14 oktober 2012

#31. Tacksamhetens insikt...

"A theology is broken which recognizes that evil is a reality that cannot be reconciled with the goodness of God and the goodness of creation. Barth reserves the term das Nichtige (nothingness) for this reality, to distinguish it radically from the negative side of human experience, which is taken into account only by Leibniz and Hegel. It is necessary to think of a nothingness hostlie to God, a nothingness not only of deficiency and privation but of corruption and destruction. In this way one does justice to Kant's intuition not only of the inscrutable character of moral evil, understood as radical evil, but also of the protest of human suffering which refuses to allow itself to be enrolled under the banner of providence, another name for the goodness of creation. That being the startingpoint, how can one think beyond the classical theodicies? By thinking differently. And how does one think differently? By looking for the doctrinal nexus in christology. Here we recognize Barth's intrasignence: Christ has conquered nothingness by annihilating himself on the cross. Going back from Christ to God, it has to be said that in Jesus Christ God has encountered nothingness and fought it, and that we thus 'know' nothingsness. A note of hope is included here: since the controversy with nothingness is God's own affair, our fights against evil makes us co-belligerents. Moreover, if we believe that in Christ God has conquered evil, we must also believe that evil can no longer annihilate us: it is no longer permissible to speak of evil as if it still had power, as if the victory were only on the future. That is why the thought that is made heavy in attesting to the reality of evil should make itself light and even joyful in bearing witness that evil has already been overcome. All that is lacking is the full manifestation of its elimination." (Ricoeur s. 60-61)

Bara en brusten teologi låter sig överväldigas av ondskan. Icke-existensens intighet är ondskan i sin mest renodlade form. Som sådan är ondskan Guds yttersta motståndare. Men Gud vill ondskans motsats. Gud vill liv, existensens blivande och tillvarons varande. Gud konfronterade ondskans innersta väsen på korset, i ondskans yttersta manifestation ekar hammarslagen som naglade fast Jesus på korset. På korset förintade ondskan Gud själv till icke-existerande intighet. Men Gud blev inte kvar där, i dödens intighet och icke-existens. Med Jesus uppståndelse besegrade Gud ondskans anspråk på destruktiv allmakt.

Nyckeln finns i Kristologins kärna – i det faktum att det redan har hänt. Att ondskan ska övervinnas och besegras hör inte framtiden till. Ondskan är redan övervunnen, det har redan hänt. Att detta har kvar att manifesteras till fullo tar inte bort det faktum att det har hänt. Korsfästelsen, Jesus död och Jesus uppståndelse har redan hänt och så ställt tillvaron inför fullbordat faktum. Ondskans yttersta konsekvens – död, icke-existens och intighet – är inte längre konsekvensen av levandets slut. Levandets slut innebär inte livets slut. Guds vilja till liv, existens och blivande är den redan fullbordade verkligheten och tillvarons yttersta mål.

Det är om denna fullbordade verklighet som Jesus mirakel vittnar om. När den spetälske Samariern ser att han inte längre är sjuk (Lukas 17:11-9) är det för att han redan har blivit frisk. Det är insikten om att ondskan en gång för alla har besegrats av Guds godhet som får honom att i tacksamhet vända tillbaka till Jesus. En sann teologi börjar med tacksamhet för att Guds godhet, en gång för alla, har besegrat ondskan. Och Guds godhet är ny varje dag. "If God's goodness is new every morning, it is also every morning a fully undeserved goodness which must give rise to new gratitude and renewed desire for it." (Barth s. 166)

  • Barth, Karl, 1963: Evangelical Theology; an Introduction. New York: Eerdmans.
  • Ricoeur, Paul, 2007: Evil; A Challenge to Philosophy and Theology. Hampshire: Continuum

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar