#572. Lögnens fängelse…

Dag Sandahl skrev den 31/10 om vad som berättats om högtidlighållandet av reformationen 2016. Antje Jackelén kallade det Sandahl skrev för ”elakt skvaller” och Jakob Wirén anklagade Sandahl för rasism för att han ställde kritiska frågor om ärkebiskopen. Sandahl begärde ut korrespondensen mellan ärkebiskop Antje Jackelén och romersk-katolska kyrkans biskop Anders Arborelius inför reformationsjubiléet. Mycket var maskat. Men osämjan inför påvens mässa i samband med firandet av reformationsjubiléet bekräftades.

Det är okontroversiellt att påstå att sanningsenlighet är en dygd för en kristen. ”Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria.” (Johannes 8:32) Hederlighet och ärlighet räknas rimligen också in bland de dygder som kan anses vara en följd av en uppriktig kristen tro. ”Vad ni säger skall vara ja eller nej. Allt därutöver kommer från det onda.” (Matteus 5:37) Vår kyrkas ärkebiskop och hennes närmaste medarbetare var inte vare sig sanningsenliga, hederliga eller ärliga i relation till Dag Sandahl och det han skrev om reformationsjubiléet.

Om sanningen ska göra oss fria då fängslar lögnen rimligen i motsvarande grad. Debaclet före reformationsjubiléet och försöken att dölja oenigheten får det att framstå som att Antje Jackelén är fängslad i ett nät av lögner som hon själv och hennes stab försöker dölja med ännu fler lögner. ”Elakt skvaller” kallade ärkebiskopen Sandahls kritik som trots maskning visade sig vara sanningsenlig. Det är ingen avundsvärd position att befinna sig i ett lögnens fängelse och samtidigt vara omgiven av medarbetare som väver självbedrägeriets lögner tätare istället för att med öppenhet och ärlighet värna om omgivningens förtroende.

När det gäller maskningen av korrespondensen mellan Jackelén och Arborelius kan man fråga sig hur det står till om vår kyrkas ärkebiskop uttrycker sig på ett sätt som inte tål dagens ljus när hon för dialog med en annan samfundsledare inför ett gemensamt firande. Är det kanske mest Antje Jackeléns dåliga omdöme som är gömt under maskningens svärta?

Vad säger det om vår kyrka att ärkebiskopen försöker att dölja sina tillkortakommanden genom att kalla sökandet efter sanningen för ”elakt skvaller"? Vad säger det om ärkebiskopen och hennes stab när Jackeléns närmaste medarbetare bär falsk vittnesbörd och framför grundlösa anklagelser om rasism mot den som ställer kritiska frågor? Någon behöver påminna Jackelén och Wirén om det åttonde budet: Du skall inte bära falsk vittnesbörd mot din nästa. ”Detta bud syftar först och främst på att var och en ska hjälpa sin nästa att få rätt, och inte tillåta att hans sak förhindras eller förvrängs. […] Falsk vittnesbörd omfattar således allt som inte kan styrkas på ett riktigt sätt. Det som inte kan bevisas ska ingen nämna eller påstå vara sanning.” (ur Martin Luthers stora katekes)

Förstår inte Antje att hon med maktfullkomlighet, stingslighet och ohederlighet skadar det anseende som vår kyrkas ärkebiskop behöver ha? Förstår inte Jakob Wirén att det raserar förtroendet för ärkebiskopen när han, som hennes närmaste medarbetare, kastar falska anklagelser om rasism på de i kyrkans folk som söker sanningsenlig klarhet om sakernas tillstånd? Förstår inte Jackelén, Wirén och alla andra i ärkebiskopens närhet att hela den här cirkusen eroderar och förstör förtroendet för kyrkans ledning både inom och utanför Svenska kyrkans organisation? Förstår inte vår ärkebiskop att hon ska vara en kyrkans tjänare och herde? Att hon inte kan, får eller ska agera som om hon vore en kyrkans herre?

Hela den här sorgliga historien gör att man som vanlig församlingspräst blir uppgiven. Vår kyrka är så bra på så många olika sätt. Oräkneliga medarbetare gör ett fantastiskt jobb i kyrkans församlingar. Vi kämpar på med den kristna kyrkans ärende och vittnar om Jesus på olika sätt med det vi säger och gör. Vi möter, hjälper, tröstar, bistår och förkunnar Guds rike för kyrkans folk varje dag. Mitt i allt det fina, bra, uppbyggliga, autentiska och uppriktiga arbete som pågår så dyker ärkebiskopen och hennes medarbetare upp och gör något dumt som sänker förtroendet för kyrkan. Jag är så hopplöst trött på att de som ska leda vår kyrka gång på gång förstör för oss andra med sin tröttsamma självupptagenhet och oförmåga.

Det bästa och mest konstruktiva som Antje Jackelén och hennes närmaste medarbetare kan göra för Svenska kyrkan är att från och med idag och fram till pensionsdagen göra så lite som möjligt, helst ingenting.

• Se upp inför helgen! (Sandahl, 31/10).
• Elakt skvaller? (Sandahl, 3/11).
• #569. Kyrkosyn, påhitt och rasism… (5/11).
• Matsch – Schmutz (Sandahl, 5/11).
• Mer Schmutz? (Sandahl, 5/11).
• Antje i stallet och på travbanan (Sandahl, 6/11).
• #570. Ickesvar… (7/11).
• Peterson och Pettersson (Sandahl, 8/11).
• Antje flyger i luften (Sandahl, 13/11).
• Hemliga handlingar (Sandahl, 19/11).

#571. Tjugoförsta söndagen efter Trefaldighet…

"Han kom in i Jeriko och gick genom staden. Där fanns en man som hette Sackaios, och han hade hand om tullen och han var rik. Han ville gärna se vem denne Jesus var men kunde inte för folkmassan, för han var liten till växten. Han sprang i förväg och klättrade upp i en sykomor för att kunna se honom, eftersom han skulle gå förbi där. När Jesus kom dit såg han upp mot honom och sade: ’Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.’ Sackaios skyndade sig ner och tog emot honom med glädje. Alla som såg det mumlade förargat: ’Han har tagit in hos en syndare.’ Men Sackaios ställde sig upp och sade till Herren: ’Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.’ Jesus sade till honom: ’I dag har räddningen nått detta hus — han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.’” (Lukas 19:1–10)

Sackaios var en tjänsteman som tog upp tull på varor som transporterades in i Jeriko för att säljas på stadens torg. Tullavgifterna gick till de lokala makthavarna och till romarna. Rom var ockupationsmakt och romarna såg till att den romerska kejsaren fick sin beskärda del av alla ekonomiska transaktioner som förekom ute i Romarrikets territorier. Tulltjänstemannen Sackaios hade med andra ord en maktposition och det är inte så svårt att föreställa sig att han på olika sätt utnyttjade sin ställning för egen vinning. Sådär som småsinta människor med makt alltid har gjort och fortfarande gör.

Få eller ingen tyckte om honom. Han var en som man inte befattade sig med om det gick att undvika. Sackaios var ställd utanför de sociala gemenskaperna. Han var rik men han var utanför. Ingen kan väl klandra Jerikos invånare? Vem av oss gillar sådana där småsinta typer som skor sig på och utnyttjar andra? Vi skulle nog lite till mans känna åtminstone lite ovilja inför en figur som Sackaios om han dök upp vid kyrkkaffet om en liten stund?

Sackaios hade hört talas om Jesus. Han var nyfiken på honom och ville gärna se vem han var. Jesus hade på olika sätt ställt till med uppståndelse i Galileen med omnejd och ryktet om honom for vida omkring. Folket i Jeriko hade förstås hört sin beskärda del av alla berättelserna om Jesus. På vägen in till Jeriko botade han dessutom mirakulöst en blind man som fick tillbaka sin syn. Så, det var kanske inte så konstigt att det var lite uppståndelse omkring Jesus när han kom till den lilla staden Jeriko.

Sackaios var kortväxt och såg ingenting av Jesus i folkmassan. Så han sprang i förväg och klättrade upp i ett träd för att kunna se lite bättre när Jesus passerade. När Jesus kom förbi just där då sade han: “Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem” sade Jesus. Sackaios blev förstås jätteglad. Det var förmodligen sällan någon kom på besök i hans hem för att äta med honom. Han var ju allmänt illa sedd. Han skyndade sig hem för att göra i ordning och ta emot Jesus.

Det var lika provocerande då att Jesus brydde sig om någon som alla andra tyckte illa som det är idag. Folket i Jeriko tittade snett både på Jesus och på Sackaios. “Han har tagit in hos en syndare” sade de till varandra med illa dolt dömande tonfall. Är inte Jesus också opålitlig eftersom Sackaios som han umgås med är en opålitlig typ? Det där skuld- och skambeläggande sättet att tänka är vanligare än vad som är hälsosamt. Inte minst i vår tid av internet och sociala medier. Guilt by association är inget nytt fenomen.

Ett omvändelsens mirakel hände när Jesus brydde sig om den som ingen annan brydde sig om. Sackaios vände om från sitt sätt att sko sig på andras bekostnad och hans sätt att bara tänka på sig själv. Han lovade att dela med sig till de som hade det fattigt ställt med hälften av sina tillgångar. Och han lovade att fyrdubbelt kompensera den eller dem som han hade bedragit eller snuvat på pengar. Sackaios drabbades av en inre omvändelse som fick yttre konsekvenser när Jesus kände honom vid namn, visade honom omtanke och inkluderade honom i sin gemenskap. Jesus omsorg och vänlighet drabbade Sackaios så hårt att han omvärderade hela sig själv, hela sitt liv och alla sina relationer till andra. Det var och är inget annat än den medmänskliga kärlekens oerhörda och mirakulösa kraft i hela sin prydnad.

Jesus såg och förstod vad som hände i Sackaios inre. Jesus sade: ”I dag har räddningen nått detta hus — han är också en son till Abraham, och Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det.” Räddningen nådde Sackaios hus när Sackaios blev sedd, bekräftad och så älskad av Jesus. Sackaios plats i gemenskapen etablerades, även han var en son till Abraham. Och Jesus har kommit till världen för att söka det som är förlorat och rädda det. Här finns den djupast liggande kärnan i vår kristna kyrkas Evangelium. Jesus söker den som är förlorad för att rädda honom eller henne. Hur förlorat allt än kan verka vara så är varje enskild människa ett Abrahams barn och en del av Gud Faderns gemenskap. När Jesus når fram då når räddningen fram till var och en oavsett hur det har sett ut och oavsett vad alla andra tycker och tänker om saken. Det förändrar allt.

Men hur kan Jesus omsorg omfamna även de mest småsinta, egocentriska och elaka typerna? Hur kan Jesus kärlek omfatta även de som är rika och som kanske har skott sig på andra? Hur kan Jesus kärlek och frälsning gälla även den och dem som alla vi andra tycker är förkastliga i all sin uselhet? Hur vet vi inte. Men vi vet att det är så. Jesus älskar även den som vi kanske inte tycker är värd att älskas. Jesus frälser även den som vi kanske tycker är bortom all räddning. Gud Faderns kärlek i Jesus är provocerande därför att den omfattar och omfamnar så mycket mer och så många fler än vi kan förstå. Den gränslösa kärleken som Jesus visar världens alla syndare är kanske den mest provocerande kärleken av alla.

Sackaios drabbades inte av dåligt samvete. Men omvändelsen fick honom att vända om. När Sackaios bekände sin synd inför Jesus då befriades han från sitt tidigare jag. Det glada budskapet, att Jesus kände honom vid namn, att Jesus omtanke och frälsning gällde även honom, befriade Sackaios från honom själv. Han befriades till att bli och vara en bättre människa i relation till sina medmänniskor. Sackaios blev en pånyttfödd människa i mötet med Jesus. Det var ingen banal och förnumstig moralism som gav Sackaios liv en ny riktning. Förändringen växte fram inifrån i ljuset av att han blev erkänd, befriad, frälst och upprättad av Jesus. Evangeliets dom – Gud Faderns kärlek, nåd och barmhärtighet manifesterad i Jesus – frälser och befriar människor från synd och skuld.

Det finns en räddning, frälsning och befrielse för alla. Vägen dit går via mötet med Jesus och en uppriktig bekännelse av den synd och skuld som har begränsat livet – i förtröstan på Jesus kärlek, nåd och barmhärtighet. Jesus är alltid ute och söker efter dem som tycker sig vara förlorade för att rädda var och en och alla människor. Alla människor är Abrahams barn. Var och en och alla omfattas av Gud Faderns kärlek i Jesus. Ingen enda människa faller utanför Gud Faderns gemenskap i, med och genom Jesus Kristus.

#570. Ickesvar…

Hej, Jag undrade varför du delar detta. Du svarar med att likna dig själv vid ett bibliotek som lånar ut böcker utan att ta något ansvar för dess innehåll. Intressant bild. Men samtidigt skriver du att ditt ärende är att ställa frågor för Svenska kyrkans bästa. Nåväl, gärna kritiska frågor och debatt om sakfrågor, men att ge sig på ärkebiskopens familj och spekulera och misskreditera på grund av utländsk bakgrund är något helt annat. Uppfattningen att den som inte är född in i Svenska kyrkan inte kan bli en riktig lutheran, även om personen i fråga är medlem i en luthersk kyrka, prästvigd i samma kyrka, sedan vigd till biskop och så vidare är, snällt uttryckt, teologiskt felaktig… Medlemskap och tillhörighet baseras varken på etnicitet eller ens föräldrars samfundstillhörighet. Trots detta betraktas ärkebiskopens man, präst i Svenska kyrkan sedan 1979, som "reformert ner i hårsäckarna”… Ärkebiskopen, präst i Svenska kyrkan i 40 år, men "Självklart är hon inte svenskkyrklig". Den här uppfattningen, att deras tyska ursprung inte gör dem till äkta svenskkyrkliga är direkt obehaglig, tycker jag. Detta sker dessutom i ett sammanhang av ett återkommande misstänkliggörande av ärkebiskopens tyska bakgrund, inklusive insinuation om samröre med DDR-spioner och nazist-anspelningar (ibland samtidigt!), som Sandahl ägnat sig åt under många år… (texterna finns kvar för den som vill läsa). Budskapet verkar mynna ut i att hon inte är riktig svensk, inte riktig lutheran, inte riktigt svenskkyrklig. Förvånad över att någon som vill debattera kyrkliga ting sprider detta. (Jakob Wirén på Twitter 5/11)

Dag Sandahl vederlade Jakob Wiréns ovanstående svar till mig med robust tydlighet i inlägget Mer Schmutz?. Även om det inte finns mycket mer än små smulor kvar av Wiréns twittersvar efter det så vill jag ändå respondera på det han skrev. Eftersom det var ett svar till mig och ett svar på mina frågor om belägg för hans tre påståenden om att Sandahls text Elakt skvaller? innehöll en sörja av undermålig kyrkosyn, påhitt och kanske rentav rasism.

Det må vara Jakob Wirén förlåtet att han missförstod liknelsen i min text. Men det är svårare att ha fördragsamhet med att han inte ens försöker att belägga sina påståenden. Wirén producerade ett ickesvar och hans tre påståenden om Sandahls text är fortsatt grundlösa.

När det gäller påståendet om Sandahls undermåliga kyrkosyn kan jag inte se att Wirén ger några belägg alls. Det enda som kan urskiljas är obefintliga argument som utgår från en odefinierad ecklesiologi som i sin tur skapar en Luthersk kyrka som är helt konturlös och icke-identifierbar. Wirén utgår från ingenting för att peka på en Luthersk kyrka som kan vara vad som helst och som därmed är ingenting alls. Hur det på något sätt skulle fungera som argument mot en av Sandahl formulerad ”undermålig kyrkosyn” är svårt intill omöjligt att se.

När det gäller Wiréns påhitt om Sandahls påhitt så finns det inte heller några belägg i Wiréns svar. Såvitt jag kan se har Jakob inte vederlagt det han menade var påhitt. Han erbjuder inga belägg för och presenterar inga evidens för sitt påstående att det Sandahl har skrivit är påhitt och därför osant. Den enda som har hittat på saker verkar vara Jakob Wirén själv.

Men mest allvarligt, och det här är på riktigt allvarligt, är att Jakob Wirén framför en grundlös anklagelse om rasism mot Dag Sandahl. Wirén har i sitt svar inte – i någon meningsfull betydelse av ordet rasism – på något sätt belagt sitt påstående om att det Sandahl skrev är rasism. Jakob tycker att det är ”obehagligt” att Jackeléns tyska ursprung tas upp. Men frågorna om Jackeléns ursprung har förstås ingenting med rasism att göra – om inte ordet ”rasism” helt och hållet ska tömmas på allt sitt historiska och semantiska innehåll och istället vara godtyckligt kopplat till vad Jakob Wirén för dagen tycker och känner om olika saker.

Det är inte möjligt att dra någon annan slutsats än att Jakob Wirén – märk väl, ärkebiskopen närmaste man – använde ordet rasism för att på grövsta möjliga sätt försöka misskreditera och smutskasta Dag Sandahl, vars uppfattningar han inte delar och vars frågor han inte uppskattar. En medveten enfald med avsikten att skam- och skuldbelägga Dag Sandahl och var och en som delar hans text. Sällan har den, i lögnens väsen marinerade, intellektuella rötan som frodas i kretsen omkring ärkebiskopen illustrerats så tydligt.

Om Jakob Wirén har någon som helst heder i kroppen då ber han skyndsamt Dag Sandahl om ursäkt och förlåtelse för den fullständigt skandalösa anklagelsen om rasism. I annat fall är det inte längre möjligt att ta Jakob Wirén på allvar som en seriös samtalspartner i kyrkliga sammanhang. Dessutom, Wiréns fullständigt oacceptabla oskick och grundlösa anklagelse om rasism spiller över på ärkebiskopen själv. Ty, Antje Jackelén har förstås ett stort ansvar för den anda som fostras bland och som emanerar från hennes närmaste medarbetare.

PS. Att röster nu låter sig höras som vittnar om att Antje Jackelén "ljuger som en häst travar" i relation till det ekumeniska mötet och den katolska mässan i Lund 2016 gör förstås den här soppan ändå lite mer pikant. Läs mer om det här: Antje i stallet och på travbanan.

#569. Kyrkosyn, påhitt och rasism…

Upprinnelsen till det här är Antje Jackeléns respons på vad Dag Sandahl skrev den 31 oktober med anledning av högtidlighållandet av Lutherska världsförbundets och den romersk katolska kyrkans överenskommelse 2016. Jackelén menade att Sandahl for med osanning.

Dag Sandahl svarade på Twitter att det som är sant i Rom idag inte var sant i Stockholms katolska stift då och menade att det som föregick händelsen och resultatet av den därefter följande kyrkodiplomatin inte är samma sak. Ärkebiskopen drog då slutsatsen att Sandahl med det byggde resonemanget på elakt skvaller snarare än på seriös information.

Dag Sandahl gick i svaromål med ett inlägg på Dagsländor den 3 november. Han belyste egenheten att säga en sak, göra något annat och i efterhand berätta något tredje. Som om det inte finns ögon som såg vad som gjordes och öron som hörde vad som sades före och när alltihop hände. Antje Jackelén och kretsen omkring henne verkar glömma att vi som existerar samtidigt också ser och hör vad som händer omkring oss. Andra var också där. Det enda som egentligen illustreras av Signum-intervjun är att Påvens och Vatikanens storsinthet och vilja att verka för Kyrkans enhet är större än småsintheten och oförmågan att verka för Svenska kyrkans enhet som emanerar från vår ärkebiskop och kretsen omkring henne.

Dag ifrågasatte vidare Antjes väg in i och genom Svenska kyrkan samt ställde frågor om ärkebiskopens make Heinz Jackelens historia. Med det kunde den diskussionen ha lagts till handlingarna och varit ur världen. Men så blev det inte.

Jakob Wirén är ”teologisk sekreterare” åt ärkebiskop Antje Jackeléns. Trots tjänstetitel med oklart innehåll är Wirén ärkebiskopens närmaste medarbetare. Jakob kommenterade det faktum att jag länkade till Sandahls text på Twitter. Man förstår att Dag Sandahls text tryckte på ömma punkter när ärkebiskopens närmaste man kände sig nödd och tvungen att ta till orda om saken på Twitter vid kvart över nio en söndagkväll. 

Jakob säger sig gärna se en ”konstruktiv och kritisk kyrkodebatt” och skriver samtidigt att det Dag Sandahl skrev framstår som ”en sörja av undermålig kyrkosyn, påhitt och kanske rentav rasism.” Det var kanske inte det mest konstruktiva sättet att bemöta Sandahl men det är talande för – och ett illustrerande exempel på – hur Antje Jackelén och hennes stab betraktar och bemöter kyrkans kritiska röster. Antje sade det kanske bäst själv i Pingstdagens predikan 2018. Det framgick då med all önskvärd tydlighet att ärkebiskopen betraktar oss andra, vi som kämpar på i kyrkans församlingar och som ur den erfarenheten vill att våra röster ska tas på allvar, som "trumpna tornbyggande och babblande dvärgar." Att Jakob Wirén nu bemöter Dag Sandahl på samma sätt borde inte förvåna någon. Det är så det blir när de kyrkliga karriäristerna blickar ut från sina elfenbenstorn och ser ner på de av oss som plöjer, sår och skördar i församlingarnas mylla. Vi betraktas av den kyrkliga överheten som mindre vetande och mindre förstående.

Men låt mig, i motsats till hur Jakob Wirén agerar, ta det han skrev på allvar och ställa några frågor om det i hopp om konstruktiva och kritiska nyanseringar från hans sida. Han började med en fråga och därefter följde tre påståenden om Dag Sandahls text.

”Vad vill du ha sagt med att dela denna text?” frågade Jakob mig inledningsvis. Hur gör den disputerade akademikern Jakob Wirén om han till exempel läser en bok med ståndpunkter han inte håller med om? Kontaktar han biblioteket varifrån han lånat boken och frågar ”vad vill ni ha sagt med att låna ut denna bok?” Eller gör han lite intellektuellt fotarbete och formulerar motargument riktade mot den text han inte håller med om och låter publicera dem? I det här fallet gör han det förstnämnda. Att på så sätt försöka skam- och skuldbelägga den som uppmärksammar något som man inte håller med om leder förstås ingenstans. Men det säger något om det intellektuella tillstånd som råder i kretsen närmast vår kyrkas ärkebiskop. Att tysta ner kritiska röster är viktigare än att bemöta i sakfrågorna.

Mitt svar till Jakob är ganska enkelt – jag delade Dag Sandahls text därför att han där ställer relevanta och angelägna frågor om vår kyrkas ärkebiskop och därigenom gör en ansats till att försöka värna om vår Svenska kyrkans väl och ve. Det kanske inte Jakob håller med om, men i så fall behöver han bemöta Dag Sandahl som har skrivit texten istället för att försöka skam- och skuldbelägga mig som uppmärksammade Sandahls text. Elementärt för de flesta. Wirén påstår sedan att Sandahls text är ”en sörja av undermålig kyrkosyn, påhitt och kanske rentav rasism.” Låt oss ta några funderingar om de tre påståendena i ordning.

Vari, menar Wirén, ligger den undermåliga kyrkosynen? Här behövs precisering. Handlar det om Sandahls resonemang om kyrkodiplomatin som växte fram efter den där katolska utomhusmässan i Malmö 2016? Åsyftas resonemanget om Antjes väg in i och karriär i Svenska kyrkan? Vad i det, i så fall, utgör den undermåliga kyrkosynen? Är det avsnittet som är kritiskt till att någon som de facto saknar förankring i Svenska kyrkans liv, tro och teologi gör kyrklig karriär och tilldelas kyrkans högst ställda läroämbete på något som kan uppfattas som tveksamma grunder? Avser Wirén någon form av teologisk eller ecklesiologisk undermålighet i Sandahls resonemang? I så fall, i vad och på vilket sätt?

Vad, i det som Sandahl skrev, menar Wirén är påhitt? Wirén behöver vara konkret. Vad exakt är det som är påhittat? Är det beskrivningen av vad som föregick och kyrkodiplomatin som följde efter den katolska mässan i Malmö 2016? Gäller talet om påhitt avsnittet om Antjes karriär uppåt i Svenska kyrkan? Var det inte i stora drag så det gick till? Har hennes väg genom och uppåt i kyrkan gått till på annat sätt? Hur har hennes väg i så fall sett ut? Det borde vara ganska enkelt för Jakob att berätta hur den verkligheten i så fall skiljer sig från Sandahls ”påhitt.” Gäller påståendet om påhitt avsnittet om den Jackelénska familjens historia i relation till Tredje riket? Gäller det frågorna om ärkebiskopens make Heinz Jackelens historia? Vad i allt det där menar Wirén vara påhitt? Har Jakob tillgång till information som belyser verkligheten på annat sätt? Det skulle förstås vara mycket välkommet om sakernas tillstånd kunde läggas upp på bordet i ett sanningens ljus i så fall.

Därefter trampar Jakob Wirén i klaveret med storstövlarna när han menar att det Dag Sandahl skrev och det jag länkade till var ”kanske rentav rasism.” Här avslöjar Jakob Wirén ett tankemönster som är allt annat än smickrande för honom själv och för Antje Jackelén. ”Om inget annat funkar så kan vi alltid anklaga våra vedersakare för rasism.” Att anklaga någon för att vara rasist är allvarligt, ty faktisk rasism är en destruktiv farsot som skadar människor och samhällen. Att som Jakob Wirén gör, att kalla något för rasism för att få tyst på åsiktsmotståndare genom stigmatisering, är djupt ansvarslöst. Men det belyser den anda som råder runt Antje Jackelén – de trumpna tornbyggande och babblande dvärgarna ute i kyrkans församlingar ska tystas ner med alla till buds stående medel. Till och med genom att grundlöst stämpla epitetet ”rasist” på den vars uppfattning de inte tycker om.

Om Wirén faktiskt menar det han skriver – att det Dag Sandahl skrev är rasism i betydelsen ett uttryck för en ”åskådning som är baserad på föreställningar om att vissa raser är överlägsna andra” (SAOB) – då har han ett digert arbete framför sig med att belägga det på ett vederhäftigt och sakligt korrekt sätt. Det enda alternativet är att Jakob Wirén snarast ber Dag Sandahl om ursäkt för insinuationen om rasism. I annat fall är hans påstående ännu ett i raden av exempel på hur Antje Jackelén och hennes stab tycker sig stå över alla andra i Svenska kyrkan och att de tar sig rätten att med alla medel få tyst på den som uttrycker en för Antje obekväm uppfattning eller ställer frågor om hur ärkebiskopen sköter sitt uppdrag.

Så, Jakob, om du läser det här. Jag ser fram emot att du utvecklar dina tankar om undermålig kyrkosyn, påhitt och rasism i relation till Dag Sandahls text. Om du avstår från det då kan vi väl inget annat göra än att ta ditt twittrande som ett uttryck för ett djupt osympatisk försök till maktutövning med syfte att tysta ner en av kyrkans kritiska röster. Sådant som överhetens och maktens män och kvinnor ägnar sig åt i totalitära diktaturer.