#33. Öppet brev till biskop Eva...

Biskop Eva,

Jag skriver det här med anledning av gårdagens publicering på Seglora Smedja. Jag är med det här inte ute efter att på något sätt ge mig på dig. Det här inte på något sätt en illvillig utmaning. Jag skriver det här för att jag är uppriktigt bekymrad. Jag skriver i öppen form för jag tror att det här berör frågor som många med mig går och bär på. Och för jag att tror att det här är frågor som vi alla behöver prata öppet med varandra om. Inte minst anser jag att öppenhet och ärlighet är den mest konstruktiva vägen fram, särskilt när det gäller sådana här saker.

Om ett drygt år, den 9-10 december 2013 om jag minns rätt, samlas vi till präst- och diakonmöte i Stockholms stift. Det närmaste årets inomkyrkliga samtal och kyrkans samlade insatser i stiftets församlingar lär väl på ett eller annat sätt lägga grunden för den anda som kommer att råda när vi alla ses i december nästa år. Det är just det inomkyrkliga samtalet som gör mig bekymrad.

Gårdagens publicering på Seglora Smedja ger onekligen skäl till att känna sig orolig för vår kyrkas dialog med sig själv. Om du inte redan läst vad som skrivits kan det vara en god idé att göra det. För jag tycker nog att det ekonomiska stödet som Seglora Smedja får från stiftet i någon mån förpliktigar till ett visst tillsynsansvar. Ett ansvar som rimligen inte kan hamna hos någon annan än dig som vår biskop. Särskilt då två av skribenterna är präster under din episkopala tillsyn. Eftersom du tidigare har uttryckt ditt stöd för Seglora Smedjas verksamhet och eftersom stiftet aktivt stöder stiftelsen bakom verksamheten med bidrag och stiftskollekter finns det skäl att undra hur stiftsledningen och du som biskop ställer dig till det här senaste uttrycket för Seglora Smedjas verksamhet.

Jag vet att var och en har ett eget och personligt ansvar för både ämbetsutövande och för vad man säger. Och jag vet att du har sagt att du inte sätter munkavle på dina präster. Men finns det inte ett eller flera problem med att två präster parallellt med Sofia församling driver en verksamhet, till stor del finansierad av stiftet, som allt som oftast ägnar sig åt skandalösa anklagelser och (om inte rent så i det närmaste) förtal av andra präster och andra samhällsdebattörer? Gårdagens publicering är ett illustrerande exempel. Är det verkligen så stiftsledningen och du som biskop önskar och vill att kyrkan och stiftets präster ska komma till uttryck i den offentliga debatten? Är det inte åtminstone lite problematiskt att stiftet sanktionerar en medialt inflytelserik kyrklig röst som uttrycker sig i en form och med ett innehåll som tidvis är den värsta och sämsta formen av kvällstidningsjournalistik? Gårdagens publicering är dessutom bara den senaste i en lång rad av liknande texter. Även om just den här är fylld av de hittills grövsta påhoppen och anklagelserna mot en enskild person.

Är det verkligen ok att med stiftets stöd agera så? Har den retorik och de mediala metoder som Seglora Smedja använder verkligen ditt och stiftsledningens stöd? Uppenbarligen har de fortsatt ekonomiskt stöd av stiftsorganisationen. Men hur ställer du dig som vår biskop? Jag undrar verkligen. För Seglora Smedja har med Helle Klein som huvudansvarig under en längre tid positionerat sig som en kyrkans offentliga röst. Med stiftets ekonomiska och ditt tidigare uttalade stöd kan Seglora Smedja i någon mening uppfattas som stiftets röst. En röst som dessutom når långt ut i landet. Är det så det är tänkt? Det finns inte mycket som säger emot det. Jag tror att du skulle behöva säga någonting om det för jag tror att det är många med mig som undrar. Och jag tror att fler av stiftets präster med mig ibland undrar om du är allas vår biskop, eller om du bara är biskop för två?

Det hela har förstås konsekvenser för både stiftets inre dialog och för kyrkan i stort. En central fråga är om det verkligen är så här vi vill ha det? "Vi skapar det här tillsammans" vill jag minnas att du sade när du inledde stiftets dopfestival för ett tag sedan. Det gäller onekligen även kyrkans samtalsklimat och för det offentliga rum i vilket vi pratar med varandra. Och just nu är varken samtalsklimatet eller det offentliga rummet särskilt konstruktivt eller för kyrkan uppbyggligt. Att det är så beror till stor del på det sätt Seglora Smedja har agerat och agerar. Jag vet att det finns en känsla av olust och obehag bland kollegor och vänner i stiftet inför det samtalsklimat som Seglora Smedja skapar. Jag vet att flera med mig upplever en viss rädsla för att uttrycka åsikter och ståndpunkter. Jag vet att många med mig tvekar inför att ta den plats i det offentliga rummet som kyrkan så väl behöver. Detta till stor del beroende på det sätt som Helle Klein och Ewa Lindqvist Hotz med Seglora Smedja har agerat och agerar på den mediala arenan. Tystnad framstår som ett bättre alternativ än att utsätta sig för risken att bli måltavla för en medial kampanj orkestrerad av Seglora Smedja. Jag hittar inte på det där. Det är faktiska tankar som kommit fram i vanliga vardagliga samtal. En rädslans tystnad bland en del av stiftets präster. Det borde rimligen anses vara ett bekymmer som behöver tas på allvar. 

Nå, det här blev ett långt brev. Jag kan bara hoppas att du orkade läsa alltihop. Och jag kan bara hoppas att det här kanske kan starta något nytt som väcker hopp och tillförsikt inför det år vi har framför oss. Att vi alla tillsammans kan skapa ett offentligt samtal och en kyrkans inre dialog som präglas av en passion för egna ståndpunkter parad med ömsesidig respekt för andras åsikter. Och att ärliga, uppriktiga, konstruktiva och för kyrkan uppbyggliga meningsutbyten i det offentliga kan få företräde framför exploaterande och spekulativ pamflettretorik. Kanske vi då tillsammans hitta en gemensam plattform av dialog och samtal som gör att det finns anledning att se fram emot att vi alla får ses och träffas i december nästa år.

Vänliga hälsningar

Patrik Pettersson
präst i Svenska kyrkan, Stockholms stift

Edit 18/10: Biskop Eva responderar via Stockholms stifts sida. Tack.