#32. Vilket mått är rågat...?

"Ni som står här nu beredda att viga era liv till kyrkans tjänst har fått en speciell kallelse. För var och en av er har kallelsen varit olika, ofta långsamt växande men ändå av er bekräftad vid ett speciellt tillfälle då ni inför Gud sagt: ja, jag vill. Ni har hört Guds röst och tagit emot er kallelse. Och svarat ja. Ändå är det en daglig bön att fortsätta att höra Guds röst och att dagligen ta emot kallelsen." (Biskop Caroline Krook, predikan vid präst- och diakonvigning i Storkyrkan, Stockholm den 13 januari 2008)

Jag tänker ofta på de där orden, som biskop Caroline gav oss när vi vigdes till präster och till diakon i Storkyrkan. Det var en lite kall dag med sådär lagom lite is och snö på gatorna, en fin vinterdag. "En speciell kallelse…" Jo, speciell på ett sätt och ändå, på ett annat sätt, en helt vanlig kallelse. Lite speciell eftersom kallelsen till kyrkans ämbete innebär förändring, studier och möda. Och samtidigt helt vanlig eftersom att alla människor har en kallelse och att allas liv förändras och innebär möda på olika sätt. Många andra kallelser innebär också studier. Så, sant är att kallelsen har varit och är olika för var och en.

Jag prästvigdes tillsammans med Helle Klein. Och vi gick ett år på PIUS innan det. Vi hade mycket kul tillsammans. Förutom liturgiövningar, fika och samtal med glada skratt så satt vi i festkommittén. Tillsammans med övriga PIUS-vänner satte vi ihop två riktigt bra fester det där året. Jag tyckte nog att vi på något sätt var vänner under den där tiden. Jag undrar ibland vad som hände med allt det där. Jag undrar om Helle och de andra vännerna också funderar på kallelsen och Guds röst i våra liv. Inte minst en dag som denna när Helle, Ewa och Mattias publicerar en fullständigt bedövande bredsida på Seglora Smedja och drar igång hela den mediala opinionsapparaten med det enda syftet att skjuta Annika Borg i sank.

Annika Borg var min handledare under en praktikperiod. Hon både var och gav ett ovärdeligt stöd till mig som prästkandidat. Och sedan dess betraktar jag hennes som min vän. Precis som jag betraktade Helle Klein som min vän när vi gick på PIUS. Biskop Caroline sade också: "Andens vind är oförutsägbar. Den kan också leda dit man inte vill. Eller till platser och händelser man inte ens kunnat tänka sig eller föreställa sig." Hon fick rätt. Jag kunde inte tänka mig att kallelsen till kyrkans ämbete skulle innebära att jag skulle behöva försvara en vän och ämbetssyster mot en annan vän och ämbetssysters anklagelser om extremism och rasism. Men så blev det nu. Därför att – att beskylla Annika Borg för det som uttrycks i dagens inlägg på Seglora Smedja är faktiskt inget annat än den djupaste orättfärdighet. 

Jag förundras över frenesin i texten på Seglora Smedja, som i sin ihärdighet liknar hat. När jag läser det de skrivit undrar jag om de hatar Annika Borg, alltså på riktigt. Det låter faktiskt som att de gör det. Måste erkänna att jag inte alls är inläst på de nätverk av extremister som texten beskriver. Helle, Ewa och Mattias har säkert läst på och lärt känna strukturerna. Men jag kan inte låta bli att undra varför Helle, Ewa och Mattias så gärna tillskriver mördaren Anders idéer sådan betydelse. Att betrakta hans skruvade verklighetuppfattningar som giltiga är ju att låta honom få rätt. De hittar till och med på ett nytt ord som bara är hans: "Breivikskt". Varför då?

Det är rimligt att ställa frågan om det bara handlar om medial strategi. Dagens Seglora ska ju enligt uppgift lanseras snart. En twittrande storm är väl bra marknadsföring. Och så kan man ju förstås legitimera en daglig utgivning med sakernas bedrövliga tillstånd. Ett tillstånd man själva underblåser med att t.ex. ge massmördarens idéer legitimtet genom att relatera till dem som relevanta tolkningar av just sakernas tillstånd. Eller också är det så att man faktiskt tycker så personligt illa om Annika Borg att ändamålet (att tysta henne i det offentliga samtalet) helgar medlen (de grova personangreppen och associationerna till nazism och Breivik). Vi som inte ingår i den innersta kretsen kommer väl aldrig få veta riktigt varför. Jo, vi kanske kommer att få floskelsvaren. Men inte de verkliga bevekelsegrunderna.

Så varför skriva det här? Jo, jag står med det här upp till Annika Borgs försvar. Märk väl – jag tar inte Dispatch International i försvar. Men jag står upp till Annika Borgs försvar mot de skamliga och fullständigt skandalösa anklagelser om extremism och rasism, med associationer till både nazism och Breivik, som uttrycks på Seglora Smedja idag. Det Helle, Ewa och Mattias skrivit idag är inget mindre än rent förtal och för det borde de skämmas. Ingenting av det som med försåtliga associationer och ordval antyds och påstås – att Annika Borg är rasist och del av ett högerextremistiskt nätverk – är ju sant. Att påstå det är att fara med skandalös osanning. Det skandalösa blir inte mindre av att det är två präster (som gett löften om leva så att de blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet!) som står bakom det hela. Vad hände med kallelsen och Guds röst?

En viktig fråga som det här väcker är om det verkligen är så här vi vill ha det i vår kära Svenska kyrkan? Är det verkligen så här vi vill ha det – att två präster (sic!) med ett ojämförligt stort medialt inflytande och biskopars tysta medgivande ska sätta en rädslans agenda i den offentliga debatten? För vem vågar och törs öppna munnen och ha en åsikt efter det här? Vem vågar ta risken att citeras i fel sammanhang och därmed bli utsedd till ett medialt villebråd med skottpengar på? Vem tar risken och har en åsikt för att sedan medialt dras ner till de djupaste hålen av skam och vanära, i anhörigas och arbetsgivares åsyn? Vill vi verkligen att det debattklimat, den retorik och den syn på systrar och bröder i tro och ämbete som uttrycks på Seglora Smedja idag ska vara normerande? Vill vi det, på riktigt? Om inte så behöver vi hjälpas åt att säga ifrån. Det vore dessutom klädsamt och passande om en biskop eller två tog till orda och gav sin syn på saken. Men Jesus hinner väl tillbaka innan det händer.