#43. Det goda samtalet...

Jag tror att det goda samtalet är möjligt. Det vill säga det konstruktiva, prövande, nyanserande och berikande samtalet. Även i det forum som är Svenska kyrkans, och Kyrkans, offentliga samtal. Jag tror att det är möjligt för oss att tillsammans skapa ett tillåtande offentligt samtalsklimat där tankar, idéer och åsikter kan mötas och nyanseras av varandra. Trots att vi har – och får ha! – olika tankar, idéer och åsikter om saker och ting. Även om sådana komplexa frågor som hur vårt samhälle ser ut, hur vi önskar att det såg ut och vilka vi är för varandra. Men vi behöver hjälpas åt och det goda samtalet kräver mod. Ett mod som tillåter olikheter och meningsskiljaktigheter.

En av av det goda samtalets förutsättningar är att vi kan hålla isär sak och person. Saken (d.v.s. samtalets ämne eller ärende) behöver förstås som avskilt från personen (d.v.s. den som uttalar sig). Det betyder inte att ståndpunkter och åsikter inte är personliga. Men det betyder att den som framför en ståndpunkt eller åsikt behöver kunna göra det i förvissning om och i tillit till att den egna personen är trygg och accepterad i och av sammanhanget i övrigt — oavsett åsikter eller ståndpunkter. Personangrepp, personfixerade anklagelser eller förtal av ensklida personer bryter mot det goda samtalets kontrakt. Sådana uttryck diskvalificerar från deltagande i det goda samtalet.

En annan förutsättning är att vi har förmågan att hålla oss till ämnet. Det innebär inte att tanken inte är fri eller att ordet inte är fritt. Men det innebär att det gemensamma samtalet behöver relatera till det aktuella ämnet. Det betyder också att det finns faktiska gränser för relevansen i associationer och tankebanor. Det faller på vars och ens eget ansvar att hålla sig i en intellektuellt rimlig närhet till ämnet som diskuteras. Vad det gäller ämnet så har var och en också ett ansvar för sina egna argument och – inte minst – för de källor som används och relateras till. Att hålla sig till ämnet kräver och förutsätter också intellektuell ärlighet och uppriktighet.

I det goda samtalet finns en ömsesidig överenskommelse om att olikheter inte betyder felaktigheter. Det goda samtalet blir till i mötet mellan olika åsikter, tankar och förståelser av hur verkligheten är beskaffad. Olikheterna är det goda samtalets grundläggande förutsättning och dess livsluft. I det goda samtalet är olikheter en stor tillgång som gör det möjligt för oss att ompröva våra egna ståndpunkter, nyansera våra egna åsikter och att ömsesidigt berika varandras kunskap. Det goda samtalet förutsätter respekt och acceptans för olikheter och en förståelse för olikheternas värde, vilket förutsätter en grundläggande välvilja oss emellan och en förmåga till intellektuell rörlighet.

Det goda samtalet uppmuntrar till klara ställningstaganden och framförandet av tydliga åsikter. Det kan sägas vara påkallat att vi har och uttrycker uppfattningar på ett tydligt och övertygat sätt, för att på så sätt bidra till samtalets dynamik och innehållsmässiga rikedom. Men, att övertygat argumentera för sin egen ståndpunkt innebär inte att förkasta andras förhållningsätt. Den tanken går åt båda hållen — att någon argumenterar mot den egna åsikten betyder inte att den egna åsikten är nedvärderad eller förkastad. Att stå för och argumentera för de egna ståndpunkterna och samtidigt tillåta utrymme för andras åsikter och argument är nödvändiga delar av det goda samtalet.

Jo, jag tror att det goda samtalet är möjligt. Jag tror också att vi behöver det goda samtalet. Vi behöver mindre av "tuffa debatter" och mer av goda samtal. Inte minst i det offentliga rummet. Vi behöver mer av goda samtal där vi kan heja friskt på det egna laget men där vi inte buar åt varandra.

Edit: Det senaste och mest konstruktiva bidraget till Kyrkans offentliga och goda samtal är Tidskriften Evangelium. Om du inte redan är prenumerant – börja prenumerera snarast.