gott vi kan? Hur blir det med oss? De klara och tydliga beskeden lyser fortfarande med sin frånvaro.

Jesus gav lärjungarna då och ger oss nu något annat än klara och tydliga besked om hur det ska bli med våra bekymmer. Jesus ger oss ett löfte som bär ett hopp. Ett löftets hopp som bär längre och håller bättre än lösningen på våra dagsaktuella problem och bekymmer. ”Vid världens återfödelse” ska det bli och vara annorlunda. När det är och blir vet ingen. Men löftet bär hoppet om att efterföljelsens tro förändrar allt. Att ”sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar” det är att bli och vara upphöjd över allt tänkbart. Att bli tilldelad en värdighet som inte ryms i denna värld. Att bli och vara mer än någon kan tänka sig.

Var och en som för Jesu namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar har förstått, insett och litat på hoppets löfte om att den värld vi ser och lever i inte är det enda och inte är allt som finns av värde. Det ska komma en ny tid och en ny verklighet där allt är så mycket mer värt än någon kan föreställa sig och tro – hundrafalt mycket mer värt. En ny tid och ny verklighet där livet är evigt. Ett annat liv, någon annanstans, på något annat sätt. Ingen vet när. Inget vet var. Ingen vet hur. Men löftets hopp vet att det ska bli. Det är allt. Detta lilla korn av trons löfte och hopp är det vi har att leva på.

Det ska bli annorlunda. Allt vi tycker att vi vet om livet, tillvaron och verkligheten ska kastas om. Det som är vårt ska bytas ut mot en annan verklighet. Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist. Vi får finna oss i att inte få veta mer än så. När, var och hur vet bara Jesus. Den kristna trons prövning är att tro det vi inte ser och att lita på hoppets löfte om en framtid vi inte kan veta något om. Guds fullbordade framtid är dold bakom en barmhärtighetens slöja. Vi har inget annat val än att leva i ovisshet om hur det ska bli. Men vi kan välja att leva i trons visshet om att Jesu löften är sanna och att hoppet är att lita på.

#456. Artificiell autenticitet…

”Det vi har sett hända i Svenska kyrkan på senare år är ett skifte i fokus från denna långsamma gudstjänstfirande basverksamhet till föreläsningar, evenemang, symbolpolitik, manifestationer, priser, upprop. En strålkastare har tänts upp på en estrad för fixstjärnor som flera gånger bytt fot mitt i rampljuset. När ska vi lära oss att detta inte är nyheter, att detta inte är fundament?” (Sofia Lilly Jönsson, SvD 4/2)

Det finns en dialektisk skillnad mellan det som är autentiskt och det som är artificiellt. Det som är autentiskt är äkta, sant och ärligt. Det autentiska är på riktigt vad det utger sig för att vara. Det som är artificiellt är konstgjort, tillgjort och osant. Det artificiella utger sig för att vara något som det inte är. Det artificiella kan få eget liv och bli betraktat som något i sig själv. Men det är fortfarande konstgjort och oäkta. Det är lite som med en banan och en skumbanan. En riktig banan är autentisk, en skumbanan är artificiell. Bananen är en äkta och sann banan som på riktigt är det som den utger sig för att vara. Skumbananen är konstgjord, tillgjord och osann. Den utger sig för att vara en banan men är inte i närheten av att vara en riktig banan. Skumbananen smakar inte ens banan. Men i en skumbanan har det artificiella har fått eget liv. Den har fått en egen smak – ”det smakar som skumbanan”. Men, det finns en oupplöslig skillnad mellan en äkta näringsrik banan och en oäkta näringslös skumbanan. Människor märker skillnaden mellan det autentiska och det artificiella.

Sofia Lilly Jönssons artikel i SvD sätter fingret på det där med autentiskt och artificiellt i relation till Svenska kyrkan. Båda de dialektiska positionerna finns i relation till ganska mycket i vår kyrka. Det finns både autentiska och artificiella sammanhang, verksamheter, präster, diakoner, biskopar, lekmän och medlemmar i vår kyrka. Det finns det som är äkta, sant och ärligt. Och det finns det som är konstgjort, tillgjort och osant. Svenska kyrkans autentiska liv finns i församlingarnas gudstjänster, i församlingarnas och medlemmarnas böneliv, i de lokala gemenskaperna som formas av och omkring Kristus i församlingarnas lokala sammanhang. Där är den kristna kyrkan i Svenska kyrkan äkta, sann och ärlig. Den artificiella kyrkan finns i mycket annat som Svenska kyrkan, i egenskap av att vara en stor organisation, tar på sig och arrangerar. Mycket som emanerar från kyrkokansliet i Uppsala är artificiellt – evenemang, symbolpolitik, manifestationer, priser och upprop. Där är Svenska kyrkan konstgjord, tillgjord och artificiell. Skillnaden märks och människor märker skillnaden.

Svenska kyrkan behöver vara autentisk – äkta, sann och ärlig. När Svenska kyrkan gör sig själv artificiell blir hon osann och är inte längre trovärdig. När kyrkan inte längre är trovärdig som kristen kyrka och kristen gemenskap då lämnar människorna henne. En klok präst sade en gång: ”Jag vill vara kristen på ett sådant sätt att andra människor också vill vara det.” En autentiskt kristen kyrka är kristen och kyrka på ett sådant sätt att andra människor också vill vara kristna i kyrkan. Det finns ingen genväg till kyrkans autenticitet. Den enda vägen som leder dit är smal – Gudstjänst, Bibel, bön och lokala gemenskaper. En sådan kyrka blir ingen medial framgång. Men den är autentisk, sann och äkta. Sådant märker människor.

• Sofia Lilly Jönsson, Kyrkans rekordtapp…, SvD 4/2.

#455. Mod och feghet…

En gång för länge sedan, i ungdomens tid, satt vi vänner och diskuterade vad det nu var. Jag minns att jag frågade för att försöka förstå lite mer, och lite mer. Min vän blev smått irriterad och sade, jag minns det väl: ”Fan Patrik, varför ska du alltid vara så djup?” Jag minns också hur jag ganska kvickt fann mig själv och orden, trots att jag blev överrumplad och svarade: ”Men, det kanske inte är jag som är djup, det kanske är du som är grund.”

Jag har tänkt på det där ibland, när någon har sagt eller skrivit att jag eller någon annan är eller har varit ”modig” för något som har skrivits. Eller för att någon i något annat sammanhang har sagt ifrån eller ifrågasatt sakernas tillstånd. Det kanske kan kännas lite hedrande om någon har tyckt eller tycker så. Men samtidigt är det lite irriterande. Och ibland har jag tänkt: ”Men, det kanske inte är jag som är modig, det kanske är du som är feg.”

Vi lever i en land där åsikts-, yttrande- och föreningsfrihet är djupt rotade och fast etablerade principer för samhället. Ändå finns ibland en rädsla för att uttrycka åsikter och tankar. Inte minst i Svenska kyrkan. Dessvärre har det ibland funnits skäl för det. Det finns förfärande exempel på människor som har farit illa när de har uttryckt sina åsikter. Därför behöver kloka och sansade människor oftare göra sina röster hörda till stöd för tankens och ordets frihet.

Det demokratiska samhället – och Svenska kyrkan – är beroende av den fria tanken och det fria ordet. Vi får inte bli fega. Vi måste kunna tänka, tala och skriva fritt. Sakligt, tydligt och uppriktigt. De fria tankarnas och ordens utbyte är det enda medlet mot intolerans och enfald. Vi får inte ta ifrån någon varken heder och ära eller försörjningsmöjligheter för att de uttrycker åsikter som skiljer sig från våra egna. Det borde förstås vara självklarheter.

I Svenska kyrkans sammanhang finns nu ett gyllene tillfälle. Sofia Lilly Jönsson skrev en artikel i SvD som sätter fingret på ömma punkter i vår kyrka. Ta möjligheten och skriv ett svar eller en kommentar. Håll med eller mot. Kontakta SvD, DN, Kyrkans Tidning eller någon annan tidskrift och be att få din text publicerad. Gör din röst hörd. Uttryck en åsikt. Bidra till det gemensamma samtalet. Vår kyrka behöver många och mångas olika röster. Det är inte att vara modig, det är bara att inte vara feg.

• Sofia Lilly Jönsson, Kyrkans rekordtapp…, SvD 4/2.

#454. Motivation…

”Vad är det som motiverar dig till fortsatt tjänst som präst inom Svenska kyrkan? Och finns det som du ser det en bortre gräns, eller för att uttrycka på annorlunda vis. Hur långt får det gå innan kyrkan så som den har utvecklats till att bli att idag över huvud taget upphöra att gälla till det kall som den en gång var avsett till att bli?” (Tony Malmqvist på #449.)

Tony, tack för en bra fråga. Jag funderar på det där själv ganska ofta. Det som motiverar mig till fortsatt tjänst som präst i Svenska kyrkan – och som är ganska fantastiskt faktiskt – är livet med Jesus och med församlingen. Det är en stor nåd och gåva att få dela den kristna trons liv, livets glädjeämnen och livets bördor med människorna som tillsammans är vår kyrka. Det finns så mycket att vara tacksam för – alla de glada, fantastiska, jobbiga, mödosamma, svåra och fina stunderna av glädje, sorg, förtvivlan, tillit, hopp och tro som jag får vara en del av tillsammans med församlingens och kyrkans medlemmar.

Alla de där stunderna är för många och för olika för att samlas ihop med ord. En del ska det inte berättas om. Många samtal och möten med människor omgärdas av tystnad. Andra samtal och möten ska inte nämnas alls. Det är som det ska vara och det är ett stort ansvar. Allt det där, tillsammans med gudstjänster och stunder av gemenskap, är det som är viktigt, meningsfullt och motiverande. Den präst som i församlingens tjänst har delat nattvard med en gammal döende människa tvivlar inte på den kristna kyrkans betydelse i människors liv och inte heller på vad som egentligen är viktigt i det egna uppdraget.

Med det sagt finns det en del saker som är demoraliserande och nedslående i vår kyrka. Det är t.ex. demoraliserande när kyrkans partipolitiserade organisation befordrar uppenbar brist på teologisk, ecklesiologisk och pastoral kompetens. Det är nedslående att kyrkans gemensamma teologiska samtal är satt på undantag och att vår kyrkas mest grundläggande teologi befinner sig i ett bedrövligt, nästan obefintligt, skick. Hur långt det får gå är svårt att säga. Jag kan också förundras över att det är så vanligt i vår kyrka att man drabbas av den kyrkliga karriärens kallelse, på bekostnad av den tålmodiga församlingstjänstens kallelse. 

Men jag är hoppfull. Den kristna kyrkans kallelse i världen ligger fast. Om Svenska kyrkan, som den organisation den är idag, är en del av den kallelsens framtid? Det återstår att se.