#30. Att leka kristendom...

"Svenska kyrkans grundläggande enhet är dess församlingar. I varje församling bedrivs en diakoni som ser till människans väl. På några ställen ser vi nu hur detta engagemang kanaliseras mot nya verksamhetsformer och samtidigt öppnas mot samverkan med andra samhälls-aktörer. Det är en hoppingivande utveckling som just har startat. På ett ställe kan det handla om att driva sociala företag, på ett annat om att öppna förskola eller behandlingshem, på ett tredje att driva medborgarkontor i glesbygd, på ett fjärde att erbjuda sysselsättning för långtidssjukskrivna eller arbetslösa." (Thomas Söderberg, biskop i Västerås stift)

Kyrkan som ett "socialt" företag? Kyrkan som ett företag i vårdsektorn? Kyrkan som en lokal myndighet med ansvar för sociala frågor? Kyrkan som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd? Kyrkan som en "värlfärdsaktör" bland andra på en nyöppnad välfärdsmarknad? Kyrkan definierad som en del av den "sociala ekonomin eller tredje sektorn"? Biskop Thomas debattartikel i Dalademokraten (DD 2012-09-27) väcker onekligen många frågor. Kyrkan, eller vad biskopen önskar att kyrkan var, beskrivs helt och hållet i politiska och marknadsekonomiska termer. Med en sådan hållning hos kyrkans ledare behöver Kyrkans motståndare inte göra sig besvär.

Än en gång finns anledning att påminna om Kierkegaards kritik mot sin tids kyrkliga överhet: "Liksom barnen leka krig (i den trygga barnkammaren) så leker hela kristenheten kristendom (eller prästerna, såtillvida som de äro de agerande); innanför all världslighetens trygga murar leka de leken, att den kristne blir förföljd (men honom, talaren, är det ingen som förföljer), och att sanningen blir korsfäst (men han, talaren, räknas redan i rang med justitieråd). Då var medeltiden ärligare med sina fromma komedier." (Kierkegaard s. 332) Man skulle med Søren kunna säga att biskopen leker politisk kristendom på Dalademokratens debattsida.

Kyrkan med stort "K" är inte och kan inte – med mindre än att förlora sin egen själ – göra sig till en politiskt eller ekonomiskt definerad samhällsaktör. Kyrkan kan inte definiera sig som något annat än Evangeliets gemenskap som i gudstjänsten upprättas, befrias och stärks. Kyrkan som gemenskap ska upprätta, befria och stärka människor. Det är de av, med och i Kyrkan upprättade, befriade och stärkta människorna som sedan har uppgiften att med trons kraft och glädje gripa sig an och ta ansvar för vårt gemensamma samhälle. Kyrkan som organisation ska då stå tillbaka och glädjas över de goda krafter som Evangeliet förlöser, inte starta företag.

• Kierkegaard, Sören, 1928: Sören Kierkegaards Dagbok. Uppsala: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag.