Jag minns min skoltid. Särskilt mellan- och högstadiet. Jag minns mobbarna från den tiden. De var få men de förstörde för många. Med självupptagen hänsynslöshet. Brist på empati och sympati – oförmågan att känna med och för andra människor. De härjade i korridorerna och på skolgården. Tvingade på andra deras vilja. Tvingade till tystnad. De hånade och slog om någon sade ifrån. De skapade en rädsla som tystade många.
Jag minns de mobbade. Som hånades för färgen på jackan, som blev knuffade i korridorerna, som trycktes ner i sätet på skolbussen, som fick sina böcker kastade på den regnblöta marken. Jag minns ögon som slocknade. Skratt som tystnade. Tårar som hölls tillbaka. Maktlös frustration. Jag minns allt det där. Någon gång när jag växte upp lovade jag mig själv att aldrig acceptera att mobbare mobbar.
Mobbare ska konfronteras. De ska inte få hålla på. De skyller ifrån sig när någon säger emot. Slår ifrån sig. Slår för att trycka till och tysta ner. Mobbare kan inget annat. De har härjat sig fram genom livet. Tvingat på andra sin vilja. Tvingat andra till tystnad. Som vuxna agerar de likadant. De vet inget annat. Kan inget annat. Förstår inget annat. De tror att de har rätt att kräva andras lydnad och tystnad. Men så är det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar